X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Den italienske marathonlöpare Max Calderan, som har vunnit flera lopp i Italien och fyra internationella marathonlopp, får inte komma in i Gaza.
Han hade tänkt passera Gaza som en etapp i sitt 54 mil långa ”Lopp för kärleken”, som startade i Ramallah, passerade Jerusalem och sedan skulle fortsätta till Gaza för att därefter avslutas i Egypten på Berget Sinai.

Max Calderan hade enligt FN-organet Unrwa, som har sponsrat hans femdagarslopp, först fått försäkringar av israeliska myndighetern om att han fick passera det belägrade Gaza. Men han blev ändå stoppad vid gränsterminalien Erez.

– Jag är väldigt besviken för det här handlar inte om politik, religion, det finns inget kontroversiellt i mitt ”Lopp för kärleken”, sade han på en presskonferens i Jerusalem för några dagar sedan.

Unrwas talesman Christopher Gunness kommenterade:
– Det verkar som om marathonlöpare nu också står på listan över förbjuden införsel i Gaza. Glödlampor, tvättmedel, byggnadsmateriel och marathonlöpare. Det värsta är att vi hade idrottsmän och handikappade barn som väntade på att få springa med Max inne i Gaza.
Den italienske långdistanslöparen fick i stället fortsätta i bil från Jerusalem till Egypten.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

På torsdag den 4 juni ska president Barack Obama hålla ett tal i Kairo, ett tal som enligt förhandstipsen rubricerats som ett stort linjetal riktat till den muslimska världen.

Mina kontakter i Gaza, som inte ligger långt från Kairo även om blockaden av Gaza gör avståndet stort, säger att alla där kommer att spetsa öronen. De har ju redan hört att Obama uppmanat Israels premiärminister att häva blockaden mot Gaza och att strypa utbyggnaden av bosättningarna på Västbanken, inklusive det som de israeliska ledarna kallar ”naturlig tillväxt”.

Vad nytt har nu Obama att komma med?

Bortsett från hemlighetsmakeriet kring det politiska innehållet i talet så har det också varit en officiell hemlighet var Obama kommer att hålla det.

Men Kairoborna vet det redan. De känner till att säkerhetspolisen har finkammat närområdet kring det stora Kairouniversitetet och fiskat efter namn och id-nummer på de boende där.

Och den egyptiska oppositionstidningen al-Masri al-Youm har redan berättat på sin förstasida att Kairouniversitetet blir platsen för Obamas förmodat stora tal.

Det är klart att al-Masri al-Youm kan ha fel. Men New York Times medarbetare i Kairo berättar om hur det putsas och fejas på det stora universitetsområdet i Giza, väster om Nilen.

Varför denna städiver? undrar NYT:s reporter.

– För att vi är väldigt stolta över att vara värdar för USA:s president, svarar Galila Mukhtar som arbetar med universitets pr-avdelning.

Eller hon kanske inte längre har sitt jobb kvar, efter att ha pratat bredvid mun med New York Times? USA:s jättelika ambassad i Kairo säger ingenting om var talet ska hållas och det gör inte heller Vita huset.

Men enligt al-Masri al-Youms sannolikt välunderrättade källor kommer universitetet att hållas stängt för de 200 000 studerande nästa torsdag och universitetspersonal sägs ha blivit utlovade en fridag. Endast femton studenter från vart och ett av universitetes fakulteter kommer att närvara, heter det.

Bitte Hammargren

En lösning av Cypernkonflikten är inte en fråga för EU utan främst för FN och de folkvalda parterna på ön – dels för president Dimitris Christofias internationellt erkända regering på den södra, grekcypriotiska delen av ön, och dels för Mehmet Ali Talat, president i den utbrytarrepublik på nordsidan som endast Turkiet erkänt.

Men eftersom Cypern togs in som medlemsland i EU innan konflikten var löst i denna forna brittiska koloni – turkcyprioterna röstade ja, medan grekcyprioterna röstade nej i en folkomröstning om den förre FN-chefen Kofi Annans fredsplan – så har det lilla Cypern fått vetomakt över varje steg i Turkiets EU-ansökan.

En lösning av Cypernfrågan ligger därför i varje turkisk EU-väns intresse. Och nu finns det positiva signaler om att Christofias och Talat är på väg att nå fram till en fredsplan, med FN:s hjälp.

