I topptrio för globala tänkare: iranska Rahnavard

Utrikesmagasinet Foreign Policy har listat de 100 mest inflytelserika tänkarna i världen i år.

Överst på listan kommer Federal Reserves Ben Bernanke – för att han lyckades avvärja en ny stor depression.

Tvåa är president Barack Obama - för att han skapat nya visioner om USA:s roll i världen.

Trean på FP:s lista över årets mest tongivande tänkare är den verkliga sensationen:

Zahra Rahnavard, iransk statsvetare och hustru till den iranske presidentkandidaten Mir Hossein Mousavi.

Det var hon som var hjärnan bakom Irans gröna revolution, heter det i Foreign Policys topplista.

Zahra Rahnavard som kampanjtalare före presidentvalet i Iran – det val som enligt den gröna rörelsen i Iran blev stulet av Ahmadinejad och hans uppbackare, Foto: AP

Det var Zahra Rahnavards vrede över Ahmadinejad som blev den tändande gnistan för oppositionen och dess förmåga att mobilisera, skriver Foreign Policy i sin motivering. Och det var det ögonblick när Ahmadinejad i en tv-debatt ifrågasatte Zahra Rahnavards akademiska meriter som den 64-åriga Rahnavard gick rakt ut i rampljuset.

Hon mobiliserade protester med hjälp av massmöten, twitter, Facebook och sms. Kampanjaffischerna bröt tabun och visade något dittills otänkbart: hur paret Rahnavard-Mousavi höll varandra i hand – något som är förbjudet på offentlig plats för motsatta könet i Iran, även om de är gifta med varandra.

Rahnavard var inte sen att tala om vilka reformer som var målet för makens valkampanj: demokratisering, en starkare roll för kvinnor i regeringen och en nedmontering av Irans köndiskriminerande lagar.

Läs hela motiveringen här:

” Of all the critical moments in the Iranian presidential election that captured the world’s attention this year, one stands out: On June 3, incumbent Mahmoud Ahmadinejad publicly questioned the credentials of his opponent’s wife, wondering in a televised debate if her Ph.D. in political science was legitimate. Furious, the 64-year-old Rahnavard staged a blazing, 90-minute news conference in which she accused the president of lying, debasing her sex, and betraying the Islamic Revolution. The attack galvanized the opposition and rejuvenated the campaign of her husband, Mir Hossein Mousavi.

Ahmadinejad should have known better. During and after the Islamic Revolution, Rahnavard had been an ardent Islamist who worked to discredit secular feminist groups. But years later, when the revolution failed to yield dividends for women, she changed course and became a driving force behind the nascent feminist movement in Iran. After she was placed on the High Council of Cultural Revolution, the body issued its first declaration in 1992 advancing women’s rights. She was later fired as chancellor of Tehran’s exclusively female Al-Zahra University for inviting feminist lawyer and Nobel laureate Shirin Ebadi to speak.

This year, Rahnavard’s rage at Ahmadinejad drove her husband’s campaign. She began stumping with him and organizing supporters through rallies, Facebook, Twitter, and text messages. Campaign posters that depicted the couple holding hands subtly hinted at the liberal reforms Mousavi would make in office; she has more explicitly said these would involve greater democratization, a stronger role for women in the cabinet, and a relaxing of Iran’s notoriously discriminatory gender laws. ”

Ende svensken på listan var för övrigt Hans Rosling, professor i internationell hälsa, som intervjuas här av svd.se.

Han tror att svininfluensan är en bluff

Det finns bisarra förnekare av många slag – exempelvis historierevisionister som vägrar erkänna att Förintelsen är ett historiskt faktum.
Andra historierevisionister erkänner inte Stalins skräckvälde i det forna Sovjetunionen.

Och så finns det de som förnekar att hiv kan ge aids, som Sydafrikas förre president Thabo Mbeki.

Men ledaren för det turknationalistiska partiet MHP, Devlet Bahçeli, lanserar en ny variant av förnekande: Han vägrar medge att svininfluensan är ett faktum.
- Jag tror inte på svininfluensan, säger Devlet Bahçeli enligt tidningen Hürriyet.
Enligt det turkiska hälsovårdsministeriet har hittills 161 personer avlidit av H1N1-viruset i landet, medan 243 får sjukhusvård för närvarande.
De flesta av de avlidna led av kroniska sjukdomar. Riskgrupper vaccineras i Turkiet.

