X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Norra Irak, eller Kurdistan, är den lugnaste delen av Irak. Men det är inte ofarligt att vara journalist där, vilket Human Rights Watch, HRW, uppmärksammar i en ny rapport.

I maj 2010 mördades en 23-årig frilansjournalist, Sardasht Osman, efter att han först blivit kidnappad i Arbil och därefter hittad torterad och ihjälskjuten i Mosul.
Enligt 23-åringens anhöriga hittades han skjuten i munnen, vilket tolkats som ett krav på att journalister ska vara tysta eller lydiga mot makten,

HRW kritiserar den interna brottsutredning som har gjorts av myndigheterna i den självstyrande regionen Kurdistan, KRG. Utredarna, vars namn är hemliga, utsågs av självstyrets president Masoud Barzani, och dessa hävdar att det var den väpnade islamistiska gruppen Ansar al-Islam som låg bakom mordet på den unge journalisten.

Brottsutredarna kunde inte underbygga sin tes med mer än en bekännelse från en av de påstådda gärningsmännen. De anonyma utredarna har inte hört Sardasht Osmans anhöriga eller vänner. Den mördade journalistens vänner säger sig ha blivit hotade av säkerhetsstyrkor och partifunktionärer inom KRG, efter det att de kritiserat utredningen.

Familjen och vännerna tror att Sardasht Osman blev dödad för att han kritiserat de båda styrande partierna i KRG – Masoud Barzanis parti KDP och Jalal Talabanis PUK – och det maktsystem som dessa har byggt upp.

I en satirisk artikel i vintras bröt den nu mördade frilansjournalisten ett tabu när han namngav en av Masoud Barzanis döttrar.
HRW berättar om hur Osman i artikeln ”Jag älskar Barzanis dotter” fantiserade om hur han skulle kunna slippa sin fattigdom och klättra på samhällsstegen genom att gifta sig med en av Barzanis döttrar.
Efter den artikeln ska Sardasht Osman ha fått flera dödshot via sms och telefonsamtal från anonyma personer som han själv uppfattade som KRG- eller säkerhetsstyrkor vilka lydde under Barzanis parti.
Polisen i Arbil såg inga skäl att ingripa efter telefonhoten.

I sin sista artikel skrev Sardasht Osman uppgivet om hur han föreställde sig sin egen nära förestående död:
”Jag är inte rädd för att dö av tortyr. Jag väntar på mötet med mina mördare. Jag ber om att jag ska få en så tragisk död som möjligt, för det skulle passa med mitt tragiska liv”.

Denise Natali, som är forskare vid Amerikanska universitetet i Sulaimaniya i irakiska Kurdistan – och expert på kurdisk nationalism och politik – skriver i en nyutkommen bok att journalister tar stora risker om de bryter ett tabu genom att kritisera Barzanis eller Talabanis familjer eller genom att skriva om hur regeringstjänstemän i det autonoma KRG hanterar offentliga finanser.

”En del journalister har försvunnit, blivit gripna eller till och med dödade sedan de har brutit detta tabu”, skriver hon i boken The Kurdish Quasi-State, som kom ut i juli.

Human Rights Watch har mer att berätta om hur journalister, förläggare och intellektuella i KRG protesterat mot myndigheternas agerande efter mordet på Sardasht Osman.

Samtidigt har arbetsmarknaden för irakiska journalister i Bagdad och andra arabiska områden i Irak blivit allt tuffare. I takt med att de amerikanska trupperna har dragit sig tillbaka från städerna har det globala medieintresset för Irak, minskat konstaterar Institute for War and Peace.
– De flesta utländska journalister sitter på sina kontor i Bagdads hotell och låter oss (irakiska journalister) ta säkerhetsriskerna för löner under 800 dollar i månaden, säger en irakisk journalist till den turkiska tidningen Turkish Daily News.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

ISTANBUL

Turkiska nätanvändare – inklusive premiärminister Recep Tayyip Erdogan – har i två års tid fått använda sig av proxyservrar för att komma åt filmer på YouTube.
YouTube förbjöds för två och ett halvt år sedan på grund av ett domstolsbeslut i Turkiet. Skälet var att några filmer pä nätet ansågs förolämpa republikens grundare Mustafa Kemal Atatürk.

