X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

ISTANBUL Europas kulturhuvudstad 2010 har ett hett kulturliv. Det behövs inte många djupdykningar i Istanbuls nattliv för att slås av rikedomen och mångfalden – och ett kulturliv som är allt annat än ålderssegregerat.

Det sägs att det finns problem inom ledningen för Kulturhuvudstadsåret 2010: att satsningen på renoveringar av historiska byggnader har dränerat pengar för de kulturarbetare som är sysselsatta med nuet.

Men det problemet känns inte akut för den som slinker in på barer med levande musik, eller som möter filmare, författare och musiker i Istanbul. Denna stad är Orient light: den är Europas folkrikaste stad, har mestadels näsan vänd åt väster och Europa men har sin rika österländska historia, som tidigare huvudstad i det som en gång var det Osmanska riket, och en stor invandrargrupp från Anatolien.

Istanbul har varit en mötesplats mellan kulturer i årtusenden och är så än i dag. Jag slinker in på en kubansk nattklubb, där det det dansas salsa lite här och var, bara det finns 20 kvadratcentimeter att röra sig på. Publiken är inte så nogräknad. Och den måste inte heller er ut på ett särskilt sätt.

Mitt i hettan, värmen och de dunkande rytmerna dansar en ung turkisk kvinna iklädd türban – den islamiska huvudduken – och rör sig i takt med salsa och merengue. Hon röker en bolmande pipa på långt skaft och är inte mindre sexig än tjejerna i barärmat bredvid henne.

I Turkiet blir man ständigt påmind om att inte döma människor efter utseendet.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Den iranska bloggosfären är stor. Det lär finnas 60 000 bloggare i Iran varav de flesta skriver på persiska, farsi. Många bloggare tar dock stora risker. Nyligen dog en ung, fängslad bloggare, Omidreza Mirsayafi, i Evinfängelset i Teheran under oklara omständigheter. Fallet har blivit uppmärksammat på nätet.

Omidreza Mirsayafis dödsfall måste leda till en oberoende utredning kräver Reportrar utan gränser,. Organisationen var i kontakt med Mirsayafi före hans död.

Den unge bloggarens advokat fick reda på Mirsayafs död genom en läkare som sitter fängslad. Bloggaren hade varit deprimerad och hade svårt att stå ut med förhållandena i fängelset. Enligt läkaren var Omidreza Mirsayafi knäckt av beskedet att han inte skulle få permission.

Reportrar utan gränser håller iranska myndigheter ansvariga för bloggarens död.

”Han fängslades utan grund och de gav honom inte den medicinska vård han behövde”, säger Reportrar utan gränser och understryker att Iran är ett land där journalister och bloggare lever farligt.

Han blev förhörd vid Teherans revolutionsdomstol den 7 februari och sattes därefter i häkte. Han advokater känner inte till att han skulle ha blivit dömd för något. I april förra året satt han häktad i 41 dagar (enligt Reportrar utan gränser släpptes han villkorligt mot en borgen på hela 72 000 euro). I november ställdes han inför rätta, anklagad för att ha förolämpat den islamiska revolutionsledaren ayatollah Khomeini.

De flesta inlägg på Mirsayafis blogg handlade om traditionell persisk musik och om kultur. ”Jag bloggar om kultur och inte om politik” skrev han i ett e-postmeddelande till Reportrar utan gränser. ”Av alla de artiklar jag har lagt ut på nätet är bara två eller tre satiriska. Det var inte min mening att förolämpa någon”.

Hans blogg är inte längre tillgänglig.

Bitte Hammargren

Det har gått 1 000 dagar sedan den unge israeliske värnpliktige soldaten Gilad Shalit kidnappades av tre grupper i Gaza under en gränsräd.

För hans anhöriga har det varit 1 000 dagars mardröm – och det är inte många livstecken de har fått av Gilad Shalit sedan dess.

Familjens förhoppningar om en fångutväxling grusades i förra veckan när förhandlingarna mellan Israel och Hamas, via de egyptiska medlarna, bröt samman i Kairo.

