Settler Watch om våldets vardag

Den lilla ideella organisationen Settler Watch har tagit initativet till projektet Med kameran som vapen, som nu visas på Kulturhuset. Det är en satsning som visar hur den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem låter palestinier på ockuperat område själva dokumentera vilka övergrepp de utsätts för. På så sätt kan de också skaffa fram bildbevis som kan användas för att driva rättssaker i domstol.
Mer om denna dokumentärsatning finns i dagens svd.se: Våldets vardag fångas av palestinier. Där finns också ett bildspel från Västbanken.


Foto: SALAM AMIRA/B’TSELEM

Bilden ovan är en sekvens ur en film som togs 2007 av Salam Amira, då en tonårstjej och pionjär bland B’Tselems amatörfilmare.
Salam Amira filmade hur ung fånge med bakbundna händer och bindel för ögonen blir skjuten i benet med en gummimantlad gevärskula – en händelse som ledde till att soldaten och hans befäl fälldes i en militärdomstol (även om inget straff har utkrävts ännu, enligt israeliska medier och B’Tselem).
Palestinier har svårt att bli trodda i israeliska domstolar eller medier om de bara har muntliga vittnesmål att ge, men med bildbevis blir det lättare att driva både opinion och rättssaker – även om de flesta förundersökningar, när bosättare och militärer anmäls för övergrepp på Västbanken, blir nedlagda.

Johannes Mosskin och hans kolleger på Settler Watch såg till att Salam Amiras och andras filmsekvenser hämtades till Kulturhusets ur B’Tselems stora arkiv.
- Vi kände till deras projekt och jag har själv sett några av de här filmerna hemma hos folk på Västbanken. Jag visste att det fanns mycket starkt material som aldrig hade visats. Så vi frågade B’Tselem om vi fick tillgång till det.
- Med projektet vill vi visa konsekvenserna av de israeliska bosättningarna och de brott mot mänskliga rättigheter som begås på Västbanken. Många av de som begår våldsbrott i filmerna är vanliga israeliska medborgare. Men grundproblematiken är att de lever på ockuperat område i strid med internationell rätt och att den israeliska militären inte beskyddar den palestinska civilbefolkningen. Huvudproblemet är den israeliska bosättarrörelsen, säger han.

Filmerna som visas på Kulturhuset till och med söndag består av videoklipp på totalt flera timmar. Settler Watch har fått stöd för sin satsning från Kristna fredsrörelsen och Diakonia samt stipendier av Olof Palmes Minnesfond och Folke Bernadotteakademin.
Att välja ut filmsekvenser ur B’Tselems stora arkiv har varit en speciell process, säger han.
- Vi har gått igenom över hundra timmar filmmaterial. Så jag har kanske stängt av känslorna en del.

Han tycker att särskilt två filmklipp visar ”hur absurd situationen på den ockuperade Västbanken är”. Det är dels en film där en israelisk bosättare beväpnad med automatgevär stjäl ett får från palestinska herdar mitt ute på deras betesmarker.
- Det är så tydligt vem som är i maktposition, säger Johannes Mosskin.
Det andra klippet är en lång sekvens där en israelisk officer säger till filmaren att han är på Västbanken för att skydda bosättare, inte palestinier.
- I den filmsekvensen försöker palestinier plantera olivplantor på sin mark. Där kan man se hur en kvinnlig bosättare sparkar ned jord och stenar i den ränna som palestinierna grävt för plantering. Det är ett annat klipp som visar hur absurd situationen är.
Johannes Mosskin, som själv har varit ekumenisk följeslagare i Hebron, konstaterar att vardagsvåldet på den ockuperade Västbanken är mindre känt trots att det har skrivit kilometervis med nyhetstexter därifrån.
- Det är det vi vill lyfta fram. Det talas ju mycket om att Israel ska frysa utbyggnaden av bosättningar i fredsprocessen. Men väldigt få talar om vilka konsekvenser bosättningarna har för de drygt två miljoner palestinier som bor på Västbanken. Och det tycker vi kommer fram väldigt väl i filmerna, säger Johannes Mosskin.

