Medborgargarden vaktar sina kvarter i Kairo

KAIRO

Trots utegångsförbudet som inföll redan klockan 16 på söndagen var det många människor som rörde sig ute i nattmörkret i Kairo. Luften var ovanligt ren att andas i denna 18-miljonersstad när så få bilar rör sig på gatorna.

Från NDP:s partihögkvarter rök det fortfarande efter den anlagda branden strax intill Egyptiska museet med dess ovärderliga skatter. Människor frågar sig varför inte regeringen skickade fram brandbilar för att släcka branden i NDP-byggnaden som hade kunnat leda till en kulturell katastrof av gigantiska mått om lågorna börjat slicka museibyggnaden också. Nu var det i stället demonstranter som bildade en mänsklig kedja för att skydda museet när branden i NDP-byggnaden intill härjade som värst.

Medan Nobelpristagaren och oppositionsledaren Mohamed ElBaradei för en stund sedan talade på Tahrirtorget på andra sidan Nilen vandrade jag runt i kvarteren i Zamalek på en av öarna i Nilen. Där rådde en mjuk, målmedveten och sammansvetsad stämning bland människor som bildat frivilliga vaktstyrkor och som bestämt sig för att inte släppa fram några vandaler och plundrare.

– I går grep vi folk i tre bilar som hade med sig vapen. Vi överlämnade de gripna till armén. Och i kväll har vi samarbete med en del av polisens specialstyrkor, men annars har polisen varit helt frånvarande på gatorna i Kairo i ett par dagar, sade några unga killar som stod vid de provisoriska vägspärrarna. Allt från blomkrukor till skottkärror fick duga när de byggde barrikader vid vägspärrarna.

Folket i vaktstyrkorna, varav många var beväpnade med klubbor (jag såg också en golfklubba), ansåg att plundringarna och vandaliseringen beror på att regimen har släppt kriminella ur fängelsena. Eller också, trodde många, kan det vara civilklädd polis som plundrar. ”Mubark som vill att det skapas kaos under demonstrationerna, så att utländska regeringar ska satsa på att hålla honom kvar”, sade unga killar med armbindlar på sig, vilket visar att de tillhör de frivilliga medborgargardena.

Alla man möter säger samma sak: krisen kan inte lösas om inte Hosni Mubarak går.

För övrigt råder det internetblackout för de flesta människor här i Kairo.

Flygkaptenen som blev hjälteförklarad

Det finns både små och stora hjältar under stora samhällsomvälvningar.  Många förblir anonyma. Men en som har blivit vida känd i Tunisien är Mohamed Ben Kilani, 38, kapten på det statliga flygbolaget Tunis Air.

Det finns redan en Facebooksida där han hyllas.

Hans hjältestatus beror på att han vägrade ta ombord fem passagerare i sin Airbus när han förstod att de tillhörde den flyende härskarklanen.

Le Monde berättar historien som börjar på förmiddagen den 14 januari, timmarna innan Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali flyr sitt land.

Det var en dag med ideliga kontraorder för flygkapten Mohamed Ben Kilani. Han får hela tiden nya direktiv från flygledartornet om vart han ska navigera sin Airbus. Någon gång mitt på dagen bestäms det: den ska gå mot Lyon.  Då var det sedan länge massdemonstrationer utanför inrikesministeriet i Tunis och Ben Ali hade då bara några timmar kvar som president.

Klockan 13.30 är flight TU750 redo för avfärd med 103 passagerare ombord.

– I sista stund får jag besked om att jag skulle invänta några ”last minute” passagerare, berättar flygkaptenen för Le Monde. Det handlade inte om vilka passagerare som helst: de hade efternamnet Trabelsi. Det betydde att de var släkt med den avskydda presidentfrun Leila Trabelsi.

Den stora klanen Trabelsi, som hade rykte om sig att vara rena maffiafamiljen i Ben Alis Tunisien (efter det att han skilt sig från sin första fru och gift sig med älskarinnan Leila) betraktas allmänt som stortjuvar, som har plundrat nationen och utövat utpressning – ibland genom mord – på dem som försökt sätta sig upp mot dem.

