X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Vem var Neda Soltani, den iranska filosofistudenten som avled på Teherans gator i lördags och vars död har blivit känd över världen sedan den mobilfilmats? Los Angeles Times berättar en version här, efter att ha pratat med hennes bedrövade musiklärare bland annat.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

I arabvärlden är det ganska tyst om protesterna i Iran, hävdade Associated Press häromdagen.

Men det är långt ifrån sanningen, invände ett par dagar senare en debattör på Huffington Post, Jamal Dajani, producent för Mosaic News.

Han tycker att medierna i väst borde sluta generalisera.

”Arabvärlden är inte monolitisk och folk är inte som deras regeringar. Araberna har blivit väldigt inspirerade av valet i Iran. Det har debatterats natt och dag, folk har bloggat och twittrat om det! De är till och med avundsjuka på iranierna som lyckats hålla i gång regeringskritiska protester en hel vecka. Tänk om det hade hänt i Saudiarabien… eller i

Egypten där Obama valde att hålla sitt tal till den muslimska världen.”

Och vad säger folk i Gaza, där det styrande Hamas under bojkott och blockad har vänt sig till Iran?

Jag ställde frågan till en kontakt i Gaza som svarade så här:

”Hamas reaktion är oklar. De är försiktiga eftersom de ser Iran som deras första understödjare. Jag ser inga tydliga reaktioner i Hamas medier. De är upptagna med sina interna frågor. Alla Hamasmedier toppar med vad Fatah gjort på Västbanken. De har fullt upp med den överenskommelse mellan Fatah och Hamas som ska undertecknas i juli. Folk i Gaza tycker inte om Ahmadinejad. Fast en del i Gaza ser en amerikansk hand i Iran. De tror att det som händer i Iran är den amerikanska regeringens första försök att använda sig av islam i sitt krig mot islam.”

Och så övergår den här källan att berätta om livet i Gaza:

”Det är lika hårt som tidigare. Situationen är svår eftersom isoleringen fortsätter. I dag släppte Israel in lite boskap genom blockaden – för första gången på nio månader. Men palestinierna här har lärt sig att komma åt vad de behöver via tunnlarna. Till och med boskap och en del bränsle tas in genom tunnlarna. Men det allra värsta är bristen på byggnadsmateriel, särskilt nu när Gaza behöver bli återuppbyggt efter kriget. Allt här är hårt och det har med blockaden att göra.”

Tillbaka till Jamal Dajani i Huffington Post. Han noterar att arabiska medier (kanske med Gazamedierna som ett av undantagen?) ibland kallar protesterna i Teheran, Shiraz och Isfahan för den ”iranska intifadan”.

”Jag undrar varför. Kan det vara för att en intifada uttrycker en folkvilja som möjligen krossad?” skriver Jamal Dajani.

Han fortsätter:

”Det iranska valet har varit toppnyhet under den senaste veckan i mer än det dryga trettiotal arabiska tv-kanaler som jag bevakar. Det finns ett undantag: egyptisk tv, när Egypten besegrade Italien, VM-vinnare i fotboll, i semifinalen på Confederations Cup. ”

Bitte Hammargren

Trots att iranska myndigheter med högste ledaren Ali Khamenei i spetsen har förbjudit alla demonstrationer så fortsätter protesterna.
Oppositionskandidaten Mir Hossein Mousavi som framträtt vid en demonstration i dag säger enligt New York Times att han är redo att dö för sin sak, eller att bli martyr.

Samtidigt har en rad iranska akademiker världen över skrivit ett gemensamt öppet brev till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, med krav på att han tillsätter ett särskilt sändebud som ska utreda ”de brott mot mänskliga rättigheter som har begåtts av Irans regering”.

Bland undertecknarna märks filosofiprofessorn Ramin Jahanbegloo i Toronto som tidigare i Teheran var aktiv i kulturdialogen mellan Iran och väst, men som fängslades efter en konferens i Bryssel 2006. Han släpptes fyra månader senare efter protester från bland annat framstående intellektuella världen över.

Bland undertecknarna av midsommarhelgens brev till FN:s generalsekreterare finns också minst två akademiker i Sverige: etnologen Fataneh Farahani och sociologen Mehdrad Darvishpour, båda vid Stockholms universitet.

– Det är viktigt att påpeka att universitetslärare protesterar mot hur kolleger och studenter behandlas och hur regeringen attackerar universitet och studenter i stället för att beskydda dem, säger Fataneh Farahani.