Israel vill reparera skadade band till Turkiet

Israels handelsminister Benjamin Ben-Eliezer är i Turkiet i ett försök att reparera de relationer som fått ordentliga skador efter förra vinterns Gazakrig.

Israel vill förbättra och stärka sina band med sin viktigaste muslimska allierade, sade Ben-Eliezer i Istanbul i dag.

Den israeliske handelsministern, som stannar i Turkiet två dagar, förklarade att Ankara – som tidigare medlade mellan Syrien och Israel – kan bidra till att ”lösa problemen i Mellanöstern”.

Turkiet kan ”spela en väldigt viktig roll i alla problemen i Mellanöstern – med palestinierna och syrierna”, hävdade den israeliske handelsministern enligt AP, här återgivet av den israeliska nättidningen YNet.

Det är helt andra tongångar än vad den ultranationalistiske utrikesministern Avigdor Lieberman har gett uttryck för. Lieberman uteslöt på söndagen ett nytt turkiskt medlaruppdrag.

Men Ben-Eliezer vill i stället beskriva de ansträngda relationerna mellan Israels och Turkiets ledare som ett familjegräl.

– Det är upp- och nedgångar, som i familjer, sade han.

De tidigare goda israelisk-turkiska relationerna ställdes på sin spets efter premiärminister Recep Tayyip Erdogans skarpa kritik på vinterns World Economic Forum mot Israels sätt att föra Gazakriget.

Som SvD tidigare berättat ställde Turkiet i oktober in en planerad flygövning med israeliskt flygvapen, samtidigt som Ankara närmat sig både Teheran och Damaskus. Israelerna blev också upprörda över att Turkiets statstelevision TRT sänt en dramaserie där israeliska soldater utmålats som grymma.

Enligt den israeliska tidningen Haaretz vill dock Ben-Eliezer visa sina turkiska värdar att Turkiet kan få tillbaka sin medlarroll i Mellanösterns konflikter, men först efter det att Ankara värmt upp de relationer med Israel som nådde frostgrader tidigare i år.

Men turkiska regeringsföreträdare säger till tidningen Hürriyet att de i stället har andra krav på Israel.

En turkisk källa säger till Hürriyet:

– För det första är den israeliska politiken en motsägelse av våra visioner för Mellanöstern. För det andra var det israelerna som avbröt fredsprocessen: samtalen med Syrien, Annapolisprocessen.

Det finns dock många bottnar i relationerna mellan Israel och Turkiet, som blev nära allierade på 1990-talet.

Ankara väntar exempelvis på en israelisk vapenleverans av förarlösa spaningsplan, meddelar Today’s Zaman.

Från andra håll i Mellanöstern meddelas samtidigt att en fångutväxling mellan den israeliske soldaten Gilad Shalit, som har hållits fången på okänd ort i Gaza sedan sommaren 2006, och palestinska säkerhetsfångar i Israel kan vara nära förestående.

Det kokar bland Turkiets aleviter

ISTANBUL

Det har länge puttrat och pyrt bland aleviterna i Turkiet. Men det som fått känslorna att nå kokpunkten är ett uttalande i en parlamentsdebatt i förra veckan när en vice partiledare tog ställning för hur den turkiska armén brutalt slog ned en revolt i staden Dersim på 1930-talet.


Aleviterna i Turkiet – inte att förväxla med Syriens alawiter – är en muslimsk trosriktning som skiljer sig från majoritetsreligionen, sunniislam. Aleviterna har sina egna böneplatser, cemevi, men får inga statliga medel till skillnad från Turkiets sunnimuslimer.

Aleviterna har inte heller – likt judar, armenier och greker – någon grundlagsfäst ställning som minoritet.

I stället har aleviterna och deras historia länge osynliggjorts. Men deras behov av att särskilja sig från majoritetens sunnimuslimer har gjort att de i årtionden haft en dragning till det sekulära och kemalistiska Republikanska folkpartiet CHP.

Men CHP:s biträdande partiledare Onur Öymen har orsakat ett strömhopp av aleviter från CHP. På nidbilder utmålas Öymen med Hitlermustasch.

Anledningen är ett uttalande han gjorde i förra fredagens parlamentsdebatt om den proislamiska AKP-regeringens demokratiska initiativ.

Som en parafras på AKP-regeringens paroll ”Låt inga fler mödrar gråta” (i samband med ett politiskt initiativ som syftar till att göra slut på statens konflikt med kurderna och PKK:s attentat) tog Onor Öymen till orda och sade ”Grät inte mödrar under Sheikh Saids uppror? Grät inte mödrar också under Dersimupproret?”

