X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Den socialdemokratiska partistyrelsen blev överkörd i en fråga som kan bli en het potatis i Sveriges relationer till EU-ansökarlandet Turkiet – i synnerhet om de rödgröna vinner valet och Mona Sahlin blir statsminister nästa år.

Kongressen beslöt på torsdagskvällen att partiet ska verka för att Sverige erkänner att det begicks ett folkmord på armenier, assyrier/syriander/kaldeer och andra kristna grupper i det osmanska riket under första världskriget.

Södertäljes kommunalråd Anders Lago drev frågan tillsammans med riksdagsledamoten Yilmaz Kerimo och fick kongressen med sig.

– Det är en viktig fråga för många södertäljebor, säger Anders Lago, enligt pressmeddelande från S-kongressen.

– Folkgruppen har rätt till en riktig beskrivning av sin historia, och även om händelsen ligger närmare 100 år tillbaka i tiden behövs ett erkännande.

Partistyrelse yrkade på avslag med hänvisning till att FN:s konvention om folkmord antogs först efter andra världskriget. Men för S-ledningen fanns det fler underliggande skäl till att yrka på avslag: Sverige har goda relationer till Turkiet.

Både den borgerliga alliansen och tidigare S-regeringen under Göran Persson har verkat för ett turkiskt medlemskap i EU. Även Anna Lindh gjorde en helomvändning i synen på Turkiets EU-process, när landet under sittande AKP-regering gick in för en reformprocess som långt ifrån är avslutad.

Oavsett vem som har suttit i regeringsställning har Sverige inte velat störa relationerna med Ankara i en fråga som väcker så heta känslor i Turkiet – trots att massmorden på kristna i Anatolien begicks före den turkiska republikens tillkomst för 86 år sedan.

Turkiets och armeniernas skilda synsätt på hur dessa massakrer ska beskrivas har jag berört flera gånger tidigare, som under min reportageresa i Armenien nyligen eller i olika blogginlägg. Här kommer fyra läsare med skilda synsätt till tals. Och häromdagen berättade jag nyheten från Turkiet om hur en moskéstiftelse i sydöstra Anatolien går in för att rädda en armenisk kyrka.

Här är för övrigt en annan armenisk kyrka i Noravank: välbevarad och belägen djupt inne i ett naturskönt område i republiken Armeniens södra delar – ett område som borde vara ett paradis också för fågelskådare för övrigt.

Foto: Bitte Hammargren (samtliga bilder)

Kyrkan ser ut att vara huggen ur berget. Armenier i Jerevan hoppas att kyrkan i Noravank kommer att sättas upp på Unescos världsarvslista.

Berg och en djup ravin omger kyrkan i Noravank som är ett omtyckt utflyktsmål från Jerevan.

Här tänds ljus i kryptan.

För svd.se rapporterade SvD:s politikreporter Dan Nilsson i går kväll om hur partistyrelsen fick bakläxa.

Tillägg den 2 nov, kl 10.11:

Eftersom flera kommentatorer inte kunnat hålla sig till SvD:s debattregler tvingas vi tyvärr stänga kommentarfunktionen efter detta inlägg.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

ISTANBUL

När de utlovade pengarna från den turkiska regeringen tröt under finanskrisen klev i stället en islamisk stiftelse in för att säkra restaureringen av en armenisk kyrka av stort historiskt värde, meddelar tidningen Today’s Zaman i Turkiet.

En stiftelse i staden Malayta i sydöstra Turkiet, tillägnad uppbyggnaden av moskéer, har tagit på sig kostnaderna för att renovera en historisk armenisk kyrkobyggnad, Tashoron.

Kyrkan ligger nära den plats där den armeniske skriftställaren Hrant Dink föddes. Hrant Dink, som blev förgrundsgestalt för armenierna i Turkiet, mördades utanför sina redaktionslokaler i Istanbul för ett par år sedan, ett mord där alla omständigheter ännu inte är klarlagda.

Chefen för moskéstiftelsen Latif Yildirim säger att planerna att bidra till kyrkans renovering påbörjades förra året. Moskéstiftelsen ska då ha skrivit till regeringen samt till armeniska affärsmän och bett om anslag. Ministeriet för kultur och turism i Ankara avsatte budgetmedel tidigare i år, men på grund av finanskrisen ströks anslagen.

