X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Två iranier hängdes i gryningen på torsdagen, rapporterar nyhetsbyrån Irna från Teheran. De båda var bland annat anklagade för att har varit ”fiender till Gud” – ett epitet som kan låta helt harmlöst i en sekulär svensk miljö, men som är allt annat än ofarligt i en teokrati som Iran.

Enligt nyhetsbyrån AP finns det inte en säker koppling mellan avrättningarna och sommarens proteströrelse mot det omstridda presidentvalet. Åtminstone en av de avrättade greps före valet, uppger hans advokat, Nasrin Sotoudeh.

Hon säger att hennes klient greps i mars-april, anklagad för att vara monarkist. Advokaten uppger vidare att hon inte tilläts närvara vid den ”skådeprocess” där hennes klient ställdes inför rätta tillsammans med otaliga andra, samt att många av anklagelserna mot honom gällde sådant som han sades ha gjort som minderårig.

– Han bekände på grund av hoten mot hans familj, sade Nasrin Sotoudeh, enligt Al Jazeera.

Iranska statsmedier beskrev de båda avrättade som medlemmar i proteströrelsen.

”Mediernas beskrivning av avrättningarna kan vara avsedda att skrämma oppositionen inför de nya gatudemonstrationer som väntas i februari”, skriver AP.

Myndigheterna i Iran har enligt Al Jazeera gripit 4 000 demonstranter och oppositionella, däribland journalister och reformpolitiker, i de massarresteringar som skedde veckorna efter det omtvistade presidentvalet.

Den mångfasetterade Gröna rörelsen fortsätter att bestrida presidentvalet i somras – där Ahmadinejad blev återvald – som legitimt, men denna rörelse har blivit vingklippt under vintern. Någon tydlig ledning finns inte.

Och även om den besegrade presidentkandidaten Mehdi Karroubi inte har erkänt Ahmadinejad som legitim president, utan endast som de facto president, är pressen på Karroubi och den andra oppositionskandidaten Mir Hossein Mousavi stor.

En exiliranier hävdar för SvD att profilerade oppositionella i exil kan komma att ta ledningen för Gröna rörelsen – kanske ideologer och aktivister som Akbar Ganji (en länk till SvD:s intervju med honom tidigare i vintras hittar du här) eller den reformsinnade prästen och filosofen Mohsen Kadivar – för att nämna två namn. Det finns fler.

Kvinnorörelsens betydelse för proteströrelsen i Iran ska inte heller underskattas. Parvin Ardalan, frontfigur för Miljonkampanjen för jämställdhet och tidigare Palmepristagare,

befinner sig för närvarande i Sverige.

Parvin Ardalan Foto: Per Luthander


Jag ringde upp henne i går och Parvin Ardalan påpekade då att minst två av hennes medkämpar i kvinnorörelsen sitter i fängelse – de är för övrigt också aktiva i studentrörelsen.

– Myndigheterna försöker skrämma människor till tystnad, inte minst inför den 11 februari (årsdagen av den iranska revolutionen), sade Ardalan.

Många håller andan inför 11 februari – den kommer att ses som en kraftmätning mellan de regimtrogna och den disparata Gröna rörelsen.

Men även om inte lika många iranier vågar sig ut på gatorna för att protestera den 11 februari som det var under sommarens massdemonstrationer så menar iranska bedömare att den Gröna rörelsen på sikt inte går att stoppa – även om det nu görs försök att slå in kilar i den.

– Inne i Iran är folk mer enade än i utlandet. Men vi behöver också tid att debattera och analysera det som hänt, säger Parvin Ardalan.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Det drar ihop sig till väntade protestdagar i Iran. På fredag är det 40 dagar efter den vördade och regimkritiske storayatolla Montazeris död. De 40 dagarna markerar slutet på sorgetiden enligt muslimsk sed. Protester mot regimen är att vänta, men på känt manér kan vi också räkna med att den frivilliga och väl beväpnade basijimilisen kommer att mobiliseras mot demonstranter.

