X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Den saudiske finansmannen prins Walid bin Talal al-Saud, 56, är arabvärldens mäktigaste affärsman, slår Arabian Business Power 500 fast.

Denne multimiljardär och sonson till Saudiarabiens grundare, kung Abdel Aziz al-Saud, är med sitt Kingdom Holding Company den största enskilda investeraren i USA, påstås det.

Prins Walid tillhör samtidigt reformlägret i saudisk debatt. Nyligen publicerade han en debattartikel i New York Times om behovet av reformer. Kung Abdullahs nyligen annonserade  stimulanspaket räcker inte till för att motsvara prins Walids krav på reformer. Så är han också en kontroversiell person inom det månghövdade Huset Saud.  Hans debattartikel är skriven innan kungen tillkännagav att lokalval ska hållas den 23 april — i val där kvinnor inte får delta.

Min gissning är att Walid bin Talal skulle vilja att även kvinnor får rösträtt (även om kommunfullmäktige inte har mycket att säga till om i Saudiarabien). Han brukar plädera för att kvinnor ska få mer att säga till om i kungariket, att landet behöver det för att utvecklas.

När jag tog kontakt med hans kontor i Riyadh under en resa i Saudiarabien nyligen hamnade jag hos hans kvinnliga assistent (ingalunda en självklarhet i Saudi, där arbetslivet vanligen är strikt könssegregerat).

Prins Walids plädering för reformer  i New York Times-artikel har rubriken: A Saudi Prince’s Plea for Reform. Där skriver han bland annat:

”Den lärdom vi kan dra från resningarna i Tunisien, Egypten och andra länder — vilka, och det är viktigt att notera, inte drevs fram av antiamerikanism eller extremislamistiska stämningar — är att arabvärldens regeringar inte längre kan kosta på sig att ta sina befolkningar för givna eller utgå från att de kommer att vara statiska och underkastade.”

Som arabvärldens näst mäktigaste rankas en person inte underkastade sig Hosni Mubaraks diktatur, en ung egyptier som visste mycket den egyptiska folksjälen: det unga internetgeniet Wael Ghonim. Han var tills nyligen en okänd medarbetare för Google i Dubai och anonym skapare av sajten We are all Khaled Said, en sida på Facebook som var starkt pådrivande till det egyptiska folkupproret.

Ska man i stället utgå från klickarna på Google kommer Arabian Business fram till att den libanesiska sångerskan Nancy Ajram är nummer ett i popularitet.

Klicka dig fram på YouTube så hittar du Nancy Ajram.

Läsare av denna blogg är också välkomna att bidra med egna favoritlänkar med Nancy Ajram eller andra stjärnor i den moderna arabiska musiken.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

ISTANBUL
I denna stund när Al Jazeera Arabic visar hur Gaddafis artilleri attackerar Benghazi får jag ett mejl från en arabisk journalistkollega som nyligen lämnade rebellkontrollerat område i Libyen.
Kollegan är på goda grunder rädd för att FN-beslutet om en flygförbudszon kommer för sent.

Några axplock ur brevet:
”Enligt min uppfattning är det en väsentlig skillnad mellan ett flygförbud nu, när Gaddafis brigader har återöerövrat flera städer som rebellerna hållit i västra och östra Libyen, och det flygförbud som libyerna hoppades på för två veckor sedan”.

Ett tidigare FN-beslut hade kunnat rädda liv, skriver min arabiska kollega. För två veckor sedan var Gaddafi svag, rebellerna beslutsamma och entusiastiska. Rebellerna var redo att marschera mot Tripoli via Sirt. De vill befria alla andra städer också. De var bara rädda för Gaddafis stridsflyg, fortsätter kollegan. Då var regimen nära att falla. Men i dag sitter Gaddafi säkrare.

Att läsa brevet samtidigt som Al Jazeera visar live-bilder av Gaddafis offensiv mot Benghazi är plågsamt.

Överste Gaddafi är en manipulatör av stora mått. Även efter FN-beslutet när han först sade att han utlyst vapenvila fortsatte han att attackera städer som rebellerna håller. Varje timme det dröjer innan flygförbudet sätts i verket ger honom chans att vinna terräng.

