X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Irans högste ledare ayatolla Khamenei utnämnde i dag Sadeq Larijani till chef för Irans rättväsende. En välmatad och vältamjad kommentar till utnämningen har den amerikanska utrikesreportern Robin Wright skrivit för TIME Magazine i dag under rubriken Will Iran’s ’Kennedys’ Challenge Ahmadinejad?

Släkten Larijani har varit en sammanflätad del av den islamiska republiken under dess 30-åriga historia, Med en annan Larijani (den äldre brodern Ali) som talman och nu Sadeq som rättschef har klanen säkrat två viktiga positioner i konkurrens med Mahmoud Ahmadinejad.

Ali Larijani var tidigare nationell säkerhetsrådgivare och chefsförhandlare i atomenergifrågor med IAEA. Han utmanade Ahmadinejad i presidentvalet 2005.

Bröderna Larijani är söner till en mäktig ayatolla. Det finns fler i denna brödraskara som har synts och hörts internationellt.

Mohammad Javad Larijani är en matematiker, utbildad i Berkley, som talar perfekt engelska och som kan USA utan och innan. Han har suttit i parlamentet, varit biträdande utrikesminister och rådgivare till högste ledaren Ali Khamenei.

Mohammad Javad Larijani var för övrigt en av de inbjudna gästerna när den svenska regeringen i mitten av 1990-talet – under den trevande början av EU-medlemskapet – höll en euroislamkonferens i Stockholm. Jag minns honom särskilt från en paus i konferensen när han bolmade på en havannacigarr och slängde käft på sitt världsvana sätt, gärna med ideologiska antagonister.

Ali Larijani har studerat filosofi och skrivit en bok om Immanuel Kant.

Man kan se klanen Larijani som motsvarigheten till en ”adelsfamilj” i den islamiska republiken – eller som en iransk version av Kennedyklanen, för att ta Robin Wrights exempel.

Klanen Larijani står den högste ledaren nära men inte Ahmadinejad.

Sadeq Larijani tar över rättsväsendet i ett skede när oppositionella ställts inför rätta i rena skådeprocesserna och när den besegrade presidentkandidaten Mehdi Karroubi öppet anklagat fängelsepersonal för att ha våldtagit män och kvinnor i häkte.

Sadeq Larijani, som kommer från väktarrådet, lovade i dag när han svors in att åtala dem som anklagas för tortyr.

De som tror att de löftena kommer att uppfyllas är nog inte många. Mehdi Khalaji vid Washington Institute for Near East Policy i New York säger enligt TIME att Sadeq Larijanis band till revolutionsgardet och underrättelseministeriet snarare ger anledning att tro att han kommer att använda sina maktbefogenheter till att slå ned på människorättsaktivister och förkämpar för medborgerliga rättigheter ännu hårdare än sina företrädare.

Men högste ledaren använder klanen Larijani som en motvikt för att balansera president Ahmadinejads maktbas.

Karim Sadjadpour vid tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace i Washington konstaterar att för tio år sedan hade bröderna Larijani betraktats som hårdföra konservativa.

– Men iransk politik har rört sig så långt högerut att de i dag, jämfört med Ahmadnejad, kan ses som något mer måttfulla, säger Sadjapour till TIME.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Två av tre stora engelskspråkiga nättidningar i Israel toppade på lördagskvällen med nyheten att Uri Davis, en judisk sociolog verksam vid ett palestinskt universitet i östra Jerusalem, har valts in i Fatahs revolutionsråd.

Haaretz berättar: när Uri Davis namn lästes upp som nummer 31 på listan av de invalda följdes det av långa och ljudliga applåder i kongressalen i Betlehem. Totalt valdes 81 ledamöter in i rådet, som har 128 platser.

Uri Davis betraktar sig själv som hebreisktalande palestinier, skriver Jerusalem Post.

Uri Davis, född i Jerusalem och verksam sedan decennier i Israel för den palestinska saken, beskriver sig som antisionistisk jude. Han bor numera i Ramallah. Han vill se fler ickearaber i Fatahs styrande organ.

Valet av en judisk ledamot i Fatahs revolutionsråd – rörelsens högsta organ vid sidan av centralkommittén – är historiskt.

Mer om Fatahs kongress i SvD här.