Kapten Ben Kilani visste inte vilka personer ur klanen Trabelsi som skulle gå ombord, men han tänkte omedelbart:

– De är kriminella. De kan vara beväpnade, eftersom de inte går igenom säkerhetskontrollerna.

Han föreställde sig vad som skulle kunna hända om han tog dessa fem Trabelsi ombord: kanske de skulle kapa planet och tvinga det mot en annan destination? Det tog inte många sekunder, berättar Le Monde, innan piloten fattat sitt beslut om att låta alla de 103  vanliga passagerarna lämna planet. Själv lämnade han därefter cockpit så fort han bara kunde.

– Jag gav mina order. Jag tog min väska och gick.

Kvar i VIP-rummet gick fem nervösa medlemmar från klanen Trabelsi. De lyckades aldrig fly från sitt land. Ingen annan pilot var redo att ta dem ombord. När Ben Ali brådstörtat flugit ut ur sitt land greps de fem tillsammans med ytterligare 28 personer i den forna härskarfamiljen Trabelsi-Ben Ali.

På den Facebooksida som upprättats för den hjälteförklarade piloten skriver nu människor från hela världen in sina hyllningar. Som amerikanska Brenda Holman :

”You did a great service to your country, your people, and all those who are free and want to BE free around the world.”

Spår av vildsvinsjägare i Tunisien

TUNIS

Attacken mot de svenska vildsvinsjägarna – som i stundens hetta blev tagna för utändska legosoldater, ditkallade av den flyende diktatorn Ben Ali – har satt sina spår i det tunisiska folkdjupet.

– Är ni från Sverige? frågar en äldre farbror vid en tidningskiosk.

– Har de svenska jägarna som blev pryglade förstått att de gjorde fel som kom hit mitt under en folklig resning mot en avskydd diktator – och att det inte finns några civilklädda här med ärliga syften som åker omkring med vapenfodral i taxibilar? undrar han.

Några timmar senare, vid demonstrationen utanför det gamla enpartiväldet RCD:s högkvarter, möter vi fyra studenter som frågar varifrån vi kommer.

När de får höra att vi är från Sverige undrar en ung kille försynt om han får ställa en fråga.

– Vems är felet att det gick som det gick med de svenska jägarna?

– Vad det vi demonstranter  som gjorde fel eller var det jägarna som gjorde fel som kom hit mitt under en pågående revolution med sina vapen?

När han får höra att det finns gott om vildsvin i Sverige blir han ännu mer frågande till varför de åkte till Tunisien för att jaga sådana djur – och just nu.

De blåslagna svenska vildsvinsjägarna är numera väl kända efter inslag på tunisisk tv. Under ytan finns en rädsla för att Tunisien efter misshandeln ska uppfattas som fientligt inställt mot utländska turister. Inkomsterna från turismen behövs ju så väl för landets ekonomi.

Anders Öberg, blåslagen vildsvinsjägare som av misstag togs för legoknekt.

Foto: PER LUTHANDER

Då jublade man bland borden i Tunis

När nyheten lästes upp på arabisk tv i kväll att schweiziska banker fryser den störtade presidenten Zine El Abidine Ben Alis tillgångar jublades det bland borden på den bar i Tunis där vi tog en öl timmen före utegångsförbudet (vilket ikväll senarelades till kl 20).

– Schweiz vill undvika att våra finansiella centra används för att gömma undan tillgångar som har tagits olagligt från berörda befolkningar, sade Micheline Calmy-Rey, Schweiz utrikesminister.

Våra tunisiska bordsgrannar – hårt arbetande medelklass –  applåderade.

Det budskapet ger inte bara tunisierna hopp utan även andra folk i regionen. Att Tunisiens förra presidentfamilj varit en halvmaffia konstaterade amerikanska diplomater i Tunis 2008. Läs mer om det på  wikileaks.

