X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Oppositionsstyrkor utanför Ajdabiya spanar med enkla kikare efter Gaddafisoldater som kan ha spritt sig i terrängen.

Foto: FADI YENI TURK

Efter en vecka i Libyen har jag mött människor som tackar Frankrike, Qatar, USA och Nato för deras insatser för att skydda civila. Så även människor som i väst skulle kallas islamister i någon mening. (Det finns många olika sorters islamismer och libyska islamister som vi har mött ska inte förknippas med al-Qaida.).

Men hos libyerna finns också en förtvivlan över att Nato inte har kunnat göra mer för att skydda civila i Misrata som har varit belägrade i mer än en fem veckor. Motståndsstyrkorna mot Gaddafi slåss ur ett skriande militärt underläge.

Som jag berättar i dagens reportage från fronten vid Ajdabiya har de bara lätta vapen att sätta in mot Gaddafibrigadernas Gradmissiler, stridsvagnar och tunga artilleri. De saknar kommunikationsutrustning och spanar med enkla kikare från träden efter Gaddafistyrkorna vid Ajdabiyas infarter.

De behöver också uniformer, så att libyerna kan se vem som är vem. Rapporterna är många om att Gaddafis brigader (kataeb på arabiska) också sprider sig och använder Toyota-pickup eller klär sig i civila kläder för att förvilla oppositionsstyrkorna och Nato.

Men de senaste dagarna har oppositionsstyrkorna fått bättre försörjning. Från mitt hotellrum i Benghazi kunde jag häromnatten se hur en konvoj med lastbilar köra i riktning mot Ajdabiya och fronten. Vad som fanns i den lasten kan vi bara gissa oss till.

Al Jazeera har mer att berätta om hur oppositionsstyrkorna eller de som i väst oftast kallas för rebellerna (thawar på arabiska) långsamt lyckas bli bättre på att organisera sig.

 

 

 

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

BENGHAZI

Fredagar, muslimernas helgdag, är inte bara en vilodag i arabvärlden numera utan också den stora protestdagen mot auktoritära regimer. Ofta blir fredagar också stora nyhetsdagar. Det var på en fredag som både Tunisiens förre envåldshärskare Zine El Abidine Ben Ali och Egyptens Hosni Mubarak avgick.

Från Syrien hör jag rapporter om att det redan nu, före middagsbönen, pågår regimkritiska demonstrationer i städer som Banias.

Här i Libyen har oppositionens ledning i Benghazi utropat fredagen till en protestdag mot Muammar Gaddafi över hela Libyen. Förhoppningen i Benghazi är att människor även i Tripoli och andra städer som kontrolleras av Gaddafi ska våga gå ut i protester.

– Vi hoppas att Tripolibor går ut på gatorna efter middagsbönen, säger libyer här i Benghazi.

Hittills har jag inte träffat någon i Tobruk, Benghazi eller bland rebellerna i Ajdabiyas utkanter som tycker att det går att förhandla med Muammar Gaddafi. Det finns rimligen de som tycker så i det tysta, men det är inget man säger offentligt. Vanliga libyer – fattiga eller rika – vittnar i stället om vilken förnedring de känner av att ha levt under Gaddafis diktatur i 42 år.

Slagordet som klottras på murar och väggar och som trycks upp på affischer är detsamma som upprorsledaren mot den italienska ockupationen, Omar al-Mukhtar, en gång uttryckte: Vi underkastar oss inte. Vi ska segra eller dö.