X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Operation gjutet bly för ett år sedan lämnade Gaza i ruiner. Och dessa ruiner står kvar.

Enligt FN-källor lämnade bombardemanget 600 000 ton rasmassor efter sig. 3 540 hem förstördes, 268 fabriker och lagerbyggnader, liksom skolor, fordon, vattenverk, växthus och stora jordbruksarealer.

En av de hemlösa i stadsdelen Abed Rabbo. Foto: Bitte Hammargren

Men Israel har under 2009 endast tillåtit 41 lastbilar med byggvaror att köra in i Gaza – motsvarande fyra lastbilar per månad. Det kan jämföras med år 2007 när i genomsnitt 7 400 lastbilar körde in per månad innan blockaden skärptes.

162 familjer bor fortfarande i tält eller enkla skjul, skriver Human Rights Watch i sin rapport om Gaza ett år efter kriget, med hänvisning till FN-källor. De flesta familjer i Gaza drabbas av strömavbrott uppemot 32 timmar per vecka.

40 000 familjer är fortfarande utan el.

Den israeliska beskjutningen av Gaza för ett år sedan orsakade 762 palestinska civilas liv, enligt den israeliska människorättsgruppen B’Tselem. Den israeliska armén medger att 295 civila Gazabor dödades, skriver Human Rights Watch. Qassamraketer och granater från Gaza orsakade tre civila israelers liv och skadade tiotals. I denna sifferexercis är dödsoffer bland israeliska soldater och stridande från Hamas och andra militanta grupper i Gaza undantagna.

Mer om blockadens effekter på vanliga Gazabor hittar du i dagens SvD under rubriken Ruinerna står kvar i Gaza.

Diakonia tillsammans med femton andra internationella biståndsorganisationer berättar mer om Gaza ett år efter kriget – i sin rapport håller de också omvärlden som medskyldig till att blockaden fortsätter.

Israels officiella summering av läget ett år efter kriget finns på UD-hemsidan. Där räknar man antalet raketer som föll ned över sydvästra Israel före och under Operation gjutet bly.

Palestinian Center for Human Rights i Gaza ger en sin version om kriget och om 928 dagars blockad.

Den banbrytande Goldstonerapporten som studerat både Israels och Hamas krigföring – och som finner att båda sidor gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser och möjligen också brott mot mänskligheten – hittar du här. Samt Richard Goldstones egna kommentarer i en SvD-intervju tidigare i december.

Richard Goldstone i Sveriges advokatsamfunds lokaler strax före prisutdelningen av Stockholm Human Rights Award den 3 december. Foto: Cleis Nordfjell

EU:s utrikesministrar kritiserade i sitt uttalande den 8 december den fortsatta blockaden som oacceptabel och kontraproduktiv. Här finns en länk till hela EU:s uttalande om läget för (den i dagsläget obefintliga) fredsprocessen i Mellanöstern.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Ett ögonvittne i Teheran berättar genom texten nedan (översatt via engelska) för sina kontakter i utlandet om våldsamheterna under söndagens demonstrationer, när shiamuslimerna högtidlighöll Ashura och många iranier samtidigt visade sin vördnad för Montazeri, den avlidne storayatollan och dissidenten, på sjunde dagen av hans död:


”Jag ser en mängd säkerhetsstyrkor på Revolutionstorget, Meidan-e-Enghelab. Det är en skrämmande syn: rader av mc-förare, beväpnade poliser i skyddshjälmar och kravallutrustning, trängs på torget.

Jag passerar förbi polisen, tränger mig fram i folkmassan. Nära ingången till Teherans universitet blir fotgängarna stoppade: ”Vänd om!” ropar batongförsedda vakter mot mig. Jag går längs Azargatan. Plötsligt stormar vakterna upp på trottoaren. Jag springer tillsammans med tiotals andra. En vakt närmar sig mig bakifrån. Jag skymtar hans batong. Jag ökar takten där jag springer.