Bitte Hammargren

Människorättsorganisationen Human Rights Watch skriver i sin senaste uppmärksammade rapport att israelisk militär dödade elva civila palestinier som viftade med vita tygstycken som tecken på att de inte var stridande under vinterns krig i Gaza. Fyra av de döda var barn, enligt HRW.

Human Rights Watch säger sig ha hittat starka bevis för att israelisk militär i bästa fall underlät att skilja mellan civila och stridande innan de gick till attack i dessa fall och i värsta fall sköt medvetet mot civila.

Men israelisk militär slår tillbaka. Så här skriver Israels ambassad i Stockholm ett pressmeddelande i dag:

”IDF:s soldater och officerare måste respektera vita flaggan som en symbol för att man ger upp eller som status för en ickestridande och för att undvika att hon eller han skadas. Krigets realitet på Gazaremsan var särskilt komplext tack stridernas intensiva natur och Hamas cyniska användning av civila som mänskliga sköldar. Dessutom drog Hamas fördel av Israels förpliktelser att undvika att skada civila så långt det var möjligt och valde med avsikt att strida i mitten av befolkade civila områden.”

Men HRW säger sig inte ha hittat några bevis i de undersökta fallen på att Hamas skulle ha använt civila palestinier som mänskliga sköldar eller på att de döda skulle ha hamnat i korseld mellan stridande parter.

Enligt israelisk militär är rapporten i fråga ”baserad på vittnesmål från ett antal palestinier vars trovärdighet inte har bekräftats”.

Men Human Rights Watch Mellanösternchef Joe Stork kräver att fallen granskas av oberoende organ.

”Israelisk militär bedriver förhalningstaktik inför bevisen för att dess soldater dödade civila som viftade med vita flaggor i områden som militären kontrollerade och där det inte fanns några palestinska stridande. Dessa fall kräver noggranna, oberoende undersökningar”.

Ett av fallen som nämns i HRW:s rapport har jag själv skrivit om från Gaza, i artikeln Döttrarnas död utreds inte av FN.

Det gäller Khaled Abed Rabbo och hans familj som förlorade två små döttrar medan en tredje skadades allvarligt.

Här kliver Khaled Abed Rabbo omkring på ruinerna av familjens hus. Pappan säger till såväl SvD som till Human Rights Watch att två av familjens döttrar dödades och en tredje skadades när familjen, tillsammans med barnens farmor, gick ut ur huset viftande med vit flagg. Foto: BITTE HAMMARGREN

FN:s undersökningsteam som besökte Gaza fick inte göra någon undersökning av händelsen i detta område (där nästan alla hus är krigsskadade), eftersom FN-teamets mandat var begränsat till angrepp på världsorganisationens egen personal och byggnader.

Sä här lät det när Khaled Abed Rabbo berättade sin version för mig under de kulna februaridagar när jag besökte honom på ruinerna av det som hade varit familjens flervåningshus (stycket nedan är saxat ur en SvD-artikel som också finns på svd.se):

–Klockan var tolv på dagen den 7 januari. En högtalarröst från en israelisk stridsvagn, som stod nära vårt hus, beordrade oss att gå ut. Med vita flaggor i händerna gick jag, min gamla mamma, min fru och våra barn ut genom dörren.

På en stridsvagn såg han två soldater äta choklad och chips.

– En tredje soldat dök upp. Han öppnade eld med sitt M16-gevär. Min yngsta, tvååriga Amal, dog omedelbart. Hennes inälvor rann ut. Jag var i chock. Suad, 7 år, dog därefter. Samar, 4 år, blev svårt skadad. Min gamla mamma som hade en vit flagga i handen blev också träffad. Allt finns dokumenterat i läkarjournaler.

En ambulansförare som ville undsätta familjen blev tillfångatagen, hävdar pappan.

–Soldaterna drog av honom kläderna och förstörde hans ambulans.

Först efter två timmar, hävdar pappan, fick familjen tillstånd att till fots bege sig till ett sjukhus med de döda flickorna och en svårt skadad 4-åring.

Khaled Abed Rabbo har jobbat för Palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor, som kontrolleras av Fatah. Han visar ett israeliskt id-kort daterat 1997. Han har kvar det från den tid när han jobbade i PA:s säkerhetskoordination med Israel (före Hamas maktövertagande i Gaza 2007). Förgäves har han bett den israeliska militären, IDF, om en förklaring till döttrarnas död.

En IDF-talesman bestrider för SvD helt Khaled Abed Rabbos version av händelseförloppet.

