X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Rima Fakih är en 24-årig kvinna som bryter ned fördomsvallar. Hon är amerikanskarab, muslimsk, med rötter i södra Libanon. Hennes farmor som lever djupt i den Hizbollahstyrda södern bär huvudduk.

Rima Fakih har som första arabamerikan och muslim blivit korad till Miss USA.

Behöver det tilläggas att hon också är feminist?

Samt att hennes gamla farmor är stolt över sitt barnbarn som sannerligen inte har något att skämmas för sig när hon visar upp sig i minimal bikini?

Inget snack om hedersvåld här inte.

Jag som normalt sett inte har mycket till övers för skönhetstävlingar kan ändå inte låta bli att applådera Rima Fakih. Och jag har svårt att tänka mig att något motsvarande skulle hända i Sverige.

Se här Times video om Miss USA med kommentarer av den egyptiskamerikanska kommentatorn Mona Eltahawy under rubriken: Bikini och bombnedslag.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Vem har rätt och fel ur folkrättslig synpunkt när det gäller Ship to Gaza?


Är det konvojen med frivilliga i Ship to Gaza som hävdar den fria sjöfarten på haven? Eller är det den israeliska regeringen som sagt att den kommer att använda alla medel för att tvinga fartygen in till hamnen i Ashdod, för att lasta av godset där och köra det vidare till Gaza – med undantag för exempelvis cement?

Båda parter hävdar att de har internationell lag på sin sida.

Jag bad Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet, och själv expert på havsrättskonventionen, bena ut hur folkrätten ska tolkas i detta fall.

Han säger sammanfattningsvis att frågan är komplicerad och att det inte finns några enkla svar. Men så här resonerar han:

1– Om Palestina var en självständig stat så hade landet suveränitet inom sitt eget territorialvatten, som enligt folkrätten sträcker sig ca 22 kilometer från baslinjerna (kusten). Inom detta område har ingen annan stat rätt till maktutövning, t.ex. visitering av fartyg. Vattnet utanför Gaza kan idag inte betraktas som territorialvatten i den bemärkelse som nämndes. Det är snarare öppet hav.

2- Enligt krigets lagar finns det möjlighet för en stat som är i krig med en annan stat att visitera tredjestaters handelsfartyg (alltså icke krigsfartyg) som befinner sig på det öppna havet och som misstänks vara på väg till en hamn tillhörande fienden. Problemet här är att för det första Palestina (inklusive Gaza) inte är en erkänd självständig stat.

Said Mahmoud tillägger att han inte har hittat någon pålitlig källa som kan svara på frågan med bestämdhet om huruvida Israel definierar sin relation till palestinier som ”krig, eldupphör, fred”.

– Det kan väl vara så att de faktiskt anser att de är i krig med palestinier inklusive Gaza så länge ett fredsavtal inte har slutits. I så fall skulle visiteringen av främmande fartyg vara folkrättsenlig. Problemet kvarstår dock att Palestina inte är en stat. Tillämpligheten av de tillåtande reglerna blir därför diskutabel.

SvD: Israel har förklarat Gaza som fientligt område, betyder det att de i formell mening är i krig med Gaza?

Said Mahmoudi: Nej, ”fientligt område” är inte riktigt samma sak som folkrättsligt och formellt vara i krig med ett annat land. Men det är troligt att Israel anser sig vara i ständigt ”krig” eftersom blockaden började cirka ett och ett halvt år tidigare än kriget i december 2008.

3- FN:s säkerhetsråd antog resolution 1860 i januari 2009 under kriget mellan Israel och Gaza. I denna resolution har rådet på ett tvetydigt sätt indikerat att medlemsstaterna ska skaffa en ordning för att förhindra illegal införsel av vapen och ammunition till Gaza. Rådet talar inte om blockad av havsområden och visitering av utländska fartyg i detta syfte, men Israel har utövat en effektiv blockad av Gaza inte bara i havet utan även i luften. En sådan blockad, utan explicit tillstånd från säkerhetsrådet, strider mot folkrätten.

4- Även om rätten till visitering av utländska fartyg som misstänks utgöra ett allvarligt hot mot ett lands säkerhet skulle kunna betraktas som legitim, så finns det inget stöd i folkrätten för arrest av besättningen och passagerare ombord om inspektionen av fartyget visar att det inte har brutit mot någon folkrättslig förpliktelse, som verkar vara fallet nu.

Bitte Hammargren

Den iranske filmregissören Jafar Panahi och jurymedlemmen i Cannesfestivalen, som suttit i Evinfängelset sedan i mars, släpptes som tidigare meddelats fri mot borgen i går.

