X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Än gör sig minnet av det forna osmanska imperiet påmint i turkiskt vardagsliv. De senaste dagarna har tidningarna varit fyllda av nekrologer över en man som en gång lekte som barn i de sista sultanernas palats invid Bosporen, Dolmabahçepalatset ett byggnadsverk som är som en mix mellan maktdemonstration, gräddtårta och osmansk senbarock.

Den som för många år sedan var lillprins där och lekte i åtminstone några av palatsets 285 rum var Ertugrul Osman Osmanoglu. Han avled i veckan i Istanbul vid 97 års ålder och hade då länge räknats som den forna osmanska dynastins äldste familjemedlem. Hans farfar var sultanen Abdülhamit II.

Om det inte varit för att första världskriget kommit emellan och det osmanska riket fallit sönder hade Osmanoglu kanske – om man ska tro eftermälena – kunnat dö som sultan även han och regerat det en gång så vidsträckta imperiet från Dolmabahçepalatset . (Namnet är för övrigt är besläktat med svenskans kåldolme. Dolma är ett svenskt låneord från turkiskan som betyder fylld och bahçe betyder trädgård, varför palatsets namn är Fylld trädgård).

Men Ertugrul Osman Osmanoglu, som levde merparten av sin tid i New York, sade sig vara nöjd med att få avsluta sitt liv som turkisk medborgare. Han lämnade Istanbul som tioåring för att studera i Wien och fanns inte på plats när det osmanska riket föll samman. När kalifatet avskaffades 1924 fördrev den nya turkiska republiken de sista medlemmarna av den gamla osmanska dynastin.

Osmanoglu gifte sig i exil med en brorsdotter till Afghanistans förre kung Amanullah Khan.

Det tog årtionden innan han åter kunde trampa turkisk mark och besöka Dolmabahçepalatset (numera en turistattraktion och en plats för högnivåmöten). 1992 kom han till Turkiet för första gången på 53 år, berättar tidningen Today’s Zaman.

Han blev erbjuden amnesti av den turkiska republiken på 1970-talet, men avvisade förslaget.

Osmanoglu berättade varför i en intervju:

– Jag var i Venezuela när det hände. Vi ägde en gruva där. En turkisk ambassadör meddelade mig nyheten: ”Ansök hos oss om Ni vill bli medborgare. Vi kan ge Er ett pass och ett visum om Ni vill. Om Ni har ett amerikanskt pass kan Ni få ett visum och Ni kan resa till Turkiet”. Jag tackade för hans erbjudande men sade: ”Vi behöver ingen amnesti eftersom vi aldrig har gjort något ont”.

Men sedan den proislamiska AKP-regeringen kommit till makten (ett regeringsparti som har lättare för att återknyta till Turkiets osmanska förflutna än vad kemalisterna har) återfick han sitt turkiska medborgarskap.

– Jag uppskattar att jag blev accepterad som turkisk medborgare. Det känns. Det spelar ingen roll om jag har ett turkiskt pass, bara så länge det är offentliggjort att jag är turkisk medborgare, sade sultanens barnbarn 2004.

Han ligger nu begravd nära Topkapi i Istanbul. Premiärminister Erdogan framförde sina kondoleanser till den kejserliga höghetens efterlevande, sedan AKP-ledaren återvänt till Turkiet från FN:s generalförsamling i New York.

Osmanoglu fick en hedersbegravning i lördags i den mäktiga Sultanahmetmoskén (Blå moskén) i närvaro av flera ministrar. Han ligger nu begravd intill sin farfar sultanen Abdülhamit II.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

ISTANBUL
Richard Goldstones nära 600 sidor långa rapport om krigsförbrytelser under Gazakriget i vintras ska överlämnas till FN:s människorättsråd i morgon, tisdag. Detta FN-organ kan med rätta anklagas för att ha medlemsstater som grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

Men även om man inte gillar rådets sammansättning kan man, som de israeliska MR-organisationer som gästade Stockholm i somras, stödja den sydafrikanske juristen Richard Goldstone och hans medarbetare vilka på rådets uppdrag utrett krigsförbrytelser under vinters Gazakrig. Läs här vad Sveriges Advokatsamfund skriver om den prisbelönte Goldstone.