–IDF:s soldater och befäl i Gaza under Operation gjutet bly uppträdde i enlighet med IDF:s grundvärderingar. Enligt dessa är Hamasaktörer – inte oskyldiga Gazabor – måltavlor för operationerna, säger militärtalesmannen Ariel Levy.

Men Khaled Abed Rabbo säger sig varken tillhöra Fatah eller Hamas.

–Om jag hade tillhört Hamas, hade det då varit rätt att döda mina barn?

Plötsligt lyser hans ansikte upp. Mobilen ringer och han får kontakt med lilla Samar som vårdas i Belgien. Läkarna ger henne inget hopp om att kunna gå igen.

– Men jag vill tacka européerna för vad ni gör för henne, säger pappan.

Khaled Abed Rabbos ansikte lyser upp när han får telefonkontakt med sin lilla dotter Samar, som vårdas på ett sjukhus i Belgien för sina svåra skador. Foto: BITTE HAMMARGREN

Human Rights Watch förklarar i sin rapport att israelisk militär vägrade träffa organisationens egna utredare eller svara på skriftliga frågor.

Human Rights Watch avvisar den israeliska kritiken mot rapporten och framhåller, enligt TT, att den inte bara bygger på palestinska vittnesmål, ”utan också på läkarutlåtanden, tekniska bevis, intervjuer med militärer, läkare och andra officiella personer samt – i vissa fall – även med dem som sköt, hävdar HRW”.

”I stället för att bemöta påståendena i rapporten försöker företrädare för Israel undergräva dess trovärdighet genom att göra falska påståenden”, skriver HRW i ett uttalande.

FN-kommissionären för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, sade på fredagen att det finns bevis för att israeliska trupper bröt mot folkrätten och kränkte mänskliga rättigheter under vinterns Gazakrig. Haaretz skriver om Navi Pillays rapport här.

Human Rights Watch vädjar till FN att få till stånd opartiska utredningar om anklagelserna om allvarliga krigsförbrytelser från den israeliska militärens och Hamas sida under vinterns konflikt.

”I händelse av att Israel och Hamas myndigheter inte förmår eller vill utreda och väcka åtal” mot dem som är ansvariga för krigsförbrytelser bör FN pressa på så att internationella åklagare tar över utredningen, skriver Human Rights Watch.

Min anmärkning: Eftersom blogginlägg som handlar om exempelvis Iran, islam, Irak och Israel/Palestina brukar framkalla somliga kommentarer som inte lever upp till SvD:s publiceringskrav, måste jag dessvärre stänga kommentarfunktionen.

Bitte Hammargren

Iranier pläderar för att den officiellt omvalde men ifrågasatte president Mahmoud Ahmadinejad ska gripas och ställas inför rätta, anklagad för brott mot mänskligheten, när han väntas till FN:s generalförsamling i New York i september.

Precis som Sudans president har åtalats av Internationella brottmålsdomstolen, trots att Sudan inte har erkänt denna, skulle FN:s säkerhetsråd kunna agera mot Irans president, anser undertecknarna, bland dem några internationellt kända namn.

En av de mest namnkunniga undertecknarna är den kände reformisten och prisbelönte journalisten Akbar Ganji, som avslöjade hur de statliga mordpatrullerna opererade på 1990-talet, som hungerstrejkade som politisk fånge för några år sedan och som, när han fick permission, krävde att den högste andlige ledaren ska väljas direkt av folket. Idag lever Ganji i exil

Den som kan läsa persiska hittar mer om kravet på rättsliga åtgärder här.

Den engelska texten – varav ett utdrag följer nedan – talar om tortyr, förföljelser och mord på oppositionella, om fängslanden av kvinnor som kräver jämställdhet, om framtvingade bekännelser och om ett stulet val.

”We request that you refer the case of the systematic and widespread violation of the basic rights of the Iranian people to the Security Council, for the Council to approve the case as one of “crimes against humanity” and forward it to the International Criminal Court (ICC). According to the Iranian Constitution, the president is the state’s second highest-ranking official and the executor of the constitution. In the repression of the people of Iran, Ahmadinejad has played and still plays a direct role. For this very reason, we request that upon exiting the country, Mahmoud Ahmadinejad, and others who have played and play a direct role in the people’s repression, be arrested and placed in the hands of justice.”