Den 11 februari är det 31-årsdagen av revolutionen i Iran – och då kan det ånyo bli sammandrabbningar på gatorna i Irans storstäder.

Men regeringen under president Mahmoud Ahmadinejads ledning noterar en prestigeseger inför dessa dagar. Oppositionsledaren Mehdi Karroui som tidigare deklarerat att presidentvalet den 12 juni var ett fuskval, när Ahmadinejad återvaldes officiellt, har nu backat flera steg.

Den franska tidningen Le Monde berättar i dag att Mehdi Karroubi erkänner Ahmadinejad som president.

– Jag anser fortfarande att det var massivt valfusk, men eftersom den högste ledaren (Ali Khamenei) har godkänt valet anser jag att herr Ahmadinejad är regeringschef, det vill säga president, förklarade Karroubi via sin son till den iranska nyhetsbyrån Fars.

Det är alltså en tydlig positionsförändring jämfört med tidigare uttalanden som den 1 juli, när Karroubi sade:

– Det här valet är ogiltigt och jag erkänner inte den här regeringen som legitim.

Mehdi Karroubi, Foto: AP

Karroubi utsattes den 8 januari för ett mordförsök när två kulor träffade hans bil.

– Extremister försöker skrämma min far till en självpåtagen husarrest. De vill inte betala det politiska priset av att regeringen ska beordra husarrest, så de vill därför försätta honom i ett sådant läge att han själv väljer att stanna hemma på grund av den allvarliga hotbilden, sade sonen Hussein Karroubi i en intervju då.

– De använder sig av våld för att skrämma båda ledarna och folket så att de kan stoppa proteströrelsen, fortsatte sonen.

Karroubis tidning ha förbjudits och han har blivit föremål för en rättslig prövning efter det att han talat om tortyr och våldtäkter i fängelse. Karroubi, själv shiitisk präst, har av den hårda kärnan inom regimen kallats för ”en fiende till Gud”.

Den andre oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi, som sagt sig vara beredd att möta martyrdöden, har veterligen inte erkänt Ahmadinejads valseger.

Ännu, kanske vi ska tillägga?


Tillägg, tisdag 26 jan.

Som så ofta när det gäller översättningar via flera språk – fallet ovan från farsi till svenska via franska – så finns det olika tolkningar om vad Mehdi Karroubi egentligen sade till nyhetsbyrån Fars via sin son.

Så här skriver en iransk kännare:

’Det exakta citatet av vad han sade var att ”jag erkänner Ahmadinejad som överhuvud (rayis) för den här regeringen (eller dowlat, vilket betyder stat). Sonen förklarade vidare att Karroubi inte använde ordet ”president” (rayis jomhour =republikens överhuvud) eftersom han inte anser att Ahmadinejad blev vald till denna position utan blev utnämnd av staten; oavsett om det är bra eller dåligt så har väktarrådet utnämnt honom”.

Bitte Hammargren

Human Rights Watch har i dag släppt sin årsbok, en tegelsten på drygt 600 sidor.

De kapitel som handlar om Mellanöstern fick en särskild presentation i förmiddags i Dubai.

Rapporten tar upp många frågor som vanligen bara får sporadisk uppmärksamhet svenska medier, som till exempel:

* Egyptens undantagslagar (i kraft sedan 1981, när Hosni Mubarak trädde till makten efter mordet på Anwar Sadat)

* De politiska fångarna i Libyen samt frågan om vad som har hänt med ”försvunna” fångar, liksom kravet på upprättelse efter det att 1 200 fångar ska ha mördats i ett fängelse 1996.

* Övergreppen mot utländska migrantarbetare i Kuwait liksom mot de statslösa kuwaitierna, bidun (vilket kort och gott betyder utan, det vill säga de som är utan medborgarskap)

* Trakasserier i ett flertal länder mot försvarare av mänskliga rättigheter.

Human Rights Watch rapport om Mellanöstern och Nordafrika hittar ni här.

Bitte Hammargren

Den sydafrikanske domaren Richard Goldstones FN-rapport om Gazakriget vintern 2008-2009 kommer inte att självdö. Det konstaterade Goldstone själv när han besökte Sverige i december för att ta emot Stockholm Human Rights Award.