Lagen gör det brottsligt att förolämpa Atatürk eller minnet av honom, så även på nätet. Men nu verkar det som om YouTube kommer att släppas fritt igen.

Men blir detta verkligen en seger för yttrandefriheten?

Anledningen till att bannlysning kan hävas är, enligt tidningen Today’s Zaman, att turkiska medborgare som äger International Licensing Service har sett till att de filmer om Atatürk som ansågs ärekränkande och förolämpande har raderats.

Erdem Karahan, vd för International Licensing Service, säger att hans företag har kommit över upphovsrätten till alla filmer med Atatürkrelaterat material samt att man därmed kunde begära att YouTube skulle ta bort dessa videoklipp.
Enligt Leyla Keser Berber på ILS ska detta ha skett med den turkiske kommunikationsministerns Yildirims goda minne.

Censuren på nätet är omtvistad i Turkiet, vilket framgår av Bianets rapportering från i somras när en domstol i Ankara förbjöd 44 smygvägar till YouTube.

XXXXXXX

Att YouTube, som ägs av Google, är påverkbart för trycket från mäktiga intressen märks också i Egypten.
I Kairo träffade jag nyligen den egyptiske bloggaren Wael Abbas som fick sitt YouTubekonto avstängt efter påtryckningar från egyptiska myndigheter. Där hade han lagt ut över hundra videoklipp med bilder av tortyr, polisbrutalitet, demonstrationer och strejker.
Efter internationella protester fick han dock sitt YouTube-konto öppnat igen, men många av videoklippen är raderade.

Bitte Hammargren

ALEXANDRIA, Egypten


Sekularismen är inte längre allenarådande i norra Europa. Andligheten växer till och med bland många svenskar som kallar sig ateister, förklarade biskop emeritus Bengt Wadensjö när Svenska Institutet i Alexandria höll sitt tioårsjubileum i helgen.


Svenska institutet i Alexandria ska verka för dialog mellan civilsationer.

Foto: Sweden Abroad


Den förre biskopen i Karlstad är ordförande för Svenska Institutet i Alexandria och en av islams verkliga vänner i Sverige. Bengt Wadensjö, som nu bor i Nacka kommun, kunde för de arabiska deltagarna i lördagens rundabordssamtal i Alexandria, där Svenska Institutet tioårsjubilerade, berätta om hur man nu bygger ett nytt Guds hus i hans egen hemkommun, där muslimer och kristna ska samlas under samma tak.

– Kristna och muslimer ska få gemensam ingång till sina gudstjänstlokaler i Fisksätra, sade biskopen nöjd.

Alexandriainstitutet invigdes av förra utrikesministern Anna Lindh hösten 2000. Det skedde i skuggan av att fredssamtalen mellan PLO-ledaren Yassir Arafat och Israels dåvarande premiärminister Ehud Barak just brutit samman i Camp David.

Den fredsprocess som det nyinvigda Institutet 2000 hade hoppats bidra till kom då av sig. Nu står världen inför nya haltande fredssamtal mellan palestinier och israeler och risken för en ny farlig händelseutveckling, kanske en tredje intifada. Samtidigt pågår kriget i Afghanistan, Wikileaks går ut med uppgifter om mer än 100 000 civila dödsoffer i Irak sedan USA:s invasion 2003, öst och väst genomlever kriser kring Muhammedkarikatyrer, Iran vinner vinner vänner på den arabiska gatan och islamofobiska partier väljs in i det enda europeiska parlamentet efter det andra.

Institutets nya direktör, ambassadör Birgitta Holst Alani, ledde dialogen i det vackra Svenska insitutet vid Cornichen intill Medelhavet (det gamla privatpalatset hyste en gång en sjömanskyrka). Hon öppnade genom att ställa frågan om det går att återställa förtroendet mellan väst och muslimska länder efter allt som har hänt under det senaste årtioendet.