Två läsare

I den digitala miljön är det lätt att väva in många nya trådar i varpen. På mitt senaste blogginlägg – Mellanösterns många identiteter – kan jag citera två av läsarreaktionerna.

Det ena kommer från Leo som skriver:

”Du glömde bort den allra äldsta och fortfarande levande kulturen i Mellanöstern – judarna.”

Mitt svar: Säg det blogginlägg om Mellanösterns identiteter som kan spänna över hela fältet. Här var inte avsikten att vara heltäckande, utan här skrev jag om Vatikanens Mellanösternsynod och om de kristnas flykt från framför allt Irak. Samt om olika kristna gruppers förhållningssätt till arabisk kultur och det arabiska språket.

En annan läsare med starka minnen av Libanon skriver:

”Blir lite rädd över hur de sekulära och kristna i MÖ har trängts undan under de senaste 20 åren. En del av skulden, kanske en stor del, ligger hos sådana som Lebanese Forces och Falangistpartiet i Libanon. De senare lierade sig med Israel under 80-talet av opportunistiska skäl. Det gick inte så bra, och nu får Mellanösterns kristna kanske betala priset. Även i Irak, vars kristna befolkning mig veterligen inte har haft en möjlighet att driva några egna politiska linjer.

De kristna i MÖ är idag givna måtlavlor för sådana som al-Qaida och shiitiska fundamentalister. Därav massflykten av kristna ifrån MÖ. Det är en enorm förlust för MÖ i allmänhet och Levanten i synnerhet.”

De kristna i Libanon är delade mellan olika block idag. Det som hörs från Libanon är oron för ett nytt inbördeskrig triggat av reaktionerna på de åtal som FN:s mordutredare efter Haririmordet väntas lägga fram. (Det är nu mer än fem år sedan de inledde sitt arbete så det är hög tid för dem att komma till ett avslut). International Crisis Group har mer att berätta.

I värsta fall kan vi vänta oss nya flyktvågor från Mellanöstern.

Mellanösterns många identiteter

I mitten av oktober samlades 200 representanter för 14 olika kyrkor – vissa av dem splittrade i olika delar – i Rom för en biskopssynod om de kristnas situation i Mellanöstern.

Frågan är som alla vet högaktuell, inte minst efter de kristnas flykt från Irak (men de kristna är som alla vet inte de enda som drabbas av våldsdåd.)

Karim Patros Thomas, 51, sökte med sin familj skydd i den syrisk-katolska katedralen i Bagdad den 12 november – i närheten av den plats där fyra självmordsbombare sprängde sig själva och över 50 personer i luften den 31 oktober. Nya sprängdåd har skakat Bagdad efter det blodbadet i katedralen. Foto: KHALID MOHAMMED/AP

Independents Robert Fisk är mig veterligen en av de få västjournalister som har rapporterat om biskopssynoden under rubriken Exodus; The Changing Face of the Middle East.

Robert Fisk beskriver i skrämmande och välkända termer hur de kristnas flykt från Irak har antagit närmast bibliska proportioner.

De flest har flytt efter USA:s invasion 2003.

Från Rom får jag andra rapporter från biskopssynoden. En källa säger att Vatikanen lyckades dra internationell uppmärksamhet till de kristna i Mellanöstern och till risken att de helt och hållet försvinner ur Mellanösterns befolkningsmässiga mosaik.

Vatikanen fick fram ett budskap om att de kristna kyrkorna är en organisk del av Mellanöstern, att gudstjänster hålls på arabiska i arabländer, att de kristna inte är agenter för utländska makter utan strävar efter att leva som en integrerad del av sina hemländer och bidra till utvecklingen där.

Kardinal Moussa Daoud I i Vatikanen, prefekt för östkyrkorna, kommer från Syrien och han definierar sig som arab, säger mina katolska sagesmän.

Det gör nu inte alla kristna i Mellanöstern. Men när arabnationalismen föddes vid förra sekelskiftet var de kristna en drivande kraft. De såg arabismen som en bättre överlevnadsstrategi än en hotande islamism. George Antonius skrev 1938 standardverket The Arab Awakening, om arabnationalismens födelse.