Hans utsaga gäller för både Israel och Hamas – vilka båda anklagas för krigsförbrytelser och möjligen även brott mot mänskligheten – även om inga interna utredningar har vidtagits ännu.

För några dagar sedan ställde elva palestinska människorättsorganisationer från Västbanken och Gaza krav till den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas samt till Hamas premiärminister Ismael Haniyeh att anklagelserna om krigsbrott måste utredas. Flera av de elva organisationerna har svenska samarbetspartner.

Richard Goldstone och hans team gav Israel respektive Hamas ett halvår på sig för att starta egna rättsprocesser om krigsbrott – och den tidsfristen börjar nu gå ut.

Om inte parterna gör interna utredningar vill Goldstone att FN:s säkerhetsråd ska uppdra åt Internationella brottmålsdomstolen att ta upp frågan om krigsförbrytelser under det 22 dagar långa Gazakriget. Även om ingen tror att USA kommer att släppa igenom det i säkerhetsrådet, kvarstår möjligheten att enskilda länder åtalar misstänkta enligt universell jurisdiktion, ett juridiskt medel som dock inte så många stater använder sig av idag.

Folkrättsjuristen Pål Wrange bloggade från Kampala 2009 om universell jurisdiktion och Gazakriget. Sedan dess har bland annat Israels förra utrikesminister Tzipi LIvni ställt in en Londonresa – som en följd av en första arrestingsorder i en brittisk domstol (en order som dock snabbt drogs tillbaka).

En bärande tanke hos Richard Goldstone är att man inte får demonisera hela folk och att det därför är så viktigt att misstänkta krigsförbrytare ställs inför rätt.

–Krigsförbrytelser och människorättsbrott begås av individer, inte av hela folk. De som ska ställas till svars är de som gav order om oproportionerligt våld på både israelisk sida och inom Hamas och andra palestinska militanta grupper. Både politiska och militära ledare, sade Goldstone när jag intervjuade honom i december.

Joakim Wohlfeil, Diakonias handläggare för konfliktområden, säger i en kommentar till brevet från de palestinska människorättsorganisationerna:

– Hamas framstår för många palestinier som en allt mer korrumperad och maktfullkomlig organisation. Hamas gynnas fortfarande politiskt av att många missförhållanden orsakas av blockaden mot Gaza. Men organisationerna utkräver ansvar i frågor där Hamas faktiskt har kontrollen.

Brevet från de elva palestinska MR-organisationerna, daterat den 14 januari, kan läsas här.

Haaretz rapporterar om Israels officiella svar till FN på Goldstonerapporten.

Bitte Hammargren

ISTANBUL

I går var det tre år sedan den armeniske publicisten i Istanbul, Hrant Dink, mördades utanför sin tidningsredaktion. I hällregnet under minneshögtiden vid mordplatsen talade i går hans son Arat Dink och påminde om att mordet 2007 på intet sätt är uppklarat.

Hrant Dink på tidningsredaktionen Agos i Istanbul. Han blev åtalad enligt den paragraf som gör förolämpning av turkiskhet förbjuden. ”Jag kämpar för att vår egen historia ska bli känd”, sade han som en kommentar till åtalet när jag träffade honom några veckor för mordet.

En mordmisstänkt 17-åring från Samsun vid Svarta havet, Ogun Samast, hittades genom en övervakningskamera på mordplatsen i januari 2007. Men Hrant Dinks familj och advokater tror att tonåringen från Samsun var en lejd mördare för mycket mäktigare intressen.

Sonen Arat Dink påminde vid minneshögtiden om hur en hemlig operativ plan avslöjades förra hösten när polisen gjorde en husundersökning hos den pensionerade majoren Levent Bektas, samtidigt som polisen sökte efter ännu en vapengömma i den pågående Ergenekonhärvan (där hemliga mordpatruller enligt åklagare planerade för att göra attentat och skapa kaos i syfte att lägga skulden på AKP-regeringen och därefter få en förevändning att göra en militärkupp).