Det han syftade på var ett alevitiskt upprorsförsök i staden Dersim – sedermera omdöpt till Tunceli – år 1937 som hänsynslöst krossades av den turkiska armén. Att Öymen inte visade något förbarmande med de civila offren har fått överlevare, och ättlingar till dem, att träda fram i turkiska medier och uppbragt berätta sina historier.

En av dem är författaren och forskaren Cafer Solgun som tycker att CHP måste ta kraftigt avstånd från Onur Öymens uttalanden. Inte minst betonar han att alla kurder och aleviter som är medlemmar av detta oppositionsparti, vilket är i bitter fejd med AKP-regeringen, måste lämna partiet.

– Det är en skam och en grymhet att tolerera en sådan förolämpning (som Öymens uttalande). Om de kan tolerera det ska de sluta kalla sig kurder och aleviter, säger han.

Till saken hör att många aleviter också är kurder.

Överlevare berättar i turkiska tidningar om hur föregivet tiotusentals massakrerades när revolten krossades i Dersim 1937, om hur kvinnor och barn som tagit skydd i grottor blev inmurade eller innebrända. Denna informationsexplosion har lett till att ett hittills ganska okänt kapitel i det moderna Turkiets historia öppnas, när fler och fler vittnen träder fram.

Och aleviterna blir därmed allt mer synliga.

Att Turkiets president Abdullah Gül nyligen gjorde besök i en cemevi, alevitiskt bönehus, i Tunceli har setts som en mindre sensation här.

I den turkiska 1900-talshistorien återstår många kapitel att öppna. Och det finns också ett behov av att öppna dörren till historien före republikens grundande 1923. Eftersom den unga republiken bytte alfabet från det arabiska till det latinska, och rensade ut många persiska och arabiska låneord från den osmanska turkiskan, är det inte många turkar i dag som är kapabla att läsa texter som är mer än 85 år gamla. Nationens minne kortades därmed av. Men kanske är historien på väg att återerövras när arkiven öppnas och enskilda träder fram, som nu överlevarna från Dersim 1937.

Netanyahu går emot Obama

ISTANBUL

Israels regering trotsar USA:s president Barack Obama och FN genom att ge tillstånd att bygga ytterligare 900 bostäder i Gilo – en stor israelisk bosättning i östra Jerusalem med cirka 40 000 invånare.


Det sker trots att Mellanösternsändebud George Mitchell i måndags uttryckligen sade till den israeliska regeringen att det måste bli ett byggstopp i Gilo,

Vita husets talesman Ian Kelly är ”bestört”.

– Vi anstränger oss för att starta om fredsprocessen men det här gör det svårare för oss att lyckas, sade han på en pressträff i Washington, rapporterar satellitkanalen France 24.

Trots att Barack Obama, med stöd av den flera år gamla Vägkartan för fred, har krävt byggstopp även på de judiska kolonierna i östra Jerusalem säger Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att Jerusalems framtid inte är förhandlingsbar och att ”det enade Jerusalem är Israels eviga huvudstad”.

Han hävdar också att Israel är ”det mest hotade landet i världen”.

Men Netanyahu visar i själva verket genom att trotsa USA hur svag supermaktens president Barack Obama är, konstaterar tidningen Haaretz expert på bosättningarna, Akiva Eldar.

Ett byggstopp av bosättningarna i östra Jerusalem är nyckeln till återupptagna fredsförhandlingar – och om de inte startar snart har Obama ingen chans att ro dessa i hamn innan det är dags för nästa amerikanska presidentval om tre år.

Netanyahu går nu emot Vita huset, FN och EU under det svenska ordförandeskapet.

Sveriges FN-ambassadör Anders Lidén kritiserade för det svenska ordförandeskapets räkning Israels utbyggnad av olagliga bosättningar i östra Jerusalem, samt vräkningar av palestinier och raserande av deras hus.

Så här uttryckte sig FN-ambassadör Anders Lidén för hela EU:s räkning inför FN:s säkerhetsråd den 27 juli 2009:

The continued settlement activities, house demolitions and evictions in the Occupied Palestinian Territories, including in East Jerusalem remain a serious concern for the EU. We urge the government of Israel to end immediately these settlement activities, including so called natural growth, and to dismantle all outposts erected since March 2001. The EU reiterates that the settlements are illegal under international law and constitute an obstacle to peace. If there is to be genuine peace, a way must be found to share Jerusalem as the capital of two states. The EU will not recognize any changes to the pre-1967 borders other than those agreed by both parties.