Det är uppmuntrande för dem som tror att det går att påverka den iranska regimen på marginalen genom att rikta strålkastarljuset på kränkningarna av mänskliga rättigheter.

Det gjordes under Cannesfestivalen, inte minst. Panahis jurystol gapade tom och rader av celebriteter protesterade mot fängslandet av regissören som skapat prisbelönta filmer som Cirkeln och Kvinnor offside.

Sådan uppmärksamhet kommer inte de okända politiska fångarna till del.

Men internationell uppmärksamhet kan åtminstone rädda några av dem som blivit symbolfigurer för medborgarprotester, rättighetsfrågor eller kultur.

Ett exempel på hur internationell uppmärksamhet kan ge skydd är fallet med den tidigare fängslade iranska kvinnorättsaktivisten och sedermera Palmepristagaren Parvin Ardalan, som i dag är fristadsförfattare i Malmö.

– Att Jafar Panahi släpptes i går beror i hög grad på den internationella uppmärksamheten, sade i morse Parvin Ardalan till P1:s Kulturnytt.

Hon har själv suttit i Evinfängelset tidigare.

Bitte Hammargren

Från Iran har sedan mitten av 1990-talet en rad prisbelönta och sevärda filmer kommit.

Det är filmer som under de relativa lättnaderna under den förre presidenten Khatamis styre tog upp brännande frågor som kvinnoförtryck, knarkmissbruk, prostitution eller de afghanska flyktingarnas utsatthet på den iranska arbetsmarknaden.

En av de främsta regissörerna inom denna nya iranska filmvåg är Jafar Panahi.

Jafar Panahi tar emot Silverbjörnen i Berlin 2006. Foto: AP

Han ligger bakom filmer som Cirkeln, som på ett naket sätt skildrade unga kvinnors öden i Teherans storstadsdjungel. Den som har trängts i Teherans bussterminaler känner igen miljöerna från Cirkeln. Filmen visar också kvinnor inne i ett fängelse – en miljö som den sedan i mars häktade Jafar Panahi vet allt om – som fånge.

För Cirkeln fick han Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 2000.

Och för filmen Kvinnor offside fick Jafar Panahi Silverbjörnen i Berlin 2006.

Kvinnor offside berättar i komediform om hur kaxiga och fotbollstokiga iranska kvinnor gör allt för att bli släppta innanför grindarna i det fotbollstokiga Iran.

Jag känner igen situationen. Det påminner mig om hur jag tillsammans med några iranska kvinnor lyckades bryta igenom könsbarriären när den iranska landslagstruppen hade sin sista uppvisning på Azadistadion i Teheran före resan till fotbolls-VM i Tyskland 2006.

Här är mitt reportage från den händelsen, när det blev 1-0 i ”matchen” mellan kvinnorna utanför grindarna och vakterna vid Azadistadion.

Filmregissören Jafar Panahi stödde likt många andra iranska kulturpersonligheter Mir Hossein Mousavi i det omstridda iranska presidentvalet 2009, som officiellt ledde till en storseger för sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad – men som vida kretsar av det iranska samhället ser som ett riggat val.

Jafar Panahi sitter egentligen också i Cannesfestivalens jury, men han har inte kunnat närvara på årets festival. Han greps i stället tillsammans med sin familj i mars. Familjemedlemmarna släpptes senare men själv skakar han galler i cell nummer 56 i Evinfängelset i Teherans utkanter.

Sedan i söndags hungerstrejkar han i protest mot misshandeln och hoten mot hans familj. Under ett telefonsamtal till sin familj tidigare i veckan läste han upp ett brev som han bad dem offentliggöra i iranska medier. I brevet förklarar Panahi att myndigheterna har hotat med att gripa hela hans familj.

”På lördagen attackerade agenter Evinfängelsets cell 56; de tvingade ut mig och mina cellkamrater utomhus och höll oss där frysande i en och en halv timme”, skrev han.

”Därefter tog de mig till ett förhörsrum och anklagade mig för att ha filmat inne i cellen, vilket är ett totalt grundlöst påstående. Därefter hotade de med att gripa hela min familj och överföra dem till Evinfängelset och att skicka min dotter till ett otryggt häkte i Rajaie Shahr”, fortsatte han.

Det finns en oro för att Jafar Panahi med sin öppnhet ska utsättas för än värre repressalier.