Målsägarbiträdet för Hrant Dink. Fethiye Çetin sade redan i höstas att mordet påDink, liksom på en katolsk präst i Trabzon och morden på kristna i staden Malatya i sydöst utgjorde en del av Ergenekons komplotter.

Hrant Dinks efterträdare som chefredaktör på tidningen Agos, Sarkis Seropyan, säker att brottsutredningen om Ergenekon var sådant som Hrant Dink drömde om.

Den mördade Hrant Dink på gatan utanför redaktionen till hans tidning Agos, som ges ut på turkiska och armeniska. En bild som skakade demokrater i Turkiet. Det undgick inte någon som sett bilden att denne utsatte publicist, föremålet för många hatkampanjer, gått med trasiga skor. Foto AP

Men det sker också mycket i Turkiet som verkar i Hrant Dinks anda. Mellan staden Kars i norra Turkiet och Gyumri i södra Armenien har lokala turkiska och armeniska journalister skapat ett gränslöst samarbete trots att landgränsen mellan dem är stängd.

Det är bara 7 mil fågelvägen mellan städerna. Men eftersom landgränsen varit stängd sedan 1993, efter Sovjets sönderfall, måste människor i dessa gamla fiendeländer ta långa omvägar om de vill mötas.

Det gjorde armeniska journalister på Lori TV i staden Gyumri. Förra året for de den 50 mil långa omvägen via Georgien för att besöka sina turkiska kolleger på den lokala tv-stationen Serhat i Kars. Sedan gjorde journalisterna i Kars den omvända resan till Armenien.

Resultatet har blivit beslut om programutbyte och ett gränslöst samarbete i etern mellan dessa forna fiendeländer som ännu väntar på att öppna diplomatiska förbindelser.

Staden Kars är kanske i Sverige mest känd som den plats där handlingen i Nobelpristagaren Orhan Pamuks roman Snö utspelar sig.

Det kan sannerligen snöa om vintern i nordöstra Turkiet – idag snöar det även i Istanbul…

Men Kars har också en lång armenisk historia bakom sig.

Bland invånarna i republiken Armenien träffade jag i höstas många som berättade att de hade sina rötter i Kars med omnejd.

Naif Alibeyoglu, tidigare borgmästare i Kars, har länge velat öppna kontakter mellan turkar och armenier i området. Som ägare av Kars enda lokala tv-station är han en av initiativtagarna till det projekt som burit frukt.

– Före vårt besök i Armenien hade vi nog en del fördomar. Men vi blev helt förbluffade av vad vi såg, berättar han för Turkish Daily News.

– Ungefär 150 turkiska lastbilar om dagen kör in i Armenien via Georgien. I lokala affärer utgör turkiska varor 80 procent av utbudet, hävdar han.

Det stämmer nu inte riktigt med SvD:s erfarenheter från huvudstaden Jerevan, där ryska varor dominerar.

Naif Alibeyoglu konstaterar dock att det går direktflyg mellan Turkiet och Armenien sedan flera år.

– Den stängda landgränsen är endast symbolisk. Alla väntar på en lösning mellan Armenien och Azerbajdjzan om konflikten om Nagorno-Karabach så att gränsen mellan Turkiet och Armenien kan öppnas.

Serhat TV:s nyhetsankare Özgür Tugrul blev överraskad över att träffa gamla armeniska damer i Gyumri som talade turkiska.

– Jag hade en del fördomar innan jag åkte till Armenien men de flesta har jag blivit av med genom programmen. Våra kulturer liknar varandra mycket, säger Özgür Tugrul till Turkish Daily News.

Det stämmer med SvD:s intryck från Armenien. I Jerevan träffade jag unga armenier som besökt Istanbul flera gånger och som slagits av hur människor i Armenien och Turkiet inte bara liknar varandra till utseendet utan även har liknande maträtter och snarlika familjetraditioner – trots att turkarna till största del är muslimer och armenierna kristna.

Programmen från Gyumri visades på den lokala turkiska tv-stationen i Kars under rubriken Nära, men ändå långt borta.