Pigjobb kan vara livsfarliga

ISTANBUL

Hela åtta hembiträden dog under oktober månad i Libanon. Regeringen i Beirut måste utreda dödsorsakerna, skriver Human Rights Watch i en ny rapport med rubriken Lebanon: Deadly month for domestic workers.

Sex av dessa dödsfall inträffade när hembiträdena antingen föll eller hoppade från höga byggnader, skriver HRW.

– Regeringen i Beirut måste förklara varför så många kvinnor som kommer till Libanon för att arbeta skickas hem i en kista, säger Nadim Houry, forskare på Human Rights Watch kontor i Beirut.

Om asiatiska pigor som lever helt rättslöst, skrev jag om i ett reportage från Beirut förra året. I Mellanöstern arbetar flera miljoner asiater i olika funktioner. De bäst lottade och utbildade kan göra karriär inom serviceyrken, men andra hamnar långt ned på den sociala skalan.

Längst ned finns pigorna. Och de är alla utlämnade åt sina arbetsgivares godtycke.

Somliga har tur och hamnar i hyggliga familjer som ger hembiträden drägliga arbetstider, ordentliga fridagar och mer än svältlön så att de kan skrapa ihop pengar för att gifta sig eller skicka hem månatligt understöd till fattiga anhöriga.

De sämst lottade migrantarbetarna hamnar i familjer som låser in sitt tjänstefolk och tvingar dem att arbeta på rena slavkontrakt. Dessa pigor kanske inte får någon lön alls att skicka hem.

För Sri Lanka utgör de hårt förvärvade pengar som migrantarbetarna sänder hem hela tio procent av statsinkomsten.

På bilden nedan en lankesisk kvinna som flytt från sin arbetsgivare i Libanon till den katolska hjälporganisationen Caritas skyddade boende på hemlig plats i Beirut – en fristad för pigor som är på rymmen undan slavliknande villkor.

Foto: Bitte Hammargren

När orden tryter

ISTANBUL

Den som inte
förstår språket på sin egen gata kan känna sig halvdöv – varför
bästa sättet att bli hörande igen är att ge sig i kast med språket på plats.

Turkiska – som talas på den gata där jag bor för tillfället – är dock inget för de
otåliga.

Det är att lätt gå vilse bland turkiskans vokaler, även för den som har den vokalrika
svenska som modersmål. Här gäller det att få till den
rätta plutmunnen när man ska beställa en taxi till Istanbulstadsdelen Gümüssuyu (vilket översatt heter något så vackert som Silvervattnet). Eller att höra skillnaden på bokstaven i med och utan prick som i stadsnamnet Diyarbakir.

Turkisktalande
läsare i Sverige
har under årens
lopp fått vänja sig vid att svensk press förenklar stavningen av många turkiska namn (en förenkling som gäller många andra språk för övrigt). Svensk press gör som
amerikanska tidningar brukar göra med svenskans å, ä och ö – förvandlar de
bokstäver som saknas i det egna alfabetet till sådana som ser närliggande ut.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan får därför klara sig utan ”g med krok” i svensk
press (kroken talar om att g:et blir ljudlöst, varför namnet ska uttalas ”erdooan”). Turkiets chefsförhandlare med EU, Europaminister Egemen Bagis, får stå ut med att många i Bryssel och Stockholm uttalar hans namn som ”bagis”, när det egentligen ska heta något i stil med ”bayisch”.

Jag vet hur lätt
hjärnan går i baklås när man ska försöka säga något på nybörjarturkiska, hur lätt orden tryter – och kan då längta efter någon
som talar ett språk jag kan göra mig riktigt förstådd på. Men där man förväntar sig att
dessa personer ska finnas är det inte säkert att man hittar dem. Tro inte att engelska är
särskilt gångbart utanför matthandlarnas butiker och de vanligaste
turiststråken i Turkiet.

Ta Ikeavaruhuset på
Istanbuls asiatiska sida. Efter några försök gav jag upp att hitta den pryl jag letade efter där, eftersom jag inte fann någon säljare som jag kunde förstå vad jag sa när jag prövade tyska, franska och engelska.