Problemet för Gilad Shalits föräldrar, som demonstrerat i ett tält utanför premiärminister Ehud Olmerts bostad, är att det kan komma att dröja mycket länge till en fångutväxling om den inte sker snarast, innan Likuds Benjamin Netanyahu tar över som regeringschef.

Den kidnappade soldatens farfar Zvi Shalit håller Olmert ansvarig för att den unge värnpliktige, som var bara 19 år gammal när han fördes bort i fångenskap på hemlig plats i Gaza, inte har fått komma hem. Zvi Shalit är medveten om vilket högt pris Hamas kräver i utbyte – en frigivning av fångar som har blod på sina händer, i flera fall personer som har gjort sig skyldiga till svåra terrordåd.

Men enligt Zvi Shalit är det viktigaste av allt att den israeliska militären, IDF, håller fast vid den moralkod som de lovar varje soldat, att den som fänglas ska friges.

– Jag ger mig inte in i diskussioner om priset (för en fångutväxling) eller frågan om vilka vi ska frige. Men jag vet att IDF har en moralkod som säger att man ska se till att varje fängslad soldat får komma hem, och detta har inte skett. Jag ser detta som en kränkning av vad vi uppfattar som IDF:s värderingar och moralkod.

Sympatisörer till familjen Shalit har demonstrerat utanför Olmerts bostad med budskapet om att regeringen inte får förvandla Gilad Shalit till ”en ny Ron Arad”, den israeliske stridsflygspiloten som är saknad i strid i Libanon sedan 1986 och vars öde är okänt sedan dess.

Den israeliska regeringen gick häromdagen ut med namnen på de mest belastade säkerhetsfångar som Hamas krävt i utbyte – för att visa varför Israel inte kan ge med sig.

Hamas har en lista på drygt 400 namn, medan Olmerts chefsförhandlare har svarat att Israel är berett att släppa 325 palestinska fångar, däribland personer som har mördat israeler. Men Olmert kräver att åtskilliga deporteras till tredje land eller förvisas till Gaza, även om de är hemmahörande på Västbanken.

I Gaza är synen på kidnappningen av Shalit blandad. När ingen annan var inom hörhåll sade en man i Beit Hanoun, gränsstaden som drabbat s hårt av israeliska intrång, till mig under mitt besök där i februari:

– De (Hamasstyret) borde ha frigett Shalit för länge sedan. Då hade vi sluppit det här helvetet och all förstörelse.

Mannen i Beit Hanoun syftade inte bara på vinterns förödande konflikt utan även på den israeliska offensiven 2006, som föranleddes av kidnappningen av Shalit.

Gilad Shalits mamma Aviva Shalit skrev häromdagen ett öppet brev om sin mardrömsliknande tillvaro, riktat till sin kidnappade son. Brevet lyder i engelsk översättning:

I sit here in a tent on a street corner in Jerusalem.
Almost a thousand days have passed without you by my side. For almost a
thousand nights I have neither seen the light in your room, nor in my
life.

For almost a thousand mornings I haven’t seen your smile,
the smile of a boy waking up to a new day. The smile of a boy who loves
life. Someone who is a part of me.


Jamal Dajani, producent vid Mosaic News skriver i en kommentar att Aviva Shalits brev berör honom djupt.

”Jag vill att hon ska få återförenas med sin son på samma sätt som jag vill att tusentals palestinska mödrar ska få återförenas med sina barn. 10 756 palestinier hålls för närvarande fängslade av Israel. Det sitter uppskattningsvis 380 palestinska minderåriga i fängsligt förvar i Israel. Många av dem väntar på rättegång eller på att få domarna avkunnade. Andra avtjänar långa straff för mindre förseelser som stenkastning”.

Från 1967-1988 har 600 000 palestinier från ockuperat område suttit i israeliskt fängelse i minst en vecka, uppger människorättsorganisationen Palestinian Center for Human Rights. Enligt tidningenThe Guardian har en femtedel av palestinierna på ockuperat område suttit i israeliskt fängelse sedan ockupationen 1967.

Frågan om fångutväxling berör varje soldathem i Israel och nära nog varje palestinsk familj i Gaza och på Västbanken.