En svenskiransk läsare kommenterar:

”Kommer EU-politiker att hörsamma och stödja detta initiativ? Väst har många gånger tidigare svikit iranierna (genom deras förvägran att stödja Mossadegh /när han ville nationalisera oljan på 1950-talet/ samt genom västs stöd till Saddam Hussein). Kommer man bortom retoriken och i praktiken att stödja iranierna denna gång? Som du vet är den sk ”Gröna vågen” för politisk bojkott men mot ekonomiska och teknologiska sanktioner som drabbar iranier i allmänhet.”

Denne läsare berättar också om en radiointervju där Akbar Ganji resonerar om huruvida kravet att ställa Ahmadinejad inför rätta är realistiskt.

Ganji menar att de rättsliga åtgärderna skulle bli desamma som för Sudans president.

Säkerhetsrådet kan enligt denna modell ”begära att FN:s brottsmåldomstol granskar Ahmadinejads brott efter 2002. Om säkerhetsrådet gör detta spelar det inte någon roll att Irans parlament inte har ratificerat Irans medlemskap i Internationella brottsmålsdomstolen. Ganji medger dock att detta är ett långsiktigt arbete.”

Min anmärkning: Eftersom blogginlägg som handlar om exempelvis Iran, islam, Irak och Israel/Palestina brukar framkalla somliga kommentarer som inte lever upp till SvD:s publiceringskrav, måste jag dessvärre stänga kommentarfunktionen.

Bitte Hammargren

Irans talman Ali Larijani är den senaste i raden av makthavare att bli attackerad av stockkonservativa, Ahmadinejadtrogna kretsar i Iran.

Larijani, som varit chef för statstelevisionen och för nationella säkerhetsrådet, kommer från en inflytelserik prästfamilj och har varit en del av statsapparaten i den islamiska republiken.

– Hur kan han som har studerat västerländsk filosofi och som har skrivit en bok om Immanuel Kant stödja det här systemet? undrade en europé jag träffade i Teheran för ett par år sedan. Det var medan Larijani ännu var Irans chefsförhandlare med EU i fråga om atomenergiprogrammet.

Larijani är en del av systemet men det stödet sträcker sig inte så långt att han har blivit Ahmadinejadkramare.

I stället beskylls han av en nyhetssajt på persiska, Raja News, för att vara ”medskyldig” till krisen i Iran. Ali Larijani ska enligt den anonyme artikelförfattaren i Raja News ha ringt upp oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi och gratulerat honom till segern redan på valdagens eftermiddag den 12 juni.

Bitte Hammargren

Skådeprocessen mot mer än 100 fängslade reformister i Teheran väntas fortsätta på fredagen, dagen efter det att den omtvistade Mahmoud Ahmadinejad svurits in för en ny presidentperiod.

Human Rights Watch skriver i sin senaste rapport om de svepande anklagelserna, tv-sända bekännelser som alla liktydigt innehåll och bristen på precisa åtalspunkter.

– Åklagarens så kallade åtal visar att anklagelserna är politiska rätt igenom. Eftersom det är kristallklart att myndigheterna inte kan hitta verkliga åtalspunkter mot dem bör de släppa omedelbart och villkorslöst, säger Human Rights Watch Mellanösternchef Joe Stork..

De över 100 åtalade – varav många var avmagrade som den förre vice presidenten Abtahi – ställdes inför rätta utan att försvarsadvokater fick närvara och utan att de åtalades familjer blivit underrättade i förväg. Iranska kritiker har jämfört det som sker inför tv-kamerorna med Stalinerans Moskavrättegångar på 1930-talet.

Bland de åtalade finns sju kända reformister som nu har gjort offentlig ”avbön” i vad alla vet är framtvingade bekännelser.

Själv har jag i Teheran träffat åtminstone en av de 100 åtalade, publicisten Mohammed Atrianfar, som står den förre presidenten Rafsanjani nära.

Inför tv-kamerorna under skådeprocessen i lördags ska Atrianfar enligt den officiella nyhetsbyrån Irna ha sagt ord som måste ha låtit som en smekning för Ahmadinejad. Men vid en närmare betraktelse klingar de ihåligt. Det är bara att gå tillbaka och se vad Atrianfar har sagt tidigare.

Jag har träffat honom vid två tillfällen på tidningsredaktioner i Teheran de senaste åren.

2006 förklarade han för mig att Ahmadinejads uttalanden avviker från den islamiska republikens officiella linje.

