X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Halvt på skämt, halvt på allvar säger egyptier att tv-kanalen Al Jazeera varit den inofficiella sponsorn av den egyptiska revolutionen. Men nu undrar vi vilken tv-kanal som ska spegla protester ifall de sprider sig till Qatars huvudstad Doha.  Statsägda Al Jazeera har sitt högkvarter i Doha.

På Facebook –  ett viktigt instrument bakom folkresningarna i Tunisien och Egypten – sägs nu att det finns sida med 18 000 användare som kräver att Qatars emir Hamad bin Khalifa al-Thani avgår. Han anklagas där för att vara ”förrädare som Mubarak” och ”israelisk agent”.

Energirika Qatar är inte bara värd för kommande fotbolls-VM. Det är också paradoxernas land som har utrikespolitiska tentakler likt en bläckfisk. Qatar står Hizbollah nära i Libanon, är bas för USA:s Central Command, har tagit emot israeliska ledare som president Shimon Peres och Tzipi Livni på konferenser – och har samtidigt anklagats för band till al-Qaida när videoklipp med Usama bin Ladin har dykt upp först på Al Jazeera.

Qatar är helt enkelt modellen för ett arabland, som lyckas ha kontakter med alla, sade en man förtjust som kom flygande från Doha och landade i Beirut strax efter Libanonkriget mot Israel sommaren 2006. Jag mötte honom i Beirut en het sensommarkväll, när Qatar Airways näst efter Royal Jordanien var det första flygbolag som den israeliska militären släppte in i genom den blockad man höll över luftrummet i Libanon.

På Al Jazeera har arabiska oppositionella av olika idelogier i åratal kunnat tala inför en mångmiljonpublik i arabvärlden. Men på vilken tv-kanal ska oppositionella från Qatar framträda?

Det finns förstås många i arabvärlden som har ett horn i sidan till Al Jazeera. Palestinska ledare inom myndigheten PA har t ex skandaliserats när satellitkanalen avslöjat vad de sagt i hemliga förhandlingar med israeliska ledare.  PA:s chefsförhandlare Saeb Erakat tvingades avgå sedan det visat sig att läckan Palestine Papers, som skakat PA, kom från hans eget kontor.

Så det kan finnas många, också av skilda ideologier, som ansluter sig till den Facebooksida på arabiska som kräver den qatariske emirens avgång.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

För att kringgå säkerhetspolisens övervakning av sociala medier i Libyen har oppositionella använt sig av en arabisk dejtningsajt, Mawada, för att förmedla sig och göra motstånd mot överste Gaddafi.

I en diktatur där säkerhetspolisen, mukhabarat, skummar  igenom sociala medier som twitter och Facebook har oppositionella lämnat kodade meddelandet på Mawada.

En libysk affärsmän,  Omar Shibliy Mahmoudi, som leder oppositionsrörelsen Ikhtilaf (vilket betyder Skillnad), berättar för ABC News att han skapade en profil på Mawada, där han utgav sig för att söka kvinnor att dejta, men där han i stället kommunicerade med likasinnade om protesterna mot Gaddafi.

– Varje gång vi använde ordet kärlek (hab) menade vi frihet (hurriya), säger han.

Denna uppfinningsrika metod för motstånd var full med poesi. ”Var är Miriam?” skrev Mahmoudi i sitt första inlägg på Mawada.

Till svar fick han det poetiska: ”Din dag blir kanske full med jasminer”, vilket i själva verket var ett kodat politiskt meddelande:  en association till den jasminrevolution i Tunisien som blev startskottet för den arabiska våren.

Bilderna, inklusive citatet här, är hämtade från sajten http://www.mawada.net/

Bitte Hammargren

Libyerna har levt med överste Moammar Gaddafi i 42 år. Nu är hans dagar vid makten räknade, men han kommer att ta med sig många andra i djupet innan han går.

När det libyska folkets reser sig mot regimen slås det ned med hänsynslösa medel och till stor del utan utländska mediers insyn. I Egypten var vi trots allt fler som bidrog till att få ut nyheter om det blodiga händelseförloppet när en pressad diktator slog tillbaka.

Många spekulerar nu i vilken diagnos som kan ställas på den libyske ledaren – inte minst efter hans senaste förvirrade tv-tal, som mer liknade en parodi av en förvirrad diktators utspel i en humorfilm, men som i själva verket är blodigt allvar för de libyska medborgarna.

En av hans söner, Seif al-Islam höll häromdagen ett tv-sänt tal som blev nästan lika omtalat som faderns. Seif al-Islam viftade med pekfingret och varnade för inbördeskrig.