Men den världsberömde filmregissören säger att han inte tänker ge vika och avbryta sin hungerstrejk så vida inte tre villkor uppfylls:

* att få kontakta och besöka min familj för att förvissa mig om att deras hälsa är intakt.

* att få konsultera en advokat efter 77 dagar i häkte.

* att bli villkorslöst frigiven tills jag har ställts inför rätta och blivit dömd.

”Jag har inte ätit och druckit sedan i söndags morse och jag skulle vilja förklarar att jag tänker avstå från mat och dryck, eftersom jag inte vill förvandlas till en försökskanin som utsätts för olika slag av tortyr, psykiska eller mentala övergrepp eller grundlösa anklagelser”.

Bitte Hammargren

Turkiet och Brasilien kör tandem på världsarenan. Det blev tydligt i och med gårdagens uppgörelse i Iran, med dess preliminära avtal om att låta Teheran skicka sitt låganrikade uran till Turkiet i utbyte mot leveranser av medelanrikat uran för en forskningsreaktor.

Än är det för tidigt att säga om den här uppgörelsen räcker för att bli godkänd av FN:s atomnenergiorgan IAEA. Men mycket talar för att Iran har lättare för att göra upp med dessa båda regionala stormakter än, som i höstens likartade förhandlingstrevare, med Frankrike och Ryssland.

Framför allt har det att göra med att Turkiet och Brasilien så tydligt driver en egen agenda, även gentemot USA.

Turkiet och Brasilien har mer gemensamt: de är båda hungriga regionala stormakter som har ambitioner att lyfta sig högre upp på världsekonomins rankinglistor. (Turkiet är i dag världens femtonde största ekonomi och siktar på att bli den tionde största inom ett decennium).

De sitter båda i FN:s säkerhetsråd, invalda på tvåårsmandat. Båda länderna har varit styrda av militären men har gått mot demokratisering. I både Brasilia och Ankara finns dynamiska ledare som gjort sig till namn på världsarenan, Lula och Erdogan.

New York Times veteran Stephen Kinzer, tidigare tidningens byråchef i Istanbul, har i en kommentar till trepartsuppgörelsen i Teheran mer att berätta om denna nya allians mellan Turkiet och Brasilien. I The Guardian skriver han:

”Inga andra länder har öppnat så många ambassader som runt om i världen som Turkiet och Brasilien har gjort på senare år. Ledande turkiska diplomater återvänder varje år till Ankara för en stor strategikonferens. Vid årets möte i januari var Brasiliens utrikesminister Celso Amorim en av huvudtalarna.

Turkiet och Brasilien var en gång nära nog automatiska supportrar av Washington, men de har nu slagit in på egna vägar. Besvärade av vad de sett som en klumpig amerikansk unilateralism, vilken destabiliserar hela regioner i världen, har de sökt desarmera internationella konflikter och förespråkat fredliga kompromisser i stället. Genom en lycklig tillfällighet är de båda icke permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd just nu. Det har gett dem särskilt inflytande i Iran. Och det har de använt sig skickligt av.”

Stephen Kinzer ifrågasätter också om Hillary Clinton – som uttryckt sin misstro mot den brasiliansk-turkiska diplomatin – är helt uppdaterad med tänkandet i Vita huset. Samtidigt som hon försökte avråda Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu från att bli medlare i Teheran, sade turkiska regeringsföreträdare i Ankara till journalister off the record att de i det tysta hade blivit uppmuntrade av president Barack Obama att gå vidare i sina medlingsförsök.

Bitte Hammargren

Frågan om vad som händer med människor i den heliga staden Jerusalem har många berört. Så även Selma Lagerlöf i sitt stora epos om Jerusalemfararna från Nås i Dalarna.

I den heliga staden finns sannerligen inte bara motsättningar mellan judar och palestinska muslimer eller kristna. Här finns rader av andra motsättningar inom de olika folkgrupperna och samfunden.

Selma Lagerlöf uttryckte det på sitt oefterhärmliga sätt för mer än hundra år sedan när hon i sin roman Jerusalem beskrev hur Guds heliga stad dödar.

”Här är det, som katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen miskund, här hatar man för Guds högre äras skull varje människa.

Och här är det man finner det man söker. Här är själajaktens Jerusalem, här är de onda tungornas Jerusalem, här är lögnens, förtalets och smädelsens Jerusalem. Här förföljer man utan vila, här mördar man utan vapen. Detta är det Jerusalem, som dödar människor.”

Min artikel i lördagens SvD om den i praktiken delade staden Jerusalem – där också synpunkter framförs om att dagens bosättningspolitik på sikt kan bli ett dödligt hot för Israels långsiktiga överlevnad – har föranlett ett antal kommentarer.