Jag återvänder andfådd till Karegarfatan. På en bänk vid en busshållplats hämtar jag andan. Efter några långa skräckfyllda minuter släpper spänningen hos folkmassan som verkar återfå sitt självförtroende. Jag märker hur människor från alla samhällsklasser, av alla sorters bakgrund, ropar regimfientliga slagord.

– Död åt diktatorn! Montazeri, din väg kommer inte att bli bortglömd! Hossein, Hossein, Ya Mir-Mousavi.

En grupp kvinnor klädda i svarta chadorer närmar sig. De slår sig för bröstet och ropar: “Ma Ahle-Kufe Nistim, Peyro-e Yazid nistim (Vi är inte från staden Kufa; vi är inte anhängare till Yazid – en anspelning på den kalif som år 680 dödade profetens barnbarn Hussein och hans förtrogna vid slaget i Karbala år; det är till minne av deras martyrdöd som shiamuslimerna högtidlighåller Ashura, på den tionde dagen i sorgemånaden Muharram).


En medelålders kvinna lägger sig framför bilarna. Demonstranter samlas runt henne, ropar och förlöjligar polisen. Trafiken stoppas helt.

Samtidigt märker jag hur gatustrider bryter ut. De mörka ryttarna – kända som Qods-kontingenten – ger sig på demonstranter på trottoarerna. Män och kvinnor i alla åldrar börjar springa, men kommer tillbaka så fort säkerhetsstyrkorna kör upp längs Karegargatan.

Säkerhetsstyrkan på mc går till attack, en taktik som används för att skapa panik i folkmassan. Under en av deras framstötar kör de efter några demonstranter. De flesta klarar sig oskadda, men en kvinna blir infångad. Vaktens batonger, sparkar och slag viner över henne. Hon blir svårt misshandlad, sjunker ned på gatan, utan att kunna röra sig. Det känns som om gatan ger vika under mina fötter medan jag själv slår i asfalten. Jag hör hur jag andas häftigt. Den misshandlade kvinnan kämpar för att komma på fötter, men hon ramlar igen. Vakten slutar slå henne och återvänder till sin enhet. Vid ett annat gathör blir en man slagen, gripen och insläpad i en polisbil.

I ett gathörn står en ensam kvinna i svart chador och höjer sina händer mot skyn. En vakt rusar fram mot henne, skriker något åt henne. Men hon står kvar, illröd i ansiktet och fortsätter att skaka sin händer i luften. Så rör det på sig vart man än ser, i varje gathörn. Situationen är särskilt spänd vid Laleh-parken, Park-e Laleh.

Keshavarz-boulevarden och Karegar-avenyn är igenproppad med trafik. Förare slår av sina motorer. Stående vid sina bilar skriker taxichaufförer slagord mot regeringen, uppenbarligen medan passagerare gör V-tecknet, symbolen för seger. En man ropar:

”Detta är vårt nya Iran och det kommer inte att försvinna så lätt”.

När säkerhetsstyrkorna slutligen upphör med sin attack står ett tiotal män och kvinnor, varav några sårade, mitt i en gatukorsning, beredda på nästa anfallsvåg. Framåt klockan tolv på dagen när krisen börjar lägga sig tar kravallpolisen till hårdare tag, samtidigt som demonstranterna blir mer våldsamma. Jag försöker skynda mig för att komma därifrån, men gatubataljen är i full gång med rök, eld och skottlossning. Bataljen fortsätter fram tills dessa att mörkret bryter in. Dessa gatustrider är början på ett nytt slag om Irans framtid.”

Så långt detta ögonvittne. Men Irans president Ahmadinejad fördömer demonstrationerna som en ”vämjelig maskerad”, understödd av Israel och USA.

Den beskrivningen motsägs dock av det faktum att många gamla islamiska revolutionärer har gått över till oppositionslägret. Till och med vuxna barn till några av revolutionsledaren Khomeinis allra närmaste har blivit motståndare till den omstridda iranska regeringen och dess högste ledare, ayatolla Khamenei. Exempel på personer som har bytt sida finns i dagens SvD, där jag skriver under rubriken Revolutionens barn tar strid.