Men moskéstiftelsen tror att de kan klara renoveringsprojektet utan statliga bidrag.

Den armeniske ärkebiskopen i Istanbul, Aram Atesyan, säger att kyrkan har högt kulturhistoriskt värde. Han säger sig vara mycket glad om renoveringsplanerna kan förverkligas. Men det finns fler kyrkobyggnader av historiskt värde som är i behov av renovering, påpekar han.

Muhtaren, eller den högste tjänstemannen i den stadsdel där kyrkan ligger ska äga rum, beskriver renoversingsarbetet som ett fredsprojekt.

– Oavsett om det används som helgedom eller som museum kommer kyrkan att bidra till enighet och solidaritet i området, liksom till turism, säger han.

Renoveringsprojektet kan också ses i ljuset av att Turkiet och Armenien skrivit under ett protokoll om att normalisera sina förbindelser, varvid Armenien också kommer att erkänna gränsen mellan länderna. Armenien, liksom ett antal stater i världen, anklagar de forna ledarna för ungturkarna under första världskriget för att ha begått ett folkmord mot Anatoliens armenier. Massmorden 1915 ska ha följts av en systematisk förstörelse av tusentals historiska armeniska byggnader i Anatolien, hävdar armenier i och utanför Turkiet.

Turkiet förnekar inte att det begicks massmord, men hävdar att de skedde under krigets kaos där också turkiska muslimer dödades. Turkiets ledare har sedan republikens födelse för 86 år sedan bestridit att ungturkarnas ledare skulle ha utfärdat en order om att utplåna armenier. Men folkmordsmuseet i Jerevan hävdar att de har bevis för att så var fallet.

Enligt det protokoll som Armeniens och Turkiets utrikesministrar har undertecknat ska historiker få i uppdrag att utreda de blodiga händelserna 1915.

Renoveringsprojektet av kyrkan kan bli ett symboliskt viktigt steg mot försoning.

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Hatten av, eller snarare huvudduken av! utropar en egyptisk vän till mig efter beskedet att Kuwaits författningsdomstol slagit fast att landets kvinnliga parlamentariker inte behöver täcka sig med huvudduk.

Sådana nyheter har svårt att slå sig fram när nyhetsflödet domineras av terror, bomber och hat – som nu efter dåden i Kabul och Peshawar. Men inte minst i bombdådens tid är det viktigt att dessa motbilder syns, som tecken på den positiva förändringskraft som finns även i djupt konservativa muslimska länder som Kuwait.

Beskedet från Kuwaits författningsdomstol har principiell betydelse och är ett bakslag för de intoleranta islamisterna.

Domstolens utslag kom efter de att en kuwaitisk väljare krävt att alla de fyra kvinnor som valts in till parlamentet vid det senaste valet i maj måste bära huvudduk. Anmälaren menade att två av de fyra kvinnorna – Rola Dashti och Asil al-Awadhi – inte var värdiga att sitta i parlamentet eftersom dessa båda inte täcker sitt hår, sin hals, sina armar och ben (hijab).

Men författningsdomstolen höll inte med anmälaren, så Rola Dashti och Asil al-Awadhi kan lugnt sitta kvar i parlamentet, klädda på ett sätt som passar dem och deras väljare.

Detta utslag från Kuwaits författningsdomstol kom kort efter det att samma domstol kommit fram till att gifta kvinnor ska ha rätt att skaffa sig ett pass utan makens medgivande. Det gamla kravet på makens medgivande (som finns i många andra muslimska länder, däribland Iran) var ”författningsvidrigt” slog domstolen i Kuwait City fast.

Jag känner inte Asil al-Awadhi men har träffat Rola Dashti och kan bara kort säga att denna 45-åriga kvinna inte ber om ursäkt för att hon verkar för förändring.

Hon har en säker väljarbas bland kuwaitier som vill se sitt land utvecklas i liberal riktning. Hon har en akademisk doktorsgrad i befolkningsekonomi (population economy) och var en av de första kuwaitiska kvinnor som kandiderade till parlamentet. 2005 ledde hon kampen för att kvinnor skulle få rösträtt i Kuwait. Hon har arbetat för Internationella röda korset i Libanon, verkat för att sanningen ska komma fram om de hundratals kuwaitier som ”försvann” under Iraks invasion av Kuwait 1990 och det efterföljande kriget 1991, och hon har arbetat för att organisera kvinnor i fattiga områden i Tunisien och Jemen.