Hon ber andra universitetsanställda försöka föreställa sig hur de skulle reagera om ”de en dag gick till jobbet och såg hela campus likna ett krigsområde och många studenter antingen arresterade eller misshandlade.”

– Så är verkligheten för många studenter i Iran.

Filmen nedan som smugglats ut från informationsblockadens Iran under dagen visar hur studenter någonstans i Teheran demonstrerar och ropar Allahu akbar (Gud är stor) mot beväpnade basiji-milismän på ett tak. Skott avlossas och en ung man faller till marken, träffad:

Bitte Hammargren

Åtta kända iranska politiker har gripits som en följd av deras förmodade kritik av det omtvistade valresultatet eller av deras kopplingar till den förre presidenten Mohammed Khatami, rapporterar Amnesty International i en blixaktion i dag på fredagsmorgonen.

De åtta är:

Mohammad Ali Abtahi – shiitisk präst och tidigare rådgivare till Mohammad Khatami och en av dennes vice presidenter

Mohsen Aminzadeh,

Said Hajjarian,55 – också han shiitisk präst, tidigare rådgivare till Khatami och grävande journalist: Han sitter i rullstol sedan ett mordförsök 2000. Han uppges behöva ständiga vårdinsatser, däribland sjukgymnastik. Gripandet kan vara hälsovådligt, skriver Amnesty.

Behzad Nabavi, 68 – en av grundarna av ett reformvänligt parti, som var lierat med den forne presidenten Mohammad Khatami, och ledamot av det 6:e reformistdominerade parlamentet 2000-2004.

Abdollah Ramazanzadeh,

Mostafa Tajzadeh,

Mohammad Tavassoli

Ibrahim Yazdi, 76

Amnesty fruktar för deras säkerhet och befarar att de kan ha utsatts för tortyr. Enligt en annan rapport som jag har tagit del av ska Ibrahim Yazdi – som var utrikesminister i början av revolutionen och sedermera ledare för den oppositionella Irans frihetsrörelse – ha gripits på torsdagsmorgonen på det sjukhus i Teheran där han vårdats för prostatacancer. Han ska ha förts till Evinfängelset. Enligt familjen blev han släppt under torsdagskvällen och återförd till sjukhuset. Hans tillstånd beskrivs som kritiskt.

Storayatollan Hossein Ali Montazeri – länge sedd som Khomeinis kronprins fram tills dess att Montazeri föll i onåd efter sin kritik av massavrättningarna 1988 – förkastar valresultatet. Tehranbureau citerar ett brev från denne 87-årige religiöse auktoritet i Qom, vilken många troende iranier fortfarande har som sitt religiösa rättesnöre (marja).

Bitte Hammargren

Så här berättar en iranier som var med om måndagens jättemanifestation i Teheran i protest mot vad som miljontals iranier har setts som ett riggat val. Källan har bett att berättelsen ska få spridning:

”Jag lämnade mitt hem i Tajrish (norr om Teheran) på måndagseftermiddagen klockan 3 tillsammans med min familj. Vi åkte längs Valiasr-avenyn som är den största gatan från norr till söder i Teheran och fortsatte på Evin-motorvägen som leder mot Revolutionstorget. Vi visste att folk skulle samlas där kl fyra och gå mot Frihetsplatsen. /…/ Från Gishaviadukten såg vi folk strömma till.

Demonstrant framför monumentet vid Frihetsplatsen, Borj e-Azadi. Foto: AP

Bilar tutade och folk gjorde segertecknet. Vi gick till Navvabgatan och parkerde vår bil. Sedan tog vi en taxi till Revolutionsgatan. På vägen dit, nära Republikplatsen såg jag en grupp på omkring 20 milismän med långa skägg och batonger komma körande på mc. Jag häll min hand utanför taxifönstret och runt ett finger hade jag knutit ett litet grönt band (i reformisternas färg).

Plötsligt började omkring femton personer angripa mig. De slog mig med sina batonger och ville släpa ut mig ur bilen. Min fru och min dotter som satt i baksätet grät och höll fast mig. Jag klamrade mig fast vid sätet.

De andra ville slå sönder bilrutorna. Men då klev föraren ut och förklarade att han körde taxi och att vi andra var hans passagerare och att det inte var hans fel. Efter cirka fem minuter försvann de. Jag hade en intensiv smärta i armbågen. Då bröt sig en ung man ut ur gruppen, kom fram och kysste min armbåge.