Bitte Hammargren

Sju dagar efter det att storayatolla Montazeri – den prästerlige dissidenten i Qom – avlidit inföll shiamuslimernas stora sorgehögtid Ashura. Det är en dag laddad med frihetslängtan. Dagen högtidlighålls till minne av hur profetens barnbarn Hussein och hans 72 trogna led martyrdöden mot den övermäktige tyrannen Yazid år 680 i Karbala.

Att minst fem demonstranter har skjutits till döds denna dag i Iran har därmed en symbolik som inte kan underskattas. Och protesterna kommer med all säkerhet att fortsätta.

En stor del av mobil- och internettrafiken till och från Iran är stängd, men vissa videobilder kommer ändå ut, som filmen nedan, som uppges vara tagen vid den långa gatan Vali Asr, som löper genom hela Teheran, från norr till söder.

Bilderna, filmade av en skakig hand, visar hur demonstranter försöker storma ett poliskontor.

i händerna håller demonstranter svarta fanor till minne av Hussein och de ropar Allahu akbar, precis som upprorsmakarna gjorde mot Shahregimen för 30 år sedan.

Mot slutet av filmen visas bilder av en demonstrant som ligger blödande på gatan – vilket leder tankarna till en annan demonstrant som förblödde på gatan under sommarens protester, Neda Soltan.

Bitte Hammargren

27 december 2009 – ett år sedan Gazakriget bröt ut. Minneshögtider kommer att äga rum på många håll i världen, så även i Stockholm.

Blockaden mot alla Gazas invånare fortsätter – men de som förlorat minst på blockaden är Hamas som tar in avgifter för varusmugglingen via tunnlarna till Egypten.

Human Rights Watch skriver i en rapport (One Year after Hostilities, Abuses Unpunished) att ett år efter krigsgutbrottet har både Israel och Hamas underlåtit att straffa soldater och befäl på den egna sidan som gjorde sig skyldiga till krigsbrott. Israels fortsatta blockad har skapat massiva humanitära behov och förhindrat återuppbyggnaden av skolor, hem och den grundläggande infrastrukturen i Gaza, heter det i rapporten.

Men det bör också understrykas att Egypten bidrar till att blockaden fortsätter.

Militanta palestinska grupper har dragit ned på takten, men inte upphört med sin urskillningslösa raketbeskjutning från Gaza mot civila områden i Israel, heter det.

Det är lätt att den vanliga nyhetsrapporteringen glömmer bort att varje krigszon rymmer alldeles vanliga civila, människor som skulle kunna vara du eller jag.

Men dokumentärfilmaren PeÅ Holmquist fokuserar på några av dessa vanliga Gazabor, hans vänner sedan snart 30 år, i sin mycket personliga berättelse Mitt Gaza, som visats på SVT och som även finns på SVT Play.

Här skildras människor i Gaza på mycket nära håll, långt från stereotyperna, på basis av PeÅ Holmquists långa erfarenhet som dokumentärfilmare i Gaza.

Bitte Hammargren

När 2009 och 00-talet går mot sitt slut håller många medier världen över på att summera och lyfta fram personligheter som format vår bild av det gångna året.

Brittiska The Times har gjort sitt val: Den 26-åriga iranska musikstuderande Neda Soltan (bilden ovan) var årets personlighet, anser tidningen.

The Times val av personlighet griper in i ett skeende som ännu inte är avslutat (protesterna efter det omtvistade iranska presidentvalet). Och det fokuserar på en enskild person som inte hade någon makt, som inte ens röstade i valet, men som ändå har blivit en symbol för en fredlig medborgarprotest. Neda Soltan förblödde på gatan, träffad av en kula under en demonstration i Teheran i somras. Hennes plötsliga och brutala död mobilfilmades av hennes förskräckta vänner och spreds över världen.