Bitte Hammargren

Aluf Benn, politisk reporter på tidningen Haaretz och en av Israels bästa journalister, skriver i dagens Haaretz en kolumn med rubriken:

Vem beslutade om kriget i Gaza och varför?

Han fortsätter:

”Jag vill veta hur och varför det beslutades att inleda Operation Gjutet bly på Gazaremsan och att utvidga detta till en markoffensiv. Jag vill veta om besluten påverkades av den israeliska valrörelse som då pågick och av maktskiftet i Vita huset. Jag vill veta om de ledare som satte i gång den militära operationen gjorde en korrekt bedömning av den politiska skada som operationen skulle orsaka Israel och vad de gjorde för att minska skadeverkningarna. Jag vill veta om de som gav order till Israels försvarsstyrkor (IDF) antog att hundratals palestinska civila skulle dödas och vad de gjorde för att förhindra det.”

Aluf Benn ställer många av de frågor som en oberoende undersökningskommission kunde borra i – ungefär så som Richard Goldstone föreskriver i sin rapport.

Artikeln i Haaretz ska inte återges i sin helhet här – läs den i stället via länken. Men här är ytterligare några av de frågor han ställer:

”Innan Gjutet bly inleddes, blev de diplomatiska alternativen för att uppnå lugn i södra Israel uttömda? Blev Hamas förslag att förlänga lugnet i utbyte mot en öppning av gränsövergångarna allvarligt övervägda i Israel, eller ville regeringen bara ha en militär operation?”

Och vem, frågar sig Aluf Benn, tog beslutet att bomba en kvarn, som gav Gazaborna mjöl, samt en anläggning för avloppsrening – och varför?

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Det kurdiska initiativ som Turkiets regering lanserat har kommit av sig. Åtminstone tillfälligt.

Anledningen är det jubel och de glädjescener som mötte de 34 PKK:are som i förra veckan frivilligt överlämnade sig och gick över gränsen från norra Irak.

Jublet som mötte dem från hundratusentals PKK-sympatisörer i Turkiet uppfattades som en provokation av de turkiska medborgare som förlorat sina anhöriga i PKK-attentat.

Men också oppositionspartierna CHP och MHP mullrar mot regeringen.

Vice premiärminister Bülent Arinç säger att planerna på att låta fler PKK:are återvända till Turkiet har skjutits på framtiden.

Men ledaren för det prokurdiska partiet DTP, Ahmet Türk, hävdar att jublet blev missförstått.

– Hundratusentals människor välkomnade ’fredsgruppen’ spontant. Sådana glädjescener är en uppmaning till att det ska bli fred så snart som möjligt, säger han.

Men Bülent Arinç är av annan mening:

– Vi har länge diskuterat dessa återvändanden. Antingen misslyckades DTP att påverka folkmassorna eller också var några av deras ledande personer för (sådana glädjeyttringar). De gick över gränsen och gjorde människor upprörda.

Från norra Irak – eller irakiska Kurdistan – kommer oväntat stöd till den turkiska regeringen. Premiärministern för det kurddominerade självstyret i norra Irak, Nechirvan Barzani, kritiserar PKK för de glädjescener som mötte de 34 återvändarna. Samtidigt säger han sig vara nöjd med den turkiska regeringens agerande.

– De ’utsända för fred’ från PKK är ett positivt steg på vägen mot fred, men de borde inte ha uppträtt så provocerande, sade Nechirvan Barzani, enligt tidningen Today’s Zaman.

Att det rör på sig i den kurdiska frågan i Turkiet märks emellertid genom att turkiska tidningar har stort uppslagna reportage från norra Irak – även från det flyktingläger varifrån 26 av de återvändande PKK-medlemmarna handplockades.

Och som en liten detalj, som kan få stor betydelse för kurdiskans ställning i Turkiet i framtiden, meddelas att kurdisk pappa för första gången har tillåtits att folkbokföra sin dotter med ett kurdiskt namn som skrivs med två bokstäver som saknas i det turkiska alfabetet.

Flickan som bryter ett tabu i Turkiet har fått namnet

Hêvî Jiyan, vilket betyder hopp och liv.