– Om 2-3 månader förväntar vi oss framsteg från de bägge ledarna. EU måste stödja den processen, sade Turkiets statssekreterare, ambassadör Ertugrul Apakan när han i dag talade på ett möte i Stockholm om Turkiet och EU under det svenska ordförandeskapet.

Nu är den turkiska allmänheten förgrymmad över att EU utsätter turkcyprioterna för en sanktionspolitik. Statsvetaren Sylvia Tiriyaki från Istanbul Kültür Universitesi hävdade att det inte finns någon juridisk grund för en isoleringen av turkcyprioterna – som ju också är EU-medborgare.

Att den turkiska militären ockuperade nordsidan 1974 och att turkcyprioterna utropat en egen stat är ingen legal grund för isoleringspolitiken, hävdade Dr Tiriyaki i polemik med Cyperns Stockholmsambassadör Pavlos Anastiades under mötet på Utrikespolitiska institutet.

– FN:s generalsekreterare har sagt att FN-resolution 541 och 550 (som säger nej till turkcyprioternas republik och Turkiets erkännande av denna) inte utgör ett hinder för att ta bort sanktionerna mot norra Cypern. Och Europarådet har begärt att isoleringen av nordcyprioterna ska upphöra, sade Sylvia Tiriyaki.

Turkiets chefsförhandlare med EU Egemen Bagis sade i en SvD-intervju tidigare i maj att Turkiet skulle öppna alla sina hamnar och flygplatser för cypriotiska transportmedel om bara EU upphör med isoleringen av invånarna på norra Cypern.

– Den 26 april 2004 tog EU:s ministerråd ett beslut om att upphöra med sin isolering av turk-cyprioterna, sade Europaminister Egemen Bagis.

Men när SvD ställde frågan om så kommer att ske under det svenska ordförandeskapet vill inte kabinettssekreterare Frank Belfrage ge några löften.

Frank Belfrages turkiske motpart, ambassadör Ertugrul Apakan ville inte heller uttrycka sådana förväntningar på det svenska ordförandeskapet (även om han nog hyser dem).

– Det jag förväntar mig är en allomfattande fredslösning på Cypern under FN:s ledning, sade statssekreteraren från Ankara.

Och Cyperns Stockholmsambassadör lät också hoppfull:

– Restriktionerna mot norra Cypern beror på ockupationen (från turkisk militär) och utbrytarstaten. Men jag håller med om att fokus nu måste ligga på en bred lösning av Cypernfrågan.

Bitte Hammargren

Mycket i Mellanöstern kretsar kring val detta halvår. Libanon går till val den 7 juni – samma dag som EU-parlamentsvalet äger rum .

I Libanon står den Saudi- och USA-stödda 14-marsrörelsen mot den Iran- och Syrienstödda 8-marsrörelsen.

Detta förestående val har fått både USA:s utrikesminister Hillary Clinton och vice president Joe Biden att göra överraskande besök i Beirut denna vår.

Utländska intressen öser in pengar till de respektive blocken. Utgången av valet har maktpolitisk betydelse för hela Mellanöstern.

Ett val som vinns av 8-marsrörelsen, inklusive Hizbollah, kommer att stärka Irans ställning i regionen. Ett val där 14-marsrörelsen tar hem segern stärker Saudiarabiens och USA:s intressen.

Utomstående krafter har svårt att hålla fingrarna borta från den libanesiska arenan. I ett Libanon som plågas av sekterism finns många som är villiga att ta emot stöd (inklusive vapen) från utlandet – vilket gör att detta lilla land lätt blir en spelplan där större, utländska makter gör upp, med benäget bistånd av olika lokala intressen.

Ett libanesiskt val utan våldsdåd är svårt att föreställa sig.

Det gör inte heller nätsajten NOW Lebanon.

Men där befarar man inte att valet kommer att sätta landet i brand utan tror att våldet kommer att begränsas till de områden där det av tradition är spänt mellan olika befolkningsgrupper: som i Tripoli i norr.

Nu kommer det att finnas valobservatörer i Libanon: från Arabförbundet, EU och USA.

Men det är inte alla som välkomnar dem. Nättidningen Menassat i Beirut kommenterar:

In the case of Lebanon, public opinion about international monitoring will draw inevitable comparisons with the 2006 legislative elections in Palestinian Territories.

Hamas came out the winners in 2006 in an election that was independently monitored by ex-US President Jimmy Carter’s human rights center, The Carter Center, and the NDI.

“The delegation found the elections to be peaceful, competitive, and genuinely democratic” and still the integrity of the elections did not translate into international recognition of Hamas’ legitimacy as the newly elected government.

