X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Samma dag som svenska 131 riksdagsledamöter orsakade en diplomatisk kris med ett nyckelland i ett viktigt geopolitiskt område där Asien möter Europa – ja, ni vet vilket land jag menar – så förklarade talmannen i Ankara Bülent Arinç att den turkiska regeringen är FÖR öppnandet av det grekisk-ortodoxa prästseminariet Halki.

Det berättade källor för mig i Istanbul efter det att den svenska riksdagsresolutionen slagit ned som en bomb i Turkiet.

Här utbildades en gång präster, men sedan snart 40 år ekar det tomt i korridorerna.
Foto: Bitte Hammargren

Prästseminariet som inte har fått utbilda några präster sedan 1971, och där det bara finns ett fåtal grekiska munkar, är beläget på en av de vackra Prinsöarna utanför Istanbul.

Det grekisk-ortodoxa prästseminariet Halki stängdes 1971.
Foto: Bitte Hammargren

Det är inte den turkiska regeringen som är hindret för öppnandet, förklarade källor för mig när jag före jul gjorde ett reportage från det grekisk-ortodoxa klostret Halki – som ligger på toppen av den ö som heter Heybeliada på turkiska. Reportaget hittar ni här.


Metropoliten Apostolos på Halki – hoppas på att Turkiet ska bli lika demokratiskt som Sverige. Foto: BItte Hammargren

De krafter som bromsar öppnandet av prästseminariet , vilket stängdes samma år som en av Turkiets blodiga statskupper ägde rum, hittar man snarare bland dem som kallas för Djupa staten, derin devlet på turkiska.


Här ligger forna tiders patriaker och biskopar begravda. Foto: Bitte Hammargren

Det är också krafter inom Djupa staten som anklagas för att ha arrangerat en mordkomplott mot talmannen Bülent Arinç och som misstänks för en sammansvärjning i syfte att störta den valda regeringen.

Planen skulle, enligt åtalen och anklagelserna i Ergenekonprocessen, gå ut på att först skapa kaos genom mord, bombattentat och nedskjutningen av ett grekiskt stridsplan över Egeiska havet för att därefter ge militären en förevändning att gripa in och förklara den folkvalda AKP-regeringen oduglig att regera landet.

Denna EU-vänliga regering i Ankara har med sin fotbollsdiplomati inlett en normaliseringsprocess med Armenien. Och den har nyligen öppnat ett turkiskt generalkonsulat i Arbil i norra Irak – ja, i den självstyrande regionen Kurdistan i Irak.

Allt detta är revolutionerande för Turkiet.

AKP-regeringen – som visst inte saknar mörka fläckar, exempelvis nepotism – var också för en lösning av Cypernkonflikten enlig Kofi Annans plan innan grekcyprioterna röstade nej till Annanplanen.

Att denna regering också har sagt ja till att låta en turkisk-armenisk historikerkommission gräva i arkiven kring de blodiga händelserna runt första världskriget är också omvälvande för Turkiet.

Om det är något som skulle bidra till att Turkiet börjar öppna sig för en ny historieskrivning så är det om protokollen mellan Ankara och Jerevan skulle ratificeras. Det skulle leda till landgränsen mot Armenien öppnas och relationerna normaliseras.

Äpplåder i höstas i Zürich när Armeniens och Turkiets utrikesministrar, Edouard Nalbandian respektive Ahmet Davutoglu, undertecknar protokoll om att öppna diplomatiska förbindelser. På bilden syns också Frankrikes utrikesminister Kouchner, hans kollega från Schweiz Micheline Calmy-Rey samt t h USA:s utrikesminister Hillary Clinton och Rysslands Sergej Lavrov. Foto: AP

Men när utländska parlamentariker försöker banka in i huvudet på turkar och kurder att deras förfäder var massmördare leder det till låsningar och blockeringar.

Samt till frågor om varför den svenska riksdagen inte röstar om vad Kung Leopold II och hans belgare gjorde i Kongo, om hur fransmännen bar sig åt i Algeriet, om hur indianer slaktades i Nord- och Sydamerika – eller vad svenskar själva gjorde mot samerna.
Eller till grundfrågan: varför ska parlamentariker rösta ja eller nej till komplexa historiska frågor – och det utan att det har varit en genomgripande och öppen samhällsdebatt, där forskare spelat en tongivande roll.
Hur många svenskar kände ens till att en omröstning i riksdagen skulle äga rum kring historiska händelser i ett geopolitiskt viktigt land? Och ett land där premiärministern just hade planerat att viktigt Sverigebesök – ett besök som nu ställts in.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Det är lättare att vara musiker på Istanbuls bättre jazzklubbar i dag.
Särskilt för saxofonister, trumpetare och andra blåsare, som förr i tiden tvingades bli passiva rökare på jobbet varje gång de skulle fylla sina lungor. Och det inte bara i Istanbul, naturligtvis.

Men den pojkaktige och genommusikaliske 34-årige ryskamerikanske altsaxofonisten Dmitri Baevsky slappa fylla sina lungor med andras tobaksrök när han häromkvällen gjorde en bejublad hyllning till Charlie Parker på Istanbul Jazz Center i Ortaköy.

Foto: http://www.dmitrybaevsky.com/

Samma sak gällde när Ilhan Ersahin spelade på trendklubben Babylon i Beyoglu häromkvällen.


http://www.ilhanersahin.com/bio.htm

Det råder nämligen rökförbud inomhus på offentliga lokaler, inklusive krogar, caféer och jazzklubbar i Turkiet. Och det efterlevs nästa jämt, hör och häpna.