Bitte Hammargren

ISTANBUL

En ny stor vapenaffären mellan Israel och Turkiet är i hamn efter det att försvarsminister Ehud Barak varit i Ankara. Avtalet på motsvarande 1,3 miljarder kronor gäller tretton olika försvarsprojekt, främst att Turkiet ska köpa tio förarlösa spaningsplan – sådana plan som har spridit skräck bland invånarna i Gaza och södra Libanon.

Det här säger många saker om läget just nu:

1) Barak har visat att det i praktiken är han som driver Israels utrikespolitik när den egentlige utrikesministern Avigdor Lieberman och hans vice, karriärdiplomaten Danny Ayalon, skjuter sig själva i foten genom sitt odiplomatiska beteende (mer om det på ett tidigare blogginlägg). Den förre generalsekreteraren för Israels UD Alon Liel berättar i Chrisitian Science Monitor om hur chockad själv han blev över Liebermans instruktioner till den israeliska diplomatkåren och om hur många pensionerade diplomater har skämts över utrikespolitik à la Lieberman.

Avigdor Lieberman. Foto: AP

2) Israel och Turkiet behöver varandra. Trots premiärminister Erdogans protester mot Gazakriget, vilket han kallat för en krigsförbrytelse – och där han särskilt pekat ut bombardemangen med vit fosfor som massförstörelsevapen – så har den israeliska och turkiska regeringen slutit ett nytt avtal om militärt samarbete. (Mer om avtalet och om hur Turkiet köper in förarlösa spaningsplan för att jaga PKK-gerillan i norra Irak har jag skrivit i Näringsliv idag. Texten finns bara i papperstidningen, inte på svd.se)

3) Turkiet tar med öppna armar emot den israeliske försvarsminister som, enligt Erdogans resomenang om israeliska krigsbrott, borde vara en av de främst misstänkta för krigsförbrytelser under Gazakriget. Barak var försvarsminister även då. Det visar att realpolitiska intressen går före principer, även för Turkiet som i sin utrikespolitik satsar hårt på att öppna sig mot grannländerna – och som vill att Israel ska gå tillbaka till förhandlingsbordet med sina arabiska grannar. Erdogan säger sig vara nöjd med att Ehud Barak förklarat att den tv-filmade förnedringen av Turkiets ambassadör i Israel var ett misstag.

Israeliskt förarlöst spaningsplan, eller drönare: snart i den turkiska militärens händer.

4) Ehud Barak, själv general och Israels mest dekorerade soldat, har uppenbarligen insett att nya vindar blåser i Turkiet: det inte räcker med att ha goda kontakter med den turkiska militären för att samarbetet ska gå i lås. I Ankara hade han tre och ett halv timmes samtal med utrikesminister Ahmet Davutoglu, den man som är arkitekten bakom Turkiets nya utrikespolitik.


Bitte Hammargren

ISTANBUL
Kulturhuvudstadsåret i Istanbul invigs i kväll med konserter från sju scener runt om i staden, fyrverkerier och direktsändning i CNN Türk. Fyrverkeriet blev en spektakulär ljusshow. Man kan bara ana hur mycket pengar som brändes iväg under de färgsprakande minuterna…

På den här länken ska det gå att följa invigningen från de olika scenerna live.

Men det är en kall och blöt invigning; också premiärminister Recep Tayyip Erdogan och president Abdullah Gül huttrar under paraplyerna.

Från scenen vid Sultanahmet (Blå moskén) snurrar de dansande dervischerna; på det stora Taksim-torget sjunger just nu stjärnan Tarkan (som stått för den bästa musiken hittills under kvällen).

Om turerna kring kulturhuvudstadsåret, och om hur det fria kulturlivet i Istanbul manövrerades ut, berättar Ülkü Holago under rubrik Istanbul ska bana väg för Turkiet.

För den som är ressugen till Istanbul följer här är delar av årets programmet för Istanbul som europeisk kulturhuvudstad.
Tre städer delar på titeln som Europas kulturhuvudstäder 2010, förutom Istanbul även tyska Essen och ungerska Pecs.
I år var sista chansen för städer vars länder ännu inte är medlemmar av EU att bli utsedda till Europas kulturhuvudstäder.

