X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Fyra döda och sjutton skadade i Kairos myllrande medeltida basarkvarter, Khan al-Khalili i dag.
Enligt en uppgift ska en bomb ha kastats från en MC, enligt en annan version från ett hotelltak. I alla händelser hände det just som folk samlats på caféerna i Khan al-Khalilis gränder för att titta på en fotbollmatch.

Bomben sägs ha smällt av samtidigt som ett fotbollslag gjorde mål, så knallen från explosionen måste ha blandats med jublet från fotbollsfans på vissa håll.

Ingen har hittills tagit på sig detta dåd som dödade bland annat en fransk kvinna. Men många i regionen kommer också att yttra den slitna frasen att ”detta kom inte som någon överraskning” .
Det har de senaste veckorna spekulerats i om Egypten skulle bli mer sårbart för terrorism efter det att Egyptens ledare Hosni Mubarak tog emot Israels utrikesminister Tzipi LIvni direkt före offensiven mot Gaza. Många har kallat Mubarak för ”förrädare” och påmint om att blockaden mot Gaza har upprätthållits inte bara från Israels sida utan även från Egyptens.

Nu framstår det i kommentarerna från en känd egyptisk bedömare, Abdel-Monem Said, chef för regimvänliga tankesmedjan Al-Ahram Center for Political and Strategic Studies, som om det inte var någon välorganiserad grupp bakom söndagens dåd.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

I Gaza vill Khaled Abed Rabbo ha en förklaring till varför hans små döttrar, 2 och 7 år gamla, dödades den 7 januari och varför hans 4-åriga dotter Samar nu måste vårdas för svåra skottskador på ett sjukhus i Belgien.

Men ingen internationell åklagare väntas få mandat att lyssna på Khaled Abed Rabbos egen berättelse om den händelse som blivit känd som ”flaggincidenten” efter det att han och hans familj,enligt egen utsago, bar vita flaggor när de beordrades lämna sitt hem.
Pappan hävdar att en soldat från Israels marktrupper sköt ihjäl hans två små flickor och skadade den tredje. Den israeliska armén bestrider hans version. Mer om detta i ”Döttrarnas död utreds inte av FN”.

På bilden nedan får Khaled Abed Rabbo telefonkontakt med sin lilla 4-åring i Belgien, som enligt läkarna aldrig kommer att kunna gå igen. Han tackar européerna för att de ger skadade Gazabor vård och säger att han längtar efter att besöka sin dotter på det belgiska sjukhuset.

Foto: Bitte Hammargren (samtliga bilder nedan)

Enligt FN-organet UNDP har mer än 14 000 hem förstörts under Israels 22 dagar långa offensiv. Khaled Abed Rabbos flervåningshus är ett av dem.

Många hemlösa tvingas bo i tält som här i Atara – ett känt fäste för Hamas – nära Medelhavets strand på Gazaremsans norra sida:

Men det är inte bara Israel som ligger bakom våld mot Gazabor. Den 75-åriga Zakia Shaaban Najjar sköts i benen av okända milismän – liksom flera andra medlemmar av hennes familj, som är känd för sina Fatahsympatier. Den 51-årige Hisham Najjar dödades i en utomrättslig avrättning.

FN:s utredningsteam som väntas till Gaza i helgen ska utreda brott mot FN:s personal och byggnader. Men händelsen när 43 civila dog av israelisk raketeld när de försökte fly till FN-skolan Fakhoura i Jabaliya kommer FN:s granskare sannolikt inte att fördjupa sig i eftersom raketerna dödade människor på gatan utanför skolan – inte inne på skolområdet som det först sades från FN-organet Unrwa.

Akram Askar var med om denna chockartade händelse på gatan och ger sin version:
– Det var 4-5 raketer som slog ned samtidigt som människor var på väg till skolan för att söka skydd där eller för att proviantera på marknaden strax intill. Vi trodde Fakhouraskolan var en säker plats. Men raketerna slog ned under de timmar mitt på dagen när det skulle råda eldupphör. Raketerna kom från förarlösa plan (drones på engelska, zanana på arabiska).

Den amerikanske senatorn och förre presidentkandidaten John Kerry besökte i veckan först Sderot i Israel, där invånarna plågats av Qassamraketer från Gaza, och sedan Gazaremsan. Han stannade bland annat till vid den totalförstörda Internationella Amerikanska skolan i Gaza, som lades i ruiner av två flygbomber. En vakt dödades.

Trädgårdsmästaren Atiya al-Qishawi (bilden) sörjer sin kollega och den förstörda skolan, där inte bara elitens barn gick utan även begåvade barn från flyktinglägren kunde erbjudas Gazas bästa utbildningsplatser. Skolledningen har i det förflutna kommit ihop sig med Hamas, men säger att den hade utverkat en överenskommelse med Hamas om att skolans område inte fick använvas av militanta män – allt för att skydda skolan från israeliska vedergällningsattacker.


