X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Till dags dato har 106 länder erkänt staten Palestina inom 1967 års gränser. Senast i raden är fyra latinamerikanska länder: Brasilien, Argentina, Venezuela och Bolivia. Uruguay och Ecuador planerar att följa deras exempel inom kort. I Chile, som har en stor palestinsk exilbefolkning, driver oppositionen på frågan om erkännande.

1988 utropade PLO-ledaren Yassir Arafat Palestinas självständighet inom 1967 års gränser. Utropandet skedde i Alger, flera hundra mil från det territorium han gjorde anspråk på.

Men staten Palestina blev ändå erkänd av först arabländerna. Det betydde att Yassir Arafat, sedermera president för den palestinska myndigheten på Västbanken och Gaza, och därfter hans efterträdare Mahmoud Abbas deltagit på samma nivå som presidenter och kungar vid Arabförbundets möten.

Med tiden har det blivit erkännanden från 106 medlemsländer i FN, trots att det inte finns några erkända gränser mellan Israel och Palestina. Men vågen av erkännanden speglar den trötthet som finns i världen över denna segdragna konflikt.

Sverige är ett av de EU-länder som har uppgraderat sina relationer med den palestinska sidan. PLO:s representation i Stockholm kallas sedan i höstas Palestinas generaldelegation. Det betyder att palestiniernas chefsdiplomat nu tituleras ambassadör, trots att Sverige inte erkänt Palestina som självständig stat.

Israel försöker, som Haaretz och Sveriges Radio rapporterat i dag, motarbeta palestiniernas diplomatiska offensiv.

Israel får stöd av USA:s representanthus som enhälligt har röstat igenom en resolution som motsätter sig ett unilateralt utropande av en palestinsk stat. ”Bestående fred mellan Israel och palestinierna kan bara uppnås genom direkta förhandlingar mellan parterna”, säger representanthusets Howard Berman som tog initiativ till resolutionen i kongressen.

Men nu har dessa direkta förhandlingar åter gått i stå.

Israel fortsätter att riva palestinska hus i det olagligt annekterade östra Jerusalem samtidigt som de israeliska bosättningarna på Västbanken växer. Splittringen mellan Hamas och Fatah består. Och mellan Israel och Hamasstyret i Gaza finns åter risk för en farlig upptrappning.

Arabförbundets generalsekreterare Amr Moussa, som jag träffade i Alger strax före jul, döljer inte att han – i brist på fredsavtal – vill att världen och FN erkänner Palestina.

– Nu är det vår och palestiniernas sak att agera. Och det ska vi göra, sade han.

Arabförbundet anser att palestinierna har samma rätt att utropa en egen stat som Israel hade 1948, när man utropade sin stat på basis av delningsplanen i FN:s generalförsamling året innan.

Skulle Palestina, som Amr Moussa vill, bli upptagen som medlemsstat i FN betyder det att den palestinsk stat kan söka inträde i internationella brottmålsdomstolen och andra världsorganisationer. Det är lätt att föreställa sig vad sådant medlemskap skulle betyda för möjligheten att gå vidare på FN-utredaren Richard Goldstones rapport om krigsförbrytelser under Gazakriget, Operation gjutet bly, för två år sedan. (Varken Israel eller Hamasstyret i Gaza, som inte är med i PLO, går med på en rättsprocess kring Goldstonerapporten. Båda parter utpekas som skyldiga till krigsförbrytelser och eventuellt också brott mot mänskligheten.)

Skulle Palestina vinna inträde som medlemsstat i FN, och inte bara ha observatörsstatus som i dag, skulle det också betyda att Israel ockuperar en annan medlemsstat i FN.

En israelisk bulldozer jämnar ut marken efter rivningen av ännu ett palestinskt hus i östra Jerusalem. Palestinier har ytterst svårt att få bygglov där. De erkänner inte Israels annektering av östra Jerusalem, men tvingas ändå betala dyra ansökningsprocesser för bygglov (oftast resultatlösa). Många trångboddatar risken att bygga ändå, trots att de kan få bekosta även rivningen.