Min arabiska kollega är rädd för att Libyen ska bli som Elfenbenskusten, där en utröstad presidenten vägrat släppa ifrån sig makten, trots protesterna från omvärlden.

När jag frågar denna källa, som inte ska citeras med namn, varför FN-beslutet har dröjt och varför man segar med verkställandet börjar kollegan med uteslutningsmetoden.

”Har västmakterna varit rädda för Gaddafis stridsflyg? Det tror jag inte. Är de rädda för att att Gaddafi ska finansiera nya terrordåd? Om svaret är ja, varför har de då dröjt? Då vore det bättre att göra slut på denna regim fortast möjligt, hjälpa rebellerna och försäkra sig om att libyerna i framtiden kommer att hysa sympatier för väst. Har västmakterna några egenintressen i Libyen? Den frågan lämnar jag till dig att besvara.”

Kollegan vill lägga till en detalj: När Gaddafi återerövrade Ras Lanouf och Brega förklarade han att oljebolagen kunde dirigera sina tankers dit och fylla på olja, trots att eldgivningen fortsatte.
”Det var ett klart budskap från Gaddafi om att han är den enda personen i Libyen som kan garantera väst ostörda oljeleveranser, utan att någon hänsyn tas till det libyska folket.”

Kollegan frågar sig vilka arabregimer som i det tysta kan ha hjälpt Gaddafi de senaste dagarna. Kanske Syrien, Jemen, Algeriet, länder med ett starkt folkligt tryck mot regimerna? Han undrar om det finns krafter i Israel som ser arabiska demokratier som ett större hot mot dem än arabiska diktaturer? Han ställer samma fråga som många i arabvärlden gör nu, när Gaddafi avancerar mot Benghazi, utan att flygförbudet ännu har verkställts, om västvärlden heller vill ha en diktator i Tripoli, som kan förse dem med olja, än ett demokratiskt styre som i första hand tar hänsyn till det libyska folkets intressen?

Bitte Hammargren

ISTANBUL

I dag lämnade jag ett Bahrain i skräck. Där har nu regeringstrogna styrkor och polis med förstärkning av saudisk militär och polis från Förenade Arabemiraten har bränt ned tältlägret för proteströrelsen vid Pärlrondellen samt stormat det största sjukhuset Salmaniya.

Hur många som är dödade och sårade i Bahrain denna kväll vet ingen säkert. Militären har tagit över ambulanser och gripit sårade inne på sjukhuset, säger chockade sjukhuskällor i Manama som jag talat med denna kväll.
Läkare inne på Salmaniyasjukhuset säger att de har blivit belägrade av militären och hålls som gisslan. Två av deras läkarkolleger ligger på akuten sedan de blivit svårt misshandlade av polis. Läkarna hade försökt undsätta sårade. Byar med shiamuslimsk befolkning attackeras, rapporterar skräckslagna källor.
Mer om detta kommer i morgondagens SvD.

Regimen i Bahrain använder sig av en civilklädd mobb, precis som tidigare Egyptens störtade president Hosni Mubarak gjorde, säger bahrainska oppositionella som jag träffade vid Pärlrondellen i måndags. Där visade de upp bilder av tillfångatagna huliganer och vittnade om att de haft polis-id. Några av de tillfångatagna poliserna var ursprungligen från Syrien, sade källorna på torget. Merparten av regimens poliser har utländsk bakgrund, hävdar både oppositionella bahrainier och västerländska bedömare i Manama.
”Vi är redo att dö för Bahrain”, hade några låtit texta på sjalar i önationens färger, rött och vitt. De gjorde glatt segertecknet i måndags.
På tisdagen proklamerades undantagstillstånd. Det var både svårt och farligt att röra sig genom barrikaderna från olika sidor.

På måndagen fick proteströrelsen via sm veta att saudiska trupper rullat in i det lilla öriket. Men då visste de inte riktigt vad som väntade dem. Nu vet de.