Men vilka motstridiga tankar genomkorsade hans huvud? Seif al-Islam al-Gaddafi (eller Qadhdhafi, Qathafi, Gadhafi eller hur ni nu föredrar att transkribera den konsonantrika arabiskan) lade 2008 fram en doktorsavhandling med titeln ”The Role of civil society in the democratisation of global governance institutions: from ’soft power’ to collective decision-making?”

Ja, ni läste rätt. Rubriken handlar om det civila samhällets roll i en global demokratiseringsprocess.

I avhandlingen finns enligt mina källor inte ett ord om alla dem som dödats under faderns 42-åriga styre.

För övrigt vill jag gratulera Expressens reporter Kassem Hamadé som var förste svenske reporter att ta sig in i Libyen och som redan har tagit hem ett världsscoop.  Se här till exempel hur BBC citerar Kassem Hamadé i hans intervju med Libyens forne justitieminister. Den förre justitieministern hävdar inför Kassem Hamadé att han har bevis på att det var överste Gaddafi själv som beordrade bomningen av PanAm-planet över Lockerbie 1988.

Bitte Hammargren

Nätet exploderar av nya sajter från och om Mellanöstern. Res tillbaka till Egypten, turista i vårt land igen, manar en sida som just skapats på Facebook efter diktatorns fall.


Just så säger också väldigt många egyptier man träffar:

– Tala om för ert folk i Europa att vi tycker om turisterna, att det var Mubarakregimen som utlöste kaos under de sista dagarna och som gick ut med främlingsfientliga ord i de statskontrollerade medierna, heter det.

Det finns anledning att ta dessa egyptier på allvar. Endast i ett fåtal situationer har jag och SvD:s fotograf Yvonne Åsell känt av ett personligt hot under folkresningen. Tvärtom säger många ”välkommen” när de ser en utlänning.

Men visst finns det rötägg: Kriminella som har släppts ut ur fängelserna i städer där polisen lyser med sin frånvaro (det gäller inte turistområdena så vitt känt). Och den mobb som Mubarakregimen betalade eller uppmuntrade att gå lös på demonstranter och utländska journalister.

Men kassan som betalade den mobben kontrolleras av andra händer nu. Och i de statsägda medierna pågår en skinnömsning.

Egypten tar normalt emot en miljon turister i månaden. För att samhället ska komma på fötter behövs en ny ström av turister. I landet finns cirka 20 miljoner extremt fattiga. De är i desperat behov av framtidshopp, jobb, korruptionsbekämpning och satsningar på skolor och vård som fungerar även för de fattiga.

En annan FB-sajt är döpt till: Bli en del av den egyptiska revolutionen, tillbringa din semester i Egypten.

Libyer i exil börjar också synas allt mer på nätet. Här finns en sida som heter Dags för ett nytt Libyen

Läsare av bloggen är välkomna med fler förslag!

Bitte Hammargren

Gamla tiders pärlfiskare i Bahrain. Foto: PRIVAT

Bahrain, där protester brutalt slagits ned de senaste dagarna, är inte bara hemmahamn för USA:s femte flotta och ett litet örike där en sunniarabisk emir härskar över en shiamuslimsk majoritet.

Detta örike har också en uråldrig kulturthistoria. Utanför kusterna till Bahrain – som betyder de två haven – har i 5000 år fridykare tagit upp glimrande naturpärlor ur haven. Redan i Gilgamesh-eposet, världens första litterära verk, nämns pärlfisket i Bahrain.

Där heter det att den som förtär en pärla kan få evigt liv. Så dök inte de första årtusendenas pärlfiskare efter smycken utan för att pärlor, som malts ned, ansågs hälsobringande. Kleopatra, drottningen av Egypten, löste  upp naturpärlor i syrat vin för att imponera på Markus Antonius.

Dessa skatter, som på sin tid var värdefullare än diamanter, var basen för Bahrains ekonomi, ända fram tills dess att denna uråldriga näring slogs ut av de odlade pärlorna (vilka är som plast i jämförelse) samt av bygg- och oljeboomen.

Det är en tapper skara som kämpar för att bevara detta kulturarv och den unika marina miljön. Några av dem träffade jag i Manama för tre år sedan.

Men Bahrains härskare, emiren Hamad bin Isa al-Khalifa, och hans släktingar i sina lyx-Mercedes och BMW är inte intresserade. Han har nonchalerat de krafter som har kämpat för att föra upp den unika marina miljön utanför Bahrain – där Persiska vikens salthaltiga vatten möter underjordiska sötvattenskällor – på UNESCO:s världsarvslista.