Viktigare än de utländska valobservatörerna blir av allt döma den libanesiska armén som kommer att ha skärpt beredskap på valdagen. Totalt ska 45 000 soldater från Libanons armé och inrikesministeriet vara utposterade på valdagen.

Bitte Hammargren

Mediernas fokusering på en tvåstatslösning i den israelisk-palestinska konflikten är ”barnslig och dum”, anser Ron Dermer, rådgivare till Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Nu är det inte bara medierna som är fokuserade på en tvåstatslösning. En sådan syn på en konfliktlösning har också USA, och inte minst president Barack Obama, vilket framgick med all tydlighet när han tog emot Netanyahu i Vita huset i veckan.

FN-systemet, liksom EU sluter upp bakom tvåstatsmodellen som en lösning på den 62 år långa israelisk-palestinska konflikten. Det gjorde också Arabförbundet i sin Beirutdeklaration 2002. Liksom PLO. Samt den israeliska mitten och vänstern. Det är målet för Vägkartan för fred.

Alternativen – en stat mellan Medelhavet och Jordanfloden – förespråkas främst av fundamentalister på olika sidor. Den hårda ideologiska grenen av bosättarrörelsen i Israel ser varje territoriell eftergift från Västbanken som förräderi.

Israels förre premiärminister Yitzhak Rabin mördades av en judisk-israelisk extremist av detta skäl.

De palestinska islamisterna i Hamas har i stället som mål en islamisk stat mellan havet och floden (även om Hamasledare som Khaled Mashaal i Damaskus sagt sig godta en palestinsk stat inom 1967 års gränser, dock utan att vilja erkänna Israels rätt att existera).

Att Israels nye premiärminister och USA:s nye president drar åt olika håll har vi redan berättat i SvD. Klyftan lär bestå så länge Netanyahu vägrar bekänna sig till en tvåstatslösning.

För övrigt: Haaretz kolumnist Gideon Levy skriver entusiastiskt om Barack Obama som en verklig vän av Israel, som en ledare som håller på att rädda Israel från sig självt, genom att gå in för att det någon gång ska bli ett slut på ockupationspolitiken.

Svenskisraeliska Anna Veeder skriver på sin blogg om 57-statslösningen, tanken som drivs av Jordaniens kung Abdullah att Israel skulle kunna få fred med hela den muslimska världen i utbyte mot land.

Bitte Hammargren

Somliga brukar tala om ”moderata” arabstater – i meningen återhållsamma. Fast jag har svårt för att säga så. När vi talar om Egypten, Saudiarabien eller Tunisien till exempel är det rimligare att säga USA-vänliga arabstater.

Men särskilt återhållsamma kan man knappast säga att styrelseskicken är i dessa länder. Titta på hur det går för oliktänkande.

Eller titta på hur valen sköts – om de alls hålls.

Senaste exemplet är det saudiska kungariket. Därifrån meddelas i dag att kung Abdullah bin Abdul Aziz al-Saud har ställt in de lokalval som var planerade i år. I stället får sittande kommunfullmäktige förlängda mandat på två år.

I Saudiarabien hölls kommunalval år 2004, men bara hälften av platserna i fullmäktigeförsamlingarna var valbara. Kvinnor var utestängda från valet, både som kandidater och väljare. Dessutom har kommunfullmäktige endast rätt att föreslå projekt. Besluten fattas i stället av kommundirektörer och ministeriet för kommuner och landsbygdsfrågor i Riyadh.

Men Saudiarabien är inte immunt mot trycket för förändring. Lokalvalen för fem år sedan kom efter krav från ledande reformister och petitioner som skrevs på av tusentals medborgare i det saudiska kungariket.

Den styrande familjen i Saudiarabien, Huset Saud, ville dock inte att kommunfullmäktige skulle väljas helt och hållet och det ville inte heller deras vänner i Washington.

Likaså får saudierna ännu vänta på rösträtt till parlamentet eller kvinnlig rösträtt.

Där har dessbättre Kuwait gett saudierna ett nytt exempel genom att tillåta kvinnor att ställa upp i parlamentsvalet. Och i söndags, den andra gången det blev möjligt, gick det vägen. Fyra kvinnor valdes in.

Dessa fyra pionjärer, bland dem en liberal som Rola Dashti, utgör visserligen endast åtta procent av ledamöterna. Men de fyra kvinnorna valdes in utan kvotering.