Men skorpor hittade jag däremot…

Att endast Sverige svenska skorpor har stämmer inte. De här skorporna finns på mathyllan på Ikeas varuhus på Istanbuls asiatiska sida.

Foto: Bitte Hammargren

Häromveckan besökte jag
Turkiets största mediekoncern – Dogangruppen – i Istanbul. Flera stora
tidningar som tillsammans har dagliga miljonupplagor delar på
receptionen. Men där fanns inte någon enda engelsk- eller fransktalande
– en tanke som vore fullkomligt otänkbar för minsta reception i polyglotternas
Libanon till exempel.

Fast ibland kan man på
de mest oväntade ställen – långt ute i byar i sydöstra Turkiet –
träffa tysktalande arbetare som har flyttat hem från
industristäder som Stuttgart eller Dortmund. I morse, på en färja över Marmarasjön, hamnade jag i samspråk med en gammal man som återvandrat från Tyskland, en man som också talade arabiska eftersom han har sina rötter vid Turkiets gräns mot Syrien och Irak. På en märklig blandning av tyska och arabiska som nog bara han och jag kunde förstå på den färjeturen, berättade han glimtar ur sitt liv, en gripande historia om en dotter som omkommit i en bilolycka i Tyskland och om längtan efter att Turkiet ska få en socialpolitik som liknar den tyska.

I storstadens vimmel kan man förstås också hitta någon
riktig Istanbullu
som har gått på
elitskola och lärt sig språk, kanske på ett franskspråkigt lise. Minoriteterna – Istanbuls
judar, greker och armenier – är ofta bäst på de stora europeiska språken. Så brukar det vara med minoritetsfolk: de vet vikten av att lära sig språk.

De inflyttade kurderna från sydöst talar naturligtvis kurdiska också – såvida de inte har bott så länge i västra Turkiet att de har tappat sitt modersmål under alla dessa år av förbud mot kurdiska (vilket nu luckras upp).

Turkiet har i årtionden
haft en inåtvänd turknationalistisk politik, vilket har präglat även bristen på
språkutbildning i skolorna.

En turkisk pappa som
flyttat tillbaka från Sverige till Turkiet med sina barn – och som är van vid
svenska skolor – berättade om hur chockad han blev över att sonens nya
engelskfröken här i Istanbul hellre ägnar lektionstiden åt att sminka sig och än
att lära barnen tala engelska.

Turkiet berömmer sig över att vara världens femtonde
största ekonomi. Ändå är det skralt med språkutbildningen i annat än turkiska. Visst är turkiska
gångbart i många centralasiatiska länder – ända bort till uigurerna i västra
Kina.

Men det är inte främst mot
Centralasien som Turkiet vänder sig nu, utan mot EU och grannländerna
(armenier, iranier, syrier, irakier – och Grekland, enligt parollen ”noll problem med grannländerna”).

Då är det hög tid för turkiska storkoncerner att hitta receptionister och säljare, som kan annat än turkiska. Då ska det kanske gå att hitta den där lilla prylen i Ikeas lager på den asiatiska sidan av Bosporen.

Finns det apotek här? Vilken naiv fråga!

ISTANBUL

Avskaffandet av det svenska apoteksmonopolet leder mina tankar till sydöstra Turkiet i början av 1990-talet. Det kan låta konstigt men är i själva verket mycket enkelt. Ett av de första turkiska ord som etsade sig fast i mitt minne är ordet för apotek, eczane.

Det kommer sig av mina första besök i sydöstra Turkiet under de hårda år när inbördeskriget rasade mellan militären och PKK. Det som slog mig då var inte bara hemska berättelserna och bilderna av tortyroffer i dessa provinser där då undantagslagar gällde, eller den civilklädda säkerhetstjänstens ständiga närvaro och fattiga kurdiska bybor som förlorat allt för att de hamnat i kläm mellan militären och PKK.

Nej, det som också etsade sig fast i minnet var alla skyltarna i staden Diyarbakir som talade om att här fanns ett Eczane – alltså apotek.

I vart och vartannat gathörn fanns det rödvita skyltar som skvallrade om att det fanns Eczane inom räckhåll för den krasslige – ofta öppna långt in på kvällen.

Likadant är det i många arabländer. Där kryllar det av skyltar på arabiska där det står ???????

- alltså apotek på arabiska, saydaliya.