Byggboomen har också gjort att undervattensmiljlön har förstörts. Familjer som en gång försörjde sig på pärlfiske inte längre har en chans att återgå till denna uråldriga näring, som vore något för Bahrain att leva på när oljan sinar.

För några år sedan träffade jag några entusiaster som kämpar för att bevara detta kulturarv, vilket de ser som en trippelvinst, ifall man gav fisket av naturpärlor en chans. I reportaget – Äkta pärlor i Bahrain – berättar Rob Gregory om sin kamp för att återupprätta pärlfisket av ekonomiska, miljömässiga och kulturhistoriska skäl:

–Det vore en vinst för miljön: äkta pärlor är förnyelsebara skatter. Det vore också en vinst för Bahrains historia, arv och ekonomi, något att leva av igen när oljan sinar. Och det vore en vinst för alla dykare och andra som deltar i pärlfisket, sade Rob Gregory där vid stod vid kajen i Manama, med höghusen runt omkring oss – och med de skatter i havsbottnen som de styrande inte bryr sig om.

Bitte Hammargren

MAHALLA Al-KUBRA, Egypten

Många av Egyptens smartaste hjärnor har under de kvävande åren av polisdiktatur lämnat sitt land. Men de börjar återvända på sistone och talar nu om hur de vill bidra till återuppbyggnaden av sitt land.

Däribland finns kända namn som Nobelpristgararen i kemi, Ahmad Zewail, fredspristagaren Mohamed ElBaradei och så de mindre kända som bokat in sig på planen med destination Kairo den senaste tiden.

En annan är vetenskapsmannen Farouq al-Baz, verksam vid det amerikanska rymdcentret Nasa. Han vill  att Egyptens ungdomskoalition ska nomineras till Nobels fredspris, som ett erkännande av den fredliga revolution de genomfört och för att de har styrt in sitt land ”på vägen mot förändring och frihet”.

Att upprorets hjärnor och inspiratörer har gått in för den fredliga vägen erkände också USA:s president Barack Obama, när han som ett eko av egyptierna på Befrielsetorget talade om hur denna folkresning haft ordet ”salmiya” (fredlig) som honnörsord.

Nog har det funnits rötägg i upprorets utkanter. Men även i industristaden Mahalla al-Kubra, i Nildeltat norr om Kairo, mötte jag och SvD:s fotograf Yvonne Åsell i dag vanliga egyptier som påminde om att deras revolution hade fredliga medel som ett ledord. ”Salmiya, salmiya, precis som Obama sa på tv. Vi egyptier är fredliga och gillar inte terrorism. Och vi vill ha enighet mellan kristna kopter och muslimer”, sade en man till oss på ett café i Mahalla. Han påminde om att det sedan upproret inleddes den 25 januari inte har varit några sekteristiska dåd mot koptiska kyrkor.

Det är i dag många egyptier som tror att nyårsnattens bomb mot en koptisk katedral i Alexandria i själva verket var planerad av säkerhetstjänsten. De utgår från en sannolikhetskalkyl som säger att säkerhetstjänsten skulle ha haft intresse av att öka motsättningarna mellan kristna och muslimer för att stärka sin egen ställning.

Det är förstås bara rykten, men anklagelseakterna mot den nu fängslade förre inrikesministern Habib al-Adly ha bara börjat.

– Han borde ställas inför rätta och avrättas. Det var han som låg bakom plundringsvågen när han beordrade 1,5 miljoner poliser att försvinna från Egyptens gator den 28 januari, säger en advokat i Kairo vi träffade idag.

Farouq al-Baz är en av dem som väntas till segerfesten på fredag på Befrielsetorget, en vecka efter Mubaraks fall. I nästa vecka är flera europeiska ledare på väg till Kairo, som EU:s utrikeschef Catherine Ashton.

Men frågan i maktvakuumets Kairo är vem som blir hennes egyptiska motpart. Kommer utrikesminister Aboul Gheit att sitta kvar på tisdag? Det är inte alls säkert i ett Egypten där utresningarna av det gamla gardet pågår, men där samtidigt dessa intressen slår tillbaka för att rädda sina positioner och pengar.

Bitte Hammargren

KAIRO

Egypten är lättrörligt som kvicksand. I dag firar egyptierna. Inte att en despot har fallit utan att det är Profetens födelsedag, mawlid. Dagen började med att Kairo vaknade långsamt. Folk fick äntligen sova ut efter arton vaknätter under upproret.