På Shifasjukhuset brännskadeavdelning vårdas Mohammed Adi al-Haddad för brännskador från vit fosfor. Han har till skillnad från många andra som brännskadats av vit fosfor ännu inte fått en vårdplats utomlands.
– Jag har förlorat ett öga och har tredje grandes brännskada på benet, säger han.
– Det hände den 15 januari när vi skulle fly. Pappa tyckte vi skulle ta oss till en säkrare plats. Vi satte oss i bilen. Sen minns jag inget mer. Men de säger att den blev beskjuten av en stridsvagnsgranat och en flygbomb. Bilen brann i sex timmar. Min mamma, pappa och brodern Alaa dog. Jag var medvetslös. Nu väntar jag bara på att få en vårdplats i Europa, kanske Tyskland eller Storbritannien.

Men det finns också en återhämtningsförmåga hos många i Gaza, mitt ibland de hundratusentals traumatiserade. De här grabbarna lever mitt i ruinerna i Abed Rabbo, där det ser ut som om en jordbävning vräkt omkull alla hus.


Men andra, vanliga civila, berättar att de har svårt för att göra samma sak som de gjorde den stund kriget bröt ut den 27 december:
En pappa är bekymrad över att hans store starke elvaårige son inte längre vågar gå på toa ensam. Pojkens fobi beror på att han befann sig på toaletten när kriget bröt ut.
Och den mogna kvinnan som var ute och promerade på gatan när kriget bröt ut säger att hon känner en skräck för att gå ut till fots ensam igen – det ger henne en iskall känsla av att helvetet ska bryta ut igen.

Bitte Hammargren

Palestiniernas president Mahmoud Abbas kommer till Sverige i nästa vecka. Det är en vingklippt president som kommer.

Dels sitter han på övertid: hans mandat gick ut den 9 januari.

Dels uttrycker även Abbas forna medarbetare på Västbanken sin besvikelse på hans lama argerande under Israels offensiv mot Gaza.
– Han har rest till jordens alla hörn, men han har på fyra år inte varit i Qalqilya eller Jenin på Västbanken en enda gång. I Nablus har han bara varit en gång, samma sak i Hebron, sade Mahmoud Abbas förra rådgivare Diana Buttu till mig i Ramallah häromdagen.

Dels är även Fatahmänniskor som jag träffat i Gaza djupt besvikna på president Mahmoud Abbas brist på engagemang för Gazabornas lidanden, först under blockaden och sedan under kriget.
– President Abbas sätt att sköta krishanteringen höll inte måttet, sade Fatahs parlamentsledamot Ashraf Jouma från Gaza till mig.
– Presidenten hoppades FN skulle stoppa offensiven i tid. Så blev det inte och Hamas lyckades skörda frukten av den, sade Jouma besviket.

Ashraf Jouma parlamentsledamot från Fatah i Gaza.
Foto: Bitte Hammargren

Även människor i det civila samhället, de som varken gillar Hamas eller Fatah, beskriver Israels 22 dagar långa offensiv som ett krig mot hela Gazas befolkning, inte mot Hamas.
Maktpartiet i Gaza har klarat sig mycket bättre än de odlare som har fått sina växthus eller kycklinguppfödningsfabriker förstörda av bomberna; barnen vars skolor har lagts i ruiner; arbetare som inte längre har några fabriker kvar att gå till ens om blockaden skulle hävas, hemlösa som inte fått ta in byggmateriel för att bygga upp sina demolerade hem och liv.

– Vi är besvikna över att den palestinska myndigheten, PA, på Västbanken inte högt och tydligt deklarerade att den avbröt förhandlingarna med Israel och vi är besvikna över att den inte frös säkerhetssamarbetet med Israel på Västbanken. Här i Gaza är människor arga på både Hamas och Fatah. Hamas ”bjöd in” den israeliska militären med sina Qassamraketer. Folket i Gaza fick betala priset för Qassamraketerna med sina liv. Vår känsla här är att de båda palestinska maktpartierna bryr sig mer om sin egen agenda än om sitt eget folk säger en välplacerad källa inom det civila samhället i Gaza -en man som uttrycker vad många inom den ledarlösa, tysta oppositionen känner idag.

En annan man som jobbar för en frivilligorganisation och som inte heller gillar vare sig Fatah eller Hamas liknar president Mahmoud Abbas vid vatten:
– Han varken luktar eller smakar, och han har ingen färg.

Men nyckelfrågan just nu, säger Gazaborna, är om palestinierna kan få en samlingsregering – och då krävs en försoning mellan de båda palestinska maktpartierna.
– Det är dags att vi lämnar det gamla grollet bakom oss och börjar ett nytt kapitel. Den israeliska offensiven får palestinskt blod från både Fatah och Hamas att flyta, säger Fatahs parlamentsledamot Ashraf Jouma.