Lisa Abramowicz, generalsekreterare i svensk Israel-information, skriver:

”Din artikel om Jerusalem (lördags) var i det stora hela juste och intressant. Har två kommentarer. Din kommentar om (general) Petraeus tycker jag spinner iväg lite väl mycket ang. hans syn på Mellanösternkonflikten. Petraeus har själv tagit avstånd från hur hans uttalande har tolkats, och ”out of context”. Se The American Spectator.

När det gäller vad Israel gör i Östra Jerusalem är jag själv mycket kritisk till det.

Men det hade varit bra för läsarnas förståelse om du med några meningar hade förklarat vad som hände efter kriget 1948, då Jordanien ockuperade staden, dödade eller fördrev alla judar som bodde där, förstörde alla judiska synagogor och de flesta gravar, använde gravstenar till byggmaterial och synagogor till stall och latriner. Dessutom tilläts inga judar eller israeler komma in i den Jordanienockuperade staden eller be vid Klagomuren (Västra Muren). Denna bakgrund kan ha en viss förklaring till vad som sker nu”.

Nu finns det direkta utskrifter av vad general David Petraeus, befälhavare för US Central Command och därmed för USA-trupperna i Irak och Afghanistan, sade till kongressen. Var och en kan själv bedöma hans uttalanden – eller läsa nyhetsreferaten i tidningar som Jerusalem Post.

En privat säkerhetsvakt skyddar den fastighet där bosättare flyttat in, mitt i hjärtat av den arabiska stadsdelen Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Fastigheten byggdes av FN på 1950-talet åt palestinska flyktingar från 1948. Såväl USA som EU har protesterat mot vräkningarna. Foto: BITTE HAMMARGREN

Så här sade Petraeus ordagrant till kongressledamöterna, enligt den officiella utskriften från senatens utskott för de väpnade styrkorna:

Insufficient progress toward a comprehensive Middle East peace. The

enduring hostilities between Israel and some of its neighbors present distinct

challenges to our ability to advance our interests in the AOR. Israeli-Palestinian

tensions often flare into violence and large-scale armed confrontations. The

conflict foments anti-American sentiment, due to a perception of U.S. favoritism

for Israel. Arab anger over the Palestinian question limits the strength and depth

of U.S. partnerships with governments and peoples in the AOR and weakens the

legitimacy of moderate regimes in the Arab world. Meanwhile, al-Qaeda and

other militant groups exploit that anger to mobilize support. The conflict also

gives Iran influence in the Arab world through its clients, Lebanese Hizballah and

Hamas.

Frågan om Jordaniens agerande i Jerusalem under och efter kriget 1948-49 är värd en fördjupningsartikel. Jag skulle se fram emot att läsa en streckare på SvD Kultur i frågan.

Men Jordaniens agerande för drygt 60 år sedan rymdes inte i min artikel om dagens konflikt kring Jerusalem. Och Jordanien, som annekterade östra Jerusalem och Västbanken fram till kriget 1967 (vilket endast Pakistan och Storbritannien erkände), gör inte längre anspråk på den heliga staden.

Ska man gå tillbaka till krigshändelserna 1948-49 måste man beskriva fördrivning och dödade av människor på båda sidor.

Och går man tillbaka till de ägandeförhållanden som rådde före kriget 1948 är palestinierna de som har mest att vinna. Judiska fredsaktivister som demonstrerar mot bosättarna i Sheikh Jarrah är de första att påpeka det.

Några av de familjer som blivit vräkta med polisens hjälp i Sheikh Jarrah är själva flyktingar från västra Jerusalem 1948.

Palestinier demonstrerar tillsammans med israeliska fredsaktivister mot vräkningar av palestinska familjer i Sheikh Jarrah, ett stenkast från västländernas konsulat i Jerusalem. Nir Barkat är Jerusalems borgmästare. Foto: Maya Hitij/AP

Lisa Abramowicz fortsätter diskussionen om Jordaniens agerande i Jerusalem 1948:

”Jag tror att man med några få meningar kan göra klart vad Jordanien gjorde 1948 i Jerusalem utan att gå in på hela historien om dödande och fördrivning under kriget i hela det forna brittiska mandatområdet.

Faktum är att i västra Jerusalem fanns det araber kvar efter 1948. Det gjorde det inte när det gällde judar i östra (och gamla) Jerusalem.