Vägarna låg så öde på morgonen att det nästan såg ut som om det var utegångsförbud även i dagsljus. En normal tisdagförmiddag brukar trafiken annars korka igen i Kairo.

Men vid lunchtid, efter middagsbönen, började livet ta fart. Också butiksägarna i basarkvarteren i Khan al-Khalili slog upp sina plåtjalusier. Snart stömmade helglediga egyptier och enstaka turister till för att flanera i basarkvarteren, titta in på Nobelpristagaren Naguib Mahfouz favoritcafé som nu bär hans namn, eller ta ett glas te med mynta och en vattenpipa på något av de uteställen där månglarna bjöd ut pynt till barnen, godsaker och tyger. Utanför moskéerna började folkfesten, som en religiös festival.

Firandet av profetens födelsedag är en del av det folkliga islam som anses vara kätterskt i det wahhabitiska Saudiarabien.

Men så inte i Egypten, där människor sällan missar ett tillfälle att fira.

På fredag blir det dags igen: då är det en vecka efter Mubaraks fall, en händelse som skakat om hela Mellanöstern och vars fulla återverkningar det ännu återstår att avläsa. I den här regionen brukar despoter sitta på livstid. Men tunisier och egyptier har satt stopp för det. Nu protesterar människor på gatorna i Jemen, Bahrain, Algeriet och andra arabländer.

Och i Iran vill oppositionen i den Gröna rörelsen se en parallell mellan Tahrirtorget i Kairo och Azadiplatsen i Teheran.

Bitte Hammargren

Egyptierna firar. Diktatorn är störtad. Och detta är deras eget verk.

Denna febriga, elektriska stämning påverkar hela regionen. I Amman tutar bilarna denna kväll för att hylla det egyptiska folket. Från Syrien skriver en kontakt jublande: ”Jag är så stolt över det egyptiska folket. Nu måste jag hitta en egyptier som jag kan krama om!”

En annan kontakt i Syrien berättar om hur hon gråter av glädje i denna stund.

En bekant med saudiska rötter skriver: ”Egypten är arabvärldens hjärta och när hjärtat är friskt blir hela kroppen upplivad!”

Det finns även israeler som är försiktigt optimistiska och hoppas på att Egypten ska få en demokratisk utveckling, som denna kontakt som skriver: ”Det är skrämmande med förändring. Men jag är full av hopp. Mabrouk (grattis) till den fredliga revolutionen.”

I det icke-arabiska Iran, vid sidan av Egypten Mellanösterns mest historiemättade nation, hoppas nu många att Gröna rörelsen ska få ny energi och hämta inspiration från den egyptiska revolutionen.

I Kairo känner jag en läkare som lade champagnen på kylning för flera dagar sedan. Troligen har han korkat upp flaskorna i kväll.

Men i jublets stund finns förstås skeptikerna som påminner om att vi inte har sett slutet på denna revolution än. Kommer militären verkligen att släppa ifrån sig makten?

Bitte Hammargren

Missa inte CNN:s intervju med IT-revolutionären Wael Ghonim som satt i isoleringscell i mer än tio dagar med ögonbindel för ögonen medan det egyptiska folket revolterade på gatorna.

När denne marknadschef hos Google, som levt i exil med fru och barn i Dubai, kom tillbaka till Egypten i januari dröjde det inte länge innan han blev kidnappad av säkerhetspolisen och förd till en hemlig arrestlokal. Han greps på den tredje dagen av protester, den 27 januari, och släpptes först i måndags, den 7 februari.

Wael Ghonim sedan han släppts. Foto: AP

Wael Ghonim förklarar rakt ut att han och hans IT-kunniga vänner hade planerat att få ut folk på gatorna i den proteströrelse som kan kallar för en internetrevolution, eller Revolution 2.0

President Hosni Mubarak har suttit vid makten nästan lika länge som Wael Ghonim levat. Han och hans jämnåriga har fått nog. Dragkampen i Egypten har stått mellan en gammal tjurskallig envåldshärskare och det unga Egypten, så som det representeras av Wael Ghonim.

När han släpptes på måndagen fann han att Kairo var en förvandlad stad. Han berättar om hur stolt han blev över det egyptiska folket, men insåg också att flera av hans vänner fanns bland de mer än 300 personer som dödats under protesterna.