De egyptiska medlarna mellan Hamas och Israel har ett svårt uppdrag.

Både Hamas och den israeliska regeringen anklagar motparten för att ha höjt buden i sista stund. Men de egyptiska medlarna säger till tidningen Haaretz att båda parter bär skuld till låsningen.

Bitte Hammargren

Amnesty International publicerade i veckan en stor rapport om hotade försvarare av mänskliga rättigheter i Mellanöstern, från Iran till Marocko,Challenging Repression.

För SvD rapporterade jag i detta sammanhang i veckan om fängslade försvarare av mänskliga rättigheter i Syrien, som affärsmannen och den förre parlamentarikern Riad Seif.

Nästan dagligen kommer nya exempel på inskränkningar av försvarare av mänskliga rättigheter i en region där det, med Amnestys ord, har blivit lättare att tysta kritiker med hänvisning till det USA-ledda kriget mot terrorn.

En kringränd MR-försvarare är ordföranden för den Europastödda MR-organisation al-Haq, Shawan Jabarin, verksam i Ramallah på den ockuperade Västbanken.

I veckan avslog Israels Högsta domstolen en begäran från honom att resa till Europa för en prisceremoni.

Shawan Jabarin skulle tillsammans med den ansedda israeliska människorättsorganisationen B’Tselem åka till Holland för att ta emot ett årligt pris som delas ut till MR-försvarare, Geuzenpenning 2009. Namnet är hämtat från en motståndsgrupp som var verksam i Holland under andra världskriget.

Shawan slåss mot ett skuggsystem: Han är sedan tre år tillbaka belagd med utreseförbud på grund av att han påstås vara aktiv i en organisation som Israel klassar som terroristorganisation (det vänstersekulära PFLP).

Men stämplingen av Jabarin baseras på delvis hemlig information från den israeliska säkerhetstjänsten som varken Jabarin eller hans advokat har fått ta del av i sin helhet.

Israeliska domare beskriver Jabarin som en man med dubbla ansikten – en Dr Jekyll och Mr Hyde, som arbetar för mänskliga rättigheter utåt samtidigt som han i praktiken påstås godta mord.

Jabarins överklagan har avslagits bland annat för att den ockuperade Västbanken klassas som ett ”stängt militärt område” där särskild lagstiftning gäller.

al-Haq menar dock att avslaget bryter mot folkrätten och yttrandefriheten.

Shawan Jabarin är en välkänd profil i diplomatiska kretsar.

Holländska UD har engagerat sig i hans fall.

Utreseförbudet har tidigare ifrågasatts av bland andra Human Rights Watch som 2007 skrev ett brev till Israels premiärminister Ehud Olmert.

I brevet från HRW heter det:

”We regard him (Shawan Jabarin), as do many other international and regional human rights
organizations, as one of the most professional and accomplished human
rights activists in the Occupied Palestinian Territories. We ask that
you take steps to ensure that your government removes these
restrictions without delay.”

Bitte Hammargren

På självaste olycksdagen, fredagen den 13 mars, meddelade Amnesty International att 128 personer i Irak riskerar avrättning inom kort.


Iraks justitiedepartment har enligt Amnesty meddelat att 20 personer i veckan kommer att avrättas, med start de närmaste dagarna.

Malcolm Smart, chef för Amnestys Mellanöstern- och Nordafrikaavdelning i London, påminner om att regeringen i Bagdad 2004 hävdade att återinförandet av dödsstraffet skulle minska våldet.

– Verkligheten visar tvärtom
att våldet fortsatt i omfattande skala och än en gång ser vi att dödsstraffet
inte har avskräckande effekt, säger Malcolm Smart i ett pressmeddelande.

De dödsdömdas identiteter är inte offentliggjorda. Det underblåser enligt Amnesty oron för att många har
dömts till döden i orättvisa processer som inte uppfyller internationell standard. ”Några lär ha dömts till följd av erkännanden under tortyr.
Såväl bristfälliga rättegångar som tortyr av irakiska säkerhetsstyrkor
är utbrett i landet”, heter det.