Boken tål att läsas även idag.

En katolsk kännare av arabvärlden rekommenderar Bernard Lewis The Multiple Identities of the Middle East.

Av de gamla judiska kulturerna i arabvärlden finns inte mycket kvar, bortsett från i Marocko (icke-arabiska Iran och Turkiet har större judiska minoriteter än något arabland).

I Israel har jag träffat irakiska judar som fortfarande talar arabiska hemma hos sig – medan det i Turkiet finns judar som ännu talar ladino, ett arv från Spanien före inkvisitionen.

Många av arabvärldens kristna definierar sig som araber. Så i exempelvis Libanon, Palestina, Syrien och Jordanien.

Men alla kristna i arabvärlden gör det inte. Inte maroniterna i Libanon (även om undantag finns, som alltid).

Och assyrier från Irak är angelägna om att betona att de inte är araber, vilket många läsare har påpekat efter artikeln För minoriteterna i Irak är kriget långt ifrån över.

Så här skriver en läsare:

” De kristna i irak har ALDRIG definerat sig som arabiskt kristna.

se gärna rätt , se skillnaden.

irakiskt kristna JA

arabiskt kristna NEJ

de kristna som är i majoritet i irak är assyrier-kaldeerna , sedan finns en liten grupp armenier kvar i Irak också.”


En annan läsare, David, skriver:

”Kristna i Irak är inte ‘kristna araber” utan de är araméer. De talar arameiska dialekter, Jesus språk – inte att blanda ihop med indo-europeiska armenier, trots att det finns armenier i Irak.

De kristna är indelade i olika syriska kyrkor: kaldeiska katoliker, syrisk-ortodoxa, syrisk-katolska, protestanter, melkitisk ortodoxa. Termen ‘kristna araber’ är baserad på Iraks pan-arabiska ideologi och arabiseringspolitik (en form av assimilationspolitik) som det arabiska Baath-partiet driver. De kristna i Irak förkastar tanken på att förknippas med araber.”


Nu är ju arabnationalismen mycket äldre än Baathideologin.

Men var och en har rätt att själv definiera sin identitet.

Därmed kan vi inte heller bortse från de kristna i Mellanöstern som själva kallar sin kultur för både kristen och arabisk.

Det gör till exempel min sagesman i Bagdad i artikeln ovan (om hur kriget fortsätter för Iraks minoriteter): Louis Climis, vice ordförande i Iraqi Minorities Council, och en av överlevarna efter attentatet mot den syrisk-katolska katedralen i Bagdad den 31 oktober, när minst 56 människor miste livet.

- Min kultur är både syriansk (Syriac) och arabisk, sade han på telefon från Bagdad.

Och Robert Fisk citerar från biskopssynoden i Rom Monsignore Fouad Twal, den nionde latinske patriarken av Jerusalem och den andre i denna ställning som är arab.

- Israelerna betraktar oss som 100 procent palestinska araber och vi förtrycks på samma sätt som muslimerna. Men muslimska fundamentalister förknippar oss med det kristna väst, vilket inte alltid är sant, och de vill att vi ska betala priset.”

För kristna palestinier i Betlehem är det lika svårt som för stadens muslimer att besöka Jerusalem och det finns nu en ung generation kristna som aldrig har kunnat besöka Heliga gravens kyrka i Jerusalem, konstaterar patriarken Twal.

Trots de kristna palestinieras utvandring – liksom exodusen av andra kristna grupper från arabvärlden – är inte patriarken i Jerusalem helt förtvivlad inför framtiden.

- Vi måste ha modet att acceptera att vi är araber och kristna och vara trogna denna identitet. Vår underbara uppgift (mission) är att bygga en bro mellan Öst och Väst”.

Journalisten Duraid Al-Khamisi, själv svenskirakisk mandé och därmed tillhörande en av de mest utsatta minoriteterna i Irak, säger i en kommentar:

- I Irak beskriver sig minoriteterna oftast som irakier – och ibland som araber. Men på sistione har det blivit en negativ laddning i ordet arab, så att många, framför allt i exil i väst, har tagit avstånd från sin arabiska identitet. Och det trots att den arabiska identiteten inte är förknippad till en religion.