Jag undrar om inte den siffran står sig ganska bra om man jämför med könsfördelningen i stora svenska bolagsstyrelser?

Och om vi tar ett annat exempel: det dröjde tills 1995 innan USA:s senat hade samma andel kvinnliga ledamöter (i USA:s representanthus nådde man upp till åtta procent 1993) som Kuwait fick i år.

Att sedan parlamentet i Kuwait City inte är suveränt och att det styrande kungahuset i princip skulle kunna upplösa det igen är en annan historia.

Men bland de invalda finns många kritiker av kungahuset, även shiiter.

Så kanske Kuwait kan närma sig det mindre auktoritära och mer återhållsamma?

Bitte Hammargren

Sverige har dåligt anseende i Mellanöstern och Nordafrika (MENA), konstaterar Svenska Institutet i en ny rapport.

Bland jämförbara länder har bara USA, Nederländerna och Danmark sämre anseende, heter det i studien ”Sverigebilden i MENA”.

Undersökningen är gjord i Egypten, Förenade arabemiraten, Jordanien, Libanon, Pakistan, Saudiarabien och Syrien. Av dessa länder var Sveriges anseende sämst i Egypten, Pakistan och Saudiarabien.

Svenska institutets generaldirektör Olle Wästberg säger i ett pressmeddelande:

– Det är tydligt att ju lägre kännedomen om Sverige var i något av panelländerna, desto sämre anseende för oss.

– Om inte Sverige väcker positiva associationer drabbar det såväl svenska företag som organisationer och politiska aktörer. Därför måste Sverige agera för att stärka vårt lands ställning och rykte i Mellanöstern.

Det mest negativa undersökningsområdet för Sveriges del var kultur, tätt följt av handel och utbildning.

Som motmedel vill nu SI satsa på bland annat utbytesprogram inom kultur och utbildning samt ge mer stöd till ”progressiva opinionsbildare” i regionen.

Läs rapporten här.

Bitte Hammargren

ANKARA

Turkiet har många grannländer. Dessa grannar vill landets nye utrikesminister Ahmet Davutoglu, som jag träffade på Europadagen den 9 maj här i Ankara, ha ”noll problem med”.

Denne professor i statskunskap blev utrikesminister i veckan. När han, inför SvD och ett tiotal andra medier från olika EU-länder, lägger ut texten om sin nollvision kan den tolkas på två sätt. Den som vill tolka den snävt ser en turkisk utrikespolitik som är kameleontartad och ofokuserad och som inte har lika hög växel i Europasamarbetet och reformpolitiken som för ett par år sedan. De ser också ett Turkiet som tappade en del av sitt aktiekapital inom Nato, och bland en del EU-länder, genom att försöka gå emot Anders Fogh Rasmusssen som ny Natochef.

Den som vill tolka utrikesministerns nollvision på ett bredare sett ser ett Turkiet som är djupt engagerat i Kaukasus, på Balkan, i Mellanöstern och inom alla de stora europeiska institutioner som Turkiet är medlem av (med undantag för EU, där Turkiet befinner sig i en haltande förhandlingsprocess).

Den som tittar brett ser ett huvudsakligen muslimskt men ändå sekulärt land med ett stormaktsförflutet som bedriver en utrikespolitik i närområdet på ett sätt som kan kallas för neo-osmanskt . Det går många trådar tillbaka till det gamla osmanska väldets intresseområden.

Som en del av denna nollvision kan man också se öppningen mot Armenien, vilket i bästa fall kan leda till en normalisering när nu USA är i färd med diplomatisk massage av Azerbajdzjan (det sistnämnda landet hotar med att länka sina gasledningar till det ryska nätet ifall Turkiet skulle ”svika” dem i konflikten kring Nagorno-Karabach).

Ahmet Davutoglu beskriver sitt Turkiet som ett land med många ansikten. Mångfalden är en tillgång, inget minus, hävdar han när han som pinfärsk utrikesminister möter oss journalister från olika EU-länder.

– I Mellanöstern beundrar man vårt inflytande i exempelvis Irak, där vi arbetar på att få med sunnipolitikerna i politiken. När vi talar med dem gör vi det på irakiers vis, säger Davutoglu.

Det borde gälla i åtminstone bokstavlig mening. Utrikesministern talar flytande arabiska.