Foto: REUTERS/Ammar Awad

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Iranier – och inte bara de – har just firat sin urgamla högtid,  Shab-e Yalda, som infaller just vid vintersolståndet, när solen står som lägst på himlen. (Dessbättre betyder det att ljuset börjar återvända, så visst är vintersolståndet värt att fira).

Så här berättar en svenskiranska om sina barndomsminnen av Yalda i Iran:

”Utan tvekan är Yalda-nätterna bland de finaste barndomsminnen jag har.  Samtidigt som Yalda är bland de första politiska symboler jag lärde mig använda i min ungdom.  Det är minnen av vackra, goda granatäpplen, vattenmeloner, pistagenötter och så hela släkten som sitter samlad. Vid midnatt läste de som kunde och ville dikter av den store poeten Hafiz. Och sist men inte minst bråkade vi syskon hela tiden. Nu är det dags att läsa Hafiz i denna kalla mörka Yalda-natten i Stockholm.”

Här är en länk med bilder av Yalda-firande i Iran.

God Yalda och God Jul!

Foto: DAN HANSSON

Bitte Hammargren

Ikväll firar iranier vintersolståndet, eller Shab-e Yalda som denna urgamla persiska tradition kallas.  Att solen står som lägst på himlen denna natt och att ljuset långsamt återvänder från och med i morgon är något som alla kan samlas kring för att fira, oavsett religion.

Säg den som inte påverkas av mörkret på norra halvklotet.

Många av de gamla årstidsbundna nordiska högtiderna sammanfaller med de urgamla persiska. Det persiska och kurdiska nyåret, Nouruz, infaller vid vårdagjämningen och går tillbaka till zoroastrianismen.

Personligen har jag svårt att förlika mig med att den svenska nationaldagen inte har förlagts till midsommarafton. Det är ju den självklara festdagen för alla oss årstidspåverkade som lever nära polcirkeln (eller norr om den).  Så har det alltid varit.

Sambandet mellan vintersolståndet och den kristna julen är inte heller en slump.

Om kvällens Yaldafirande berättar en iransk väninna sorgset:

”Iranianerna älskar att använda sig av poesi och symboler i alla sammanhang. Långa perioder av diktatur har påverkat språket.  Natten (Yalda) har varat så länge att vi har tappat tron på att det ska komma en gryning och ett morgonljus”.

Bitte Hammargren

Snart kan Afrika få en ny stat, om folkomröstningen i södra Sudan leder till ett ja för självständighet. Vi kan räkna med att västvärlden kommer att vara redo att erkänna en ny stat i södra Sudan.

Västsaharierna betraktar förberedelserna för folkomröstningen i södra Sudan med viss bitterhet. De har väntat i 19 år på att folkomröstningen om deras territorium ska äga rum och känner sig, som Polisarios generalsekreterare Muhamed Abdelaziz uttryckte det för mig i en intervju i Alger, lurade av FN-systemet.

I det tysta sägs det råda enighet bland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd om att inte utmana den marockanska kungamakten genom att pressa fram en folkomröstning i Västsaharafrågan. Abdelaziz, som tituleras president av 82 stater i världen, anser dock att den marockanska kungamakten tvärtom skulle öka sin legitimitet ifall den lät folkomröstningen ha sin gång, så som FN har stadgat.

Mohamed Abdelaziz ( t v) hävdar att världen använder sig av dubbla måttstockar. Han drar paralleller mellan Västsaharas självständighetsförklaring 1976 och Kosovos många år senare.

Men i världspolitiken har detta blivit ett antingen eller, som i stort följer gamla skiljelinjer från det kalla kriget (vilket är anakronistiskt, för Polisarios uppbackare i Algeriet är idag pålitligare vänner till USA i kampen mot terrorismen än vad Marocko är.)

Inga av de stater som har erkänt Kosovo har samtidigt erkänt Västsahara. Abdelaziz jämför sitt territorium med Kuwait när Saddam Husseins Irak invaderade det oljerika grannlandet, eller Öst-Timor under indonesisk kontroll, Nambias långa väntan på självständighet samt med södra Sudan som i januari kan få självständighet som en följd av en folkomröstning.