Chefen för Biblioteket i Alexandria, Dr Ismail Serageldin, svarade att människor i islamiska länder ofta ser sig som offer. ”Och vissa farhågor är sanna. Se bara hur palestiniernas vatten och land exproprieras mitt framför ögonen på världen – samtidigt EU inte vill acceptera Turkiet som medlemsland, trots att detta är den mest sekulära muslimska nationen”.

Professorn i statskunskap Hassan Nafaa vid Kairos universitet, framhöll att alternativet till auktoritära regimer i arabvärlden inte är islamism, utan demokrati. Därför måste de demokratiska krafterna släppas fram. Ur arabvärldens synvinkel fortsätter den koloniala eran, och i den här delen av världen ses Israel som en del av kolonialismen, sade den egyptiske statsvetaren.

Hans fransklibanesiske kollega Joseph Bahout pekade på att de sociopolitiska spänningar vi nu ser i Europa – som franska protester mot höjd pensionsålder – är ett tecken på att välfärdsstaten inte längre fungerar, att den börjar närma sig sitt slut.

Den kvinnliga marockanska ambassadören Assia Bensalah Alaoui gav exempel på hur islamismen numera ofta exporteras från Europa till arabvärlden. Förr kom islamismen till Marocko från Iran och Saudiarabien. Nu sker det ofta genom influenser från vissa muslimska inriktningar i Europa, sade hon.

– Vi har byar i Marocko där kvinnor aldrig burit slöja tidigare, men nu har de börjat göra det under inflytande från Europa.

Ambassadör Ingmar Karlsson, numera forskare i Lund, förutspådde att det kommer en tid när det blir EU med sin åldrande befolkning som kommer att vädja till Turkiet, en av världens snabbast växande ekonomier, om att bli medlem i europeiska unionen. Men kommer då Turkiet att tacka ja?

Under en paus bad jag ambassadör Hesham Youssef, kabinettschef i Arabförbundet, se tillbaka på Alexandriainstitutets tioåriga verksamhet.

– Det är en av ljusglimtarna i en tid av allt för många orosmoln, en dialog som vi måste se mer av, svarade han.

Bitte Hammargren

ALEXANDRIA, Egypten

Blockaden mot Gaza är en av de värsta kränkningarna av mänskliga rättigheter på jorden, säger USA:s förre president Jimmy Carter efter det att hans kolleger bland The Elders – en samling världspolitiska veteraner – just har besökt Gaza.

Blockaden måste hävas fullständigt, säger Jimmy Carter i ett uttalande som har gett eko i Mellanöstern, inte minst här i Egypten där vanliga medborgare är väl medvetna om vilka umbäranden som palestinierna på andra sidan gränsterminalen i Rafah lever under.

Jimmy Carter var inte själv var med på The Elders resa till den isolerade enklaven där avloppsvatten fortsätter att strömma ut i Medelhavet för att invånarna inte får ta in teknisk apparatur, där exportgrödorna går till spillo för att jordbrukarna inte får exportera och där FN tvingas porta skolbarn för att de inte har cement till nya skolbyggen.

”Förväntningarna i regionen är mycket låga på de nuvarande samtalen mellan Israel och palestinierna. En grundval för hopp är att saker och ting förbättras, men det sker ingen förbättring i Gaza. Hur ska man förvänta sig att människor utan hopp ska tro på en bättre framtid?” säger Jimmy Carter.

Det är inte många som släpps in i Gaza, för blockaden gäller även resor ut och in.

Men det fåtal utlänningar som tillåts resa in i Gaza ser i stort sett alla samma sak: att offren för blockaden finns bland samhällets svagaste, barnen, de fattigaste, civilsamhället och de krafter som kämpar för tolerans. Den fortsatta blockaden gäller så gott som all export samt import av väsentlig teknisk apparatur, byggvaror för återuppbyggnad och råvaror till industrierna.

Irlands förra president Mary Robinsin, ledaren för De äldste – The Elders – förklarade efter sitt besök i Gaza att det krävs en mycket större insikt i hur akut läget är.

”Människor är trötta efter nära två årtionden av (freds)samtal. De säger till oss om och om igen att det är för mycket fokusering på processen och för lite på resultaten. De frågar sig om USA och och den internationella kvartetten (USA, FN, EU och Ryssland) är mer intresserad av konflikthantering än av konfliktlösning”.


