X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Den libanesiska valrörelsens mest korkade kampanjaffisch kan härmed utses. Det är den kristne generalen Michel Aouns fria patriotiska rörelse som tror att libanesiskor kommer att rösta på hans parti med hjälp av en bimbolook och budskapet: Se vacker ut och gå och rösta (Sois belle et vote).

Visst är politik i Libanon ett manligt reservat – med undantag främst för änkor till politiker som tar över efter fallna män. Men sådana affischkampanjer kan inte fälla avgörandet för de libanesiskor i Achrafiyeh eller Berget Libanon som tvekar mellan blocken (pro-Syrien och pro-Iran eller pro-Saudi och pro-USA) i parlamentsvalet den 7 juni.

Affischkampanjen har framkallat elaka och roliga parodier. Pseudonymen Kaya har lekt med orden och lagt en ny valslogan på samma bild med hjälp av Photoshop, men nu med orden: ”Bêêêle et vote”.

Det är en lek med ord där hon blandat samman orden för vacker och korkad.

Fria patriotiska rörelsens slogan tar inte libanesiska kvinnor på allvar, men samma förklenande metod och samma kommunikationsmiss hade andra partier i Libanon också kunna göra sig skyldiga till, säger Kaya till Les Observateurs.

– Problemet är att partierna inte har riktiga program, säger hon.

På Les Observatuers sajt, som väninnan i Beirut tipsat om, hittar man fler vassa parodier av valaffischerna, som den här som anspelar på silkontemat:

Aouns parti har, okänslig för dessa parodier, också lanserat en kampanjvideo på samma bimbotema à la libanaise som visas på tv. Frilansjournalisten Alexandra Sandels i Beirut, som på nättidningen Menassat skrivit om den debatt som kampanjen orsakat, säger att videofilmen trots allt tycks gå hem hos en del kristna medelklasstjejer/kvinnor. Men inte hos majoriteten.
Här kan ni själva se videon:

Men i ärlighetens namn måste också tilläggas att det finns läsare av denna blogg som tycker att affischkampanjen inte alls är så dum – förutsatt att man känner till filmen Sois belle et tais-toi (Gör dig vacker och håll käften).

Från Marocko skriver en bloggläsare: ”Känner man till den filmen blir valaffichens budskap snarare: lägg gärna ner tid och kraft på att vara vacker, men gör din röst hörd. Ganska bra, tycker jag…”

Och från Göteborg skriver en annan läsare:

”Det är svårt att förstår politiken i Libanon, även vi som är födda där gapar stort när saker händer. Men här har du missat en viktig poäng, tror jag. För kampanjaffischen handlar inte om bimbolook och snygghet, som du skriver. Tvärtom handlar det om att uppmana kvinnorna att rösta och inte vara ett sexobjekt eller en kund för plastkirurgi.

Det finns ett engelskt uttryck som säger ’Be beautiful and shut up’ och på franska betyder det ’Sois belle et tais-toi’. Det är därifrån parodin kommer. Kampanjen leker med orden.”

Bloggläsaren i Göteborg fortsätter: ”Flickan på kampanjaffischen är student. Hon säger i en intervju att hon är stolt över sin deltagande i kampanjen.”

Men libanesiska feminister triggas till att göra nya parodier på kampanjaffischen, som nedanstående varint med en misshandlad kvinna, där det nu heter efter att rödpennan varit framme:

Var smart och rösta blankt.

Debatten om valaffischen går vidare i Libanon. Så här skriver en signatur på franskspråkiga Les Observateurs under rubriken Man måste leva i Beirut” (för att förstå detta).

”Även om libanesiska kvinnor fick rösträtt innan de franska kvinnorna spelar de ingen verklig roll i det libanesiska samhället. De kan till exempel inte låta barnen ärva mammans nationalitet (om hon är gift med en utländsk man) och de kan inte resa utomlands utan makens tillstånd. Och i arbetslivet går en barriär mellan män och kvinnor”.

Läs också mer om debatten på engelskspråkiga Menassat.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Det finns en arabisk HBT-rörelse som den brittiske journalisten Guardian-journalisten Brian Whitaker berättade om i boken Onämnbar kärlek.