Bitte Hammargren

ISTANBUL
Nyheten om att den iranske konsuln Mohammed Reza Heydari hoppat av från sin post av samvetsskäl har nu spritt sig till internationella medier som Los Angeles Times. Inom denna kaliforniska tidnings spridningsområde finns en stor del av den iranska exilkolonin i USA.

Bakgrunden till Heydaris avhopp skrev jag om för några dagar sedan.

Den som vill läsa Los Angeles Times rapport på Babylon and Beyond om hur Tehran diplomat quits his post, denounces hard-line government hittar länken här

(Rapporten är för övrigt ett skolexempel på hur det gränslöst medielandskapet kan vara i den globaliserade världen: den svenska journalisten Alexandra Sandels rapporterar från Beirut för en tidning i Los Angeles om hur en diplomat från Teheran hoppar av i Oslo!)

Mohammed Reza Heydari berättar om hur han vägrade gå med på förslagen till en uppgörelse från Teheran om att han offentligt skulle förneka att han hoppat av, varefter han utlovades en säker hemresa till Iran. Han säger också att han hoppas inspirera andra iranska diplomater att följa hans exempel.

Norska NRK:s intervju med Heydari, De lovte å ikke røre meg, hittar ni här.

Bitte Hammargren

ISTANBUL

När ultranationalisten Avigdor Lieberman och hans populistiska parti tog kontroll över Israels UD var det som om bocken gjordes till trädgårdsmästare. Lieberman och hans partibroder och biträdande utrikesminister Danny Ayalon har nu sett till att få Israels viktigaste muslimska allierade mot sig, dvs Turkiet.


Avigdor Lieberman och hans biträdande utrikesminister Danny Ayalon, båda från det ultranationalistiska och populistiska partiet Yisrael Beiteinu, har skjutit sig själva i foten.

De som säger det är israeliska kolumnister – exempelvis Herb Keinon i Jerusalem Post.


Genom att förödmjuka Turkiets ambassadör i Israel, en toppdiplomat som kom till Tel Aviv i oktober i uttalat syfte att reparera de skadade relationerna, har Danny Ayalon lyckats få hela den turkiska nationen emot sig. Turkiska tidningar har varit fyllda av upprörda kommentarer efter åsynen av ambassadör Ahmet Oguz Çelikkols tv-filmade förnedring.

Bordsplacering hos biträdande utrikesminister Danny Ayalon: Turkiets ambassadör Çelikkol får sitta 20 centimeter lägre. Foto: Reuters


Danny Ayalon är en karriärdiplomat och tidigare Israels ambassadör i Washington som har gått med i Liebermans utlranationalistiska parti Yisrael Beiteinu (Israel vårt hem).

Enligt uppgift bjöd han i samklang med Lieberman in tv-fotografer till en välregisserad tillställning på Israels UD när Turkiets ambassadör Ahmet Oguz Çelikkol kallades dit.

Ayalon förklarade för fotograferna på hebreiska, vilket Çelikkol inte förstår, att de skulle ta sina bilder så att det framgick att Turkiets ambassadör fick sitta på en soffa som var mycket lägre placerad. Det skulle också synas att det bara fanns en flagga på bordet (den israeliska), att Ayalon inte tog sin gäst i hand och att det inte kom några leenden från hans sida mot Çelikkol.

Ayalon ville protestera mot en långkörare på turkisk statstelevision, Vargarnas dal, där israeliska Mossadagenter framställts som kidnappare av ett turkiskt barn. (Tidigare uppges USA-agenter ha blivit framställda på ofördelaktigt sätt i tv-serien, men amerikanska diplomater valde att inte gör någon sak av det.)

Den turkiske ambassadören säger i efterhand att han blev lockad i en fälla och att han aldrig varit med om maken under sin 35-åriga karriär. När han kallades till Israels UD trodde han att det skulle röra sig om en artighetsvisit. Regin för mötet kan endast ha tänkts ut av någon med ”ett primitivt tänkesätt”, hävdar ambassadören.