Läsare är välkomna att föreslå sina kandidater till Årets personlighet 2009 nedan – förutsatt att SvD:s kommenteringsregler respekteras.

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Inskränkningarna av yttrandefriheten i arabvärlden beror inte bara på regimerna utan också på en tilltagande konservatism bland allmänheten. Det kan journalister, akademiker och fristående tänkare från arabvärlden vittna om.

Temat yttrandefrihet kontra social och religiös konservatism kom upp på en konferens i Istanbul i helgen, ett symposium arrangerat av EuroMed, EU:s partnerskap med länderna på den södra sidan av Medelhavet. Från Marocko berättade delegaten Abdelhamid Jmahri om hur det är nödvändigt att vinna kampen för yttrandefrihet i hans hemland och hur denna kamp måste börja med satsningar på utbildning.

Men de religiöst konservativa är inte bara på frammarsch i den islamiska världen. I Israel nyligen fick jag höra israeler bekymrat tala om hur allt färre skolungdomar går i sekulära skolor. Jerusalem Post rapporterar om segregationen inom det israeliska skolväsendet.

Och i Frankrike försöker fundamentalistiska katolska biskopar tillsammans med krafter inom extremhögern få vissa filmer och böcker kriminaliserade som blasfemiska trots att det inte finns något hädelsebegrepp i fransk strafflag, berättade den franska juristen Agnès Tricoire på EuroMed-symposiet i Istanbul.

Bitte Hammargren

ISTANBUL
Det har länge ryktats om dolda kontakter mellan israeliska ledare och gulfaraberna, inte minst saudierna. Motivet för dessa hemliga kontakter skulle vara att de har en gemensam fiende: det allt hungrigare Iran, en icke-arabisk oljestat i Persiska viken som söker bredda sitt inflytande i arabvärlden via Israelfientliga grupper som Hamas och Hizbollah.

Ryktena om dolda kontakter mellan Israel och de arabiska gulfstaterna har fått ny näring genom en debattartikel skriven av Israels biträdande utrikesminister Danny Ayalon i saudiägda tidningen Asharq al-Awsat (vilket kort och gott betyder Mellanöstern).

Danny Ayalon är ingen israelisk duva. Han tillhör Avgidor Liebermans ultranationalistiska parti Yisrael Beiteinu (Israel vårt hem). Det är ett parti som får Jerusalems palestinier att se rött.

De vanliga palestinier jag mötte i den heliga staden nyligen sade i stort samstämmigt att det politiska klimatet mellan judiska israeler och palestinier i Jerusalem aldrig har varit så illa som det är nu. Enligt palestinierna i staden – vilka känner sig ledarlösa – har takten för markkonfiskationer, vräkningar och rivningar av arabiska hus i östra Jerusalem trappats upp sedan maktskiftet i israelisk politik tidigt våras.

Men i tidningen Asharq al-Awsat argumenterar Danny Ayalon i en lång debattartikel för att regeringen Netanyahu i fråga efter fråga skulle ha visat sin vilja till fred. Och framför allt söker han via tidningen arabiska allierade i Israels kamp mot Iran.


Danny Ayalon. Foto: Reuters

Han skriver:

”Den här israeliska regeringen sträcker ut sin hand till alla våra arabiska grannar, dess ledare och medborgare, för att göra gemensam sak mot de stora utmaningar som väntar oss de närmaste åren. För första gången på många år befinner vi oss på samma sida i en önskan att kväsa och besegra de krafter som står för extremism och förstörelse i vår region.
Medan många anser att hotet från Iran är riktat enkom mot Israel ser vi annorlunda på saken. Tillsammans förstår vi att hotet härstammar från den extremistiska regimen i Teheran. En regim som försöker exportera sin extremistideologi i regionen och bortom den, genom att beväpna terroristgrupper som försöker destabilisera måttfulla sunnitiska regimer och som strävar efter att få hegemoni i Mellanöstern och långt bortom denna region”.