Även om det inte hålls gayparader i de arabiska huvudstäderna (däremot i Jerusalem, där judiska, muslimska och kristna fundamentalister fick en fråga de kunde enas emot) så finns det en arabisk gayrörelse som börjar sticka upp huvudet ovanför vattenytan.

Som i Libanon inför parlamentsvalet i juni. Där kräver HBT-rörelsen att parlamentarikerna i Libanon ska deklarera sin vilja att avskaffa paragraf 534 i strafflagen vilken kriminaliserar ”sexuella handlingar som strider mot naturen”.

På nätet cirkulera en lista där libaneser i och utanför landet – men märk väl, endast libaneser – ombeds skriva på en petition med krav på alla medborgares likaberättigande, så att den kan skickas till de 128 nya parlamentsledamöterna direkt efter valet.

Självklart finns det även i grupp på Facebook för dessa krav. Facebook har många vänner i arabvärlden.

Bitte Hammargren

Utrikesminister Hillary Clinton kom i dag på ett oväntat besök till Beirut. Det var en mindre sensation. Jag vet inte hur långt bak i tiden man måste räkna för att hitta en amerikansk besökare i Libanon av samma dignitet.

Men det visar hur viktigt det libanesiska parlamentsvalet i juni är för USA – och inte bara för USA. Rapporter visar att det hälls in mycket utländsk valuta i Libanon just nu för att försöka påverka väljare på marginalen. Röstköp, helt enkelt.

Beiruttidningarna Daliy Star , L’Orient le Jour och Nahar har mer att berätta.
Fast franskspråkiga L’Orient le Jour toppade sin sida med ”la grippe porcine” (svininfluensan) när jag senast tittade – vilket osökt leder tankarna till den israeliske hälsovårdstjänsteman som tycker att denna epidemi bör döpas om till ”mexikanska influensan” av hänsyn till judar och muslimer.

Men tillbaka till Libanon: Valet där handlar om huruvida majoriteten kommer att rösta för den Saudi- och USA-vänliga 14 mars-rörelsen som Saad Hariri och premiärminister Fouad Siniora står bakom, eller om den Iran- och Syrienstödda 8 mars-rörelsen, som dominerad av Gudspartiet Hizbollah men där också den kristne generalen Michel Aoun är tongivande, ska få majoritet.
Kampen om väljarna väntas bli särskilt hård i kristna libanesiska områden.

Bitte Hammargren

Chefen för Timbros Medieinstitut Roland Poirier Martinsson är inte nöjd med svenska mediers bevakning av Gazakriget i vintras. Det framgår av hans rapport Mediernas krig: bevakningen av Gaza, som presenterades tidigare i april.

Det kan vara nyttigt och upplivande med granskning, när den känns oförutsägbar.
Men är Roland Poirier Martinsson det? Det verkar som om han hade bestämt sig på förhand.

Tankesmedjan Timbro har en tydlig ideologisk profil – inget fel i det. Men Martinsson vill möjligen passa in Israel-Palestina-konflikten på en traditionell höger-vänster-skala. Det vill många i den svenska debatten, men det håller inte med verkligheten, menar jag.

En Hamasman som förbjuder sina döttrar att klä sig som de vill eller som stöder raketbeskjutning mot israeliska skolgårdar är inte ”vänster”. En israelisk regering som låter bosättare slå upp sina hus på privatägd palestinsk mark är inte ”höger” i traditionell mening. Att vara borgerlig betyder väl rimligen att man försvarar både folkrätten och äganderätten?

Jag avundas inte Roland Poirier Martinsson som har plöjt igenom hundratals artiklar i de fyra Stockholmstidningar och som dessutom har läst på nätet.
Men intressant nog hittar han ingen enskild artikel som han kan hålla fram som ett riktigt skräckexempel.

Han tycker inte att man kan säga att de stora Stockholmsmedierna skulle vara propalestinska eller antiisraeliska i någon djupare mening. Men han vänder sig mot vad han ser som ”den ackumulerade effekten”, vilken enligt Martinsson systematiskt skulle ha missgynnat Israel.

Stämmer det?