I tidigare blogginlägg har jag berättat om varför Goldstone först tvekade att ta på sig utredningsuppdraget efter Gazakriget, men sedan ändrade sig.

Goldstone och hans medarbetare, som funnit att grova krigsbrott utförts av både Israel och Hamas, uppmanar FN:s säkerhetsråd att ta upp frågan och överlämna den till Internationella brottmålsdomstolen ifall Hamasstyret i Gaza respektive det israeliska rättsväsendet själva underlåter att ställa de skyldiga till svars.

Varken Hamas eller det israeliska åklagarväsendet väntas dock agera mot sina egna.

Turkiet sitter för närvarande i säkerhetsrådet och landets premiärminister Recep Tayyip Erdogan har vid flera tillfällen sagt att han betraktar Israels beskjutning med vit fosfor mot civila områden som krigsbrott.

Enligt Erdogan tänker Turkiet se till att Goldstonerapporten tas upp i FN:s säkerhetsråd.

– Vi är öppna för att inleda diskussioner om Goldstonerapporten och vem som än är skyldig, ska bli namngiven och få känna på straffåtgärder, sade Erdogan vid en pressträff i New York, rapporterar turkiska medier.

Human Rights Watch uppmanar, som tidigare meddelats, EU och det svenska ordförandeskapet att ta till sig rapporten i syfta att bryta våldsspiralen och straffriheten i Mellanösternkonflikten.

Tillägg: Som en läsare mycket riktigt påpekar röstade samtliga västmakter emot inrättandet av FN-rådets undersökningskommission i Gaza. Det ursprungliga mandatet var ensidigt inriktat på att endast granska Israel, och sågs därmed som partiskt och förhandsbestämt.

Men Goldstone, som själv är sydafrikansk jude och som haft ett dotter som bott i Israel, såg till att utvidga sitt uppdrag så att han kunde granska misstänkta krigsbrott också av Hamas och andra väpnade palestinska grupper.

Det är förmodligen inte många som har hunnit detaljgranska hela hans rapport än – inte heller på utrikesministerier runt om i världen – men BBC gjorde en snabb nyhetssammanfattning i förra veckan.

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Människorättsorganisationen Human Rights Watch vill att EU till fullo stöder den FN-rapport om krigsförbrytelser under vinterns Gazakrig som den sydafrikanske juristen Richard Goldstone nyligen lade fram.

Human Rights Watch uppmanar EU:s 27 utrikesministrar – med ordförandeskapets Carl Bildt i spetsen – att stödja en internationell rättsordning där ”ingen stat står över lagen”.

– EU:s medlemsstater borde acceptera att både Israel och Hamas begick allvarliga krigsförbrytelser under Gazakonflikten, säger Lotte Leicht, som är chef för HRW:s Brysselkontor.

Goldstonerapportens rekommendationer skulle kunna ge rättvisa åt krigets civila offer, säger Lotte Leicht i en kommentar.

Israels regering, som vägrade samarbeta med Goldstone, har avvisat rapporten som ensidig. Premiärminister Benjamin Netanyahu hävdar att Goldstonerapporten ”skadar demokratiska länders kamp mot terrorism”.

Richard Goldstone själv har skrivit i New York Times att han länge tvekade att ta på sig detta politiskt laddade uppdrag, men att han lät sig övertygas sedan han blivit förvissad om att hans mandat var att undersöka krigsbrott begångna av alla sidor: Israel, Hamas som styr Gaza, samt andra väpnade palestinska grupper.

”Jag accepterade eftersom mina medarbetare är professionella personer som ville göra en objektiv, faktabaserad undersökning”, skrev Goldstone.

Human Rights Watch – liksom den israeliske fredsveteranen Uri Avnery och Gush Shalom – hoppas att Goldstonerapporten ska få avskräckande verkan i framtiden, genom att bryta den cirkel av ”straffrihet som alltför länge har underminerat möjligheterna till fred i den israelisk-palestinska konflikten”.

Richard Goldstone, som har varit chefsåklagare i de FN-ledda krigsförbrytartribunalerna för Rwanda och ex-Jugoslavien, har som tidigare meddelats nyligen blivit utsedd till förste pristagare av Stockholm Human Rights Award för sina ”enastående insatser för att främja rättsäkerhet och mänskliga rättigheter, både i sitt hemland Sydafrika och på högsta internationella nivå”.