Foto: MALIN HOELSTAD

Barnen i Gaza är rena motsatsen till den förfärliga miljö de växer upp i, anser John Ging som är platschef för FN-organet UNRWA i Gaza. ”Jag kan inte tänka mig mer öppna och kreativa barn med bättre återhämtningsförmåga”, säger han.

Tillsammans med SvD-fotografen Malin Hoelstad har jag nyligen besökt Gaza vilket resulterat i fyra artiklar: om det farliga fisket i Gazas krympande vatten, om FN:s frustration över att tvingas utestänga 40 000 barn som vill gå i skolan, om den interna kamp som förs varje dag mot intoleranta krafter.

Samt om det utsatta läget för Gazas jordbrukare som inte får exportera sina grödor, trots att det skulle kunna lyfta invånarnas ekonomi.

Bitte Hammargren

Foto: MOHAMED ABD EL-GHANY/REUTERS


I våras åkte Egyptens president Hosni Mubarak till Tyskland för tre veckors intensivvård. Sedan dess spekuleras det vitt och brett om vem som ska ta över. Blir det sonen Gamal Mubarak kan man vänta sig omfattande protester.


KAIRO

Sett från Kairos fattigkvarter ter sig de franska protesterna mot höjd pensionsålder från 60 till 62 år som en lyxaktion. För fattiga egyptier är varje dag en kamp för att överleva. Men det här är inte ett folk som gör revolution i första taget.


Det som brukar kallas de fria officerarnas revolution 1952 var i själva verket en statskupp. Men i Egypten har det skett fler stora dramatiska förändringar sedan dess, som när Gamal Abdel Nasser nationaliserade Suezkanalen, Anwar Sadat sparkade ut de sovjetiska rådgivarna och vände sig till USA eller när han senare reste till Israel för att tala i knesset och sluta fred med fienden.

Och det är många här som väntar sig nya dramatiska förändringar inom kort. Ingen vet vad som kommer efter den 82-årige presidenten Hosni Mubarak. Däremot har alla i månader talat om hans vacklande hälsa och om det osäkra maktskifte som står för dörren.

Om Mubarak försöker installera sonen Gamal Mubarak som sin efterträdare kan man räkna med gatuprotester.

Och vem vet hur mellanskiktet bland officerarna skulle reagera i så fall? Skulle de ställa sig på samma sida som landets bäst organiserade opposition – Muslimska brödraskapet? Amerikanerna som pumpar in två miljarder dollar årligen i den egyptiska säkerhetsapparaten vet lika lite som någon annan.

Att myndigheterna behandlar medborgarna som undersåtar, stärker knappast anseendet för Mubaraks maktparti NDP eller systemet. Egypten har blivit en polisstat, kontrollerad genom undantagslagar. Här döms kritiska bloggare till fängelse, som Wael Abbas i våras (villkorligt i detta fall). Och före honom Karim Amer.

Polismisshandel har ägt rum på öppen gata som i Alexandria i år, men rättsprocessen låter vänta på sig.

Men presidentfamiljen närstående får strafflindring (som i fallet med den morddömde miljardären Hisham Talaat Moustafa.)

Foto: REUTERS/ Mohamed Azakir / AP Photo/Nasser Nasser

Hisham Talaat Moustafa, 51, är en av Egyptens rikaste affärsmän. Förra året slog det ned som en bomb när denne multimiljardär och Gamal Mubaraks förtrogne dömdes till döden genom hängning för anstiftan till mord på sin tidigare flickvän, den libanesiska sångerskan Suzanne Tamim. Men nu har hans straff sänkts till femton års fängelse, medan många andra egyptier avrättas för mord.

Samtidigt klagar människor över urusla statliga skolor, som håller på att ”utbilda” en ny generation analfabeter. De pekar på maktmissbruk och korruption.

De vet att miljoner barn lever i misär. Enligt en Unicefrapport lever 45 procent av barnen i Övre Egypten (landets södra del) under FN:s fattigdomsgräns. För barnen i republiken i sin helhet är det en fjärdedel som lever i denna misär.