Bitte Hammargren

Tunisien är inte bara ett behagligt turistmål. Det är också ett land där oppositionen mot den sittande regimen, Zine al-Abdine Ben Alis RCD, har svårt att andas i det politiskt sett syrefattiga klimatet.

Ledaren för Tunisiens miljöparti, det vill säga det gröna parti som inte är godkänt av regimen, får liksom andra oppositionspolitiker som är motståndare till sittande regim inte ställa upp i valet.

Så här säger företrädare för Tunisiens gröna per mejl till SvD:

1) Regeringen i Tunis har skapat ett grönt marionettparti för att motarbeta oss.
2) Söndagens kommande presidentval är inte demokratiskt och fritt. Tre erkända demokratiska partier får inte ställa upp i valet.
3) Sedan 50 år tillbaka kontrollerar det styrande partiet RCD alla statliga organ, pressen, televisionen. Därför har det styrande RCD 161 mandat i parlamentet mot en kvot på 53 mandat för oppositionen.
4) Under hela valkampanjen har den demokratiska oppositionen haft stora svårigheter att möta väljare och göra sina program kända. Tidningen Tariq al jadid (Den nya vägen) som stöder den sekuläre vänsterpolitikern Ahmed Brahims kandidatur har tagits i beslag.

Tunisien har en mycket dålig rankingplats när Reportrar utan gränser rangordnar pressfriheten i världen (154:e plats, enadst snäppet över sådana journalistiska mardrömsländer som Eritrea, Iran och Kuba)

Bitte Hammargren

Den amerikansk-iranske forskaren Kian Tajbakhsh har dömts till tolv års fängelse i Teheran.

Tajbakhsh greps i sitt hem i juli. Han var en av de fängslade som framträdde i sommarens skådeprocesser i Teheran, där de åtalade avgav ”bekännelser” på löpande band om att de varit redskap för utländska intressen under sommarens demonstrationer.

Kian Tajbakhsh läser ur ett manus under massrättegångarna i Teheran i somras. (Foto: Houshang Hadi/Iranian Labor News Agency/AP Images)

Tajbakhsh, som är expert på stadsplanering, framförde en vagt formulerad ”bekännelse”. Hans vänner i forskarvärlden, som här i New York Review of Books, hade redan före denna offentliga avbön varnat för att han kan ha utsatts för tortyr.

Han har av myndigheterna anklagats för att ha kontaktat utländska agenter i Iran och för att underblåsa regeringsfientliga aktiviteter.

Det är inte första gången Kian Tajbakhsh fängslas i Iran. Han sattes i isoleringscell 2007 efter vaga anklagelser om att han skulle ha verkat för en ”sammetsrevolution”. När han blev frigiven 2007 beslutade han att stanna i Iran. Amerikanska forskare som kämpat för hans sak poängterar att han undvek att bli inblandad i politik.

Hans medfånge och olyckssyster 2007 var den kända amerikansk-iranska forskaren och Mellanösternexperten Haleh Esfandiari, som satt i kvinnodelen av fängelset.

”Men i skilda förhörsrum delade vi på samma förhörsledare. Han (Tajbakhsh) började skicka böcker till mig: tack vare honom kunde jag fly bort från instängdheten i min cell genom att läsa romaner av Dostojevkij och Graham Greene” skriver Haleh Esfandiari på New York Review of Books blogg under rubriken Irans hårdaste dom för en oskyldig forskare.

Bitte Hammargren

Den sydafrikanske juristen Richard Goldstone har fått löpa gatlopp efter sin presentation av den utredning där han anklagar både Hamas och Israel för krigsförbrytelser.
Kritiker har anklagat den erfarne FN-juristen för att vara ensidig eller för att hjälpa terrorister.

Men i en tv-intervju med engelska al-Jazeera svarar Goldstone – som är jude, sionist och vän av Israel – på kritiken.

– Den internationella humanitära rätten handlar om hur krigen förs, inte om de är berättigade eller orättfärdiga krig. Vi har inte ifrågasatt Israels rätt till självförsvar, säger han.

Men inget land kan ändra på den internationella humanitära rätten för att de inte tycker om regelverket, säger Goldstone.

Han anser att de flesta av hans kritiker inte har läst den 575 sidor långa rapporten.

