X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

I dagens SvD skriver jag om planerna att skärpa kontrollen av internet ytterligare i Turkiet.

Redan nu är många sajter bortfiltrerade, både av ”moraliska skäl” (och då handlar det inte bara om barnporr) och av politiska skäl (censuren kan exempelvis gälla sidor som anses förolämpa repulikens grundare Atatürk;  så har ju Turkiet i praktiken två statsreligioner, både sunniislam och kemalism).

På internetcaféer tros dessutom över en miljon sajter vara helt godtyckligt svartlistade av den myndighet som listat förbjudna ord. Nätaktivister och demokrativänner oroas av de tilltagande auktoritära dragen i statens syn på nätet.

Och värre ska det bli: Den 22 augusti kommer alla internetanvändare i Turkiet att tvingas välja mellan ett av fyra filter med rubrikerna ”barn, familj, standard eller inrikes”. Vad de tre förstnämnda ska sålla bort vet ingen idag (utom möjligen ämbetsmännen på statliga Styrelsen för informationsteknologi). Det fjärde filtret ska sålla bort alla sidor som inte slutar med .tr (för Turkiet). Och det är förstås smått absurt, för själva idén med nätet är ju att det ska vara gränsöverskridande.

Premiärminister Recep Tayyip Erdogan  har för övrigt kallat Facebook för en ”otäck” teknologi. Mer om  detta hittar du här.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

ISTANBUL Ordföranden för Libyens Nationella övergångsråd, Mustafa Abdul Jalil, har varit i Ankara och blivit mottagen av president Abullag Gül. Det innebär ett de facto-erkännande från Turkiets sida av den utbrytarregering i Benghazi, som sedan i februari gjort uppror mot Gaddafis diktatur.

Regeringen i Ankara har därmed gjort ett slutligt fotombyte. I början av våren, när Gaddafiregimen satte in sin militär för att slå ned fredliga protester, ville Turkiet få till stånd en politisk dialog mellan regimen i Tripoli och oppositionen i Benghazi. Det tog också ett tag innan Turkiet gick med på Natos  militära insats över Libyen. Länge nog höll Turkiet sin ambassad öppen i Tripoli.

Allt detta väckte ont blod bland vanliga libyer, kunde jag konstatera när jag i april reste i den östra delen av Libyen som kontrolleras av övergångsrådet. Hög som låg anklagade Turkiet för att tänka på sina affärsintressen före demokrati och mänskliga rättigheter – så har turkiska byggfirmor haft stora uppdrag under Gaddafi.

Men nu är ambassaden i Tripoli stängd och Ankara  lägger alla sina ägg i övergångsrådets korg. Det betyder i sin tur att Gaddafis regim isoleras ytterligare.

– Det finns inte längre någon plats för den gamla regimen, sade Turkiets president Abdullah Gül när han tog emot Mustafa Abduljalil i Ankara i går.

I Benghazi väntar nu på att Turkiet ska följa Frankrikes, Qatars och Italiens exempel genom att erkänna övergångsrådet som Libyens enda legitima regering. Diskussionerna Abduljalil och Gül kretsade också kring en öppning av flygplatsen i Benghazi. Turkish Airlines väntas bli det första kommersiella flygbolaget som återtar upp flygförbindelserna dit.

En delegation från Benghazi ska inom kort besöka Turkiet för att diskutera handel och ekonomiskt stöd.  Turkiet behöver återuppta sin export till Libyen och libyerna behöver handel med världen.

– Vi har inga likvida medel, men vi kan handla på kredit eftersom vi har resurser, sade Abdulmenen Bendarf, som ingick i övergångsrådets delegation till Ankara, enligt Turkish Daliy News och Hürriyet.

Hamnen i Benghazi är öppen och säker för handel, tillade han.

Bitte Hammargren

Den första domen har fallit i Egypten mot dem som åtalats som en följd av revolutionen. En domstol fällde på söndagen en polisman, Mohammed al-Sunni, för att ha skjutit urskillningslöst mot demonstranter som försökte storma en polisstation den 28 januari, en av de blodigaste dagarna under revolten.

Polismannens skarpa skott ledde till att 20 dödades och 15 skadades. Han är dömd till döden, berättar AFP och den egyptiska tidningen Daily News.

Domstolen har bett Egyptens högste uttolkare av islam, muftin Ali Gomaa, att bekräfta dödsdomen. Den egyptiska författningen har, nu liksom tidigare under Hosni Mubarak, en klausul som innebär att lagarna ska överensstämma med den islamiska shariarätten. Det är ett mycket tänjbart begrepp och uppdraget att avgöra om lagarna, eller som i detta fallet dödsdomen, stämmer överens med sharian faller på stormuftin.

Enligt en domarkommission dödades 846 personer medan tusentals skadades under revolten mot Hosni Mubarak.