Nu nåddes ingen ansvarig för SvD:s nyhetsbevakning av inbjudan till det seminarium där rapporten presenterades. Det kan möjligen ha berott på den moderna teknikens förbannelser, som att mejl fastnar i spamfilter…

Så här kommer därför några kommentarer i marginalen till TMI-rapporten ”Mediernas krig.

Först en kommentar från SvD:s redaktionschef Martin Jönsson:

”Jag tycker att Martinssons rapport alltför ofta blir precis så tendentiös,
förenklande och förutbestämd i sin konformitet som han anklagar mediernas
rapportering för att vara. Det finns en del tankeväckande i den, men jag
tycker inte att man utifrån den kan sätta ett generellt underbetyg på
bevakningen.”

Roland Poirier Martinsson begränsar sin granskning till de 22 dagar som kriget varade, från den 27 december 2008 fram till eldupphör.
Under denna period släpptes ingen journalist in i Gaza, varken av Israel eller Egypten, som båda bidrar till den blockad som fortsätter mot Gaza.

Israels och Egyptens vägran att släppa in medier i Gaza var ett stort hinder för pressfriheten, men Martinsson berör dessa förhållanden endast fragmentariskt.

SvD hade som så många andra tidningar en reporter på plats i Israel – Emma Löfgren – varmed det israeliska perspektivet var väl täckt.
Martinsson påstår att svenska medier skulle ha använt sig av stringers i Gaza, men frågan är vad han menar? SvD ringde in till källor i det civila samhället i Gaza, oftast namngivna. Skribenterna var våra egna.

Roland Poirier Martinsson drar felaktiga slutsatser när han påstår att medierna i stort inte skulle ha beskrivit Hamas raketattacker som brott mot krigets lagar.
SvD har aldrig någonsin påstått annat än att Hamas raketbeskjutning mot civila israeler, liksom tidigare självmordsbombningar mot israeliska civila, skulle vara krigsförbrytelser. Det har sagts många gånger under årens lopp och kan sägas på många olika sätt. Det kan beskrivas som brott mot folkrätten, eller som raketregn eller våldshandlingar som terroriserar israeliska civila. Eller som urskillningslös beskjutning mot de platser där civila lever och bor.

Martinsson hävdar att han studerat såväl papperstidningarna som webbtidningarna. Nätet kan vara svårt att få en överblick av i efterhand, men där hindras vi ju inte av papperstidningens deadline.

Och eftersom kriget pågick under den tid när västvärlden smälte julmaten och när det var flera tidningsfria dagar pågick en stor del av bevakningen på nätet, både av Emma Löfgren från Israel, från SvD:s nyhetsreporterar och av mig själv som utrikesreporter, däribland på denna blogg.

Den 23 december skrev jag i papperstidningen om hur Gazas invånare hoppas på nya medlare så att vapenvilan skulle kunna förlängas och blockaden hävas. De som köade för bröd – en bristvara – visste att kriget kunde komma. Isoleringspolitik mot Gaza var med utrikesminister Carl Bildts ord ”ett brott mot proportionalitetsprincipen” eftersom ”oskydliga civila drabbas”.
Men dessa omständigheter problematiserars inte av Roland Poiriet Martinsson.
På juldagens kväll skrev jag om hur Hamas raketbeskjutning kunde provocera fram en israelisk reaktion under rubriken Olmerts sista varning.

Ehud Olmert, medan han ännu var premiärminister. Foto: Reuters

Martinsson efterlyser en historisk och politisk överblick, men har han det? Han nämner antalet raketer från Gaza, men inte antalet israeliska flyganfall mot denna isolerade enklav. Han nämner inte FN:s delningsplan från 1947, skriver inte om hur Hamas föddes under ockupation, en gång gynnat av de israeliska myndigheterna som trodde att de palestinska islamisterna var ett medel att bekämpa de sekulära nationalisterna inom PLO.

The Economist har bättre överblick och insikt. Tidningen skrev på ledarplats en vecka före krigsutbrottet: Lift the siege of Gaza (Häv belägringen av Gaza). Tidningen argumenterade att bästa sättet att försvaga Hamas är att återställa palestiniernas tro på diplomatin. Det gäller fortfarande. Ungdomar i Gaza vet i regel mycket mer än en medelålders svensk om Genèvekonventionerna och FN-stadgan. Men så länge de inte ser att folkrätten gäller dem så betyder det en gynnsam rekryteringsbas för Hamas.