– Folkets problem är landets säkerhet och ekonomin, inte Israel, sade Mohammed Atrianfar, dåvarande chefredaktör för reformtidningen Sharq (Öst).

När jag träffade honom året därpå, 2007, förklarade han att Ahmadinejad inte är värdig presidentposten och att det är farligt för Iran att ha Ahmadinejad som president.

– Ingen här i Iran har tagit Ahmadinejads ifrågasättande av Förintelsen på allvar. Ahmadinejad har sagt sin privata åsikt. Ahmadinejad är inte hela Iran, trummade Atrianfar in för mig i den bandade intervjun.

– Ahmadinejad representerar högst tio procent av befolkningen här i Iran. Glöm inte bort att 90 procent av befolkningen tänker annorlunda än Ahmadinejad, sade Mohammed Atrianfar 2007, medan han ännu kunde säga sin mening.

Eftersom blogginlägg som handlar om exempelvis Iran, islam, Irak eller Israel brukar framkalla somliga kommentarer som inte lever upp till SvD:s publiceringskrav, måste jag dessvärre stänga kommentarfunktionen.

Bitte Hammargren

Ingen av Mahmoud Ahmadinejads motkandidater i presidentvalet den 12 juni var närvarande när han installerades i dag, torsdag. Det var inte heller de tidigare presidenterna Rafsanjani och Khatami.

Men det var väntat, liksom frånvaron av oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi och reformistprästen Mehdi Karroubi.

Men anmärkningsvärt är att även den konservative motkandidaten, den förre ledaren för revolutionsgardet Mohsen Rezai, uteblev från torsdagens hårdbevakade ceremoni i Teheran. Rezai har krävt en utredning efter det att sonen till en av hans rådgivare har avlidit i häkte.

Den iranske talmannen Ali Larijani, tidigare nationell säkerhetsrådgivare, sade under ceremonin att ”ett nytt kapitel har öppnats”. Och det har det förvisso. Men ingen vet hur det kapitlet kommer att sluta.

Det som pågår är en politisk thriller, som redan krävt sina offer.

Ahmadinejads legitimitet är paradoxalt nog mer underminerad nu än vad den skulle ha varit ifall de officiella resultaten gett honom segersiffror på drygt 50 procent. Sådana siffror skulle sannolikt inte ha fått motkandidaterna att ropa ”stulen seger” med samma ihärdighet som nu och skulle inte ha fått protesterna att explodera på samma sätt.

När väl protesterna i Iran har inletts har de inte kunnat stoppas, trots snart två månader av fängslanden, dödsskjutningar på gatorna och anklagelser från både sekularister och reformislamister – som Mousavi – om att gripna torteras i fångenskap för att framtvinga bekännelser.

Sedan 1900-talets början har iranierna gjort uppror mot rådande styre med 30-40 års intervaller. Det började med den konstitutionella revolutionen, fortsatte med den folkvalde Mossadeqs försök att natiionalisera oljan (varefter han störtades i en CIA-understödd kupp 1953). Därefter följde den islamiska revolutionen 1978-79 och nu de protester som högste ledaren Ali Khamenei fördömer som en sammetsrevolution.

Det brukar talas svepande om den politiska kraften i ”den arabiska gatan”, men ärligt talat är protesterna mot riggade val i exempelvis Egypten eller Tunisien inget jämfört med energin på ”den iranska gatan”.

Betecknande för vad som händer i ett samhälle när rädslan släpper är att inte bara ungdomar utan även medelålders ger sig ut på gatorna, trots järnringen av kravallpoliser och basijmilis.

Nyhetsbyrån AP berättar från Teheran i dag om en medelåldes kvinna som bar på ett plakat där hon varnade Irans ledare för att de kan gå samma öde till mötes som shahen Mohammed Reza Pahlavi gjorde, när han vägrade lyssna på folkets krav 1979.

I dagens SvD berättade jag om en av Irans mest kända oppositionella sedan årtionden, den förre utrikesministern Ibrahim Yazdi, som säger att regimen befinner sig på samma sluttande plan som Sovjetledarna i Kreml gjorde för 20 år sedan när de inte ville lyssna på folkets reformkrav.

Ibrahim Yazdi säger till den arabiska tidningen Asharq al-Awsat att Iran är på väg att bli vad Sovjetunionen en gång var, ”den starkaste totalitära regimen med en mycket effektiv men korrupt säkerhetspolis”.