Förr eller senare måste det också komma palestinska val. Men parlamentsbyggnaden i Gaza ligger i ruiner efter ett israeliskt flyganfall.


Parlamentet ligger i ruiner efter en flygbombning.
Foto: Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

För några dagar sedan skrev jag om doktor Izzedin Abu al-Aish från Gaza. Då hade jag mött honom på ett sjukhus i Tel Aviv där hans skadade dotter Shahda, 17, vårdas och där där hans brorsdotter ligger på intensiven efter attacken från en israelisk stridsvagn mot familjens hem i Gaza.
I denna attack den 16 januari dödades tre av doktor Abu al-Aishs döttrar och en av hans brorsdöttar.

Några dagar senare när jag rest till Gaza åkte jag förbi det hus där flickorna dödades av två israeliska stridsvagnsgranater – och råkade då träffa doktorn som var hemma i Gaza över helgen.

På bilden nedan visar han var de båda dödande stridsvagnsgranaterna trängde in i hans hem: en förödande direktträff där doktorn, som nyligen blivit änkeman, suttit samlad med sina barn och brorsbarn. De hade just avslutat en lunch med en känsla av att de ändå var tryggare i sitt hem än i trängseln på någon FN-skola där de skyddssökande inte kunde vara säkra.
– Trots att det var krig kände vi oss lyckliga över att vara tillsammans, säger han.

Doktor Izzedin Abu al-Aish jobbar som gynekolog på ett israeliskt sjukhus i Beersheba. men när Gazakriget bröt ut befann han sig hos sina åtta barn i Gaza och där blev han kvar under kriget. Med hjälp av sin flytande hebreiska och sina goda kontakter med israeliska journalister hade han under kriget fungerat som ”korrespondent” för israeliska medier.
Den dag när tragedin inträffade hade han just gått ut ur döttrarnas hörnrum på tredje våningen då en första granat trängde in och klippte huvudena av två av hans älskade döttrar.


Foto: Bitte Hammargren

Nedan visar han upp den plats där dottern Bisan, 20, satt tillsammans med en syster. Doktorn demonstrerar sakligt hur blodet från de båda flickorna ännu sitter kvar på väggen, hur det finns torkad hjärnsubstans i taket, hur deras gamla leksaker och studiematerial ligger förstörda i rummet.

När den första dödande granaten slog in i flickornas hörnrum rusade doktorn genast tillbaka dit för att mötas av en fasansfull syn: två döttrars söndertrasade kroppar spridda över rummet. Han skyndade sig att få ut de överlevande men innan alla var ute ur rummet släckte en ny stridsvagnsgranat livet på ytterligare en av hans döttrar och en brorsdotter, medan två skadades fysiskt (och alla psykiskt).


Foto: Bitte Hammargren

Några minuter senare skrek doktor Izzedin ut sin smärta i direktsändning med den israeliska Kanal 10. Aldrig tidigare under den israeliska offensiven i Gaza hade den judisk-israeliska allmänheten konfronterats med civila palestiniers smärta på detta nakna vis.

Den israeliska militären IDF har i en utredning medgivit ett ansvar.
Men när jag en andra gång träffar den palestinske läkaren som med sin yrkesgärning ville bygga en bro mellan israeliska judar och palestinier har han ännu inte blivit kontaktad av de israeliska utredarna.

På frågan om varför hans hem blev beskjutet säger han:
– Fråga den israeliska militären! De visste var mitt hem låg. Två dagar tidigare, den 14 januari, när en israelisk stridsvagn rullat upp framför mitt hus ringde jag vänner i Israel och gav dem alla detaljer om var mitt hem låg. Då drogs stridsvagnen tillbaka. Nu vill jag veta sanningen om varför de sköt mot oss den 16 januari och jag vill att israelerna ska veta sanningen.

– Till dem som påstår att det fanns ”krypskyttar” i vårt hus vill jag säga: det enda ”krypskytte” som bedrevs här var mina döttrars jakt efter kunskap och den enda ”ammunitionen” var våra böcker.
– Här ska du få se min bokhylla i arbetsrummet, fortsätter han och visar upp en hylla full med titlar på både engelska, arabiska och hebreiska – däribland böcker med titlar som Bridging the Divide – Peacemaking in the Israeli-Palestinian Conflict och The Courage for Peace. Bland författarnamnen finns kända israeler som David Kimche.

Foto: Bitte Hammargren

– Jag vill att Israels militär ska säga sanningen om attacken och jag vill att israelerna ska få veta sanningen. Och så vill jag att det i mina döda döttrars namn görs något för flickor i Gaza. Fattiga, men begåvade flickor. I så fall skulle det kännas som om mina döttrar inte dog förgäves.