Så långt Danny Ayalon.

Jag känner arabiska kvinnor som växt upp i Saudiarabien och som för allt i världen inte skulle kunna kalla kungariket för en måttfull (eller moderat) sunniarabisk regim. De är illa berörda av vetskapen om att en 75-årig kvinna i Saudiarabien har blivit dömd till 40 piskrapp för att hon ska ha vistats i samma rum som två män som inte var hennes släktingar. Männen i fråga skulle leverera bröd till kvinnan, Khamisa Mohammed Sawadi.

Amnesty International skickade i dagarna ut en blixtaktion och vädjade för hennes hjärtskärande situation.

Och det är från den sunniextrema wahhabitiska ideologin som al-Qaida hämtat sin våldförhärligande ideologi. Visst är det saudiska kungahuset dödsfiender till al-Qaida, men problemet för de tusentals prinsarna i Huset Saud är att de får sin legitimtet från de wahhabitiska teologerna – vilka nu sett till att 75-åriga Khamisa Mohammed Sawadi blivit dömd till 40 piskrapp och sex månaders fängelse.

Men Danny Ayalon träffar en öm punkt när han pekar på rivaliteten mellan det persisk- och shiadominerade Iran och dess arabiska grannar. Det sker samtidigt som det spekuleras vitt och brett i Mellanöstern om att Israel kan komma att anfalla iranska kärntekniska anläggningar, ´kanske framåt våren när vintermolnen har dragit förbi och skyarna har klarnat så att stridspiloterna får bättre sikt.

Så hur sannolik skulle en taktisk länk mellan gulfaraberna och Israel kunna vara? Låt oss inte glömma bort att både Bahrain och Irak har en shiamuslimsk majoritet, och att det finns betyande shiitiska minoriteter i såväl Kuwait som Förenade Arabemiraten och Saudiarabien – och de lever och arbetar ofta där oljekällorna finns.

Dessutom finns det på den Arabiska halvön en icke föraktlig andel araber som har iransk bakgrund – ajami kallas de. Det sägs att när Iraks gränser drogs upp av britterna på 1920-talet så var 75 procent av invånarna i den heliga staden Karbala i själva verket iranier. Men med tiden har ajami blivit arabiserade.

Dock finns det många spår av dessa gamla band mellan folken vid Persiska viken. Författaren Vali Nasr berättar i boken The Shia Revival om hur den stora marknaden i Doha i Qatar kallas för Iranska basaren och om hur köpmannaklassen i Dubai och Kuwait alltid har haft en stor andel iranier bland sig.

Vali Nasr berättar om en bilresa med en regeringstjänsteman i Förenade arabemiraten. ”Så fort vi var ensamma i bilen började han tala flytande persiska med mig, När han såg min förvåning hävdade han sin uppfattning att en klar majoritet av regeringstjänstemännen i Dubai /…/ skulle vara av iranskt ursprung.”

Sådana underströmmar på Arabiska halvön kan påverka regeringen Netanyahus försök att bilda en allians med de arabiska Gulfstaterna. Men Timesonline rapporterade för en tid sedan att den israeliska underrättelsetjänsten Mossad har försäkrat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu om att det saudiska kungahuset kommer att vända blicken åt andra hållet ifall israeliskt stridsflyg skulle använda saudiskt luftrum vid en attack mot Irans kärntekniska anläggningar.

Bitte Hammargren

ISTANBUL
Stödet för EU minskar i Turkiet, visar den senaste Eurobarometern. Undersökningen som är gjord av EU-kommissionen visar att 45 procent av de turkiska medborgarna tycker att medlemskap i EU vore bra för Turkiet, en nedgång med tre procentenheter.

Nu ska man ta opinionsmätningar i Turkiet med en nypa salt, men Eurobarometern över turkarnas syn på EU har visat en nedåtgående kurva, som artikeln i Hürriyet och Turkish Daily News signalerar.