Förklaringen är nog ganska enkel. När tillgången på apotek är så stor och när människor inte har råd eller tid att gå till doktorn går de till apoteket i stället. Och ofta träffar de i Turkiet eller arabvärlden på välutbildade apotekare som är skickliga på att ställa diagnoser för vardagskrämpor. Men det finns säkert risk för överutskrivning av läkemedel, exempelvis antibiotika, eller för felaktiga diagnoser. Självklart råder kloka apotekare sina kunder att gå till doktorn först om de är osäkra på vad som är rätt läkemedel.

I en turkisk tidning på engelska hittar jag en rolig betraktelse av den Istanbulbaserade journalisten Virginia Lowe som har listat 35 olika tecken på om en utlänning har bott för länge i Turkiet. För mig stämmer bara ett fåtal kännetecken in, så jag har verkligen inte bott här för länge.

Men i ett sammanhang kan jag helhjärtat hålla med Virginia Lowe.

Det gäller frågan ”Finns det några apotek här?” Den låter sanslöst naiv, inte bara i Virginia Lowes öron utan även i mina.

Muröppningar jag minns

ISTANBUL

Murens fall i Berlin för 20 år sedan – en omvälvande händelse som jag hade glädjen att uppleva på plats – leder tankarna till andra murar som ännu finns mellan människor.

På de ockuperade Västbanken går den mur som enligt FN:s internationella domstol är olaglig. Redan 2004 slog FN-domstolen fast att den del av muren som är byggd inne på ockuperat område (dvs merparten av sträckningen) ska rivas. Men den står inte bara kvar, den byggs vidare.

Palestinier kallar den för apartheidmur, medan israeler vanligen kallar den för säkerhetsbarriär.

Hade muren varit uppförd på Gröna linjen (stilleståndslinjen från 1949) hade inte internationella domstolen krävt att den skulle rivas, för Israel har som alla stater rätt till självförsvar.

Men muren skiljer, med den sträckning den har, palestinier från palestinier. För vanliga Västbankspalestinier är det är lättare att resa till Kina och Japan än till östra Jerusalem, vilket de vill se som sin huvudstad i en palestinsk stat. Men Israel ser östra Jerusalem som en del av sin ”odelade” huvudstad, något varken FN, EU eller USA har erkänt.

Men det finns ingen ledare i västvärlden som om muren på Västbanken är redo att uttrycka det som USA:s president Ronald Reagan sade så verkningsfullt i Berlin 1987: – Mr Gorbatjov tear down this wall.

Att Gorbatjov själv finns med bland dem som firar murens fall i Berlin idag är en triumf.

Palestinier i Qalandia på Västbanken har i dag, med hjälp av lastbil, rivit en del av den höga betongbarriär som skiljer dem från deras landsmän i östra Jerusalem. Men de vet naturligtvis att de hål i muren som de lyckats riva upp bara är tillfälliga. Snart kommer hålen att täppas igen på samma sätt som öppningen i muren i Rafah på Gazaremsan, barriären till Egypten, täpptes till kort efter det att Hamas en kall januarinatt 2008 lyckats bryta hål på den – en muröppning som jag också upplevde på plats.

En likhet såg jag mellan Berlin för 20 år sedan och Rafah i januari 2008: på båda ställen trodde de människor som gick igenom hålen i muren att det var en tillfällig frihet. I Berlin i november 1989 såväl som i Rafah i januari 2008 såg jag husmödrar släpa hem stora paket med tvättpulver och andra förnödenheter som var bristvaror hos dem. I Gaza är det så alltjämt, genom den fortsatta blockaden.

Murar försvinner när det finns ett politiskt tryck att riva dem. Nicosia på det delade Cypern kommer att slippa alla buffertzoner, landminor och skiljelinjer först den dag grek- och turkcyprioter – med stöd av ”moderländerna” i Turkiet och Grekland – är överens om hur Cypernfrågan ska lösas. Men visst har det tagits några positiva steg där, som när Ledragatan öppnades förra året, ett hoppingivande ögonblick som jag också fick uppleva på plats.

Värre är det i irakiska städer som Bagdad och Samarra. Där kommer invånarna säkert att få vänta länge än innan de höga betongmurar som uppförts i deras städer tas bort.

Den stängda gränsen mellan Armenien och Turkiet – vilken i sig är en form av befäst mur mellan människor, där jag i höstas träffade ryska befäl på den armeniska sidan av gränsen – kommer att öppnas först när parlamenten i de båda länderna är redo att ratificera det protokoll om en normalisering som undertecknades i Schweiz i oktober.