”Det är bäst ni skyndar till hotellet”

TUNIS

Det är inte många butiker som håller öppet i krisens och revolutionens Tunisien. Apoteken har beordrats hålla öppet, men också de drar ibland ner sina plåtjalusier om de hör demonstrationstågen och kravallpoliserna närma sig.

Inne i matbutikerna är det långa köer. Människor hamstrar av rädsla för att krisen ska förvärras. Blöjor var det slut på när min kontakt, en kvinnlig universitetslektor, skulle passa på att handla till sitt barnbarn. Utanför bagerierna ringlar det långa köer fram till stängningsdags vid 14-tiden på eftermiddagen.

– En del av oss tunisier äter ju bröd till allt, till och med till pasta, säger lektorn och låter närmast urskuldande.

Brödköer i Tunis. Foto: PER LUTHANDER

Juvelerare och handlare som säljer märkesvaror har rensat skyltfönstren på varor för att skydda sig mot plundringar.  Krossade skyltfönster längs avenyerna påminner om vad som kan hända.

Det hör till saken att många tunisier misstänker att det bland våldsmakarna kan finnas provokatörer från den civilklädda polisen. Det gamla gardets mest hårdföra typer måste vara skräckslagna inför tanken på att det ska bli demokrati i Tunisien, med tiden kanske en ny konstitution och oberoende domstolar där de själv kan komma att ställas till svars en dag.

Säkraste metoden för att bana väg för en kontrarevolution är med denna logik att det blir så mycket kaos i samhället, att ekonomin kollapsar så till den grad att medelklassen – som har stött revolutionen – börjar grymta och klaga på att det var bättre förr.

– Så länge inrikesministern sitter kvar kommer protesterna inte att lägga sig, säger universitetslektorn.

Men frågan är om det räcker med det. I dag återvände en av oppositionsledarna i exil, Moncef Marzouki, till Tunisien – precis som han redan signalerat i en SvD-intervju häromdagen.

Han tänker bli en utmanare om presidentposten när val ska hållas . Nu talas det om att nästa val ska äga rum inom sex månader, inte om två månader som det först sades. Den förlängda tidsfristen behövs, för oppositions ledare har fram tills för några dagar sedan aldrig visats upp på tunisisk statstelevision.

Tunisien stänger tidigt under undantagstillståndet. Demonstrationerna börjar på förmiddagen och går i vågor fram och tillbaka under dagen. Polisbrutaliteten är väl synlig för alla. Här använder kravallpolisen inte bara tårgas för att skingra protestmöten, utan även batonslag och sparkar mot demonstranter som ligger på gatan. Kulor från skarpa skott har också visats upp på tv-bilderna (vi hörde däremot inga skarpa skott på gatorna idag, men självklart tårgasgranater).

De flesta stadsbor drar sig hemåt timmar innan utegångsförbudet ödelägger huvudstaden klockan 18. Taxichaufförer börjar bli nervösa redan vid 16-tiden; de vill ju som alla hinna hem i tid. En stor matbutik drog ned sina jalusier redan klockan 14 på dagen.  Framför den parkerades tungt beväpnad militärpolis.  En förbipasserande frågade var vi bodde när han såg oss gå gatorna vid 15-tiden.

– Det är bäst att ni skyndar till hotellet, sade han bekymrad mitt på blanka eftermiddagen.

Dova smällar och förhoppningar i Tunis

Det var många glada miner i det Air France-plan som förde oss till Tunis i eftermiddags.  På planet satt folk och läste tidskrifter och flygblad som de aldrig hade vågat föra med sig in i landet för bara tre-fyra dagar sedan.

Vår tunisiske medresenär i flygplatsstolen intill var på väg hem efter några veckors arbete utomlands. Han hade följt revolutionen på håll och sade att han knappt kunde tro att var sant att Ben Ali sparkats ut av folkliga protester med stöd av armén.