Israels flyganfall inleddes lördagen den 27 december. Från krigets första dag berättade vi om överfulla bårhus i Gaza. I SvD konstaterade Iain Cameron, professor i folkrätt i Uppsala, att Israel hade rätt till självförsvar efter Hamas raketattacker mot västra Negev. Men han sade också att Israel måste agera i enlighet med den internationella humanitära rätten: alla motanfall måste vara proportionerliga.
– Och här måste proportionaliteten ifrågasättas, sade Iain Cameron.

Den frågan kvarstår i debatten sedan dess.

Martinsson begränsar sin granskning till nyhetsrapporteringen, men läsare av papperstidningen ser ju helheten, inklusive ledarsidor och opinionsmaterialet.

Brännpunkt lät två personer från konfliktens kärna komma till tals: dels Hamasledaren Khaled Mashaal, och dels knessetledamoten Shai Hermesh från dåvarande regeringspartiet Kadima. Shai Hermesh berättade från västra Negev och sin kibbutz Kfar Aza om hur en 48-årig kibbutzmedlem, Jimmy Kedoshim, i maj 2008 dödades av en projektil från Gaza inför ögonen på sin fru och sina barn.

SvD var på plats i Kfar Aza dagen därpå och rapporterade från begravningen av kycklinguppfödaren och skärmflygaren Kedoshim, en dag när nya projektiler från Gaza slog ner i detta gränsområde.

Familj och vänner till Jimmy Kedoshim på gränskibbutzen Kfar Aza sörjer hans död. Foto: AP

Det är också märkligt att Martinsson sätter punkt för sin granskning vid eldupphör, innan några svenska eller utländska journalister tilläts komma in i Gaza – eller för den delen de utländska läkare som väntade på den egyptiska sidan av gränsen.

Vissa journalistiska jobb kräver närvaro. Först när jag kom in i Gaza efter eldupphör – eller det som skulle vara eldupphör; även när jag var där flygbombades tunnlar i Rafah – kunde jag t ex träffa Fatahanhängare som fått se sina anhöriga dödas eller sina ben sönderskjutna av maskerade milismän utan uniformsbeteckningar, men sannolikt från Hamas. Ett sådant jobb hade varit omöjligt att göra på telefon.

Först på plats kunde vi journalister få en överblick av krigets konsekvenser – och först så kunde vi fånga berättelserna från de enskilda. Som läkaren Izzedin Abu al-Aish vars tre döttrar dödades av stridsvagnsgranater dagen före eldupphör.

Gazaläkaren Izzedin Abu al-Aish som arbetar på ett israeliskt sjukhus och som fick tre av sina döttrar och en brorsdotter dödade i en granatattack mot familjens hus. Foto: AP

Jag har stått i rummet där flickorna dödades, sett hjärnsubstansen som kletat sig fast på väggarna och sett att detta rum var det enda i omgivningen som träffats av israeliskt artilleri.

Hörnrummet där Izzedins döttrar och en systerdotter dödades av två stridsvagnsgranater.

Foto: Bitte Hammargren

Innan dess hade Emma Löfgren rapporterat från israeliska Sdreot och andra platser i Israel nära gränsen till Gaza, där qassamraketerna slog ned. Hon rapporterade från ett äldreboende i norra Israel där raketer slog ned även från Libanon och hon berättade om israeliska fredsaktivister.

Så några ord om misstänkta krigsförbrytelser, som Human Rights Watch och Amnesty Internationals uppgifter om att Israel olagligt ska ha använt vit fosfor mot civila i Gaza.

Foto: BEN CURTIS/AP

Åttaåriga Fatma Zidane El-Banneh har blivit bränd av vit fosfor. På bilden även hennes mamma.

Roland Piorier Martinsons slutsats är att man bör vara försiktig med att kategoriskt rapportera att vit fosfor använts olagligt av Israel, och i den mån man rapporterar detta, tydligt berätta om nya omständigheter i takt med att sådana framkommer.