Men statsapparatens åtgärder inför höstens stundande parlamentsvalet blir att agera i panik mot den oppositionsrörelse som är bäst organiserad: det har skett nya massgripanden av profiler inom Muslimska brödraskapet, vilket har fått Amnesty International att protestera.

Massarresteringar minskar knappast den politiska attraktionskraften hos Muslimska brödraskapet som ställer upp i parlamentsvalet den 28 november (vilket enligt alla utsagor blir ännu ett riggat val).

Brödraskapet kommer att nominera kandidater för 30 procent av mandaten, men eftersom de inte får ställa upp som parti (på grund av förbudet mot religiösa partier) kommer deras kandidater formellt att stå som oberoende. Fastän alla vet att det är en lek med ord.

I förra valet fick Brödraskapet en femtedel av platserna, men om inte polisen hindrat väljare från att nå vallokalerna den gången hade de säkert fått ännu fler mandat i parlamentet.

Stilla flyter Nilen, men under ytan finns starka underströmmar. Så också i det egyptiska samhället. Ingen vet vart de kan föra landet.

Bitte Hammargren

KAIRO

Det pågår en sittstrejk på Journalistförbundets lokaler i Kairo. De som sittstrejkar är journalister på oppositionstidningen al-Dustour (Konstitutionen).

Aktionen startades i protest mot att tidningens nya ägare sparkat den orädde och stridbare chefredaktören Ibrahim Issa, vilket jag tidigare skrivit om i SvD:s papperstidning.

(Artikeln finns också här.)

.

Ibrahim Issa, liberal publicist i Kairo, som blivit av med jobbet.

I dag träffade jag några av de strejkande på Journalistförbundets lokaler i centrala Kairo.

– Vi har förlorat både våra jobb och vår månadslön, men vi kräver att den nya ledningen ska garantera tidningens fortsatta oberoende, sade den kvinnliga reportern Nadi Hamdi, en av de strejkande, till mig.

I Journalistfackets entré har de strejkande från al-Dustour satt upp karikatyrteckningar och ett tält där några sover över varje natt.

Foto: Bitte Hammargren

Så petades Ibrahim Issa. Från karikatyrutställningen på Journalistförbundet i Kairo.

– Strejken pågår dygnet runt, säger Nadi Hamdi.

– Den nya tidningsledningen har förvandlat tidningen helt. Det går inte alls att känna igen den. Nu har den blivit lika dålig som (regeringsorganet) al-Ahram, säger den kvinnliga reportern.

Många av hennes kolleger dubbeljobbar och extraknäcker för större panarabiska medier, vilket gör att de kan hålla sig flytande ekonomiskt när de nu blir utan lön från al-Dustour. Men Nadi Hamdi har inget extrajobb, men däremot en familj som stöttar henne i strejken.

– De gillade vad jag skrev! Och det måste bli en förändring. Vi älskar vår tidning! Och det gjorde läsarna också. Vi gjorde livet besvärligt för regeringen. Ingen annan tidning har varit så på att skriva om korruption och maktmissbruk.

Bitte Hammargren

För ett par år sedan gjordes den iranska serietecknaren Marjane Satrapis album Perspepolis om till animerad film. Den tecknade serien beskriver på ett tragikomiskt sätt en ung flickas upplevelse av den islamiska revolutionen i Iran, det hårdnande förtrycket mot oliktänkande och så småningom en vilsen tonårstid i Österrike.

Filmen blev Oscarsnominerad och fick juryns pris i Cannes.

Men när den skulle tas in till Libanon slog först en general vid inrikesministeriet till och satte stopp för importen – av hänsyn till den iranska staten.

Det ledde till ett ramaskri bland libanesiska filmvänner. En krönikör vid tidningen L’Orient le Jour utbrast: Har Libanon blivit en förort till Teheran?

Men protesterna fungerade. Filmen gick så småningom upp på biografer i Beirut; jag såg den själv på en bio i Achrafiyeh för ett par år sedan.