Om hela kriget från nov 1947 – jan 1949 ska behandlas är det en annan sak och inte nödvändigtvis vackrare för den arabiska sidan, vare sig när det gäller deras

propaganda där de tydliggjorde sina avsikter visavi judarna i Jishuv eller sitt sätt att föra krig. Men det var ju inte det din artikel handlade om utan just Jerusalem.

Det faktum att Jordanien nu inte har anspråk på varken Östra Jerusalem eller Västbanken förtar inte vad de gjorde under kriget.

Jag har inte i mitt förra mejl tagit upp frågan om ägandeförhållandena i båda delarna av Jerusalem så jag förstår inte riktigt varför du tar upp frågan.

Just for the record:

Jag tycker att det är fel av Israel att ta tillbaka hus som tillhört judar eller judiska organisationer före 1948 om man inte tillåter samma procedur avs. arabiska/palestinska krav i Västra Jerusalem.

vänligen

Lisa”

Bitte Hammargren

I dagens SvD skriver vi om avrättningarna i Iran, och nu senast om de fem iranska kurder som avrättades på söndagen. Många fler – oklart hur många – väntar i iranska dödsceller. Men internationell uppmärksamhet kan rädda åtminstone några av dessa dödsdömda till livet, tror MR-aktivister.

En läsare som har hört av sig vill samtidigt rikta uppmärksamhete på de tre unga amerikaner som sitter i iranskt fängelse sedan de greps vid ett gränsområde nära Irak för nio månader sedan.

Deras familjer vidhåller att de var ute och vandrade i norra Irak när de råkade hamna på fel sida av gränsen.

Till detta kan sägas att de bergiga gränstrakterna mellan norra Irak och Iran är vidunderligt sköna, men det är inte en plats dit jag skulle rekommendera vandrare att bege sig – i rådande läge.

Deras anhöriga har i månader försökt få tillstånd att besöka de tre – Shane, Sarah och Josh – i iranskt fängelse.

Deras familjer har uttryckt sin upprördhet över att deras visumansökan till Iran inte har beviljats under fem månaders försök.

De försökte få till stånd ett möte med Irans president Ahmadinejad när han var i FN i New York senast.

”Vi har förstått att det är många som tog upp denna fråga med honom när han var i New York, och förhoppningsvis kan det ge resultat”.

Det finns också ett stöduttalande för familjerna som undertecknat av amerikanska vänsterikoner som Noam Chomsky och Angela Davis.

Och idag, onsdag, meddelar tidningen The National att de tre unga amerikanernas mammor ska få visum till Iran.

Helt klart har de förvandlats till förhandlingsbrickor i det diplomatiska spelet mellan USA och Iran i den kärntekniska frågan – ett spel där även Turkiet och Brasilien finns med som aktörer.

The National har mer att berätta.

Bitte Hammargren

Irakier som torterar irakier är rubriken för en debattartikel i dagens New York Times. Artikeln kan inte viftas undan så lätt. Den bygger på samtal med 42 fångar på avdelning 5 i al-Rusafa-häktet i Bagdad.

Det är en skammens rapport om vad som hänt fångarna i ett hemligt fängelse vid den gamla Muthanna-flygplatsen i västra Bagdad.

Nouri al-Maliki, ledare för expeditionsministören i Bagdad efter valet den 9 mars, förnekar dock att det skulle vara sanningsenligt.

Rapportören i New York Times Samer Muscati, som är Mellanösternforskare vid Human Rights Watch, berättar om hur Maliki har påstått för statskontrollera al-Iraqiya-tv att fångarna skulle ha skadat sig själva. Maliki kallar vittnesmålen om tortyr för förtalskampanj.

Han är nu rädd för att det ska dras paralleller från hans eget styre till den sexuella tortyr som begick av amerikanska fångvaktare i Abu Ghraib, eller till den förhatliga Saddamregimens systematiska övergrepp och tortyr av fångar.

”Men ju förr den irakiska regeringen ändrar riktning och ställer de skyldiga inför rätta, desto bättre för offren, regeringens anseende och för alla irakier som hoppas att deras land är på väg mot fred och rättvisa”, avslutar Samer Muscati.

Fångarna ska ha gripits under tillslag kring Mosul, som blivit ett fäste för sunnirebeller, däribland al-Qaida. De anklagades för terrorism i ett område där inte minst kristna irakier har blivit särskilt utsatta för mord och förföljelser.

Men fångarna har enligt HRW-rapportören blivit tvingade att skriva på bekännelser – och tortyren sägs ha fortsatt även efter deras påtvingade bekännelser.