Mitt eget högst ovetenskapliga intryck är att man kan dela in folkopinionen i det mångkulturella Turkiet i några huvudkategorier, t ex:

* De som tycker att EU har visat att det är en kristen klubb. Dessa turkiska medborgare vill inte vara med i EU om inte EU vill ha Turkiet. Inom den här kategorin träffar man många som tycker att EU är mycket hårdare i sina förhandlingskrav mot Turkiet än vad man var mot de nya EU-medlemmarna Bulgarien och Rumänien. Stolta och sårade anser de att EU skulle behöva Turkiet mer än vad Turkiet behöver EU.

* De som tycker att EU-medlemskapet är viktigt för Turkiet, men som också anser att vägen dit är lika viktig som själva målet. Oavsett medlemskap eller ej behöver Turkiet en fortsatt reformprocess för demokratiseringens och samhällsfredens skull – och för att minska militärens makt över politiken, anser denna kategori.

* De som misstror EU på djupet. Här finns en ohelig allians: många inom den gamla kemalistiska eliten misstror EU lika väl som de hårdföra islamisterna.

Självklart finns många andra möjligheter att dela in en turkiska folkopinionen!

Förtroendet för EU:s institutioner är lågt i Turkiet, heter det också i Eurobarometern.
Endast 19 procent sägs ha förtroende för EU-parlamentet, jämfört med de 40 procent som är emot. Men personligen ställer jag mig frågande till hur stor andel medborgare i detta vidsträckta land som har klart för sig vilka skillnaderna är mellan EU:s olika institutioner.

Min gissning är att de tillfrågade påverkas av sin syn EU-parlamentet genom det faktum att den kurdiska politikern Leyla Zana – som just har blivit bannlyst från att verka politiskt under de kommande fem åren – fått EU-parlamentets Sacharovpris. Den som är emot DTP och Leyla Zana passar kanske på att visa sin misstro mot EU-parlamentet när mätinstitutet ställer frågan.
Leyla Zana har suttit i fängelse i många år, anklagad för samröre med PKK. Bannlysningen i fredags gäller också påstådda kopplingar till PKK.

På en punkt gissar jag dock att Eurobarometern träffar rätt: En majoritet av de tillfrågade ser arbetslöshet och terrorism som Turkiets största problem.
Klimattoppmötet i Köpenhamn i all ära, men det lyckas inte tränga sig fram i den turkiska samhällsdebatten.

Bitte Hammargren

JERUSALEM/ISTANBUL

Den israeliska Nobelpristagaren i kemi, Ada Yonath, är inte bara en briljant forskare, som hade kungen till bordet på Nobelbanketten i Stadshuset – där hon rev ned skratt i sitt tacktal genom att berätta om taxichauffören Nisse som räddade henne undan en fadäs.

Hon hade också en tuff start i livet under en fattig barndom i Jerusalem – på länken här följer en gripande biografi över hennes tidiga liv. Hon är dessutom en kvinna med bestämda politiska åsikter.

Ada Yonath är mångårig vän till den israeliska fredsrörelsens ikon Uri Avnery. Hon delar sedan många år bord med honom varje fredagseftermiddag när sabbaten bryter in, berättar källor i Israel. Hon delar uppenbarligen många av Uri Avernys åsikter också.

Kort efter tillkännagivandet i oktober att hon skulle få dela Nobelpriset i kemi med två andra pristagare uttalade hon sig för israeliska arméradion – vilken har många lyssnare i Israel – och förklarade att hon tyckte att alla palestinska fångar i Israel borde släppas, och det alldeles oavsett om den kidnappade Gilad Shalit släpps samtidigt.

– Om vi håller palestinska fångar i fängelse i åratal växer deras familjers avsky mot Israel och vi skapar aktivt terrorister, sade Nobelpristagaren till Arméradion.

– Vi måste tänka på hur vi ska minska deras motivation att döda och dödas. Det står i vår makt att förändra den nuvarande situationen, när en (palestinsk) man kan sitta i våra fängelser i åratal, samtidigt som hans vänner och familj blir allt mer upprörda. Det är så vi skapar terrorister, sade Ada Yonath och skapade stora rubriker i tidningarna i Israel.