Bakom priset står Sveriges Advokatsamfund, International Bar Association (IBA) och International Legal Assistance Consortium (ILAC). Priset ska delas ut i Stockholm den 3 december.

Bitte Hammargren

Äntligen har den iranska förkämpen för jämställdhet, Parvin Ardalan, kunnat ta emot 2007 års Palmepris.

När hon var på väg till den ursprungliga prisceremonin i Sverige förra året blev hon bryskt avvisad från det plan hon redan stigit ombord på i Teheran. Men nu har hon kunnat ta emot priset på Bokmässan i Göteborg av Pierre Schori.


– Bra, nu fick jag pris två gånger, kommenterade Ardalan prisutdelningen i Göteborg enligt Aftonbladets kulturblogg. Hon säger att priset är alla iranska kvinnors.

Denna späda, starka och orädda iranska kvinnoaktivist låter sig inte avskräckas ens av den fängelsedom hon har hängande över sig.

Så här berättade hon i en SvD-intervjun när jag besökte henne hemma i hennes lägenhet i Teheran i maj, strax före det omstridda iranska valet.

Och under massdemonstrationerna i Teheran i juni – när många källor på plats valde att tala med utländsk press under skydd av anonymitet – berättade Parvin Ardalan frankt i eget namn om hur viktigt det är med ett stöd som har ett människorättsperspektiv,

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan tog upp världsamfundets bortglömda löften till Gazas isolerade invånare när det var hans tur att tala inför FN:s generalförsamling i går kväll.

Turkiet och Israel har i årtionden haft nära strategiskt samarbete, men relationerna kyldes ned under vinterns israeliska offensiv mot det Hamaskontrollerade Gaza, ett krig som krävde runt 1 300 dödsoffer på palestinsk sida och som lämnade tiotusentals hemlösa och en infrastruktur i ruiner.

Premiärminister Erdogan härsknade till redan i vintras när han stormade ut från World Economic Forum i Davos, där han satt bredvid Israels president Shimon Peres.

Erdogan åkte hem i protest mot att han blev avbruten och att han inte fick lika lång talartid som Peres. Den turkiske ledaren lämnade podiet i vredesmod, en händelse som finns dokumenterad på bland annat YouTube (här i en klippt version). Ironiskt nog är YouTube förbjudet i Turkiet, efter ett domstolsbeslut som Erdogan själv protesterat mot.

Turkiets AKP-regering har inte samma kritiska hållning till Sudan som till Israel, trots massdöden i Darfur, noterar kritikerna.

När Erdogan kom hem till Ankara från Davos tog han emot Sudans vice president. Det gav intryck av att han ”har mer överseende när förföljelsen utförs av en muslimsk regering, och att han framför allt upprörs när muslimer blir attackerade av icke-muslimer”, heter det i en AKP-kritisk studie av Turkiets utrikespolitik gjord av Washington Institute for Near East Policy,

Men Erdogan har inget att förlora i sin hemmaopinion på att, som i sitt senaste FN-tal, påminna om att blockaden av Gaza fortsätter.

– Turkiet har så fort det varit möjligt påpekat att det inte går att vända bort blicken från de förfärliga levnadsförhållandena i Gaza. Det är vår gemensamma humanitära och moraliska skyldighet att se till att det blir ett slut på tragedin i Gaza och att en atmosfär av bestående fred skapas i regionen, sade Erdogan inför FN:s generalförsamling, ett tal som här återges av den engelskspråkiga turkiska tidningen Today’s Zaman.

Turkiet har på senare tid fungerat som medlare i fredssamtal mellan Syrien och Israel. Den turkiska regeringen vill också spela en större roll i fredsprocessen mellan israeler och palestinier – om det blir en ny omgång.

Samtidigt har jag under de senaste årens besök i Gaza mer än en gång fått frågor från Hamaströtta men fromma muslimska Gazabor som vill veta mer om Turkiets proislamiska AKP-regering. Rättvise- och utvecklingspartiet AKP har en tydlig lockelse på krafter som vill ha en politik med islam som värdegrund men som samtidigt vill slippa Hamas extremism och beroende av Iran.