Var finns Reagans efterföljare på Västbanken och Cypern 2009?

Mer om oroliga vatten, Troubled Waters

ISTANBUL

Den israeliska regeringen har riktat kritik mot Amnestys rapport Troubled Waters, om vattenförsörjningen på ockuperat palestinskt område, som SvD skrev om under rubriken Palestinska byar torrläggs för en tid sedan.

Rapporten pekar på stora skillnader i vattenförbrukning mellan Israel och palestinier på ockuperat område. Israels vattenkonsumtion är i snitt fyra gånger så hög, men på Västbanken kan skillnaderna vara ännu högre – israeler på bosättningarna kan ha tillgång till 20 gånger mer vatten än närliggande palestinska samhällen, heter det i rapporten från Amnesty International.

Intill bosättningar där det flödar av vatten kan det ligga palestinska byar som är helt torrlagda. Byar som törstar efter vatten, förstörda vattencister och det faktum att mellan 180 000-200 000 människor saknar rinnande vatten på Västbanken är en humanitär katastrof, understryker Amnesty (se replik längre ned).

Den israeliske regeringstalesmannen Mark Regev hävdade dock i en första kommetar att ”tanken att vi skulle ta vatten från någon annan är helt befängd”.

I den israeliska kritiken mot Amnestyrapporten heter det bland
annat att de israeliska vattenmyndigheterna inte fick någon möjlighet att
bemöta rapporten innan den publicerades, en kritik som Amnesty avvisar som helt
felaktig (se Svenska Amnestys kommentarer längre ned).

Bloggen Fred i Mellanöstern anser att Amnesty felaktigt låter Israel bära hundhuvudet ”för
palestinsk misshushållning med vattnet, förorening av vattentäkter och utebliven vattenrening”. På bloggen hävdas att Amnesty struntar i att Israel sedan många år
levererar dubbelt så vatten till palestinierna per år som vad parterna har kommit överens om i
Osloavtalet
(art. 40, annex III) – en kritik som Amnesty avvisar som en manipulation med siffror (se nedan).

Bloggaren fortsätter:

”Dessutom
utelämnar Amnesty helt och hållet palestiniernas skyldigheter enligt samma avtal; däribland att bygga avloppsreningsverk. Idag släpper palestinierna ut sitt avlopp rakt ut i naturen och förorenar grundvattnet
på Västbanken. Terrorgruppen Hamas pumpar ut avloppsvattnet från Gaza orenat rakt ut i havet trots att pengar donerats för att åtgärda problemet”, heter det vidare.

Bilden från Amnestyrapporten visar en förstörd vattenpump i bostadsområdet Zeitoun i Gaza, som träffades av en bomb under vinterns krig.

Elisabeth Löfgren, pressekreterare för Svenska Amnesty, bemöter kritiken mot Amnestyrapporten Troubled Waters:

”Den israeliska regeringen har riktat stark kritik mot Amnestys rapport och
har bland annat hävdat att de israeliska vattenmyndigheterna inte har fått
någon möjlighet att bemöta rapporten innan den publicerades.
Detta påstående är helt felaktigt. Den 1 oktober, drygt tre veckor innan
rapporten publicerades skrev Amnesty till Uri Shani, chef för Israels
vattenmyndighet, och till Baruch Na`gar, chef för vattenmyndigheten på
Västbanken. Ingen av myndigheterna besvarade Amnestys brev.

De israeliska myndigheterna har i flera uttalanden hävdat att Amnestys
siffror är felaktiga vad gäller den vattentillgång som palestinierna
förfogar över. Den israeliska regeringen hänvisar till Osloavtalet och
säger att palestinierna har rätt till 23,6 miljoner kubikmeter men att de
israeliska myndigheterna förser dem med 70 miljoner kubikmeter. Israel
väljer dock att manipulera siffrorna genom att inkludera 50 miljoner
kubikmeter vatten som Israel årligen tar från den gemensamma vattenkällan,
Mountain Aquifer, och sedan säljer till palestinierna. Vilket givetvis
inte är detsamma som att tilldelas vatten från en gemensam källa.”

Amnestys karta över akvifererna (de underjordiska vattenmagasinen) i Israel och på ockuperat område.