Den unge cyberaktivisten säger att han är beredd att dö, trots att han har mycket att förlora: Han säger sig jobba för världens bästa företag, har fru och barn som han älskar, men är ändå beredd att förlora allt detta för att nå sitt mål, ett fritt och demokratiskt Egypten.

– Jag säger till (vice president) Omar Suleiman: Kidnappa mig och alla mina kolleger. Sätt oss i fängeslse, döda oss. Gör vad du vill. Men du kan inte stoppa oss. Vi ska vinna tillbaka vårt land, som du och dina gelikar har förstört i trettio år. Nu räcker det.

Bitte Hammargren

Feststämning på Tahrir idag. Foto:  YVONNE ÅSELL

KAIRO

Vem leder protesterna på Tahrirtorget i Kairo, vilka i dag gick in på femtonde dagen?

Frågan kan besvaras på två sätt. Man kan dels som Ahmed Saleh, som beskriver sig som en av initiativtagarna till ungdomsrörelsen 6 april, säga att det inte finns någon enskild ledare. Det är också en av förklaringarna till att proteströrelsen inte går att stoppa, säger han till SvD.

Den väller i stället fram ur ett djupet hos ett folk som sedan länge har fått nog av undantagslagar, tortyr och misskötelse av de offentliga finanserna.

Man kan också som författaren och feministen Nawal El Saadawi, som jag och fotografkollegan Yvonne Åsell träffade hemma i hennes lägenhet på 26:e våningen idag, säga att namnen inte ska avslöjas för det betyder bara att de kommer att bli fängslade.

Cyberaktivisten Wael Ghonim satt till exempel fängslad i tio dagar på hemlig ort med hjälp av undantagslagar innan han släpptes efter massiva protester.

Men det finns många fler unga ledare som har förts bort till häkten och förhörslokaler de senaste dagarna.

Liberalen Shady al-Ghazaly, som SvD talat med tidigare, var inte anträffbar på ett par dagar. Skälet var att han satt i häkte i 48 timmar, förhörd av den militära underrättelsetjänsten. I dag fick jag tag på honom igen och då berättade han att blivit förföljd av militärpolisen efter det att han kommit ut från ett möte i Nobelpristagaren Mohamed ElBaradeis hus.

– Jag gick till mina vänner för att äta lunch på en restaurang. Militärpolisen följde efter och grep mig där, säger han.

Han gör ingen affär av den fysiska behandlingen under förhören hos den militära underrättelsetjänsten, men säger att militärpolisen misshandlade honom på vägen till häktet.

Men det finns många vittnesmål, bland annat den här skakande berättelsen i New York Times om hur polisen torterat egyptiska fångar av politiska skäl de senaste dagarna – till exempel för ”synden” att de ska ha talat med utländska journalister. Så har den Mubarakkontrollerade medierna demoniserat utländska journalister i Egypten, vilket lett till påhopp, trakasserier och hot eller brutal misshandel från huliganer på gatorna som i fallet med SVT:s Bert Sundström.

Men låt oss inte glömma de egyptiska oppositionella som är de främsta måltavlorna för trakasserierna. Här är några namn på egyptiska regimkritiker som har hållits fängslade:

Amr Salah
Mohamed Arafaat
Amr Ez
Ahmed Doma
Nasser Abdel Hamid
Mostafa Shawky
Yasser El Hawary
Tarek El Kholy

Vice president Omar Suleiman har nu –  när regimen backar steg för steg i ett försök att splittra oppositionen – lovat att inga fredliga demonstranter ska fängslas. Men de oppositionella tror inte på de utfästelserna innan de har sett dem bli verklighet. Shady al-Ghazaly tycker inte heller att det är meningsfullt att, som Muslimska brödraskapet, inleda förhandlingar med regimens män innan de visat att den menar allvar med reformlöftena.

Avslöjanden om vilka enorma tillgångar familjen Mubarak och ministrar i hans regering har skaffat sig tänder nya gnistor i den egyptiska proteströrelsen. Familjen Mubarak själv sägs vara god för ofattbara 70 miljarder dollar. Den förre inrikesministern Habib al-Adly, som varit chef för den avskydda polisen, ska enligt oppositionstidningen al-Masri al-Youm (Dagens egyptier) har skrapat ihop en förmögenhet på nätta elva miljarder egyptiska pund (motsvarande drygt elva miljarder svenska kronor) bara i Egypten.

– Hur mycket har han och ministrar gömt undan utomlands? undrar egyptier som är fly förbannade på hur statens toppar blivit stormrika medan medborgarnas behov av fungerande sjukvård, skolor och transporter är närmast omätliga.