Under Hosni Mubarak dödades många i utomrättsliga avrättningar. Andra dömdes till döden efter summariska rättegångar i militärdomstolar. Om domstolen kommer fram till att Hosni Mubarak var den som beordrade dödsskjutningar på demonstranter kommer han med all säkerhet att dömdas till döden.

Men en nyckelperson inom Muslimska brödraskapet, Essam El-Erian, som jag träffade nyligen vill att en dödsdom mot Mubarak ska omvandlas till livstid eller ett tidsbegränsat straff. Så här uttryckte han sig:

– Staten har dödat många i utomrättsliga avrättningar. Tiotals eller kanske över hundra har avrättats efter domar i militärdomstolar. Vi vill att Mubarak ska få en rättvis rättegång och en chans att försvara sig. Om domarna kommer fram till att han är skyldig till att människor sköts ihjäl under revolutionen kan han inte få annat än dödsstraff. Men det kan omvandlas till livstids fängelse eller tidsbegränsat straff med hänsyn till hans höga ålder.

Fortsättning följer garanterat.

Bitte Hammargren

Israel har just firat sin 63-årsdag som nation. Samtidigt har palestinier världen över hågkommit sin sorgedag över 1948, det som palestinierna kallar Nakba-dagen, den stora katastrofens dag.

Detta är två sidor av samma mynt. Israels judiska majoritetsbefolkning firar i maj varje år minnet av hur statens fäder 1948 utropade staten Israel, där ingen annan skulle kunna hota deras existens, där de skulle kunna leva som ett majoritetsfolk. Det var tre år efter andra världskrigets slut, efter den Förintelse som kostat sex miljoner judar livet på europeisk mark.

Men för palestinierna ledde 1948 till en nationell katastrof, som präglar dem än i dag. Palestinier upplever det som att Europa vältrade över sin monumentala skuld till de överlevande judarna, genom att låta palestinierna betala priset.

I Israel finns inga minnesplatser av de mer än 400 palestinska byar som raserades under det första israelisk-arabiska kriget 1948, då hundratusentals människor tvingades lämna sina hem, gårdar, åkrar, minnen och familjegravar bakom sig i tron att de skulle kunna återvända.

Bristen på minnesplatser från Nakba beror med Gideon Levys ord på att Israel saknar den öppenhet och den övertygelse om att man har handlat rätt som krävs för att lyfta fram palestiniernas tragedi. Denne krönikör i Haaretz skriver under rubriken Israeliska judar borde också högtidlighålla Nakba-dagen:

”Were Israel a little more confident of the righteousness of its case, and were its government a little more open, then all schools in Israel, Jewish and Arab alike, would today mark Nakba Day.”

Inte ett hår på våra huvuden skulle krökas om vi (israeliska judar) kunde minnas Nakbadagen, skriver Gideon Levy. Men det skulle innebära en annorlunda historieskrivning, som också inkluderar Den andre, den som är förtryckt och förnekad, fortsätter han.

”Mer än sextio år efter statens födelse, när Israel blomstrar, kan vi kosta på oss att berätta hela sanningen, inte bara den heroiska, passande delen av historien”, skriver Gideon Levy.

En av de första romaner som berättar om Nakba ur ett palestinskt perspektiv är Susan Abulhawas episka berättelse Morgon i Jenin (Norstedts). För recensioner i amerikansk och brittisk press, se Wikipedia. Förlaget har också länkar till recensioner i svensk press.

Bitte Hammargren

ISTANBUL
Inrikespolitiken i den islamiska republiken Iran är en väv av intriger. Så har det varit sedan republikens smärtsamma födelse för 31 år sedan. Medan oppositionsledarna Mehdi Karroubi och Mir-Hossein Mousavi hålls incommunicado sedan i de tidigare i våras manade till nya protester, pågår en maktstrid mellan republikens högste ledare, ayatolla Ali Khamenei, och presidenten Mahmoud Ahmadinejad, som återvaldes i ett omtvistat presidentval 2009.
Han kan enligt konstitutionen inte bli omvald en omgång till när nästa val hålls 2013, men Ahmadinejad har högre ambitioner, skriver Los Angeles Times som brukar vara välnformerad om Iran (i Kalifornien finns många exiliranier och trots att USA och Iran inte har några diplomatiska kontakter reser många amerikansk-iranier på besök till det gamla hemlandet).
Den senaste trätan handlar om att Ahmadinejad har gett tre ministrar sparken samtidigt som hans plan är att slå ihop två ministerier, berättar LAT.

Det misshagar parlamentets talman Ali Larijani och väktarrådets ordförande, ayatolla Ali Ahmad Jannati. Det här är hardliners, men Larijani har samtidigt varit rival till Ahmadinejad. Man kan också ana ett klassförakt i Larijanis syn på presidenten. Larijani är beläst i västerländsk filosofi och kommer från en ayatollahsläkt, medan Ahmadinejads far var grovsmed. När jag i Teheran för fem år sedan intervjuade Ali Larijani, som då var chef för nationella säkerhetsrådet, minns jag hur han med sitt minspel utstrålade förakt när jag ställde en fråga om någon av presidentens eldfängda uttalanden.