Bitte Hammargren

MANAMA, Bahrain
Igår passerade vi gränskontrollen mellan Saudiarabiens Östra provins och det lilla öriket Bahrain. Bahrainsk passpolis, sade apropå protesterna vid Pärlrondellen som nu har pågått i en månad, att ”det bara är ett 20-tal som protesterar, eller kanske 50″. Påståendet ligger mycket långt från sanningen, kunde vi konstatera vid tältlägren intill Pärlrondellen idag.

Igår byggde demonstranter nya barrikader och spärrade av en av huvudlederna in till centrum, medan kravallpolis försökte mota bort dem med hjälp av tårgas och gummikulor. Oppositionspress i Bahrain hävdar att så många som 900 skadades på söndagen (siffran är inte verifierad av oberoende källor).

Hur den taxichaufför som vi åkte med lyckades tråckla sig igenom barrikader, avspärrade gator, in på mörka gränder, över parkeringsplatser, förbi grupper av unga män med järnpåkar i händerna (och allt detta i mörker) är en gåta. Men han klarade det.

I dag rullade saudiska pansarfordon in i Bahrain, inbjudna av den styrande kungaklanen al-Khalifa. Bilder av den saudiska inmarschen har visats på statskontrollerad tv i Bahrain i kväll.
Ingen vet var denna upptrappning ska sluta. Oppositionen består av två falanger: de ”måttfulla” som vill ha genomgripande reformer och en konstitutionell monarki och den radikala falang som vill att kungahuset störtas och ersätts av en republik. Proteströrelsen ser hur som helst kungahuset som genomkorrumperat. Den politiska makten används för ekonomiska intressen och vice versa, säger de.

Till saken hör att oppositionen i huvudsak består av shiamuslimer, vilka utgör Bahrains majoritetsbefolkning, medan kungaklanen Khalifa är sunnimuslimsk och nära lierad med Saudiarabien.
Om saudiska styrkor försöker ”rensa” Pärlrondellen från demonstranter i natt kommer det att bli blodigt.
Mer från Bahrain kommer i morgondagens SvD.

Bitte Hammargren

RIYADH

– Många saudiska kvinnor längtar efter att bli fullvärdiga medborgare. Men vi är rädda för att agera offentligt. Det är inte lätt att hitta någon saudisk kvinna som vågar gå ut och säga detta med sitt namn och ansikte i pressen nu, säger en medelålders saudiska, som sätter sitt hopp till den unga generationen.
– Tunisierna och egyptierna har satt fart på hela regionen. Nu sjuder det under ytan också hos oss i Saudiarabien. Innan tunisierna och egyptierna gjorde revolution kände vi oss som zombier. Men när vi såg på tv vad de gjorde fick vi en del av vårt människovärde tillbaka.

Hon visar den här bilden som en symbol för kvinnors kamp för lika rättigheter i Saudiarabien:

Chefen för FN-organet UNFPA, Thuraya Obaid, är saudiska. Hon, som var den första saudiska kvinnan som fick ett statligt stipendium för att studera i USA, hoppas att kungariket snart kommer att utse kvinnliga ambassadörer.

– Om Gud vill kommer jag snart att se en del av er som kungarikets ambassadörer inom kort, sade Thuraya Obaid när hon talade till den kvinnliga personalen på Saudiarabiens utrikesdepartement inför kvinnodagen.

Men den medelålders saudiskan som jag träffar i Riyadh, kvinnan på drygt 50 som inte vågar gå ut i eget namn, tycker att Thuraya Obaids förhoppningar om förändringar inom förvaltningen är för lågt ställda.

– Saudiska kvinnor går nu ut med ett manifest för kvinnors rättigheter (se nedan). Kvinnor här är inte likvärdiga medborgare. Alla kvinnor måste ha en manlig förmyndare. Till och med Thuraya Obaid måste ha en manlig förmyndare när hon besöker sitt hemland. Utan hans tillstånd får hon inte resa till sitt chefsjobb i FN. Här finns inga kvinnliga domare. Inga kvinnliga advokater får framträda i domstol. I regeringen finns bara en kvinna som biträdande minister. Skolorna undervisar inget om kvinnors rättigheter. Kvinnors arbetslöshet är mycket högre än männens. Ingen kvinna får köra bil, säger denna kvinna som inte vill gå ut med sitt namn.