Det borde gälla även mediegranskare. Martinsson refererar i sin rapport till att Internationella Röda korskommittén (ICRC) den 13 januari skulle ha sagt att det inte finns några bevis för att Israel använt vit fosfor på ett olagligt sätt. Det var några dagar innan FN:s livsmedelslager i Gaza stad antändes av vit fosfor.

De yttranden från Internationella Röda korset som Martinsson hänvisar till stämmer inte med vad som sägs på ICRC:s egen hemsida. I en Fråga&Svar med ICRC:s vapenexpert Peter Herby, framgår att Internationella röda korset har felciterats.

Ett utdrag från Fråga&Svar daterad den 19 januari:

Does the ICRC consider white phosphorous weapons as they have been used in Gaza to be legal under international humanitarian law?
If ICRC delegates in the field gather credible and precise evidence of violations, or if ICRC medical personnel corroborate reports by others, the ICRC would begin by discussing this with the party concerned – rather than speaking publicly – in keeping with our standard practices. We have not commented publicly on the legality of the current use of phosphorous weapons by Israel, contrary to what has been attributed to us in recent media reports.

Does the use of weapons containing white phosphorous, in particular incendiary weapons, in a populated area give rise to any specific humanitarian concerns?

Yes. White phosphorous weapons spread burning phosphorous, which burns at over 800 degrees centigrade (about 1,500 degrees fahrenheit), over a wide area, up to several hundred square metres. The burning will continue until the phosphorous has been completely depleted or until it no longer is exposed to oxygen. The weapon has a potential to cause particularly horrific and painful injuries or slow painful death. Medical personnel must be specially trained to treat such injuries and may themselves be exposed to phosphorous burns. If used against military targets in or near populated areas, weapons containing this substance must be used with extreme caution to prevent civilian casualties.

ICRC:s talesman i Genève för Mellanöstern och Nordafrika, Dorothea Krimitsas säger så här till mig:
– ICRC:s ståndpunkter har återgetts på ett felaktigt sätt. Det är därför vi publicerade intervjun med Peter Herby. Det är inte bara opinionsbildare som har hänvisat till oss på ett oriktigt sätt. Även Israels regering och dess talespersoner har hänvisat till ICRC på ett sätt som inte återger vår ståndpunkt på ett riktigt sätt.

Den israeliska armén friar sig själv och försvarsminister Ehud Barak säger att den israeliska armén är bland de mest moraliska i världen. Men nu inväntar vi vad FN:s egen utredning kan komma fram till – men dess svaghet är att den är begränsad till attacker mot FN:s personal och byggnader.

Det värt att upprepa vad FN:s förre rättschef Hans Corell sagt i SvD: det behövs krigsförbrytartribunaler som gäller Mellanösternkonflikten. Det skulle innebära att alla misstankar om krigsförbrytelser prövas, oavsett part. Efter Gazakriget skulle det enligt Corell betyda att Hamas ”solklara brott mot folkrätten” skulle få en rättslig prövning.

– Men Israel får i sin rätt till självförsvar inte gå över gränsen för vad som är proportionerligt, säger Hans Corell som vill att de ansvariga på båda sidor ställs inför rätta.

Det är inte mediernas uppgift att agera domare. Men avsaknaden av internationell rättskipning bidrar till att hålla denna långa konflikt vid liv.

Nyhetsrapporteringens kompass är varken ”anti-Israel och pro-Palestina” eller ”anti-Palestina och pro-Israel ” utan snarare pro-folkrätt, sans, balans och pro-fred – om jag får välja. Och så behövs en blick för människorna. På alla sidor.

Bitte Hammargren

Vad skriver arabiska kolumnister om debaclet på FN-konferensen i Genève?
Somliga väljer att inte skriva alls, som en arabisk skribent som jag var i kontakt med under dagen.

Han förklarar sin tystnad:
”Jag tycker att Mahmoud Ahmadinejad får alldeles för mycket uppmärksamhet. Jag vill inte vara med om att blåsa upp honom och ge honom all denna överdrivna publicitet. Fast jag förstår varför israelerna är upprörda över vad han säger, men jag förstår också varför folk på motståndarsidan betraktar Israel som rasistiskt”.