Det som skapar terrorism är bristen på hopp för palestinierna, hävdar hon.

– Om det inte satt terrorister i våra fängelser skulle de inte kidnappa israeler för att utverka deras frigivning.

– Den stund vi inte längre har några terrorister (i våra fängelser) och ingen att släppa fri, kommer inte de att ha någon anledning att kidnappa, förklarade Nobelpristagaren.

Kritikerna är inte nådiga. De tyckte att hon är okunnig i politiska frågor och borde hålla sig till sitt forskningsområde när hon uttalar sig.

Israeliska medier räknar dag efter dag hur länge den unge Gilad Shalit har suttit i fångenskap i det Hamasstyrda Gaza utan att Internationella röda korset har fått träffa honom. Häromdagen blev en mentalt störd israelisk man så upprörd över Gilad Shalits öde att han beslöt sig för att göra en ensam, desperat räddningsaktion. Han tog sig till gränsposteringen i Erez och försökte klättra över muren från den israeliska sidan till Gaza, varvid han blev beskjuten av gränsvakterna och förblödde till döds innan de upptäckte att den beskjutne var en förvirrad israel.

Israeliska kritiker har frågat sig vad som får vakter som är tränade att hålla uppsikt på terrorister som försöker ta sig från Gaza in till Israel att skjuta på en man som vill klättra över muren den andra vägen?

Men Shlomo Saban, ansvarig för gränsövergången i Erez, förklarar sig:

– Hade han bara yttrat ett ord på hebreiska hade allt varit annorlunda.

Från Nobelfestligheterna i Stockholm har samtidigt Ada Yonath berättat för israeliska medier om vilket varmt välkomnande hon fått i Sverige. I Sverige har hon känt sig som ”Alice i Underlandet”, berättade hon för tv-kanalen Channel 2.

Det står i kontrast till en annars utbredd Sverigebild i Israel där många hävdar att Sverige i dag skulle vara ett alltmer Israelfientlig land.

Bitte Hammargren

ISTANBUL
Turkiets författningsdomstol beslöt på fredagskvällen enhälligt att förbjuda det pro-kurdiska partiet DTP för dess föregivna band till det förbjudna PKK.
Få länder har haft så många partiförbud som Turkiet sedan militärkuppen 1980 och den författning som skrevs ett par år därefter av fem generaler.

Det här förbudet kommer efter det att sju soldater nyligen dödats i en attack. Enligt nyhetsbyrån AP ska PKK ha tagit på sig attentatet som rört upp starka känslor i Turkiet. Den prokurdiska nyhetsbyrån Firat News Agency hävdar att dådet utfördes av en enhet inom PKK som agerade på egen hand. Ett militärfordon ska ha beskjutits med pansarbrytande vapen nära staden Tokat, långt från det kurddominerade sydöstra Turkiet.

Förbudet mot DTP, som sitter i parlamentet, drabbar bland andra partiledaren Ahmet Türk som nu förbjuds att verka politiskt i fem år framåt. Ahmet Türk var en av dem som USA:s president Obama mötte under sitt besök i Ankara i våras, varefter den prokurdiske ledaren också togs emot av president Abdullah Gül.
Det blodiga attentatet mot soldaterna tidigare i veckan samt partiförbudet mot DTP ser ut att bli dödsstöten mot AKP-regeringens kurdiska initiativ, eller demokratiska initiativ som det också kallas. Det syftar till att få en fredlig lösning på Turkiets mångåriga kamp mot kurdiska separatister samt att få PKK att lägga ned sina vapen.
Våldsamma protester utlöstes tidigare i veckan efter det att den livstidsdömde PKK-.ledaren Abdullah Öcalan flyttats till en mindre cell på fångön Imrali.
Fortsatta oroligheter är nu att vänta i Turkiet.