Han pekade på den franska tidningen Libérations förstasida som hade bilder av sex auktoritära arabiska ledare, där Ben Alis ansikte var överkryssat och där rubriken över de andra ledarnas ansikten löd: Vem står näst i tur?

Där fanns bilden av Egyptens president Mubarak, Algeriets Bouteflika, Syriens Bashar al-Assad, Libyens Qaddafi och Jordaniens kung Abdullah.

Vår  tunisiske medresenär var övertygad om att flera av dessa statschefer kommer att falla, som en följd av att demokratiseringen får ha sin gång i Tunisien.

– Och jag tror att det blir Qaddafi som faller först. Han är galen, sade medresenären.

Medan somliga européer föreställer sig att Tunisien nu kommer att tas över av islamister sade min granne i flygplanet att han ser framför sig en republik där man fortsatt håller religionen skild från staten. Så vill han själv ha det.

Möjligheten finns. Tunisien har gamla sekulära traditioner, arabvärldens mest progressiva familjelagstiftning, hög läskunnighet,  en fackföreningsrörelse och en stor medelklass.  Banden till Europa är starka, de flesta talar franska, även i folkliga kvarter. Det islamiska partiet Nahda, som förbjudits här i Tunisien, har en ledare i exil som jämställer sitt parti med Turkiets regeringsparti AKP – ett parti med vilket de svenska moderaterna har utmärkta relationer.

Men visst var det militärer på gatorna och visst blev vi stoppade i en vägspärr på vägen från flygplatsen till hotellet.  Chauffören hade bråttom att hinna hem innan utegångsförbudet lagt sig.

Att övergångsregeringen – där det finns många namn från Ben Alis gamla garde – presenterades först sedan utegångsförbudet införts kan säkert hänga samman med att man därmed förhindrade nya demonstrationer.

På gatorna efter kl 18 är det stilla och lugnt ända tills tystnaden bryts av några larmande polisbilar som eskorterar bussar med arbetare hem. En arméhelikopter med stark lampa flyger över centrala Tunis och två dova smällar hörs en bit bort.

– Det där lät som en stridsvagnsgranat, sade en brittisk presskollega.

I mina öron lät det som en tårgasgranat. Men vem vågar ge sig ut och demonstrera i mörkret under utegångsförbudet?

När polisbilarna och arméhelikoptrarna är borta är det bara hundskall som hörs om natten i storstaden. Tunisien väntar på morgondagen.

Inte ens en katt är ute och rör sig på den här gatan i Tunisnatten under utegångsförbud. Foto: PER LUTHANDER

Kan det tunisiska upproret smitta av sig?

Tänkare och experter, bloggare och regeringskanslier, nättidningar världen över är nu sysselsatta med att försöka förstå om det folkliga upproret mot Ben Alis 23-åriga styre i Tunisien – jasminrevolutionen – kan få en dominoeffekt i regionen, från Iran till Marocko.
Det är många auktoritära regimer som hoppas att det kommer att misslyckas.
Vad är din uppfattning om dominoeffekten? Dela gärna med dig av din uppfattning här -och tala gärna om ifall du befinner dig i Tunisien eller något annat land i Nordafrika eller Mellanöstern.

Så här tycker tunisiernas grannar

Hur tolkas den dramatiska utvecklingen i Tunisiens grannländer? Tror folk i grannländerna att Ben Alis fall ska leda till demokratisering, kaos eller en ny och lika brutal regim fortsättningsvis?

Ett sätt att mäta reaktionerna är via läsarkommentarerna i algeriska tidningar – varav många finns på franska som El Watan (hemlandet) och La Liberté.

Den algeriska pressen håller,  trots landets egna inskränkningar av yttrandefriheten,  fler öppna ventiler än etablerade tidningar i många jämförbara arabländer.