Ett minimikrav är att Iraks regering offentliggör namnen på de 128 dödsdömda, åtalspunkterna mot dem, samt datum för gripanden, rättegångar och överklaganden och därtill meddelar var de dömda sitter inlåsta.

”Förutom
att stoppa de planerade 128 avrättningarna bör Iraks regering omgående
besluta om ett moratorium för dödsstraff för att därefter avskaffa
dödsstraffet fullständigt”, skriver Amnesty.

Själv minns jag från mina besök i Irak hur somliga av Saddamregimens gamla fängelser, som övertagits av Iraks nya härskare, är placerade i ödemarken, långt från städerna. Det gäller inte minst fängelser där de terroristanklagade sitter.

Samtidigt som Irak tillämpar döddsstaff går otaliga brutala våldsverkare fria.

Var och en som mött internflyktingar i Irak, eller irakier som flytt till Syrien eller Europa, kan ta del av de mest hårresande berättelser om hur kidnappare tagit livet av människor men först efter det att de lagt beslag på deras egendomar genom att kräva ut höga lösesummor.

I ett fungerande rättssamhälle skulle de kidnappades anhöriga gå till polisen i stället för att fly till annan plats – men tilltron till polisen är i många fall ytterligt låg; den betraktas ofta som en del av ett sekteristiskt problem eller som genomkorrumperad.

Användningen av dödsstraffet i Irak har enligt Amnesty International ökat
i alarmerande grad sedan det återinfördes 2004.

Under 2007 dömdes minst
199 personer till döden och 33 personer avrättades. 2006 avrättades minst
65 personer. ”Mörkertalet är med stor sannolikhet stort, eftersom det inte
finns några officiella irakiska siffror och irakisk medierapportering om
dödsstraffet är bristfällig. ”

Från USA, som också tillämpar dödsstraff, är inte mycket kritik att vänta.

Och generellt i Irak märks ett folkligt stöd för dödsstraff för viss typ av brottslighet – inte minst för torterare och folkmördare under Saddamregimen.

Ali Hassan al-Majid – mer känd som Kemiske Ali – är dömd till döden sedan länge, men ännu inte avrättad, oklart varför.

Bitte Hammargren

Den förre toppdiplomaten Charles W Freeman har backat från en tilltänkt toppost inom USA:s underrättelsetjänst, som ordförande för National Intelligence Council.

Freeman drog sig själv tillbaka från utnämningen i tisdags och förklarade att det skett efter påtryckningar från den proisraeliska lobbyn. Han förklarade i en artikel i Wall Street Journal att han inte ville bli utsatt för förtalskampanjer som syftat till att undergräva hans trovärdighet.

Nu finns det flera olika strömningar i Israel vad gäller synen på fred och säkerhet – och den som försöker följa den israeliska debatten vet att den sannerligen inte är monolitisk.

Charles Freeman, som varit amerikansk ambassadör i Saudiarabien, anser dock att om man lämnar det israeliska etablissemanget på egen hand ”så kommer det att fatta beslut som skadar israelerna, hotar dem som står dem nära och retar upp dem som inte gör det”.

I onsdags förklarade han i en intervju att ”Israel driver sig själv mot branten, och det vore oansvarigt att inte ifrågasätta den israeliska politiken eller att avgöra vad som ligger i det amerikanska folkets intressen”:

Efter liknande klagomål från en del proisraeliska grupper tvingades Barack Obama under sin presidentkampanj även distansera sig från president Jimmy Carters förre säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzeznski, skriver New York Times i en artikel om Freemans avhopp.

En annan tidigare USA-ambassadör i Saudiarabien, Robert Jordan, säger enligt NYT att det politiska landskapet i Washington är sådant att det är svårt att kritisera någon del av den israeliska ledningen.

Men senatorer som har lobbat mot Freeman anklagar honom för att uttrycka ett ”irrationellt hat mot Israel” och säger att hans uttalanden gått ”över gränsen”. Och arabamerikanska kritiker anklagar Freeman för att ha tagit emot feta dollarcheckar från det saudiska kungahuset.