Arabvärldens ledare är inte Irans vänner. Här går en klyfta mellan shia- och sunniislam och mellan det persiskdominerade Iran och arabvärlden. I Egypten har man inte glömt hur Anwar Sadats mördare Khaled Islambouli hyllats med att få en gata uppkallad efter sig i Teheran.

I Egypten har myndigheterna förklarat att det Iranstödda Hizbollah skulle ha planerat att bygga upp en hemlig bas på egyptisk mark för att kunna slå till mot egyptiska mål. Tidningsuppgifterna i Kairo om att en Hizbollahcell ska ha sprängts i landet och Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs bekräftelse på att man försökt skicka in agenter till Egypten (under förevändning att de skulle hjälpa palestinier i Gaza) ledde till ursinniga kommentarer från Egyptens utrikesminister Ahmed Abul Gheit.

– Iran och dess efterföljare vill att Egypten blir en hederspiga för den krönta iranska drottningen när hon träder in i Mellanöstern, förklarade den egyptiske utrikesministern.

Financial Times kunniga skribent Roula Khalaf har mer att berätta:

”Bakom kontroversen kring Hizbollah gömmer sig en mycket djupare oro i Kairo, som också känns av i andra arabiska huvudstäder, att Iran håller på att konsolidera sin ställning i Mellanöstern och att dess status kommer att bekräftas, snarare än tyglas, genom USA” (och Obamas önskan om en dialog).

Qatar är en Iranvän, men som Roula Khalaf påminner så gick den arabiska pressen i taket när en tidigare iransk talman hävdade att Bahrain var en historisk del av Iran.

Det förstående parlamentsvalet i Libanon oroar också arabiska huvudstäder som Kairo, Rabat och Riyadh. Ska det bli 14-marsrörelsens Saudistödda block som vinner eller Hizbollah och dess allierade inom 8-marsrörelsen?
Frågan kan avgöras av väljarna inom Libanons kristenhet.

Och i Israel har den förre chefsfrabbinen Yisrael Lau bjudit in Irans president Mahmoud Ahmadinejad att besöka Yad Vashems Förintelsemuseum i Jerusalem, så att han själv ska kunna se bevisen för nazisternas systematiska massmord på sex miljoner judar.
– Under FN:s internationella beskydd framträdde Irans president drypande av hat mot det judiska folket, förklarade Yisrael Lau i samband med en minnesstund över Förintelsens offer i Auschwitz-Birkenau.

Bitte Hammargren

Israels president Shimon Peres har inför det amerikanska Mellanösternsändebudet, senator George Mitchell, sagt att det inte finns någon militär lösning på kärnvapenhotet från Iran, rapporterar såväl nyhetsbyrån AP som den israeliska tidningen Haaretz.
– Talet om en möjlig israelisk attack på Iran är inte sant. Lösningen i Iran är inte militär, sade Peres enligt den israeliska tidningen.

Men till den israeliska radiostationen Kol Hai sade Shimon Peres häromdagen att Israel kommer att attackera Iran såvida inte Irans president Mahmoud Ahmadinejad skrotar planerna på ett kärnvapenprogram.
– Vi kommer att slå till mot honom, sade Peres enligt Los Angeles Times.

Så frågan är vilken Peresversion vi ska tro på, eller som man säger på engelska: Will the real Shimon Peres please stand up?

Nu hävdar Iran att de inte har några kärnvapenplaner utan att de bara utöver sin rätt att framställa kärnkraft för eget bruk – med full kontroll över hela bränslecykeln.

Välinformerade kontakter i Washington har sagt till mig att tongivande amerikanska politiker i dag har insett att det knappast går att stoppa det iranska kärnbränsleprogrammet, utan att frågan på dagordningen är att förhindra att Iran skaffar sig kärnvapen – medan anrikningsprogrammet av uran inte går att stoppa. Ju mer hotbilden mot Iran ökar desto starkare blir den iranska regimens övertygelse om att de måste ha en kärnvapenoption, heter det enligt denna argumentationslinje.

USA:s försvarsminister Robert Gates – som gick från Bushadministrationen till Obamas regering – tycks vara inne på ett snarlikt spår.