På SvD Kultur idag berättar jag också om den svenska förläggaren Mona Henning som är på Internationella bokmässan i Riyahd, men som av ledningen blev förbjuden att själv sälja sina böcker – för att hon är kvinna. Så var det inte förra året hon var på bokmässan i Saudiarabien, där det finns ett läshungrigt folk. Även den saudiska tidningen al-Watan (Fosterlandet) skriver idag om hur Mona Henning blev förbjuden att sälja sina egna böcker till kunderna.

Här följer det manifest som en rad saudiska feminister samlats kring, med krav på lika medborgerliga rättigheter för män och kvinnor. Texten nedan är på både engelska och arabiska:

Citizenship

The formal recognition by the state of my full Citizenship and community with the same civil, political, social, and legal duties and rights  that  are granted for male members and  to have an institutionalized means for the development , implementation and evaluation  of  plans and acts that would assure women’s  full citizenship ;It will include but not limited to the following :

1.     To be recognized as a person before the law with same duties and rights  as male citizen  with same age  in terms of self-representation for all legal and commercial, and social matters

2.     Developing  a codified family law that  grants  when, where and how to get a divorce,  maintaining   the best interests of the children,  dispute resolution, and clear parental responsibilities in terms of alimony, contact,  and legal custody. Laws should contain very harsh punishments against family violence and  sexual harassment in general

3.     Ensuring social equal opportunities and life chances through opening labor market, providing social services and aids and training  for divorcees  , widows, the poor,  the disadvantaged, and developing public transportations and nurseries
المواطنة للمراة السعودية
الاعتراف بمواطنتي الكاملة ومسؤوليتي قانونيا في الأمور الشرعية والمدنية العامة منها والخاصة وسن نظام تنفيذي يعمل من خلال الاجهزة والانظمة والقوانين في البلاد لضمان حقوق وواجبات المواطنة والاهلية للمرأة، كما أريد تأسيس مجلس أعلى لشئون المرأة يتكون من ذوات الخبرة والمعرفة ليتعاملن مع كافة القضايا التنفيذية ذات العلاقة بصورة فعالة و التي تشمل ولا تقتصر على :
1.تطبيق نظام السن القانونية علي اسوة باقراني من المواطنين الذكور في المجتمع و ذلك في كافة ما يتعلق بالحقوق المدنية والشخصية مثل العمل والتنقل غير المشروط والتملك والتعاقد والبيع و الشراء ومراجعة الدوائر الحكومية ومتابعة أعمالي ومعاملاتي التجارية
2.  إيجاد الآليات لضمان تطبيق التشريعات الإسلامية التي تحميني كامرأة وخاصة قضايا الأحوال الشخصية مثل الميراث، النفقة الطلاق، حضانة الأبناء، الحجر، التعليق، العضل وسن أنظمة رادعه  تحمي من العنف الأسري والتحرش  وتدوين هذه الأحكام بصورة مفصلة .

3.كفالة الحقوق المجتمعية التكافلية  في جميع المجالات لتشكيل الفرص المعيشية المتكافئة بنظرائنا من الذكور سواء بفتح   فرص العمل العامة و الخاصة  أوبتوفير الخدمات  الاجتماعية  المساندة مثل : رياض الأطفال والحضانات و المواصلات العامة
4.     Developing a gradual COTA  system to insure the representation of women in all levels of  decision making, public services ,  and government sector to elevate women to the full citizenship status

5.     Confer our nationality to our children and husbands;  for those who marry men of other nationalities

أو  التدريب و التعليم و الدعم المادي وتوفير التسهيلات السكنية للمطلقات والأرامل و الفقيرات
4.موأخاتي بالذكور من اقراني  في مواضع صنع القرارو تنقيذ  السياسات و القرارت  العامة  بالمشاركة في مجلس الوزراء و مجلس الشورى والمحاكم عن طريق تطوير  سياسة رسمية تفرض تعييننا، نحن النساء، بنسب  تدريجية و تصاعدية  و ملزمة  لاخراج النساء من خانة المتلقي الى خانة المواطنة المكتملة .
5. ترسيخ انتمائي و هويتي الوطنية بإعطائي  حق المواطنة في جنسية الأطفال و الزوج  اسوة باقاراني من الذكور في المجتمع

والسلام عليكم ورحمة الله وبركاته ودمتم
نساء سعوديات

Bitte Hammargren

RIYADH

Egyptier har stormat inrikesministeriets lokaler i Kairo och Alexandria för att hindra att säkerhetstjänsten förstör sina register över den mångåriga övervakningen av egna medborgare.