Han tycker att Obamaadministrationens reaktion på rapporten är motsägelsefull.
– De säger att rapporten har brister, men jag har inte fått höra från Obamaadministrationen vilka dessa brister skulle vara. Jag skulle gärna svara på det om jag bara visste vad de menade.

Goldstone säger sig hysa full tilltro till att det skulle gå att tillsätta en oberoende kommission i Israel där erfarna åklagare och domare skulle kunna åtala och pröva misstänka för krigsbrott – om bara viljan fanns hos regeringen.

– Jag skulle ha förtroende för en sådan prövning, säger han.

Frågan om en rättsprocess för att ställa misstänkta för krigsbrott till svars kommer inte att självdö bara för att regeringen i Israel inte vill ha en sådan, säger sydafrikanske juristen, som var chefsåklagare vid krigsförbrytartribunalerna för det forna Jugoslavien och Rwanda.

Från telefon från Gaza berättar samtidigt palestinier för mig hur de anar att Hamasledarna inte har insett att de kan komma att ställas inför den internationella domstolen i Haag, på grund av raketbeskjutningen mot civila i Sderot och andra närliggande israeliska samhällen.
Över 1 300 palestinier i Gaza och tretton israeler dog under det 22 dagar långa kriget förra vintern.

Goldstone har poängterat hur viktigt det är att ställa enskilda till svars i krigsförbrytarrättegångar, i stället för att demonisera hela folk.

Bitte Hammargren

Trots Benjamin Netanyahus löften till Barack Obama fortsätter utbyggnaden av bosättningar på Västbanken. Enligt människorättsorganisationer har nya bostäder börjat byggas i minst tolv olika bosättningar, rapporterar Haartez.

Markarbetena, betongfundamenten och borrningarna strider mot den överenskommelse som USA och Israel har träffat, skriver Haaretz bosättningsexpert Akiva Eldar och Chaim Levinson. Enligt denna överenskommelse ska Obamaadministrationen ha gått med på att Israel får fullfölja byggnationen av cirka 2 500 bostäder på den ockuperade Västbanken (en nagel i ögat på palestinierna).

Men enligt de senaste rapporterna har ytterligare byggnation påbörjats.

Fred Nu-rörelsen (Peace Now) sade i förra veckan att 800 nya bostäder påbörjats i minst 34 bosättningar.

Ledaren för den stora Gush Etzion-bosättningen Shaul Goldstien kallar Fred Nu för ”en agent för utländska regeringar som bevakar helt laglig byggnation av människor som älskar sin nation och sitt land. Fred Nu borde försvinna”.

Läs mer i Haartez,

Västbankens palestinska delar är genom bosättningarna, deras tillfartsvägar och militärkontrollerade områden styckade och avskiljda från varandra som hålen i en schweizerost. Det konstaterade den förre presidenten George W Bush i januari 2008. Så här sade den förre amerikanske presidenten under sitt sista år i Vita huset:

”Swiss cheese isn’t going to work when it comes to the territory of a state,” he said. ”And I believe it’s possible – not only possible, I believe it’s going to happen – that there will be a signed peace treaty by the time I leave office.”

Bitte Hammargren

I går var det presentation och releasefest i Stockholm av boken Skjut inte på journalisten!

Där är vi 19 utrikeskorrespondenter som berättar om yttrandefrihetens gränser.



Själv fick jag boken i min hand först igår, och har därför inte hunnit läsa mina kollegers berättelser från fältet ännu – men här finns exempelvis radiojournalisten Marianne Kihlbäcks berättelse om en livsfarlig resa till Mogadishu i Somalia.

TV4:s Rolf Porseryd berättar om hur hans kollega Ulf Strömberg sköts ihjäl av kriminella i Afghanistan och SVT:s Fredrik Önnevall om hyrda ligister i Kina.

Andra kolleger berättar om hur man får ut nyheter från Zimbabwe, Tjetjenien, Gaza, Sudan och många andra extremt svårjobbade platser.

Mitt eget bidrag är från sydöstra Turkiet, från de hårda åren under 1990-talets första hälft.


Boken är utgiven av Reportrar utan gränser och Bokförlaget Atlas. Inga medverkade har tagit ut någon ersättning. Försäljningsnettot ska gå till Reportrar utan gränsers verksamhet för hotade kolleger i andra länder.

Ingmarie Froman, Lars-Gunnar Erlandson och Urban Löfqvist har varit redaktörer.