– När vi talar med syrierna gör vi det på syriernas vis. Med israelerna talar vi som någon som tillhör denna region. Om man talar med irakierna på ett europeiskt vis får man inget inflytande. Men i vår traditionella utrikespolitik fortsätter naturligtvis våra relationer med Nato och EU, tillägger han.

Ahmet Davutoglu är som tidigare rådgivare till premiärminister Tayyip Erdogan en av arkitekterna till Turkiets utrikespolitik sedan AKP kom till makten 2002. Han har varit en spindel i nätet i medlingen mellan Syrien och Israel och försöken att spela en medlarroll mellan Hamas och Israel (där släpper dock inte gärna Egypten någon annan över bron). Men också fotbollsdiplomatin” gentemot Armenien har han varit delaktig i.

– Turkiet är geografiskt, politiskt och historiskt inte något endimensionellt land. Vi tillhör Europa, Asien, Balkan, Mellanöstern, Kaukasus, Medelhavet och till och med Kaspiska havet. Hur kan en turkisk utrikesminister eller ens en beslutsfattare glömma bort någon sida av denna sak?

– Om det blir en kris i Bosnien, tänk då på att det finns fler bosnier i Turkiet än i Bosnien. Det finns fler albaner här än i Albanien. Fler tjetjener här än i Tjetjenien. Fler kurder här än i Irak. Och vi har araber och andra folkslag. Vi kan inte ignorera detta. Dessa politikområden är förenliga, inte separerade från varandra.

– Om vi säger att vi ska ha noll problem med våra grannländer, är det då en europeisk värdering? Ja! I Bagdad är jag som en Bagdadbo, i Bryssel är jag som en europé. Det är ingen skillnad.

Vad gäller konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan fortsätter Ahmet Davutoglu:

– Vår utrikespolitik ska inte var krisorienterad. Det är inte på grund av konflikten mellan dessa länder som vi närmar oss Kaukasus. Vi har en vision av noll problem med våra grannar. Det är därför vi har öppnat en dialog med Armenien. Det är därför vår president har träffat Armeniens och rest till Jerevan innan det ens var tänkbart.

Nu kan man dock ställa sig frågan ifall ett ”neo-osmanskt” Turkiet satsar på sitt närområde som ett alternativ till det EU-medlemskap som har hägrat i årtionden, men som många européer – likt Frankrikes Nicolas Sarkozy – inte vill ge dem.

Ledaren för tankesmedjan Tesev, Can Paker, en liberal och affärsman säger:

– Regeringspartiet AKP låter en del av sin utrikespolitik vila på ett engagemang i Mellanöstern och Kaukasus. Men de formar sin utrikespolitik även i relation till USA och EU. Turkiet vill spela en ledarroll i denna region, men tänker inte avvika från sitt europeiska spår på grund av detta.

Men för andra turkar kan utrikespolitiken i närområdet se ut som ett alternativspår till EU. Så här säger en bedömare:

– Folk har en känsla av att vad Turkiet än gör så blir vi aldrig accepterade av EU. Den känslan måste brytas. Och det kan göras med hjälp av Cypernfrågan.

I söndagens SvD (papperstidningen) berättar jag mer om hur Turkiets nye utrikesminister ser på Cypernfrågan, EU och det kommande svenska ordförandeskapet.

Bitte Hammargren

ANKARA

FN:s undersökningsteam anklagar Israel för att sprida falska uppgifter om sina attacker mot FN-skolor och andra FN-byggnader i Gaza under vinterns konflikt med Hamas – den som kallades Operation gjutet bly i Israel.

Den undersökning som beordrats av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon kom fram till att vit fosfor ”otvetydigt” användes vid attacker mot flera skolor, öppenvårdskliniker samt FN:s högkvarter i Gaza, rapporterar bland annat Turkish Daily News här i Ankara.

I Turkiet blev FN-rapporten en stor nyhet, trots att följderna av regeringsombildningen i Ankara och dödsskjutningarna vid en förlovningsfest i sydöstra Turkiet stjäl utrymme. Men i Ankara och Istanbul känner man närheten till Mellanöstern och den turkiska diplomatin är synnerligen engagerad i närområdet just nu.

i Turkish Daily News lyder rubriken om FN-rapporten: ”Israel träffade avsiktligt israeliska civila, säger FN”.

FN:s egen utredning bestrider de resultat som den israeliska militären, IDF, kommit fram till. IDF:s ledning hävdar att de egna trupperna agerat helt i enlighet med internationell lag under vinterns Gazakrig.

FN kommer att begära 90 miljoner kronor i kompensation för förstörelse på FN-byggnader i Gaza.