Så här skriver en algerisk kvinna under signaturen Maghrebine i El Watan – en tidning som på dagens förstasida har rubriken: Ben Ali bortjagad från makten

”Händelserna i Tunisien och upploppen i Algeriet borde stämma de ansvariga till eftertanke – hur länge till ska de hålla på och plundra sina länders rikedomar medan de samtidigt nonchalerar mänskliga rättigheter och de sociala orättvisorna när det gäller rätten till sjukvård och utbildning och…

Världen har blivit en global by och det är lätt att händelseutvecklingen smittar av sig. De unga måste ha en framtid att tro på, för egen del och för sitt land.  Det krävs konstruktiva insatser. Agera för rätten till frihet, värdighet, arbete och sjukvård!

DET ÄR RÄTT ATT PROTESTERA MEN FEL ATT BRUKA VÅLD!”

Signaturen Maghrebin68, en algerisk man, säger sig förstå varför ”våra tunisiska bröder har kunnat göra sig av med Ben Alis regim medan vi algerier inte kan göra likadant.”

Han fortsätter:

”Tunisier har mycket högre intellektuell nivå, samvete, mod och intelligens. De sitter inte fast i det förflutna, de siktar på framtiden.”

Signaturen Moadib utropar ”Tunisierna lyckades, nu är det vår tur!”

Han skriver:

”Bravo Tunisien! Ni stod enade för frihet, demokrati, ekonomisk självständighet och era barns framtid. /…/ Bort med maffian och regeringen!”

Den som vill hitta fler algeriska läsarkommentarer kring dramat i Tunisien hittar dem på El Watans webb här.

XXXXXXXXXXXXX

Några läsare undrar varför de måste skaffa ett konto för att kommentera. Här hittar du förklaringen från Fredric Karén, chef för svd.se.

XXXXXXXXXXXXX

För några år sedan råkade jag se en glimt av polisvåldet i Ben Alis Tunisien.

Jag var på plats när en avsatt domare och känd regimmotståndare, Yahyaoui, blev stoppad av civilklädd polis som ville hindra honom från att öppna en ny avdelning av den tunisiska människorättsorganisationen LTDH.  Höga jurister blev misshandlade. Ben Ali tålde ingen kritik.

– Ben Ali har ingen politisk bas utom polisen. Han vet om att han inte är värdig den post han sitter på. Därför han agerar med en sådan aggressivitet, sade en misshandlad oppositionell vid vägspärren.

Reportaget från vägspärren utanför Monastir fick rubriken: Nordafrikas turistparadis har en brutal baksida.

Exit Ben Ali – och vad kommer härnäst?

När det händer något i Tunisien, så går det fort,  fortare än vad de flesta hunnit smälta ännu.

Tunisiens diktator Ben Ali gick som han kom till makten 1989. Genom en statskupp. Men den här gången föregicks det av mycket blod på Tunisiens gator.

Händelseutvecklingen är oroande för andra åldrande arabiska ledare som styr sina länder med hjälp av en brutal polisapparat. Vi kan gissa att det är stor nervositet i president Mubaraks presidentkansli i Kairo ikväll.

Uppenbarligen bidrog den tunisiska armén till att tvinga fram Ben Alis fall.  Obekräftade rykten (vanliga i Mellanöstern och Nordafrika)  gör gällande att tretton höga officerare som omkom i samband med en helikopterolycka 2002 i själva verket togs av daga – allt i syfte att undanröja ett potentiellt hot mot Ben Ali. Omständigheterna kring den olyckan har aldrig blivit klarlagda.

Armén ska i kväll ha tagit kontroll över flygplatsen i Tunis och stängt den. Var Ben Ali plan kommer att landa blir nästa fråga. Det var på fredagskvällen ingen vild gissning att det kunde bli i Paris, men hur ska en flyende diktator tas emot där?

Malta säger andra.

En skugga faller över Europeiska unionen som inte satte press på Ben Ali när han kvävde yttrande- och föreningsfrihet utan bara såg till handelsintressen och samarbete för terroristbekämpning.

Problemet med auktoritära regimer som Ben Alis är att deras politik – som inte ger ungdomarna något hopp om framtiden – kan skapa en gynnsam grogrund för den militanta islamismen.