Den arabiska identiteten, och språket, är äldre än islam. Det fanns kristna arabiska stammar på Arabiska halvön före islams födelse på 600-talet. Och en romersk kejsare på 200-talet bar namnet Filip Araben. Wikipedia har mer att berätta i en läsvärd artikel om Arabiska kristna och arabisktalande kristna. Somliga påstår att Filip Araben ska ha varit den förste romerske kejsare som övergick till kristendomen på 200-talet, före kejsar Konstatin I.

Eid-hälsning från Saudiarabiens stormufti

Saudiarabien är motsägelsefullt. Å ena sidan en amerikaniserad konsumtionskultur. Å andra sidan en islamisk stockkonservatism, en religionstolkning på ytterlighetskanten.

Så dömdes nyligen en kritisk journalist i norra Saudiarabien, Fahd al-Jukhaidib, till 50 piskrapp och två månaders fängelse för påstådd uppvigling. Han ska enligt domstolen ha uppmanat människor att samlas framför elverket i staden Qubba i norr.
Human Rights Watch skriver dock att journalisten endast rapporterat om att människor samlats framför elverket i protest. Han har överklagat och är tills vidare fri.

När Tucholskypriset igår delades ut till den afghanske författaren, tecknaren, journalisten och läkaren Samey Hamed i Stockholm poängterade Internationella PEN:s vice ordförande Eugene Schoulgin att det är viktigt att vi inte glömmer bort alla de fängslade författare och skribenter världen över som inte hör till de stora och globalt kända namnen.

Som Fahd al-Jukhaidib, med andra ord.

Human Rights Watch (HRW) visar hur motsägelsefullt Saudiarabien är:

“Kung Abdullah har uppmanat medborgarna att ta upp legitima klagomål”, säger Christoph Wilcke, Mellanösternexpert vid HRW.
”Men de som gör så kan vänta sig offentliga piskrapp och fängelse”.

Men det finns också mer hoppfulla tecken från kungariket. Saudiarabiens främste islamiske rättslärde, stormuftin Sheikh Abdul Aziz Al Sheikh, har mitt under den muslimska högtiden Eid al-Adha, och från berget Arafat inför pilgrimer från hela världen, hållit en predikan om det inte finns något utrymme för terrorism i islam.

Rådet för amerikansk-islamiska relationer, CAIR, i Washington välkomnar stormuftins predikan på den viktigaste dagen i den muslimska kalendern. CAIR säger att ”detta uttalande från islams andliga huvudstad en gång för alla bör göra slut på alla falska påståenden om att muslimska ledare inte fördömer terrorism”.

Läs mer om CAIR:s uttalande här.

Eid Mubarak!

Intrigerna i Bagdad

Iraks återvalde president Jalal Talabani (mitten) var blixtsnabb med att ge uppdraget till Nouri al-Maliki att bilda regering, vilket ledde till att sunniarabiska parlamentariker marscherade ut ur parlamentet i protest.

Foto: AP/Karim Kadim


Om det smutsiga spelet inför regeringsbildningen i Iraken rekordlång process på mer än åtta månader – skrev vi om i gårdagens SvD.

Den som vill ha mer kött på benen och läsa fler detaljer om hur spelet har gått till kan läsa i en djuplodande beskrivning i Iraq and Gulf Analysis.

Där berättas till exempel om hur avgörandet kom när den nu återvalde premiärministern Nouri al-Maliki lyckades vinna över sadristerna på sin sida (allt annat än USA:s kompisar) . Och om hur den nu återvalde presidenten Jalal Talabani inte utnyttjade sin möjlighet att påverka regeringsbildningen och därmed främst ser ut att få ceremoniella uppgifter.

Maliki har också framgångsrikt lyckats splittra Iyad Allawis valallians Iraqiyya – för att förhindra att den som fick flest röster i valet skulle kunna bli regeringsbildare.