Stora skyltar varnar för att den som bryter mot rökförbudet får böta 69 turkiska lira, ungefär 350 svenska kronor. Och det är mycket pengar för röksugna i ett Turkiet där tobaksmolnen tidigare brukade ligga tjock, särskilt på tehusen och de ställen där det är tillåtet att dricka alkohol.
Men visst finns det kryphål: precis som i Sverige kan man röka vid uteborden. Och på svartklubbarna.

Bitte Hammargren

Missa inte bildreportaget från Damaskus av Årets pressfotograf Pieter ten Hoopen i dagens SvD, om irakiska flyktingkvinnor som tvingas prostitutera sig i Syriens huvudstad för att kunna försörja sig.

Pieter ten Hoopen berättar från stadsdelen Saida Zeinab där Irakflyktingar som inte kan återvända hem lever i en limbotillvaro eftersom det inte kan få officiella arbetstillstånd.

Att prostitution är ett stort socialt problem berättade även de irakiska flyktingkvinnor jag träffade i Saida Zeinab för några dagar sedan. Socialarbetare tillade att det faktum att västländer, som tar emot flyktingar oftast inte räknar 18-åringar som barn, kan leda till att barn över 18 år blir kvar i Damaskus flyktingslum om föräldrarna och de minderåriga barnen får asyl i tredje land. För de unga flickorna som blir kvar kan då katastrofen vara ett faktum.

Irak har ett stort kvinnoöverskott efter år av krig och terrorattentat. Just änkornas utsatthet står högt upp på prioriteringslistan för den oberoende liberalen Safia Taleb al-Souhail som hoppas på att bli återvald i dagens parlamentsval i Irak. Mer om hennes politiska prioriteringar här.

Safia Taleb al-Souhail hoppas bli återvald på Bagdadlistan i Irakvalet.

Foto: Bitte Hammargren


Hennes politiska arbete hänger ihop med det som Pieter ten Hoopen berättar om i sitt prisbelönta och skakande bildreportage. Kan inte Irak bli ett land där ensamma kvinnliga familjeförsörjare och änkor kan leva hotar flyktingslummen och den sociala utsattheten i tredje land.

Lyssna även på SR:s Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddéns reportage från Bagdad om Miljoner änkor i Irak. Och då talar vi om ofta om kvinnor som är under 30 år.

Bitte Hammargren

DAMASKUS

Om vi för en stund lämnar storpolitiken åt sidan – sådant som risken för ett nytt krig i Mellanöstern, Syriens krav på att de ska få det bördiga Golan tillbaka från israeliska ockupation samt Damaskus allians med Iran, Hizbollah och Hamas.

Om vi i stället ser till vad som händer i det sociala och ekonomiska livet i Syrien framträder en mindre känd bild.

Syrien är auktoritärt styrt och de medborgare som är öppna regimmotståndare har det svårt. Pressen är inte fri. Dissidenter sitter i fängelse.

Men det är ett sekulärt land. Ingen behöver sitta med tomma vinglas på den många krogarna i Damaskus. Betydligt färre kvinnor har huvudduk här jämfört med i Kairo för att nämna ett exempel.

Syrien har en betydande kristen minoritet – och på den gata i Damaskus där mitt hotell ligger hör jag dagligen kyrkklockor ringa vid sidan av böneutropen från moskéerna. På söndagskvällen ringlade sig sången från kvällsgudstjänsten in genom fönstret till hotellrummet.

Foto: Bitte Hammargren. Jurek Holzer


T v: En shiamuslimsk pilgrim vid den plats där kvarlevorna av Hussein, profetens mördade barnbarn, tros ligga. Till höger : Det finns bara spillror kvar av Damaskus gamla judiska befolkning. Men renoveringar pågår också i de judiska kvarteren i Damaskus gamla stad.

Syrien har också gjort en rad ekonomiska reformer på senare år, och det utan att associationsavtalet med EU har trätt i kraft. Här finns privatägda banker, även utländska (med ägare i Saudiarabien och andra arabländer).

Här finns visserligen en mängd monopolföretag kvar, men på infarten till Damaskus österifrån får man en konkret bild av det nya fria företagandet: här ligger nyuppförda bilsalonger för de kända bilmärkena vägg i vägg. Här kan man den som har råd köpa Jaguar, BMW, Citroën, japanska bilar, kinesiska eller sydkoreanska – i bilsalongerna skyltas med det mesta utom Saab.

Damaskus har också under ytan en gayscen – även om den inte kommer ut och håller några gayparader.

Och i den syriska huvudstaden kan man trängas på en väl inrökt källarlokal bland syrier och ett mindre antal utlänningar som samlas för poesiaftnar. Den som vill kan ställa sig vid mikrofonen och deklamera dikter – egna, klassiska poeters eller nya namns – inför åhörare som lyssnar hängivet. Det går bra att deklamera dikt på engelska också, helst då det är förberett med någon bättre tolkning till arabiska.

Här trängs män och kvinnor bland öl, vin- och arraksglas på ett sätt som i Saudiarabien eller Iran endast vore möjligt i hemliga, privata sällskap, men som här äger rum på kända adresser.

Det finns mycket övrigt att önska för Syrien, men det är samtidigt ett samhälle med viss dynamik.