Resultatet av Danny Ayalons odiplomatiska soffdiplomati är att Israels regering har fått göra en pudel – för genom att förödmjuka ambassadören från Ankara har han förolämpat en hel nation. Det var på håret att ambassadören kallades hem till Ankara.

De som likt premiärminister Recep Tayyip Erdogan vill distansera Turkiet från Israel har fått ammunition, konstaterar Herb Keinon i Jerusalem Post.

Han skriver:

”Om till exempel den turkiska militären säger att den – utifrån dess egna intressen – vill värma upp sina relationer med Jerusalem så kan de som – likt Erdogan – vill kyla ned relationerna svara: ”Hur ska det vara möjligt när de har förnedrat oss så?” ’

Turkiets premiärminister Erdogan missar sällan ett tillfälle att kritisera Israels krigföring och blockad av Gaza, men säger inget om förtrycket i Iran. Erdogan känner sig uppenbart förolämpad av att Israel inledde Gazakriget samtidigt som Turkiet medlade mellan Syrien och Israel. Dåvarande premiärminister Ehud Olmert nämnde inget om sina krigsplaner när han besökte Ankara strax före krigsutbrottet.
Foto: Reuters

Mer om bakgrunden till de kärvande israelisk-turkiska relationerna här.

I Haaretz skriver Zvi Bar’el att behandlingen av ambassadör Çelikkol påminner om hur det osmanska imperiet försökte förödmjuka utländska sändebud hos sultanen. Den turkiska allmänheten kommer att ha svårt att förlåta, fortsätter Bar’el vars krönika har gett eko i turkiska medier.

Det mest allvarliga som skett, konstaterar Zvi Bar’el, är hur den turkiska allmänhetens syn på Israel har eroderat – det som utgjorde själva grunden för Turkiets varma relationer till Israel håller nu på att smälta bort, varnar han.

”Den turkiska allmänheten går inte med på att deras sändebud förolämpas. I Turkiet går allmänheten ut på gatorna och protesterar när den inte gillar vad regeringen gör. Människor höjer sin röst när de inte gillar regeringspolitiken. Så var fallet 2003 när den turkiska allmänheten inte tillät Erdogans regering att låta USA använda det turkiska luftrummet för sin inmarsch i Irak. Samma allmänhet gick ut i stora demonstrationer för att protestera mot Operation gjutet bly i Gaza. Det är samma turkiska folk som har sett judarna som sina allierade, från osmansk tid fram till nu”, skriver Bar’el.

Även om frusna relationer skulle leda till att den israeliska turismen till Turkiet minskar så är det lätt att kompensera för turkarna som nu ser en växande ström av turister från arabvärlden (det slopade visumtvånget med Libanon och Syrien bidrar till det).

Trots att Israels försvarsminister Ehud Barak väntas till Ankara på söndag blir det svårt att reparera skadorna på det känslomässiga planet.

Men motorn i relationerna är det nära militära samarbetet.

Barak vill få den turkiska staten att från Israels Aerospace Industries köpa tio förarlösa plan – enligt uppgift handlar det om de drönare (zanana på arabiska) som är så avskydda av invånarna i Gaza och södra Libanon. Med tanke på hur starkt och gärna premiärminister Erdogan uttrycker sin kritik mot Israels krigföring i Gaza blir det intressant att se om den affären går i lås.

Israel vill sälja Heron, ett förarlöst spaningsplan, eller drönare, till Turkiet. Foto: AP

Haaretz källor tror att turkisk militär kommer att få en första leverans av drönare, Heron, i mars, medan resten kommer i slutet av året. Det handlar om en affär på hela 190 miljoner dollar (1,3 miljarder dollar).

Tillbaka till Danny Ayalon – vad ville han uppnå med sin mobbningsdiplomati i soffan?