I ett tal inför blivande amerikanska marinkårssoldater sade Gates att en (israelisk) attack mot Iran skulle få farliga konsekvenser. Han tillade att de enda som kan hindra iranierna från att skaffa sig kärnvapen är iranierna själva.
Enligt Los Angeles Times sade Gates att ett militärt angrepp mot Iran endast kan fördröja Irans kärntekniska program från ett till tre år.
Ett anfall, skulle enligt den amerikanske försvarsminister, leda till att ”iranierna sluter sina led och cementerar beslutet att ha ett kärntekniskt program och samtidigt inympa hela landet med ett aldrig avklingande hat mot vem som än slår till mot dem”, sade Robert Gates.

Bitte Hammargren

Mat och annan nödhjälp avsedd för Gazabor ruttnar bort i lagerutrymmen i norra Sinai, rapporterar nyhetsbyrån IPS.

Tre månader efter krigsslutet ligger mjöl, pasta, socker, kaffe, choklad, tomatsås, linser, dadelkakor, juice, kikärter, filtar, sjukhussängar, kateter för sjuka och andra humanitära förnödenheter, som skänkts av regeringar eller frivillig organisationer, kvar i olika lagerutrymmen runt den egyptiska kuststaden El Arish, 5 mil från gränsen mot Gaza, rapporterar IPS.
Mycket har förstörts av regn eller sol och Egyptens vägran att öppna gränsterminalen i Rafah, heter det.
Samtidigt rapporterar FN:s kontor för humanitära frågor, OCHA, i sin senaste månadsrapport att införselförbuden till Gaza kvarstår för sådant som byggnadsmateriel, reservdelar till infrastrukturen samt kontanter, vilket gör det omöjligt att få i gång en fungerande ekonomi.

Bitte Hammargren

Den egyptiske journalisten och bloggaren Wael Abbas – känd i både sitt hemland och omvärlden som en förkämpe för yttrandefrihet – tycks äntligen få ett ekonomiskt problem ur världen. Han får råd att betala för sin nätuppkoppling.

När vi i Sverige firade påsk blev Wael Abbas hemma i Kairo, som jag berättade häromdagen, misshandlad på grund av ett obetalt internetabonnemang.
SR:s Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén hade en intervju med Wael Abbas om saken på Kulturnytt.

Som oberoende nyhetsförmedlare har Wael Abbas en moralisk status men ytterst osäkra inkomster.
Han bjuds ofta att tala på internationella konferenser, men får sällan betalt för det, som när han inledningstalade på Grävande journalisters årsmöte i Örebro nyligen.

Om denna hyllade mediepionjär fått arvoden och inte bara internationellt erkännande kanske han hade sluppit misshandeln och en sönderslagen tand på grund av en obetald räkning för den internetuppkoppling som han delat med en granne.

Dessa omständigheter har fått både Sveriges författarförbund och Publicistklubben att agera. Under Författarförbundets styrelsemöte i går kväll (tisdag) beslöts enhälligt att ta 10 000 kronor ur Hundraårsfonden för att stödja Wael Abbas. Fondon kan enligt stadgarna användas till ”att hjälpa behövande i andra länder”.
Samtidigt har Publicistklubben beslutat att ge Wael Abbas ett ”internetbidrag” på 5 000 kronor.
Återstår nu att se vad styrelsen för Grävande journalister gör.

Bitte Hammargren

Den israeliske fredsveteranen Uri Avinery och hans ”fredsblock” Gush Shalom förutspår att USA:s president Barack Obama snart kommer att drabba samman med Israels nye premiärminister Benjamin Netanyahu över dennes vägran att bekänna sig till en tvåstatslösning.
Netanyahu, som förespråkar ”ekonomisk fred” i stället för en tvåstatslösning, har kallat USA-sponsrade fredssamtal för ”slöseri med tiden” .

I denna möjliga sammandrabbning är det Obama som representerar Israels verkliga intressen, heter det i en annons från Gush Shalom:

THE CLASH

Obama
And Netanyahu
Are about
To clash.

In this confrontation,
It is Obama
Who represents
The true interests
Of Israel.

Ad published in Haaretz, April 10, 2009

En liknande slutsats drog The Economist i en ledare nyligen. Under rubriken Change your tune skriver Economist att USA inte kan ge oreserverat stöd till en israelisk regering som inte bekänner sig till en tvåstatslösning och som fortsätter koloniseringen av Västbanken.