Sajten We are all Khaled Said blev en katalysator för upproret i Egypten och skapades till minne av ett tortyroffer i Alexandria. Efter de senaste dagarnas stormning av inrikesministeriets arkiv jämför sajten den egyptiska säkerhetstjänstens metoder med Stasis i det gamla DDR.

Moderatorn för We are all Khaled Said skriver: ”Egyptens säkerhetstjänst brukade registrera var och varannan egyptier de stötte på. De upprättade register över aktivister, oppositionella, islamister, Muslimska brödraskapet, ateister, kommunister, fackligt aktiva; alla som var politiskt aktiva var registrerade av säkerhetstjänsten. I vissa fall registrerades människor som gick till moskén för att be under gryningsbönen (Fajr).”

Egyptierna vänder nu blad till nästa kapitel i sin dramatiska nutidshistoria. Samtidigt väntar landets turistindustri tålmodigt på att människor ska våga sig tillbaka till Sharm el-Sheikh, Abu Simbel, Karnak, Luxor, Saqqare och pyramiderna utanför Kairo. Att få Egyptens ekonomi på fötter kan bli nästa kris som väntar bakom hörnet, varnar ekonomer.

Från dykarnas gamla vattenhål i Dahab på Sinaihalvön kom ett mejl från Catharina Schwab, som bott där i fyra år. Hon välsignar engelsmännen som inte ställt in sina flyg till Sharm el-Sheikh.

Det fåtal turister som var här under och direkt efter Revolutionen var just britter och nån enstaka modig resenär (från annat håll). Våra gator i Dahab var totalt tomma, sorgligt.  Men vi tröstade oss med, och gör det fortfarande, att vi är alla i samma båt.
MEN, för varje dag är det lite lite mer folk. Och vi som bor här håller modet uppe. Vi märker på turisterna som kommer att de verkligen vill stödja oss. Vi håller tummarna inför påsken. Från hotellägare hör jag att det kommer att bli lite business om två veckor… Inshallah, big time..
Jag tror personligen, som resten av världen, att detta var det bästa som hänt Egypten och jag känner en stolthet att bo i detta land som jag ej känt förrut. När det turisterna väl börjar komma tillbaka tror jag att det kommer bli bättre än någonsin.”

Bitte Hammargren
ISTANBUL
Ansedda universitet i väst tar emot pengar från diktaturer. London School of Economics, LSE, är inte det enda, men det är det mest omtalade nu när den tidigare mecenaten Saif al-Islam Gaddafi är i blåsväder.

LSE har tagit emot stora donationer från Libyen genom sin tidigare doktorand Saif al-Islam. Men nu tar universitetet sin hand från Gaddafi Jr och fadern Muammar Gaddafis regim genom ett uttalande. De belopp man hittills har tagit emot från Libyen – 300 000 brittiska pund – ska användas till stipendier för studenter från Nordafrika, heter det.
(Dessvärre går det av tekniska skäl inte att länka till andra artiklar för tillfället).


Men LSE får också klä sig i säck och aska efter uppgifter om att den avhandling som Saif al-Islam lade fram vid universitetet 2008 åtminstone i vissa delar ska ha varit ett plagiat.
Avhandlingen, som jag tidigare har skrivit om här på bloggen, heter ”The Role of civil society in the democratisation of global governance institutions: from ‘soft power’ to collective decision-making?”
Det är en storstilad titel om det civila samhällets roll i en global demokratiseringsprocess.
Men källor som har skummat igenom avhandlingen, som finns på nätet, kan inte hitta några kommentarer eller ens en fotnot om alla de som har dödats under Gaddafiregimens 42 år vid makten.
Det är förståeligt att LSE tvingas distansera sig från Saif al-Islam Gaddafi. Han har efter det inhemska upproret – som han verklighetsfrämmande har skyllt på al-Qaida – sagt att regimen i Tripoli kommer att slåss till ”den sista minuten, den sista kulan”. En nytagen video visar honom uppflugen på ett biltak med automatvapen i näven där han manar sina angängare att slåss mot oppositionen och där han lovar att dela ut vapen till sina trogna.