När historiedebatten tystnade i Israel

Tyvärr har det nästan blivit ett tabu att skapa förståelse för motparten i dagens Israel och Palestina. Det menar Lisa Strömbom som disputerar i statsvetenskap vid Lunds universitet i morgon, den 12 november.

Lisa Strömbom. Foto: Ulrika Oredsson

Hennes avhandling med titeln Revisiting the past. Israeli identity, thick recognition and conflict resolution kommer säkert att läsas utanför de närmaste akademiska kretsarna.

Jag har inte själv läst avhandlingen, men så här presenteras den av Lunds universitet, under rubriken Historiedebatt tabu i Israel:


”1995 mördades den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin och Osloprocessen stagnerade. Därefter, och särskilt efter utbrottet av andra intifadan 2001, har historiedebatten i israelisk media avstannat.

Läroböcker som tar upp det palestinska perspektivet på historieskrivningen har reviderats eller plockats bort från undervisningen. Dessutom kompletterades historieämnet men ett nytt ämne ”heritage” (arv) som ger en mer ideologiskt färgad bild av Israels historia.

–I dag finns ingen historiedebatt längre i israelisk dagspress, säger Lisa Strömbom. Starka och inflytelserika nationalistiska krafter stämplar allt ifrågasättande av den traditionella israeliska historieskrivningen som antiisraelisk. Även människorättsorganisationer, fredsaktivister och samhällskritiska akademiker stämplas som illojala mot staten, och beskrivs inte sällan som ett hot mot dess överlevnad.”

Hon jämför detta tillstånd med den livliga historiedebatt som fördes i det israeliska samhället när de nya israeliska historikerna började beskriva nationens födelse med nya ögon.

Att förstå fiendens syn på historien är viktigt om det någonsin ska bli fred i Mellanöstern, heter det i presentationen av avhandlingen. Gissningsvis blir det en välbesökt disputation.

Ett salt i den turkiska debatten

Mustafa Akyol är en kolumnist som ofta sticker ut hakan i en av Turkiets engelskspråkiga tidningar, Turkish Daily News. Han skriver också krönikor i den

turkiskspråkiga tidningen Star.

Han dyker också i växande grad upp i medier utanför Turkiet som i den israelisk-palestinska nättidningen Bitter Lemons – och nu senast Daily Star i Beirut.

- Jag är ingen nyhetsmänniska, sade Mustafa Akyol när jag träffade honom i Istanbul för en tid sedan.

Men däremot är han som författare och kolumnist skicklig på att ställa diagnos på sitt samhälle – eller att kasta in brandfacklor i debatten.

I ett så polariserat land som Turkiet retar sig självklart många på hans krönikor, och då framför allt kemalisterna, anhängare till det statsskick som gav militären och höga ämbetsmän en särställning – och där sekularismen, liksom arvet efter Atatürk, ofta har behandlats som en statsreligion.

Det systemet har AKP-regeringen brutit mot, och det är i detta ideologiska gränsland som Mustafa Akyol ställer sina samhällsdiagnoser.

Mot dem som kallar AKP för islamistiskt, eller ”milt islamistiskt”, ställer han det faktum att det proislamiska, socialkonservativa, EU-positiva och ofta företagarvänliga regeringspartiet under åtta år vid makten aldrig har försökt införa sharialagar.

Det närmaste AKP kom var när de 2004 gjorde ett misslyckat försök att kriminalisera otrohet inom äktenskapet (dock inte med stening som straff à la Iran utan med två års fängelse, och då med samma straffsats för båda könen). Men AKP fick böja sig för protesterna. Att påstå att detta var ett försök till islamisering är en överdrift, säger Mustafa Akyol. Han skriver:

”För det första var otrohet inom äktenskapet ett brott redan i den turkiska lagen sedan början av Atatürks republik, för att avskaffas i slutet av 1990-talet. AKP:s lagförslag handlade om att återinföra den gamla lagen. Dessutom kritiserades lagförslaget inte bara av liberalt sinnade utan även av en del ultrakonservativa krafter som insåg att lagen också skulle kunna kriminalisera månggifte, vilket är förbjudet i Turkiet men samtidigt förekommer i vissa underutvecklade områden. Till sist gav premiärminister Recip Tayyip Erdogan vika för kritiken och otrohet inom äktenskapet förblir lagligt”.