Men svagheten i utredningen är att den begränsar sig till attacker mot FN:s personal och byggnader. Vad som hände under krigsdagarna utanför dessa domäner FN-chefens utredare inte in på.

Och några rättsliga efterräkningar blir det inte, har FN-chefen Ban Ki-Moon lovat de israeliska ledarna.


FN:s råd för mänskliga rättigheter har också satt i gång en undersökning, men den har inte lika stor tyngd som en rapport från FN:s generalsekreterare. Men MR-rådets utredning leds av Richard Goldstone, en sydafrikansk domare med starkt internationellt renommé. Han har bland annat varit chefsåklagare för krigsförbrytartribunalerna i Jugoslavien och Rwanda.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon befann sig själv i Israel när FN:s livsmedelslager i Gaza antändes av vit fosfor.

Tidningen Independent har fler detaljer om FN-chefens utredning:

Rapporten säger bland annat att den israeliska militären var “involved in varying degrees of negligence or recklessness with regard to United Nations premises and to the safety of United Nations staff and other civilians within those premises, with consequent deaths, injuries, and extensive physical damage and loss of property”.

FN har undersökt attacken den 6 januari när uppemot 40 civila dödades utanför FN-skolan i Jabaliya, vilken då användes som skyddsrum, samt den förödande attacken med vit fosfor mot FN-organet Unrwas huvudkontor i Gaza den 15 januari, när livsmedelslagrets stacks i brand.

I båda dessa fall vill FN att Israels regering ska erkänna att påståendena om att militanta palestinier skulle ha använt dessa platser som avskjutningsramper ”var osanna och beklagliga”.

FN konstaterar också att israeliska medborgare i västra Negev både tidigare och än i dag utsätts för ”urskillningslösa raketattacker” från Hamas och andra militanta palestinska grupper.

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Säg Schengen eller visum till ett EU-land – och vanligtvis fridsamma, lugna turkiska medborgare får något mörkt i blicken.

Vill man förstå varför turkiska medborgare som i princip är för EU-anknytning – med allt vad det innebär av anpassningskrav i fråga om ekonomiska reformer, öppenhet och mänskliga rättigheter – ändå misstror möjligheterna för Turkiet att bli medlem i EU så handlar det inte bara om Frankrikes president Nicolas Sarkozy eller Tysklands förbundskansler Angela Merkel – vilka står för olika grader av avoghet för ett turkiskt medlemskap i EU.

Nej, det handlar lika mycket om det högst personligt upplevda, känslan av förnedring som var och en av dem känner när de ska söka visum till något EU-land.

Det drabbar också personer som är väl kända av europeiska konsult och ambassader i Turkiet – personer som har en säker inkomst och karriär i sitt hemland och som utan svårigheter kan resa till USA, men som känner hur hela muren av misstro reser sig när de ska söka visum till något EU-land.

Några exempel. En kvinnlig turkisk akademiker, Dilek Kurban, verksam inom tankesmedjan Tesev, berättar med en suck:

– Jag har bott sju år i USA, utan problem. Efter den 11 september 2001 kunde jag få visum till USA som gällde i tio år framåt! Men om jag ska besöka ett EU-land så läggs hela bevisbördan på mig. Det snackas det om dialogen mellan Turkiet och EU inom det civila samhället. Men bara att göra en ansökan kostar var och en 100 euro (drygt 1 000 kronor).

Och då är det ingalunda säkert att visumansökan får ett positivt svar.

En manlig akademiker med ett statusjobb i Istanbul berättar om hur det gick när hans fru blev inbjuden av Amnesty International att gästföreläsa på bokmässan i Frankfurt:

– Det korta visum hon beviljades gick ut 1,5 timmar efter det att hon skulle ha avslutat sitt anförande i Frankfurt. Sånt här gör verkligen folk urförbannade.

Den här inbjudna talaren åkte inte – hon ville inte bli utsatt för förnedringsprocessen.

Samma förnedringshistoria när det gäller visumansökningarna upplever den turkiske affärsmannen Can Paker som i 30 års tid har varit vd för ett tyskägt företag i Turkiet.

Hugh Pope, som i många år arbetat som Wall Street Journals korrespondent i Turkiet men som nu jobbar för International Crisis Group, tillägger:

– Turkiska medborgare som söker visum till EU-länder måste fylla i typ 20 olika dokument. Det är som att tvingas klä av sig helt näck.