Vems parti kommer den amerikanska judenheten att ta om det blir en sådan sammandrabbning mellan Obama och Netanyahu? Gush Shalom spår att merparten ställer sig på Obamas sida. Här hänvisas till J Streets opinionsmätning i USA som visar att merparten av de amerikanska judarna förstår att alla sidor måste göra svåra kompromisser för att det ska kunna bli fred och säkerhet för Israel, palestinierna och Mellanöstern i stort.

Några slutsatser från J Streets mätning:
* 69 procent av den amerikanska judenheten är för ett aktivt amerikanskt engagemang för att driva fram ett fredsavtal i Mellanöstern, även om det innebär att Obamaadministrationen måste ta offentligt avstånd från eller utöva påtryckningar på både araber och israeler.
* 69 procent av den amerikanska judenheten är för att USA har att göra med en palestinsk samlingsregering bestående av både Hamas och Fatah – trots insikten om att Hamas stämplas som en terroristorganisation på grund av dess vägran att erkänna staten Israel.
En mätning utförd av Truman Institutet på Hebreiska universitetet i Jerusalem visar att samma antal israeler (69 procent) anser att Israel bör förhandla men en palestinsk samlingsregering bestående av Hamas och Fatah – om en sådan kan komma till stånd.

Bitte Hammargren

Den egyptiske bloggaren Wael Abbas som lade fram bildbevis på polistortyr i Egypten är känd i både sitt hemland och i utlandet för sin insats för yttrandefriheten. Han är en orädd frontfigur för den egyptiska bloggosfären.

I Sverige har han varit ett par gånger, senast på Gräv 09, Föreningen Grävande Journalisters årsmöte i Örebro.

Han lever i ett hårt klimat i sitt hemland. Wael Abbas har i helgen via Facebook och mikrobloggen Twitter meddelat att han och hans mamma utsatts för misshandel av en polis och ytterligare en person – och att han sedan hållits kvar hos polisen i flera timmar när han skulle anmäla händelsen.

Bråket ska ha utlösts av ett gräl med en granne om ett internetabonnemang.

I gryningen på påskdagen den 11 april skrev han på Twitter:

fyi i’m currently under arrest, if u did not hear from me today then i was not released

Kort därefter skrev han att en person som hade kunnat vittnat till hans försvar fått kalla fötter och backat ur.

Några timmar senare fortsatte Wael Abbas via mikrobloggen:

so tired and hungry and thirsty but no appetite, yet glad that i did not yeild to pressure

Han är försatt på fri fot men historien tycks inte slut därmed.

TT har talat med Wael Abbas som berättar att polismisshandeln kostade honom en tand bland annat.

Committee to Protect Bloggers följer händelseutvecklingen och hävdar att den misshandlande polismannen kan ha varit ute efter sätta dit Wael Abbas genom att anklaga honom för förtal.

”Det är möljligt att hela situationen är riggad så att han kan gripas för det, även om det återstår att se”.

Här är några korta rader från Wael Abbas twitter i helgen:

* preparing to be left with no eyewitnesses at all

* suspicion that the whole thing was staged to get me, not sure yet

* the officer denies his presence during the assault and they are accusing me of assault too

 

Fortsättning följer.

På bloggen och i SvD:s papperstidning har jag flera gånger berättat om Wael Abbas, exempelvis när han han var en av gästerna på ett medieseminarium som Svenska Institutet anordnade.
Där kallade den danske religionshistorikern och Egyptenkännaren Jakob Skovgaard-Petersen bloggaren och människorättsaktivisten Wael Abbas för mer trovärdig än egyptiska statsmedier.

Som oberoende nyhetsförmedlare har han en moralisk status, men däremot ingen säker inkomst. För mig berättar han i förbigående att han inte fick något arvode för sitt inledningstal på Gräv09 i Örebro. Wael Abbas var för blyg för att fråga och Grävande journalisters styrelse erbjöd honom inget arvode.
Om han hade fått inte bara erkännande utan även betalt för sitt arbete så hade han kanske haft pengar att betala sitt internetabonnemang och därmed sluppit misshandeln…?