Turkiet av i dag har många kontrasterande sidor.

Mustafa Akyol tar det lättsinniga livet i semesterorterna, flödet av alkohol och barer (även gaybarer) som exempel på att inte bara konservatismen ökar å ena sidan, utan även motsatta, liberala trender. Mångfalden har ökat, dagens Turkiet har många ansikten.

Han skriver:

”Statistiken visar att det dricks mer alkohol i Turkiet idag, sedan AKP privatiserade alkoholproduktionen vilken tidigare var ett statligt monopol. Men vissa kommuner, särskilt i mer konservativa områden i Anatolien, är försiktiga med att dela ut alkoholrättigheter till nyetablerade restauranger. I vissa städer har AKP också försökt skapa torrlagda zoner så att alkoholtillstånd bara beviljas på platser som ligger bortanför skolor och bostadsområden”.

Det är grundmurad konservatism, men troligen inte mer konservativt än i de torrlagda kommunerna i USA:s Bibelbälte, hävdar Mustafa Akyol.

Det kan tilläggas att i vanliga bostadskvarter i Istanbul är det ofta lättare att köpa öl, vin och sprit än i svenska städer. Här säljer vanliga mataffärer alkohol och det finns också vinbutiker som har öppet både på helger och sent in på kvällen – även om de starka dryckerna alltid packas ned i en svart plastpåse, så att smygdrickarna inte ska behöva avslöja sig. Men det har inte med regeringspolitik utan med sociala normer att göra.

Mustafa Akyol sammanfattar:

”AKP håller inte på att införa sharialagar i Turkiet men hjälper konservativa muslimer att få mer inflytande i politiken. Sekularisterna är chockerade över denna förändring, eftersom de ser slutet på det gamla-goda-hyper-sekulära Turkiet. Men de ideologiska islamisterna är också chockade, för de tycker att deras trosfränder bland muslimerna håller på att bli för pragmatiska och världsliga. Och det är kanske här den mest intressanta delen av av historien finns.”

Mustafa Akyol ska inom kort komma ut med en bok på engelska i USA på temat: Liberal islam. Han har tidigare gett ut med en bok om kurdfrågan i Turkiet: Kürt Sorununu Yeniden Düsünmek. Men den finns mig veterligen inte översatt från turkiskan ännu.

XXXXXX

”Min dotter Fadile finns bland de 151 åtalade. Hon är medlem i BDP, hon kämpar för sitt folk. Vi är 14 miljoner kurder som vill ha vårt språk och våra rättigheter. Varför kallar staten oss för terrorister när militären har dödat barn?” säger Halime Yildirim som demonstrerar utanför kommunhuset i Diyarbakir mot den pågående massrättegången.

Foto: BITTE HAMMARGREN

Situationen för kurderna i Turkiet är allt annat än ljus.

Att tala kurdiska är visserligen inget brott i Turkiet idag, men fortfarande tillåts inte undervisning i kurdiska på vanliga skolor, inte ens i det kurddominerade sydöst.

I staden Diyarbakir står 151 kurdiska politiker och aktivister inför rätta i en massrättegång som de själva och utländska observatörer ser som en politisk process.

Osman Baydemir fick 66 procent av rösterna i kommunalvalet i Diyarbakir våren 2009.. Foto: AP

I Diyarbakir träffade jag borgmästaren Osman Baydemir – som hotas av 39,5 års fängelse.

Mer om det i artikeln ”Politiskt åtal mot kurder”.

Kolumnist stämd av premiärministern

ISTANBUL

En av Turkiets mest kända och långlivade kolumnister har fått avgå för en grov slutkläm i en krönika, riktad mot premiärminister Recep Tayyip Erdogan. Premiärministern nöjer sig inte med kolumnistens ursäkt och avgång utan kräver nu hans huvud på ett fat.