Turkiets premiärminister har därför, i sin diplomatiska offensiv gentemot arabländer som Syrien, Qatar och Saudiarabien, inte heller något att förlora på att tala om Gaza i FN.

– Det har gått åtta månader sedan eldupphör proklamerades, vilket gjorde slut på konflikten i Gaza, sade han till FN:s generalförsamling med en anspelning på den internationella konferens som hölls i vintras i Sharm el-Sheikh när världssamfundet utlovade miljarder i bistånd för att återuppbygga Gazas raserade bostadsområden och infrastruktur.

– Men människor (i Gaza) bor fortfarande i tält. Där råder brist på dricksvatten. Lever vi upp till våra humanitära åtaganden när situationen ser sådan ut? Jag undrar vad FN kan göra, vad säkerhetsrådet kan göra, sade Erdogan i New York.

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Syrien och Turkiet har just avskaffat visumtvånget mellan länderna. Det drog många människor fördel av i samband med den muslimska storhelgen Eid al-Fitr. De resande över gränsen var fler än vanligt – till glädje för de många som har sina släktingar på andra sidan av den långa landgränsen mellan Syrien och Turkiet.

Samtidigt var Syriens president Bashar al-Assad gäst hos premiärminister Recep Tayyip Erdogan i Istanbul. Bland de inbjudna på onsdagens mottagning fanns även religiösa ledare i Turkiet: den grekisk-ortodoxe respektive armeniske patriarken, den muslimske muftin samt den judiske chefsrabbinen Yitzhak Haliba.

– Jag skakade hand med Assad när vi religiösa ledare presenterade oss för honom. Han sade till mig ”Ni vet att i Syrien finns det också en judisk församling.” Jag svarade att jag sannerligen känner till det – det är vi som hjälper dem med när de behöver religiösa tjänster, sade Haliba enligt turkiska medier.

Så här säger Yitzhak Haliba till den israeliska tidningenYNet:

– Assad var trevlig. Vi är alla människor. När folk talar med varandra och berör sina problem över ett middagsbord förstår man varandra bättre. Det finns en vilja att lyssna och alla lyssnar på varandra.

– Jag, som religiös ledare, har inte med politiken att göra. Turkiets premiärminister bjöd in mig, så jag deltog som representant för Turkiet. Det är inte en fråga om politik och jag har inte heller gått emot mina sionistiska ståndpunkter. Jag sade till honom att vi vill ha fred och bad honom sluta fred med Israel.

Den judiska församlingen i Damaskus består inte längre består av många själar – samtidigt som Damaskus Gamla stad bär många spår av en urgammal judisk kultur.

Men i Istanbul finns ännu levande judiska församlingar, flera aktiva synagogor och turkiska judar som är väl synliga i det offentliga livet. Och då inte bara som religiösa ledare.

Bitte Hammargren

Många har jämfört dagens Iran, där framstående intellektuella gör de mest häpnadsväckande avböner och tar avstånd från sina tidigare liv i tv-sända rättegångar, med Moskvaprocesserna under Stalintidens mörka år på 1930-talet.

Etnologen Fataneh Farahani vid Stockholms universitet berättar i en streckare i SvD – Bekännelser i Iran tecken på desperation – insiktsfullt om hur denna bekännelseform präglat den islamiska republiken sedan dess första år i början av 1980-talet . Hon fyller sin artikel med referenser som sällan eller aldrig har varit kända i Sverige.

Därmed gör hon också likheterna mellan Moskvarättegångarna på 1930-talet och de offentliga massrättegångarna i Teheran 2009 tydligare.

Streckaren är ett exempel på hur många källor till kunskap om Iran som finns i dagens Sverige – inte minst genom de svenskiranier som kan både Sverige och det land de en gång lämnade, i många fall som flyktingar.

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Idag firas sista dagen av slutet på Ramadan här i Turkiet, eller Ramazan Bayram – alternativt Socker-Bayram, Seker Bayrami – som den muslimska högtiden kallas här.

Mångmiljonstaden Istanbul var fylld av godisstånd och helglediga människor – och ett transportnät som var packat när alla storhelgsfirare skulle hem till jobb och skolor efter att ha besökt sina anhöriga under det flera dagar långa firandet.