Jag sade till honom;

– Du ska veta att jag inte hatar dig. Jag är som du fast med den enda skillnaden att jag vet lite mer än du.

Han bad om ursäkt och försvann. Vi anslöt oss därefter till folkmassan på Revolutionsgatan.

Märk väl: Det jag såg i dag (på måndagen) var den vackraste syn jag har sett i hela mitt liv. Den enorma folkmassan gick hand i hand helt fredligt. Under tystnad. Tystnaden fanns överallt. Det ropades inga slagord. Det var inget våld. Händer hölls upp med segertecken och gröna band. Människor bad på plakat där det stod: Tystnad.

Unga och gamla, män och kvinnor från alla samhällsklasser marscherade glatt tillsammans. Det var en underbar uppvisning av solidaritet.

Revolutionstorget som är det största i Teheran var överfullt med människor. /…/ Uppskattningen är att två miljoner människor befann sig där. Under marschen passerade vi en polisstation och en lokal för basiji-milisen. På båda dessa platser var dörrarna stängda och vi såg kravallpolis i full mundering och milismän som betraktade folkmassan bakom sina galler.

Nära Sharifs tekniska universitet, där studenterna hade jagat bort Ahmadinejad några dagar tidigare, talade Mir Hossein Mousavi (den reformistiske nyvalde presidenten) och Karroubi (den andre reformistkandidaten) till folkmassan under några minuter. Deras tal mottogs av hyllningsrop och applåder.

Mir Hossein Mousavi – den verklige valsegraren som blev bestulen på sin seger, enligt demonstranterna i Teheran. Foto: AP

Jag var så stolt över att befinna mig bland denna enorma och engagerade människomassa som visade det mest förnuftiga sättet att protestera på. Uppriktigt sagt hade jag inte väntat mig en sådan politisk mognad från de känslomässiga iranierna som så lätt hetsar upp sig.

Min familj och jag hade bundit tyg över munnen för att visa på förtrycket. Plakat som människor bar på hade olika budskap: från dikter av vår store nationalpoet Ahmad Shamlou till mer lättviktiga slagord mot Ahmadinejad.

Några exempel: ”När ni nu skulle slakta oss, varför bjöd ni först in oss till en sådan tjusig fest?” (en dikt av Shamlou).

”Våra röster är stulna” eller ”De 21:a århundradets mirakel: 2 x 2 = 24 miljoner” (vilket anspelade på regeringens påstående att Ahmadinejad skulle ha fått 24 miljoner röster).

”Var är min röst?”, ”Ge tillbaka mig röst” och många andra paroller.

Det sägs att omkring 500 000 personer ryms på denna plats och den var smockfull. Plötsligt kom det rök från Jenah-motorvägen och vi hörde skottlosning. Folk var först rädda, men gick sedan närmare.

Jag hörde bara skottlossnignen men min syster som hade varit på platsen sade senare att hon sett fyra milismän komma ut från ett hus där en flicka skjutits. Sedan sköt den en ung pojke i ögat. Kulan kom ut genom hans öra. De sade att minst fyra personer träffades. Åtminstone ett dödsfall har bekräftats (från den indicenten).

Folk tog fast en basiji, men de fyra andra stack när deras ammunition var slut. Vid åttatiden vände vi hemåt igen. På hemvägen var det fullt med människor på gatorna som ropade Gud är stor (Allahu akbar). Jag kom hem först klockan två efter midnatt. På en parkeringsplats såg jag åtminstone tio bussar med kravallpoliser. Och jag såg spridda civilklädda milismän med käppar i händerna som patrullerade på tomma gator.

På Tajrishgatan såg jag en mycket ung pojke, omkring 16, som hade en käpp i handen och som letade efter bilar som han kunde ge sig på. Jag förstår inte vad det är som kan göra unga grabbar till milismän.

/…/

Dagen innan detta hände hade Ahmadinejad hållit sitt segertal. Statliga bussar hade transporterat hans supportrar från närliggande städer. På hans ceremoni fanns juice och kakor. Det var max 100 000 människor där. Bland dem fanns både milismän och soldater och alla supportrar som gått att uppbringa genom gratis tv-reklam.

Men på måndagen kom det två miljoner människor som alla hade fått veta via hörsägen vad som skulle äga rum, eftersom reformisterna varken har tidningar, radio eller TV. Alla internetsajter är filtrerade liksom sociala sajter som Facebook. Sms-trafk och mobiltelefoner var också avstängda under demonstrationen.