Tillsammans med energiminister Taner Yildiz har Erdogan stämt kolumnisten, Oktay Eksi. Samtidigt kräver premiärministern att Eksi sparkas från sin toppost i en turkisk pressorganisation.

Det som blev droppen denna gången för Erdogan – en ledare som ofta visar sin vrede – var en krönika som kritiserade AKP-regeringens planer på att reglera vattendrag i nordöstra Turkiet och bygga 22 nya kraftverksdammar i ett naturskönt område nära Svarta havskusten, Ikizdere-dalen.
(Se bilder från dalen).
Det finns fler sådana kontroversiella kraftverksplaner i Turkiet – som Hasankeyf i sydöstra Turkiet, där ett kraftsverksbygge kommer att leda till översvämning av ovärderliga, uråldriga kulturarv från det gamla Mesopotamien – något som borde stå på Unescos världsarvslista.

Oktay Eksi, som i 36 år haft en framträdande position i den stora dagstidningen Hürriyet, avslutade sin numera berömda krönika med en släng åt premiärminister Erdogan och hans ministrar. Han anklagade dem för att vara redo att sälja sina egna mödrar – underförstått som rena hallickar.

Sexism är inte alltför ovanligt i turkiska medier, men Eksis tillmäle fick premiärministern att gå i taket.
- Jag tänker inte bekämpa dem, jag tänker starta ett krig mot dem. Ni ska få se vad som kommer att hända, sade premiärministern om Eksis medieföretag samma dag som krönikan publicerades.

Den tidigare så inflytelserike kolumnisten bad om ursäkt och avgick från sin toppställning i Hürriyet för att rädda dess ägare, Dogangruppen, från nya dyrbara drabbningar med den politiska makten. Men Eksi sitter – än så länge – kvar i toppen för en turkisk pressorganisation.

Det tänker inte premiärministern finna sig i. Samtidigt som han stämt kolumnisten kräver han att pressorganisationen ger Eksi silkessnöret.

Detta har självfallet blivit en snackis i turkiska medier. Konflikten berör såväl journalistisk etik som maktkampen mellan AKP-ledaren och Dogangruppen, miljö- och kulturintressen kontra ekonomi och tillväxt, samt det som många ser som premiärministerns alltmer arroganta ledarstil.

Även inom Dogangruppen har den tidigare så mäktige kolumnisten kritiserats för sitt ordval. Men många av dem som å ena sidan anser att kolumnisten gjorde en överläpning i sin krönika, är å andra sidan oroade över premiärministerns agerande mot regeringskritiska medieföretag. Vem som ska få skriva i Hürriyet bör inte avgöras av premiärministern utan av läsarna, skriver Tarhan Erdem, en annan kolumnist i Dogangruppen.

Barack Obama och Chuck Hagel. svd i washington

Barack Obama sparkar
sin försvarsminister

Chuck Hagel får gå efter mindre än två år på posten.

”Ekologisk odling en återvändsgränd”

slutreplik

SLU-forskarna bemöter kritiken.

Raket på den svenska ekotoppen

topp tio

Här är Sveriges populäraste ekologiska val.

Webb-tv

”Jättebra bil – om
man är elitgymnast”

Fröberg testar

Nya BMW i8 kräver akrobatik.

Vinterkräksjukan har kommit

ÖKNING

”Det kan vara så att vi står inför en betydligt tuffare säsong”.

Ryssland vägrar att flytta från Lidingö

HYRESVÄGRAR

”Skulden ökar varje månad”.

Så har lånekravet påverkat visningarna

amortering

"En lite förvirrad känsla där ute".

Så många miljarder
förlorar Ryssland

Statsfinanser

Sanktioner och prisras skadar.

”Christer Björkman
lär sig aldrig”

kommentar

Amster: Han lär sig aldrig.

Här är alla årets deltagare

lista

Veteranerna går ihop för duett: Vi njuter.

”Ingen fick Sverige att stå stilla som han”

Bragdguldet 90 år

De är läsarnas favoriter.