På den flotta gallerian i den moderna stadsdelen Sisli – en shoppinggalleria som anses vara Europas största – såg vi till och med en jultomte på ett café. Kanske ville caféägaren med glimten i ögat påminna om de många likheterna mellan de kristnas julhelg och Ramazan Bayram (eller Eid al-Fitr som araberna säger).

Turkiska skolbarn kunde i år glädja sig åt ett extra långt sommarlov eftersom skolorna kommer att öppnas först nu när Socker-Bayram är över och vardagslunken tar vid.

En god vän som just kommit tillbaka till Istanbul efter att ha varit hemma hos sin pappa för att hjälpa till med vinskörden säger uppgivet att ”det blir nog vinäger den här gången också, för tredje året i rad”.

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Att få ett klart ja eller nej från en politiker på en avgörande fråga är svårt. Det vet varje intervjuare och politisk reporter. En som verkligen kan konsten att svara undvikande på kniviga frågor är Irans omstridde president Mahmoud Ahmadinejad. Det visar den intervju han gav häromdagen för NBC:s Ann Curry.

Ta hennes försök att få Ahmadinejad att svara på frågor som:

1 -Stal du det senaste valet i Iran?

2- Finns det omständigheter där Iran skulle kunna skaffa sig kärnvapen?

Här kom inga konkreta svar. Någon som har sett intervjun flera gånger har räknat till sju olika försök från Ann Currys sida att få Ahmadinejad att svara rent ut på frågan om kärnvapen. Det placerar Ahmadinejad i en internationell elitserie i konsten att undvika svar på raka frågor.

Nu lyder inte Irans kärntekniska program under presidenten, utan under högste ledaren Ali Khamenei.

Men varför kunde Ahmadinejad inte svara ett rakt ja eller nej på frågan?

Så här förklarar en iransk akademiker i exil saken:

1 – Ahmadinejad ger sällan raka intervjusvar. Han svarar över huvudtaget sällan ja eller nej på frågor. De gånger han svarar ja eller nej handlar frågan sällan om ett politiskt spörsmål.

2- Han betraktar inte intervjuaren som en uppriktig person som verkligen vill veta svaren. Han ser intervjuaren som en person som vill gillra en fälla för honom. Han ger sig in i ett semantiskt spel, där han ser varje intervju som en duell som han tänker vinna. (Något Ahmadinejad inte är ensam om i den politiska världen för övrigt).

Nu ska snart han snart till New York för FN:s generalförsamling, vilket kommer att ge honom fler chanser till verbala dueller.

Bitte Hammargren

ISTANBUL

När jag var i Teheran före valet i somras kunde jag snabbt konstatera att mängder av stora sajter var blockerade av de iranska myndigheterna.

Men att också Turkiet blockerar stora sajter som YouTube och MySpace är en annan sak – här handlar det ju om ett ansökarland till EU som tillämpar hård nätcensur.

Visst går det att komma in på dessa sajter via proxys – och tipsen om dessa smitvägar florerar på nätet.

Men den som från Istanbul försöker ta rakaste vägen till MySpace eller YouTube kommer inte fram. YouTube har varit censurerat en längre tid och nätanvändare i Turkiet är förstås ursinniga över det. Men nytt sedan i går är att även MySpace har blockerats.

Anledningen är, säger turkiska nätanvändare till mig, att dessa sajter anses strida mot den tänjbara artikel 301, som förbjuder förolämpning av turkiskhet.

Den turkiska nyhetssajten Bianet berättade i våras om hur nätliberaler i Turkiet uppmanar myndigheterna att sluta med sin ”censurmentalitet”. De föreslog i stället att särskilda domstolar ska få i uppdrag att jaga cyberkriminalitet.

Premiärminister Recep Tayyip Erdogan har enligt Bianet själv avslöjat för journalister att han kringgått domstolens censurbeslut och är inne på YouTube. ”Ni borde också göra det”, sade han till journalister i november 2008.

Enligt Ercan Ipekçi på det turkiska journalistförbundet var i maj i år åtkomsten av 1 631 sajter stängd.

Men det är fler än premiärministern som känner till smitvägarna.