En europeiska källa som följt Freemans diplomatiska karriär beskriver honom dock som ”enastående skicklig, kunnig och dessutom språkbegåvad utöver det vanliga” (han talar bland annat mandarin och hade hoppats bli Kinaambassadör under Bill Clinton, men det ville inte Clinton).

Denne bedömaren menar att Charles Freemans fall ”visserligen bara är ett symptom, men det visar att Obama inte vågar bryta med hittillsvarande politik – anledningen är väl att han inte vill ta strid med kongressen. Han måste noga välja var och när han vill ta strid. ”

Andra amerikanska källor sörjer Freemans avhopp, och pekar på att detta är en man som begriper hur den kinesiska politbyrån tänker (utan att sympatisera med den) och som förstår sig på Indien (en kärnvapenmakt med många potentiella problem som hindunationalism, islamisk terrorism, energi- och vattenbrist liksom enorma skillnader mellan fattiga och rika.)

Bitte Hammargren

The American International School in Gaza var en av Gazaremsans bästa skolor. Det hade också ett av enklavens bästa skolbibliotek. Nu ligger alla böcker och datormedier begravda under dessa rasmassor:

Foto: Bitte Hammargren (samtliga bilder)

Varken skolbibliotekarien eller någon annan i personalen hade vågat gräva fram böcker och annan material från det sönderbombade biblioteket, när jag besökte skolområdet. Skolan förstördes av två israeliska raketer den 3 januari, säger rektorn. Mer om händelsen berättas i SvD:s K-bilaga i dag, den 1 mars.
Skolbiblioteket och den stora skolgården med idrottsplats och klätterställningar för de minsta var som en oas för barnen. Här fanns en standard som Gazas annars överfulla skolor saknar. Ofta går det 45-55 elever i varje klass i de vanliga skolorna, berättar lärare.


Ribhi Salem, rektor för American International School in Gaza.

American International School in Gaza var dock med sin amerikanska prägel och sitt USA-anpassade skolsystem inte populär bland militanta grupper, de som avfyrar Qassamraketer mot Israel.
Men skolledningen säger att den hade utverkat en överenskommelse med dessa grupper om att skolområdet inte fick användas för några väpnade aktioner mot Israel. Rektorn Ribhi Salem, ovan, hävdar att vakter och grannar kunde intyga att så aldrig blev fallet.
USA:s förre presidentkandidat, senator John Kerry, besökte platsen för den sönderbombade amerikanska skolan under sitt besök i Gaza i februari.

Nour Kharma, 14 år, som går i nian, beskriver skolan som sitt ”andra hem”, fullt med barndomsminnen. Hon grät när hon såg förstörelsen och sörjer förlusten av skolbiblioteket.
– Jag älskar att läsa.

Som tur i oturen hade skolbibliotekarien uppmanat alla elever att ta hem böcker från biblioteket under jul- och nyårslovet. Därmed räddades åtmistone några hundra titlar.

Eliten i Gaza – som ofta är västanpassad – satte gärna sina barn i denna skola. Men även elever med toppbetyg från skolorna i flyktinglägren kunde få stipendier för att gå där.
Sistaårseleven Ibrahim Abu Nada, 17, kommer från flyktinglägret Jabaliya. Han är rädd för att bombningen av skolan ska försena hans studentskrivningar så att han ska missa ansökningstiden till den amerikansk collegeutbildning han drömmer om.

Ibrahim Abu Nada har redan tillbringat ett stipendieår på en skola i Maryland i USA.
– Det var som att komma till en annan värld, säger han.
– Jag vågar inte sia om vår framtid. Den ligger i händerna på politiker och diplomater, säger 17-åringen som vill utbilda sig till läkare eller ingenjör utomlands för att sedan kunna komma tillbaka till Gaza och göra något för sitt folk.


Trädgårdsmästaren Attiya al-Qishawi bläddar i den gamla skolkatalogen från en skola som tidigare utgjorde ett hopp för Gazas unga.
På Gazaremsan skulle det behövas många sådana skolor med en sådan standard, också för att freden ska ha en chans.