Tillägg kl 22.15.

Så här rapporterar en egyptier från Kairo:

”Här i Kairo står det demonstranter utanför tunisiska ambassaden och ropar slagord mot Mubarak. Egyptier byter nu sina profilbilder på Facebook till tunisiska flaggan.  Alla frågar:  När är det våra tur?”

2011 började med en förfärlig självmordsbombning i egyptiska Alexandria under den koptiska midnattsmässan och följdes av folkomröstningen i södra Sudan (hur ska Khartoum reagera på självständighet där?) samt kravaller i Algeriet och nu den jasminrevolution i Tunisien som tvingat bort den auktoritäre Ben Ali efter 23 år.

Årets början har i mycket präglats av händelseutvecklingen i Nordafrika. Det lär komma mera.

Ben Ali backar

”Grattis till mina tunisiska vänner, bröder och systrar. Ni har vunnit kampen om demokrati genom att tvinga fram ett slut på Ben Alis era. Jag är stolt över er. Hurra!” skriver en algeriska på de sociala medier som varit så viktiga för att sprida nyheter om protesterna i Tunisien.

I kväll kom besked om att en skakad tunisisk president, Zine El Abidine Ben Ali, gör eftergifter. Häromdagen anklagade han demonstranterna – som förvägras yttrandefrihet – för att vara ”terrorister”.

Sen tvingades han peta sin inrikesminister. Och i kväll kom beskedet till nationen att Ben Ali inte ställer upp för en ny presidentperiod. (Han brukar officiellt vinna dessa presidentval med farsartade siffror mellan 100 och 89 procent). Han lovar också att sänka livsmedelspriserna.

Hans hustru Leila uppges redan ha lämnat landet och tagit sin tillflykt till Dubai.

Kravallerna har även nått turistorten Hammamet. Då börjar det bli riktigt kännbart, för soltörstande européer börjar snart boka årets charterresor. Tunisien – till vilket svenska UD i dagsläget avråder alla icke nödvändiga resor – är med dessa kravaller med krav på bröd och frihet  inte längre lika lockande som turistmål.

A Tunisian Girl är en välbesökt blogg som har gott om bilder av undantagstillståndets Tunis och offren för polisvåldet.

Fédération internationale des Ligues de Droit de l’Homme uppdaterar löpande information från Tunisien.

Utvecklingen kan bli början till slutet för epoken Ben Ali. Men den tunisiska intifadan är också en larmsignal till andra arabiska polisstater.

Bengt och Irené Frids enda barn Jörgen dog i maj, 36 år gammal, av en hjärnblödning. Han led av bipolär sjukdom sedan nionde klass. psykvård

”Samhället överger de kanske mest utsatta”

Psykiskt sjuka skrivs ut till hemlöshet – tvärt emot lagen.

Svenskar skadade i bussolycka

turkiet

Inträffade i närheten av Antalya. En allvarligt skadad.

Astronauterna är framme vid ISS

rymden

Ska vara där i 169 dagar.

Ökat missnöje mot Assads regim

Bygget av ett nytt köpcentrum väcker ont blod i Syrien.

Envis fredskamp får viktigt erkännande

Människorättsorganisationen B’Tselem prisas.

”Finland och Sverige bör inte gå med i Nato”

BRÄNNPUNKT

Fd ambassadörer om fallgroparna.

Nya lagar svar på attack mot Israel

Palestinier föreslås kunna förlora rättigheter.

Växelfel kan finnas på fler platser

”Är något som inte ska kunna hända”.

Man dödsstörtade på Mallorca

Svensk man i 30-årsåldern dog efter att ha ramlat ner från en mur.

Låga räntan slår mot pensionspengarna

Garantierna på 4-5 procent blir svåra att hålla.

Magnus Carlsen försvarade VM-titel

”Han har någon alldeles speciell talang”

Sovjet och USA gjorde upp i Hjärnornas krig

SvD listar 8 oförglömliga schackögonblick.