Nu berättar en läsare av denna blogg om ett snarlikt fall. Av hänsyn till den iranska statens intressen bad den statliga filmcensuren i Libanon arrangörerna av Beiruts filmfestival att vänta med att ta in dokumentären Green Days tills efter det att statsbesöket av Irans president Mahmoud Ahmadinejad var över.

Filmen skulle ha visats på filmfestivalen i Beirut samma dag som Irans omstridde president landade i Libanon, berättar tidningen Daily Star.

Filmen som är regisserad av blott 22-åriga Hana Makhmalbaf, dotter till den kände regissören Mohsen Makhmalbaf, berättar om gatuprotesterna efter förra sommarens presidentval där Ahmadinejad officiellt blev återvald med bred marginal.

Mohsen Makhmalbaf blev vid den här tiden talesman för den officiellt förlorande presidentkandidaten Mir Hossein Mousavi – som, om han hade blivit Irans nye statschef, kunde ha förändra landets kursriktning både inrikespolitiskt och på den internationella arenan. Det menar miljoner iranier som kände sig bestulna på sina röster i valet.

Många iranska kulturpersonligheter stödde Mousavis kandidatur förra året, bland dem filmregissören Jafar Panahi som satt tre månader i fängelse.

Man får förmoda att Green Days kommer att gå upp biograferna eller säljas som dvd även i Beirut, nu när Ahmadinejad har rest hem. Kanske även i Dahiye, Beiruts södra förorter där Hizbollah har sitt starkaste fäste.

Det visar erfarenheten av hur det gick med importförbudet mot Persepolis. Libanesisk radio kunde strax efter censurbeskedet våren 2008 avslöja att de hittat ett piratkopierat exemplar av Marjane Satrapis animerade film även i Beiruts södra förorter.

Bitte Hammargren

Foto: AP

Sexig reklamaffisch framför en välkomstbild för Irans president Mahmoud Ahmadinejad. Den mixen är bara möjlig i Libanon.

I Libanon fick Ahmadinejad en hjältes mottagande under sitt statsbesök häromdagen. Stora delar av det libanesiska samhället slöt upp (även om 250 politiker som inte hör till Hizbollahs block protesterade). Han fick ett hedersdoktorat i statskunskap i Beirut, undertecknade bilaterala avtal och besökte Qana och Bint Jbeil i södra Libanon, två krigsdrabbade platser med stor politisk laddning.

Men bilden ovan visar också hur annorlunda Libanon är mot Ahmadinejads eget hemland, den islamiska republiken Iran där kvinnor inte kan visa ens vader eller knän offentligt. Än mindre axlar, lår och skyhöga klackar.

”Vi har våra prioriteringar i det här landet”, skriver en libanesisk bloggare Beirut Spring glatt apropå den reklambild som är mycket större än presidentaffischen.
Sådan reklam är förstås omöjlig och olaglig i Iran. Det räcker att bli anklagad för ”bad hijab” – dålig skylning – av håret för att iranska kvinnor ska hamna hos moralpolisen. .

Ahmadinejad har sannolikt fler anhängare i Beirut och i södra Libanon än i sitt eget hemland, procentuellt sett.

Iranska akademiker, journalister och intellektuella har i ett öppet brev till libaneserna skrivit:
”Ahmadinejad vill inte ha fred och lugn i Libanon och Iran… Ahmadinejad som stal valet 2009 representerar inte det iranska folket”.

Men det budskapet har svårare att nå fram till de kretsar i Libanon som såg hur snabba och effektiva Hizbollah och Iran var att hantera återuppbyggnaden efter de israeliska bombningarna 2006. Medan andra kretsar i det delade Libanon tyckte att Hizbollah drog kriget över demför fyra år sedan och är rädda för att det ska bli så en gång till.

Bitte Hammargren

Ett litet fartyg med judiska aktivister ombord tvingades in till hamnen i Ashdod av israelisk flotta den 28 september. Fargtyget är det senaste försöket att bryta blockaden till havs. Men fler initiativ är på gång. Foto:

Amir Cohen/Reuters


För någon vecka sedan stoppade israelisk flotta ett mindre fartyg med judiska aktivister som från norra Cypern försökt segla mot Gazas hamn. Bakom initiativet låg en brittisk organisation, Jews for Justice for Palestinians.