”Vi vill att de stater som pressat fram folkomröstningen i Sudan ska sätta samma press på Marocko så att vårt folk kan få sin rätt till självbestämmande genom en folkomröstning”, sade han.

Västsahara är fullvärdig medlem i Afrikanska unionen, AU, och 30 afrikanska stater har erkänt republikens självständighet, trots att den endast har kontroll över 15 procent av territoriet. Endast fem arabstater, alla republiker, har erkänt Västsahara: Algeriet, Mauretanien, Libyen, Jemen och Syrien.

Bland de 82 stater som har erkänt Västsahara är endast en, Lesotho, en monarki.

Motivet för Algeriet att hålla Västsaharas fana högt beror enligt somliga källor på att algerierna via ett formellt självständigt Västsahara skulle kunna få direkt tillträde till västsahariska hamnar vid Atlantkusten. Andra hävdar dock att Algeriets stöd till Polisario inte bara beror på egennyttan utan framför allt har med landets egen historia att göra. Algeriet, som utkämpade ett långt befrielsekrig mot Frankrike, gick i mitten av 1900-talet i bräschen för kampen mot kolonialism och har stött flera av världens nationella befrielserörelser.

Bitte Hammargren

Väljare protesterar framför kravallpolis i protest mot att de inte fick komma in i vallokalerna och rösta i byn Damas nära El Dakahlia. Foto: ALI AHMED/AP

Vad var det vi sa, kan den egyptiske regimkritikern och Nobelpristagaren Mohamed ElBaradei säga när andra valomgången i dags hölls i Egypten. Redan i somras manade han de egyptiska oppositionspartierna att bojkotta parlamentsvalet, men Muslimska brödraskapet, Nya Wafd och några till ville trots allt pröva sina chanser i första omgången den 28 november.

Men de blev grymt besvikna. ElBaradei och andra bojkottare fick vatten på sin kvarn när dessa oppositionspartier efter första omgången klagade på att valet varit riggat.

I första omgången fick Hosni Mubaraks styrande parti NDP (kallat watani i Egypten) 95 procent av de mandat som då stod på spel, vilket fick Brödraskapet att bojkotta andra omgången. Endast 15 procent av de registrerade väljarna har brytt sig om att rösta, säger oberoende valobservatörer medan officiella källor talar om 35 procent, rapporterarJeune Afrique från Kairo idag.

Wafd, som anses stå regimen nära, vittnar om att partiet har blivit utsatt för ”fruktansvärda påtryckningar” för att inte också det skulle bojkotta andra valomgången.

Valobservatörer rapporterar om mängder av exempel på valfusk. Ofta utförs de av huliganer som betalas och släpps fram av säkerhetsstyrkorna, eller ibland av enskilda, penningstarka kandidater.Carnegie Endowment for International Peace ger exempel på hur det går till:


Coercion and intimidation also featured in the Egyptian elections,
primarily perpetrated by “baltagiyya,” thugs hired either by the
security services or by individual candidates. Thugs kept voters out of
certain polling stations for hours at a time, expelled civil society
monitors and journalists by force, and intimidated or beat up campaign
workers or thugs working for other candidates. A few of the thugs
reportedly worked for Muslim Brotherhood candidates, but the vast
majority appeared to be affiliated with the regime or the National
Democratic Party and were tolerated by uniformed security.

Att arabvärldens folkrikaste land utan protester från omvärlden kan hålla ett parlamentsval som döms ut som riggat av oppositionella från olika grupperingar är nedslående för dem som hoppats på en demokratisering i arabvärlden.

Det bådar illa inför nästa års presidentval i Egypten och för ett land som slits av sekteristiskt våld, polisvåld, korruption och fattigdom. Dessutom står landet inför ett osäkert maktskifte.

Ett val som betraktas som farsartat kan bara fördjupa den politiska krisen i landet.