På oppositionens sida står också den åldrade storayatollan i präststaden Qom, Montazeri, som fördömer de senaste dagarnas skådeprocesser mot människor som har suttit fängslade i mer än 40 dagar, eller avlidit i häkte.

”Dessa framtvingade bekännelser som tyvärr har blivit norm i den islamiska republiken har pressats fram i illegala fängelser och under onormala omständigheter, genom att vilseleda fångarna och klippa av deras band med omvärlden och genom att tillämpa en uppsjö av olika psykologiska och fysiska påtryckningsmedel”, säger Montazeri.

Storayatollan i Qom säger också att tortyr för att framtvinga bekännelser är dödssynder och grova brott.

Iran- och Irakkännaren Juan Cole vid University of Michigan tror att Iran nu, liksom under tidigare kriser, kommer att få uppleva en kapitalflykt och en ny stor utvandringsvåg av människor som under en annan ledning skulle kunna bidra till Irans utveckling.

Bloggarkollegan Martin Gelin i USA stängde av kommentarfunktionen efter sitt senaste inlägg om ”konservativa dygder och normer” med motiveringen att det var ”ett laddat ämne som attraherar en del ilskna läsare som inte respekterar SvD.se:s publiceringskrav”.

Även blogginlägg som handlar om exempelvis Iran, islam, Irak eller Israel brukar framkalla vissa kommentarer som inte lever upp till SvD:s publiceringskrav, varför jag dessvärre måste stänga kommentarfunktionen.

Bitte Hammargren

Den banbrytande utgivningen i Turkiet av fyra svenska skönlitterära verk på kurdiska berättade jag om i en krönika i helgen.

Denna utgivning av Selma Lagerlöfs Kejsaren från Portugallien, Harry Martinsons Nässlorna blomma, Mikael Niemis Populärmusik från Vittula och Åsa Linds barnbok Sandvargen från förlaget Lis i Diyarbakir i sydöstra Turkiet var de första milstoplarna i ett större projekt. Avsikten är att översätta 100 verk ur världslitteraturen till kurdiska – och allt ska ges ut i Turkiet.

De fyra översättarna som med sitt pionjärarbete sett till att svensk skönlitteratur nu getts ut på kurdiska i Turkiet förtjänar ett särskilt omnämnande: Menîce Birûsk, Serkan Birûsk, Mizgîn Bîngol och Salih Agir Qoserî.

Tyskspråkiga Kurdistanblogger har mer att berätta om Lis fortsatta utgivningsplaner.

Bitte Hammargren

Juan Cole är en av den amerikanska akademikervärldens främsta kännare av Irak – och en flitig bloggare om Mellanösterns religion och historia på Informed Comment.

Och så är han en vass debattör, vilket han visar i måndagens inlägg på salon.com, där han gör en jämförelse som först kan verka halsbrytande men som har sina poänger: han drar paralleller mellan Irans Mahmoud Ahmadinejad och det republikanska partiets vice presidentkandidat Sarah Palin.


”Ni båda högerpopulister har förvånansvärt mycket gemensamt” skriver Juan Cole.

Båda är tidigare guvernörer från delstater i nordväst. Båda är kända för att säga saker som skapar rubriker. Båda tilltalar en känsla av sårad nationalism bland amerikaner respektive iranier. Båda talar om hur det egna landets trupper har uppoffrat sig och de vill gärna identifiera sig med den vanlige soldaten. De är misstänksamma mot utländska planer för deras respektive nationer och insisterar på att de ska vara självförsörjande i fråga om energi, konstaterar Juan Cole.

Han ser fler paralleller:

Framför allt är Palin och Ahmadinejad ”populister som påstår sig representera den lilla människan mot den sluga och skrupelfria eliten och mot bortklemade över-medeklass-yuppies som säger sig vara demokratins språkrör”.

Tillsammans säger de oss något om hur farlig populismen kan bli i globaliseringens tidevarv, argumenterar Juan Cole.

Avslutningsvis konstaterar han – förskräckt – att Sarah Palin står sig väl i mätningarna om vem som kan bli republikanernas nästa tänkbara presidentkandidat.

Men iranierna fick i vart fall Ahmadinejd på halsen endast på grund av riggade val, fortsätter Cole.

Och iranierna ”var anständiga nog att sätta i gång massiva protester mot valresultatet.”