Iransk tv meddelar att ingen har tillstånd att samlas och demonstranter kommer att bestraffas hårt av kravallpolisen. Ahmadinejad har kallat oppositionen en bunt obetydlig smuts som försöker göra nationens segersmak bitter. Han har också kallat ledare i väst för ”smutsiga homosexuella”. Alla dessa avskyvärda uttalanden blev i dag besvarade genom den största demonstration som har hållits (i Teheran).

Äldre människor jämförde måndagens demonstration med Ashura-demonstrationen 1979 vilken markerade shahregimens fall och de säger att måndagens manifestation var ännu större.

Milismän tände själva eld på en byggnad för att kunna komma med en ursäkt för våldet. Människor neutraliserade till stor denna taktik genom sin solidaritet, sitt kloka sätt och sin vägran att bli indragna i våldsaktioner.

Jag är bedrövad av de unga människor som har mist sina liv. Det är hemskt att tre studenter dödades vid attacken mot studentbostäder på Teherans universitet.

Jag hörde att en rad universitetsprofessorer på Sharif-universitetet och AmirKabir-universietet har avgått i protest.

Vi har en lång väg att gå innan vi kan få demokrati. Jag kanske inte lever den dag det inträffar.

Med ögonen fulla av tårar tidigt i gryningen tisdagen den 16 juni 2009 hyllar jag modet hos de unga martyrerna och jag hoppas att deras blod kommer att göra var och en av oss mer fokuserad på fr
ihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Leve friheten, leve demokratin, leve Iran.

PS. Om ni tycker att den här berättelsen har något värde, sprid den gärna till så många ni kan. Facebook är filtrerad och interent är väldigt långsamt i Iran. Men snälla, lägg ut detta på Facebook.”

Så avslutas berättelsen från en av de många på protestmarschen den 15 juni.

Bitte Hammargren

Innan myndigheterna i Iran förbjöd utländska journalister i landet att rapportera om protesterna hann Independents Robert Fisk skicka sin läsvärda ögonvittnesskildring om måndagens jättemanifestation i Teheran, mellan Revolutionstorget och Frihetsplatsen, där oppositionskandidaten Mir Hossein Mousavi fick tala till folkmassan genom en enkel megafon.

Och även om informationsflödet till stor del är strypt – genom stoppad sms-trafik och enorma problem med att komma igenom på både mejl och utlandssamtal – så fortsätter det att läcka ut twitter och videoklipp av kravallpolisernas framfart på bland annat Youtube.
Den här filmen är från Valiasr-gatan i centrala Teheran – en gata som löper genom hela denna megastad från norr till söder. Lägg märke till flickan som ger en kravallpolis en spark.

Bitte Hammargren

Oppositionskandidaterna Mir Hossein Mousavi och Mohsen Rezai har båda formellt överklagat valresultatet i Iran till väktarrådet vilket ska komma med sitt svar inom tio dagar. Enligt uppgift ska även den reformistiske prästen Mehdi Karroubi har överklagat.

Nu cirkulerar många rykten om vad som påstås ha varit det egentliga valresultatet i ett val som sägs ha riggats av sittande president och den ickevalda skuggregeringen kring högste ledaren Ali Khamenei.

Det är obekräftade uppgifter, och det går inte att veta vad som är sanning eller medveten ryktesspridning.

Enligt en sådan obekräftad uppgift påstås att källor inom inrikesministeriet skulle ha meddelat att Mousavi fått drygt 19 miljoner av totalt 42 miljoner avlagda röster. Vidare påstås Karroubi enligt dessa obekräftade uppgifter ha kommit tvåa med 13,4 miljoner röster och Ahmadinejad skulle ha fått 5,9 miljoner röster medan Mohsen Rezai sägs ha fått 3,8 miljoner röster. I valet var 49 miljoner röstberättigade. Drygt 1 miljoner röster ska ha förklarats ogiltiga, heter det.

Men dessa siffror måste tas med en stor nypa salt och betraktas som rykten tills dess det finns säkra, öppna källor. Det intressanta är dock med vilken fart sådan siffror cirkulerar i stark kontrast till de officiella siffror som kom ut på valnatten.

Och det är känt är ju att Mousavis talesman i utlandet, den världsberömde filmregissören Mohsen Makhmalbaf, säger att officiella källor ska ha berättat för Mousavi tidigt på valkvällen att han segrat men att de inte kunde gå ut med siffrorna. Kort därefter tillkännagavs de första förkrossande segersiffrorna för Ahmadinejad.