Ombord fanns två judiska israeler:

Rami Elhanan, vars dotter Smadar dödades av en självmordsbombare i Jerusalem 1997. Enligt Jerusalem Post ansåg Elhanan att det var hans moraliska plikt att stödja palestinierna i Gaza eftersom försoning är säkraste vägen till fred.

På båten fanns också den förre israeliske stridspilten Yonatan Shapira, känd refusenik, tidigare intervjuad i SvD.

Senare i vinter – inför tvåårsdagen av Gazakrigets utbrott för två år sedan – kommer en större konvoj att sätta kurs mot Gaza, än en gång med den turkisk-islamiska stiftelsen IHH som drivkraft. De cirka 500 aktivisterna ska komma från flera muslimska länder, däribland annat Pakistan, Iran och Syrien, meddelar nyhetsbyrån AP.

Enligt svenska Ship to Gaza har Frihetsflottan samtidigt fått nya medlemsorganisationer i flera västländer: Italien, Schweiz, Frankrike, Spanien, Kanada, Norge, Belgien, Österrike, Australien och USA.

”Organisationer och nätverk i alla dessa länder är i färd med att utrusta och lasta varsin båt för resa till Gaza”, säger svenska Ship to Gaza.

IHH – som har omfattande hjälparbete världen över men som av Israel stämplas som en terroristorganisation – var motorn i maskineriet bakom Ship to Gaza/Frihetsflottan som stoppades av en israelisk kommandoräd på internationellt vatten den 31 maj. SvD besökte IHH:s högkvarter på en bakgata i Istanbul i juni, samma dag som nio ihjälskjutna turkiska aktivister begravts under en känsloladdad ceremoni.

Israels försvarsminister Ehud Barak säger att alla fartyg som närmar sig Gaza kommer att stoppas även fortsättningsvis. Blockaden landvägen har dock lättat efter sommarens kommandoräd. Nu kommer det in konsumtionsvaror legalt till Gaza, i stället för via tunnlarna.

Men teknisk apparatur, exempelvis för avloppsrening, och viktiga byggvaror är fortfarande förbjudna att importera. Som SvD har berättat drabbas inte minst FN av importförbudet varför man tvingas säga nej till 40 000 skolbarn som vill gå i FN:s skolor, men som det inte finns klassrum för.

Madeleine, 16, och hennes syskon för skickligt sin enkla kajak i land efter dagens fisketur. ”Madeleine har tagit ’examen’ från min skola, säger hennes pappa Mohammed stolt. I dessa vatten sköts nyligen en 20-årig fiskare ihjäl av en israelisk kanonbåt. Foto: MALIN HOELSTAD

Se också Malin Hoelstads bildspel på svd.se multimedia om fiskarfamiljen som kämpar för att livnära sig i Gazas farliga fiskezon och om trängseln på FN-skolorna i Gaza.

Smugglingen via tunnlarna fortsätter för dem som har råd – främst bland dem Hamas, de styrande i Gaza.

Bitte Hammargren

”Helt oacceptabelt”, säger Vatikanen i dag om Nobelkommitténs val av medicinpristagare, Robert Edwards.Vatikanens akademi för liv stämmer inte i den globala hyllningskören.

Som alla vet vid det här laget – och som SvD:s läsare visste redan i morse genom Inger Atterstams avslöjande om vem som skulle få Nobels medicinpris – kan över 4 miljoner individer världen tacka Robert Edwards för att de finns till.

Så även i många konservativa islamiska länder, vilka har en öppnare syn på konstgjord befruktning än Vatikanen. Ett islamiskt-fundamentalistiskt land som Saudiarabien tillåter provrörsbefruktning, IVF, till skillnad från de kristna fundamentalisterna i Vatikanen.

Även i abortfrågan har Saudiarabien ett flexiblare synsätt än Heliga stolen.

De islamiska rättslärda i Saudiarabien godkänner också abort på ett tidigt stadium om moderns eller fostrets liv är hotat, enligt chefen för FN:s Befolkningsordan UNFPA, saudiskan Toraya Obaid.