Den maktkamp som nu pågår är mer än spel för gallerierna, säger iranska kontakter. Maktkampen följer på en tidigare tvist mellan presidenten och högste ledaren Khamenei. Sedan presidenten sparkat den underrättelseminister, Heydar Moslehi, som påstås ha spionerat på Ahmadinejads stabschef ska Khamenei ha sett till att Moslehi återfick sin post. Därmed förödmjukades presidenten inför öppen ridå.

Den som försöker sätta sig in i intrigerna i Irans inre maktsfär kan ibland känna sig om han eller hon höll på att läsa in sig på ett avsnitt av Dallas (ja, det finns förstås skillnader:  det synliga maktspelet i Iran är bortsett från Mousavis fru Zahra Rahnavard kliniskt fritt från mäktiga kvinnor). Men maktspelet i Iran är förstås allvarligare än en såpa.

För en lägesrapport från Iran av ett helt annat slag vill jag rekommendera den senaste krönikan av SvD:s förre utrikeschef Lars Ryding. Tyvärr hittar jag ingen länk till denna krönika på svd.se.

 

 

Bitte Hammargren

Den syriske människorättsaktivisten Najati Tayara greps i hemstaden Homs den 12 maj, efter det att han gett en telefonintervju med tv-kanalen Al Jazeera. I intervjun berättade han om hur syriska stridsvagnar håller olika delar av Homs i en järnhand, medan militären skjuter stridsvagnsgranater och artilleri för att försöka kväsa upproret.
Najati Tayaras vänner har slagit larm till Internationella PEN, Amnesty International och Human Rights Watch. De varnar för att hans liv är i fara.
”Försök rädda honom”, vädjar de.

Najati Tayara, född 1945 i Homs, är vice ordförande i Syriens människorättsförening. Han är pensionerad lärare, tvåbarnsfar och grundare av en kommitté för att aktivera det civila samhället. Han är också chefredaktör för ett digitialt nyhetsmagasin, Al-Marsad, som ges ut av människorättsorganisationen, samt ledamot av redaktionsstyrelsen för Tayyarat, en annan publikation som ges ut av samma organisation.
Han är författare av en bok, utgiven av förlaget al-Tanweer i Damaskus 2001, vars titel i engelsk översättning lyder: A portrait of a renaissance pioneer.
Han har vidare skrivit forskningsinriktade artiklar om pedagogik, sociologi och statsvetenskap i olika syriska och arabiska publikationer.
Däribland titlar som:
– The security state, where to. Al-nahar news paper 12/6/2006
– Against torture: for the citizen dignity. Daily bulletin all4 Syria 11/11/2004.

Najati Tayara är en av cirka 9 000 fångar som finns på de syriska demokratiaktivisternas namnlistor.

Bitte Hammargren

Meddelandet om att tio års jakt på världens mest efterspanade terrorist fick sitt slut i Pakistan tidigt i morse får andra nyheter att blekna.

Men även om amerikanerna firar Usama bin Ladins död så tickar andra händelseförlopp på. Arabvärldens demokratirörelser har sin egen kamp för överlevnad att tänka på.

Från Syrien kommer förfärande bilder och berättelser om sårade och döda, däribland soldater som vägrat lyda order och som straffats med svåra skottskador – eller med avrättning.

I Libyen vill motståndsledningen, Nationella övergångsrådet i Benghazi, inte gå i god för uppgiften att Muammar Gaddafis yngste son Saif al-Arab skulle ha dödats tillsammans med sina tre små barn i en Natoräd mot Gaddafis högkvarter Bab al-Azaziya i går, söndag.

Så här skriver det libyska motståndsrådet i Benghazi i ett pressmeddelande:
”Gaddafis styrkor har dödat över 12 000 oskyldiga människor och har gjort mer än 600 000 hemlösa. Antalet som har skadats eller gripits av hans styrkor är inte närmare känt. Nationella övergångsrådet (NTC) noterar att sådana förluster inte tycks vara av intresse för Gaddafi, som är redo att utsätta även sina närmaste för fara genom att hålla dem i byggnader som har blivit identifierade som legitima militära mål. TNC:s vice ordförande Abdul Hafeez Ghoga säger i en kommentar: Hur kan han kalla sig för ledare, när han utsätter så många oskyldiga för lidande och när han ändå vägrar avgå för sitt folks bästa? Vad är det för far som är redo att göra även sina söner och barnbarn till mänskliga sköldar? Det är uppenbart att Gaddafi antingen föraktar hela världen eller har en mental störning.”
Motståndsledningen i Benghazi vill inte spekulera i om Saif al-Arab verkligen är död eller om dödsrapporten är en krigslist från Gaddafiregimens sida.
”I så fall är det inte första gången. Erfarenheten har visat libyerna att varje påstående från Gaddafi måste bli föremål för en oberoende granskning”, heter det.