Det finns flera skäl till varför så många i Iran ifrågasätter det officiella valresultat som visar att Mahmoud Ahmadinejad skulle ha vunnit med en överlägsen segermarginal på nära två tredjedelar efter ett rekordhögt valdeltagande.

Här är några skäl:

Inrikesministeriets valkommission gick tidigt på valkvällen – när endast en mindre del av rösterna var räknade – ut med en första prognos som talade för att Ahmadinejad skulle ha blivit återvald med sin breda segermarginal. De siffrorna höll i stort sett i sig under kvällen, och slutade på 62,3 procent för sittande president mot 33,6 för hans främste utmanare.

Att de första siffrorna – när endast rösterna på landsbygden och i mindre städer var räknade – höll i sig när också storstädernas röster var färdigräknade ger upphov till spekulationer med tanke på stora de sociala klyftor som finns i Iran.

Det var främst i storstäderna, bland den urbana medelklassen, bland de unga och bland kvinnor som vill ha förändring som Mousavi hade sin väljarbas.

Ett högt valdeltagande – och att det var exceptionellt högt bekräftas av utländska journalister och andra oberoende källor – borde också ha gynnat oppositionen. Det visar mönstret från Mohammad Khatamis jordskredssegrar 1997 och 2001. Då, liksom när ett reformsinnat parlament valdes 2000, fick reformisterna mellan 65 och 78 procent av rösterna.

Även om Ahmadinejad fört en kampanj som byggt på en blandning av nationalism, islamism och klasskamp, och varit frikostig med att dela ut subventioner till de fattiga under sina resor runt om i provinserna, så fanns det en väljarpotential för både Mousavi och Karroubi. Mohsen Rezai, tidigare ledare för revolutionsgardet, anses ha kunnat plocka röster från Ahmadinejad på konservativt håll.

Den sittande presidentens svagaste punkter var misskötseln av ekonomin – den höga inflationen och frågan om vad som hänt med alla oljeinkomster – samt den tilltagande isoleringen av Iran under hans första presidentperiod 2005-2009.

Och tv-duellerna under valrörelsen – något nytt i den islamiska republikens historia – gjorde att oppositionskandidaternas syn på politiken blev kända i varje hem.

Ahmadinejad påstås emellertid ha vunnit även i Tabriz i nordväst, där Mousavi förutspåddes bli den självskrivne segraren. Mir Hossein Mousavi kommer från Irans stora azeriska minoritet (vilka tillhör den turkiska språkgrenen) och Tabriz är provinshuvudstad i iranska Azerbajdzjan.

Ahmadinejad påstås likaså ha segrat i provinsen Luristan, varifrån Mehdi Karroubi kommer.

Veterligen har inga detaljerade valsiffror presenterats där man kan studera hur rösterna har fallit ut i varje valkrets.

I förra presidentvalet 2005 fick Karroubi 17 procent av rösterna i första valomgången. Nu säger inrikesministeriets rösträknare att han ska ha fått mindre än 1 procent (0,85).

Bitte Hammargren

Hur känner sig de iranier i dag som trodde att valet skulle ge dem den fredliga förändring som de så innerligt hoppats på?

Så här berättar en källa i Teheran:
– Chock, cynism, förräderi, besvikelse, depression, vrede, protest och våld. Det är de ord som jag kommer att tänka på när jag ska försöka beskriva de förändrade stämningarna här sedan i morse, när man proklamerade att Ahmadinejad skulle ha vunnit.
– Det här är en skarp sväng i händelseutvecklingen som kommer att få en historisk betydelse för framtiden. I dag har jag sett en massa vrede och mycket våld på gatorna. Folk hade investerat investerat så mycket hopp i dessa val. Och valdeltagandet var över alla förväntningar. Vi som trodde att det skulle betyda en (positiv) förändring för framtiden…

Bitte Hammargren

Går det att fiska sardiner utanför Gazas kust? Ja, uppenbarligen att döma av en AP-bild som publiceras i dagens SvD, EU skjuter Israel-avtal på framtiden. Utan att vara närheten av någon expertis på fiske håller jag med den läsare som tycker att fångsten liknar sardiner.

Bilden, som jag inte själv såg innan den publicerades, motsäger vad en källa i artikeln berättade, att det inte gått att fiska några sardiner utanför Gaza denna vår på grund av att Israel upprätthåller en blockad också till havs.