I israelisk press heter det att han siktar på partiledar- och utrikesministerposten i Yisrael Beiteinu. Hans partiledare och chef Avigdor Lieberman är föremål för en korruptionsutredning som kan led till ett åtal. Metoder som är usel diplomati kan fungera bättre när de omsätts till intern politik inom Ayalons och Liebermans populistiska parti.

Yisrael Beiteinu har sin bas bland de ryska immigranterna i Israel. När jag frågar en rysk-israelisk kontakt vad det är som gör Lieberman, en före detta utkastare på nattklubb i Moldavien, så tilltalande för de forna Sovjetmedborgarna i Israel svarar hon efter att ha lyssnat runt bland andra ryska invandrare:

– Tron att Lieberman utstrålar makt. Han skapar en image av att Israel är en väldigt stark supermakt som man kan vara stolt över, ett land som ger fasen i vad resten av världen tycker och som kan få vad det vill genom råstyrka. Ryssar gillar inte svaga ledare.

Men Turkiet är inte längre vad det var när Israel på 1990-talet stärkte sin militära allians med Ankara. Hasan Kanbolat, som leder en tankesmedja i Ankara, påminner om att det inte räcker att se till 90-talets triangel mellan Israels försvarsdepartement-Den turkiska militären-USA:s försvarshögkvarter Pentagon för att förstå Turkiet.

Frilansjournalisten Yigal Schleifer, baserad i Istanbul, har mer att berätta om krisen på sin läsvärda blogg Istanbul calling.

Den turkiske kolumnisten Yavuz Baydar – som har ett förflutet i Sverige – har en annan läsvärd kommentar i Today’s Zaman, Not only Ayalon’s folly.

Bitte Hammargren

ISTANBUL
Egypten har styrts av samme man i 30 år, den nu 81-årige Hosni Mubarak. Under hans auktoritära styre har arabvärldens folkrikaste land stagnerat. Vad än vanliga egyptier tar sig för har de svårt för att förändra sina levnadsvillkor.

Farhågorna om att marken nu håller på att krattas för att sonen Gamal Mubarak ska ta över efter fadern – och därmed göra Egypten till ännu en arabisk ”arvsrepublik” à la Syrien – får vanliga egyptier att se rött.
Den förre presidentutmanaren Ayman Nour – som dristade sig att kandidera mot Mubarak i det uppenbart riggade presidentvalet 2005 – lär inte göra om det. Hans parti infiltrerades och själv hamnade han i fängelse under förödmjukande former. ”Han får skylla sig själv som ställde upp mot Mubarak”, säger egyptier jag träffat.

Det brukar sägas att den förre utrikesministern och Arabförbundets nuvarande generalsekreterare Amr Moussa skulle ha en rejäl chans om han bara fick.

Men nu finns en annan person som kan röra om i den egyptiska grytan: den förre chefen för FN:s atomenergiorgan Mohamed ElBaradei.


Mohamed ElBaradei. Foto: AP

Ett respekterat världsnamn är han sedan länge. Den 67-årige ElBaradei fick Nobels fredspris 2005 för sina insatser för att förhindra kärnvapenspridning. Men nu har han också antytt att han kan komma att gå in för en politisk karriär i sitt hemland efter 25 år i FN:s tjänst.

Hans chanser att ställa upp i presidentvalet 2011 är små efter de författningsförändringar som har drivits igenom.
Än bor han kvar i Wien. Men i februari väntas han återvända och unga egyptier driver nu en kampanj för att få honom att kandidera i val. Som svar på kampanjen har han i ett öppet brev sagt att han är redo att ställa upp om det finns garantier för att nästa val blir fritt, förrättat av den egyptiska domarkåren och övervakat av internationella observatörer.

Och det svaret har åtminstone gett en viss strimma av hopp för egyptier som längtar efter förändring. Nyhetsbyrån AP berättar mer, liksom oppositionstidningen al-Masri al-Youm (Dagens Egypten), här i en engelsk version.
När ElBaradei återvänder till Kairo inom kort kan Mubarks regim ställas inför sin värsta utmaning hittills – en man med oantastligt anseende och med en förmåga att ge Egyptens länge ledarlösa opposition ett ansikte, skriver al-Masri al-Youm.