London School of Economics är inte det enda ansedda lärosäte som har tagit emot blodspengar från en diktatur. Det är, skriver en källa i den brittiska akademikervärlden till mig, ”inte heller det enda universitet som har tagit emot pengar från just Libyen – men det är det brittiska universitet som ligger närmast Fleet Street och som därför blir mest uppmärksammat i brittiska medier!”

Källan från London fortsätter:
”Brittiska universitet har i allmänhet tagit emot stora belopp från regimer som vi betraktar som tveksamma, däribland det kommunistiska Kina. Oxford har till exempel tagit emot pengar från arabiska regimer, Exeter likaså. Jag vet att det är omodernt, men jag har faktiskt viss sympati för universitetsstyrelserna som strävar efter att hålla världsklass på sina utbildningssäten, samtidigt som de brottas med strama budgetar.”
Det vore intressant att veta hur diskussionen går i den svenska högskolevärlden!
Bitte Hammargren

Den arabiska bloggsfären utanför Tunisien, Egypten och Libyen har fått nytt liv av händelseutvecklingen i regionen.

För många leder den tankarna till arabvärldens stolta förflutna (tusen år bakåt i tiden) eller till den panarabism som Gamal Abdel Nasser stod i spetsen för på 1960-talet.

En bloggare i Gaza, Yasmeen El Khoudary, har samma förnamn som den tunisiska jasminrevolutionen. Hon skriver på sin blogg A voice from Palestine om hur arabiska studenter i årtionden har memorerat dikter och sånger om arabisk enighet och om arabiska revolutioner, om frihet och självkänsla. Men hon trodde att allt detta dog med Gamal Abdel Nasser 1970.

”Vi har fått lära oss otaliga hemläxor om arabernas stolta historia och har lärt oss namnen på de stora vetenskapsmän, historiker, matematiker, filosofer, poeter och författare som var araber. Så länge vi kan minnas har vi memorerat dessa namn, i tjugo år eller mer. Men vi fick aldrig en chans att sjunga eller citera deras sånger och dikter, eller att se att barnbarnen till dessa stora araber levde upp till arvet från förfäderna.”

”Vi trodde inom oss att allt detta bara var ett spel, som aldrig skulle bli verklighet”, skriver Yasmeen El Khoudary, en ung forskare och frilanskribent som kommer från en av Gazas kända familjer.

Hon, som tidigare student vid American University of Cairo, berättar också om den nedlåtande attityd som många egyptier har visat mot palestinier. En del kallar det rasism.

I sin besvikelse rensade hon ut alla revolutionära sånger ur sin låtsamling. Hon låtsades inte om ordet arab när hon talade om sin identitet. Hon förlorade tron på araberna och de palestinska partier/politiker som hon såg som sinnebilden för självgodhet, girighet och hyckleri.

Men så kom ”den tsunami av hopp, rättvisa och frihetskänsla” som vräkte alla dessa känslor åt sidan och göt nytt liv i Yasmeen El Khoudarys identitet: jasminrevolutionen i Tunisien, 25-januari-revolutionen i Egypten och nu folkupproret mot Muammar Gaddafis diktatur i Libyen.

Här är några länkar till andra kända bloggar i arabvärlden som påverkat och påverkas av händelseutvecklingen, som egyptiska Sandmonkey, saudiska Saudi Jeans, bloggaren Wael Abbas Misr Digital från Kairo och Lina Ben Mhennis A Tunisian Girl från Tunis.

Så sist men inte minst bör nämnas Facebooksidan We Are All Khaled Said, sajten som mobiliserade tiotusentals egyptier till den första protestdagen den 25 januari i år. En sajt som bidrog till att förändra Egypten och hela Mellanöstern.