Elisabeth Löfgren från Svenska Amnesty bemöter vidare kritiken mot Amnestyrapporten:
”Israel förvanskar även uppgifterna i Osloavtalet. Enligt artikel 40 i
Osloavtalet tilldelas Israel 483 miljoner kubikmeter från Mountain Aquifer
och palestinierna 118 miljoner kubikmeter, enligt avtalet ska det också
finnas möjlighet för ytterligare tilldelning av 78 miljoner kubikmeter
”för framtida behov” (vilket ännu inte har förverkligats).

Påståendet att det förekommer en hel del svinn på den palestinska sidan är
helt korrekt och står också klart och tydligt med i Amnestys rapport, som
även innehåller kritik mot den palestinska myndigheten. Vad den israeliska
regeringen dock undanhåller är två faktorer:
1) Under 30 år av ockupation, innan den palestinska myndigheten
upprättades, utvecklades och underhölls inte vattenledningar för
palestinierna utan endast för de israeliska bosättarna. När den
palestinska myndigheten tog över var vattensystemet i mycket dåligt skick.

2) En annan faktor är att palestinierna måste få tillstånd både från de
israeliska vattenmyndigheterna och den israeliska armén för att få dra
vatten- och avloppsledningar samt att borra brunnar. Israel hävdar att man
vid flera tillfällen givit tillstånd men att den palestinska myndigheten
inte har genomfört arbetet. I några enstaka fall stämmer detta, men i
merparten av fallen har antingen tillstånd inte givits eller också har
tillstånd givits av vattenmyndigheterna men sedan förhalats/stoppats av
den israeliska militären. Vilket i praktiken innebär att dessa byggen
eller förbättringar inte kan utföras ”legalt”. Det finns omfattande
uppgifter om hur den israeliska armén förstör de små vattencisterner som
palestinierna byggt upp i byarna för att kunna samla upp det sällsynta men
nödvändiga regnvattnet eller hur man konfiskerat eller förstört enkla
anläggningar där palestinierna försökt samla vatten från små källor.

Palestiniernas akuta brist på vatten är inte bara en sifferexcercis.
Faktum kvarstår; idag har cirka 200 000 palestinier ute på landsbygden
ingen tillgång till rinnande vatten och även i större byar och städer
tvingas myndigheterna stänga av vattentillförseln vilket leder till att
människor – med små ekonomiska tillgångar – tvingas köpa dyrt vatten från
tankbilar för att överhuvudtaget kunna överleva. Vattenbristen är en
humanitär katastrof. Detta är inte propaganda från Amnesty utan vardag
för en mycket stor del av den palestinska befolkningen och något som FN,
Världsbanken och även flera israeliska människorättsorganisationer länge
har rapporterat om.

I stället för att attackera dem som påtalar problemet borde de israeliska
myndigheterna inse att en rättvisare vattenfördelning och ett omedelbart
stopp för förstörelsen av palestinska brunnar och vattenreservoarer är ett
första och nödvändigt steg.”

IS-krigare vid en vägspärr utanför Mosul. Brännpunkt

”Margot Wallström
bör ta initiativ i FN”

”FN måste besluta om marktrupp mot Islamiska staten.”

IS till simultan attack mot 15 mål

CNN

Offensiv trots USA:s flygattacker i Irak och Syrien.

”Upplagt för nya trätor om försvaret”

Göran Eriksson

Därför kan Löfven få problem.

”Kan inte önsketänka om ryssar”

10 frågor

Försvarsforskare svarar om Östersjöstrategin.

Flera företag riskerar att bli vrakspillror

”Många är dåliga på att anta digital utmaning.”

Fiala bakom ny HV-seger

HV71:s superlöfte Kevin Fiala, 18, tog ingen plats i NHL den här säsongen.

Löfte om 5000 nya jobb i äldreomsorgen

2 extra miljarder

”De äldre har blivit fler”.

Prestigefylld lista: Hetaste städerna 2015

missa inte

Lonely Planet rankar tio i topp.

Webb-tv

Halloweenkostym
möts av kritikstorm

Eboladräkt

”Är aktuell och väldigt trendig.”

Passagerare i Volvos självkörande bil

Fröberg

”Vi åker i 70 kilometer i timmen.”

Japanskt mansideal pressar unga

Identitetskris

"Vägen allt krokigare."

”Livet var riktigt jävla piss”

Hemmasittare

Joel vägrade gå till skolan.

4 dagar kvar: Vad betyder rationell?

Högskoleprovet

Träna på vårens orddel.

”Inget man bara snyter ur näsan”

Löpning

Så gick det för gänget.