Uppenbarligen var källan från palestinska al-Haq inte helt uppdaterad om senaste nytt på fiskefronten i Gaza. Det kan bero på att källan som Västbankspalestinier inte själv får besöka det isolerade Gaza. Och den representant för en människorättsorganisation från Gaza som hade planerat att besöka Sverige tillsammans med representanter från israeliska B’Tselem i veckan fick inget utresetillstånd.

Bilden kan också tolkas på andra sätt: att sardinerna antingen går närmare land eller också att det finns fiskare i Gaza som tar risken att trotsa blockaden till havs. Så har det varit förr. De har familjer att försörja och behöver både inkomster och mat på borden.
Vilka varor som får föras in med lastbil till det belägrade Gaza förändras löpande. Ibland är pasta förbjudet att importera, ibland inte. Ibland står tvättmedel på förbjudna listan, ibland inte. Läs mer om vad svensken Christer Nordahl på FN-organet Unrwa i Gaza berättar i artikeln Tät trafik i Gazas tunnlar.

Bitte Hammargren

Oron växer för att säkerhetsstyrkor i Iran kommer att slå ned på anhängare till presidentkandidaten Mir Hossein Mousavi efter det att den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad har utropats till överlägsen segrare i Irans tionde presidentval sedan 1980.

Utan för Mousavis kampanjhögkvarter i Teheran har det varit oroligheter i dag och anhängare till honom har förts till sjukhus, rapporterar International Campaign for Human Rights in Iran.

Den kände iranske filmregissören Mohsen Makhmalbaf har gjort sig till talesman för Mir Hossein Mousavis kampanj i utlandet. Han säger i ett uttalande i dag på lördagen:
– Efter det att säkerhetsstyror har attackerat och stängt presskontoret till Mousavis kampanj har jag blivit ombedd att agera som talesman i utlandet.

Han hävdar att tjänstemän på inrikesministeriet sent på fredagskvällen skulle ha informerat Mousavi om att denne hade vunnit, men att de inte kunde offentliggöra resultatet. Kort därefter utropades Ahmadinejad till överlägsen segrare av valmyndigheten.

Oavsett frågan om huruvida valfusk kan ha avgjort valet – i form av brist på röstsedlar, påtryckningar från regimens fotfolk och stängd sms-trafik – så står det klart att hela Iran inte röstar såsom Teheran gör.

När jag gjorde en mini-enkät på gatan bland vanliga Teheranbor några veckor före valet var det bara en av åtta slumpvis tillfrågade som visade sympatier för Ahmadinejad. Men om jag haft möjlighet att göra samma typ av enkät i småstäder eller på landsbygden hade resultatet med all säkerhet blivit annorlunda.

Den officiella segermarginalen för Mahmoud Ahmadinejad som valmyndigheten gått ut med är exceptionellt hög, 63 procent. Visserligen är det inte mer än vad Mohammad Khatami fick i sitt segerval 1997, men det gör det svårare för Mousavi att få gehör för att han var den verklige vinnaren. Oberoende källor i Teheran som har insyn i rösträkning råder det akut brist på.
Men bedömare som Karim Sadjadpour på Carnegie Endowment for International Peace i Washington hävdar att bluffmakeri ligger bakom Ahmadinejads storseger.

Strax efter midnatt, Teherantid, gjorde Mousavi ett uttalande till det iranska folket där han förklarade att ”det officiella resultatet i det tionde presidentvalet är chockerande. Människor som har stått i långa köer och som har varit vittnen till valet, och som vet vem de röstade på, betraktar med djup misstro de tricks som valförrättare samt den statliga radion och statstelevisionen nu ägnar sig åt”.

Ahmadinejads korruptionsanklagelser mot den förre presidenten och tidigare rivalen Ali Akbar Hashemi Rafsanjani har gynnat den sittande presidenten i valet.
Att associeras med den stenrike Rafsanjani har inte varit till fördel för Mousavi. Ahmadinejad har nu lyckats besegra Rafsanjani två gånger (första gången var i valet 2005) skriver Ung vänsters förre ordförande Ali Esbati på sin blogspot idag.

En annan bloggare med iranska rötter som löpande kommenterar utvecklingen i Iran är Majed Safaee, 1:a vice ordförande för Liberala ungdomsförbundet.

Det finns fler läsvärda kommentatorer med rötter i Iran. Historikern Rouzbeh Parsi i Lund – och snart nog på en tankesmedja i Paris – är en annan.
Så här skrev han i Sydsvenskan före valet.