Den israeliska armén, IDF, kommer enligt Haaretz inte att vidta några åtgärder mot de ansvariga för de dödande granaterna mot doktorns hem, eftersom IDF har rubricerat händelsen som ”ett misstag”. IDF:s rapport har godkänts av ÖB:n Gabi Ashkenazi.

Bitte Hammargren

Hoppet om en ny vapenvila mellan Israel och Hamas i Gaza går i berg- och dalbana. I söndags när jag lämnade Gaza lät det dystert. Men idag när jag talade med kontakter inom FN-systemet i Gaza lät de något mer hoppfulla och pekade på det viktiga israeliska regeringssammanträde som ska äga rum på onsdag.

Det troliga är att vapenvilan vävs in i en paketlösning där den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit byts ut mot palestinska säkerhetsfångar, däribland palestiniernas Fatahledare från Västbanken, den bland paletsinska gräsrötter så populäre Marwan Barghouti, som är dömd till fem gånger livstid i Israel.

Mahmoud Abbas – som är Fatahs ledare, PLO-ledare och som sitter på övertid som president (hans mandattid gick ut i januari, mitt under Israels Gazaoffensiv) – är inte alls så glad vid tanken på att Marwan Barghouti ska släppas fri. Det påstår bedömare i Gaza som jag talat med de senaste dagarna, efter ett tre dygn långt besök i denna isolerade enklav. Abbas ser Barghouti som en farlig konkurrent, heter det.

Och frågan är om en fångutväxling kan komma före ett avtal om en vapenvila (vilket Israels premiärmninister Olmert kräver) eller i samband med en sådan överenskommelse – vilken i sin tur måste innebära att blockaden av Gaza hävs, annars kommer det inte att fungera.
Allt är sammanflätat!

I Gaza säger människor att denna intermistiska paketlösning mellan fienderna Hamas och Israel – om den nu kan komma – trots allt är lättare att lösa än frågan om en palestinsk försoning. Det säger mycket om hur bittra känslorna är mellan de palestinska maktpartierna.

Men ska omvärlden satsa på att ge palestinierna ekonomiskt stöd att bygga upp den förstörda infrastrukturen i Gaza – regeringsbyggnader, privata hus, skolor, jordbruk, industrier – så vill den veta att det denna gång är en satsning på något bestående.

– Nyckelfrågan är en palestinsk försoning, säger Khaled Abdel Shafi, som leder FN-organet UNDP:s verksamhet i Gaza.

Bitte Hammargren

Irans presidentval i juni kommer inte att bli demokratiskt med västerländska mått. Vem som helst får inte kandidera. Ingen kvinna har hittills blivit godkänd som kandidat under den islamiska republikens 30-åriga historia. Och ingen som utmanar grundvalarna för den islamiska republiken kan bli släppt igenom väktarrådets filter.

Men det iranska presidentvalen är mer demokratiska än exempelvis det egyptiska presidentvalet för några år sedan, där utgången (president Mubaraks seger) var förutsägbar.

Det som höjer temperaturen i årets iranska presidentval är dels USA:s president Barack Obamas utsträckta hand, dels den sittande president Mahmoud Ahmadinejadas önskan om återval men också det faktum att den förre presidenten Mohammed Khatamis tillkännagivande att han ställer upp för en ny omgång.

Khatami lyckades under sina tidigare åtta år som president aldrig infria de iranska reformvännernas önskan om en verklig förändring. Men det är ändå en skillnad mellan honom och den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad – i synnerhet som det finns en ny motpart i Vita huset att inleda samtal med.

Men för att Khatami ska han en chans måste han övertyga de iranska väljarna om att han vågar rucka på de politiska gränserna för den islamiska republiken, skriver den exiliranske tänkaren Trita Parsi i Huffington Post.

Khatami lyckades under sina åtta år som president göra iranierna gruvligt besvikna. Han kunde inte infria så många av de fina förändringar som han lockade sina väljare med. Men ett åstadkom han dock: han lyckades sätta stoppa för statliga mordpatruller som gjort sig skyldiga till mord på flera högt uppsatta oliktänkande. Och under hans presidentskap upplevde den iranska filmkonsten något av en vår.

Men Khatami måste, för att lyckas i detta valet, mobilisera sin väljarbas – de utbildade, den iranska eliten. För att det ska fungera måste han få dem att känna att deras röst betyder något. I förra valet 2005 var det många som hörsammade den kritiska elitens maning till bojkott.

Och dessutom måste Khatami leverera. Det räcker inte med fina ord för att han ska vinna presidentvalet en tredje gång. Men om han å andra sidan klarar av att övertyga sin gamla väljarbas – samt få kvinnorna och de unga med sig – kan han bli Irans gubben i lådan – den som sticker upp huvudet igen.

Det sista Khatami behöver är dock att bli sedd som USA:s kandidat i valet, skriver Trita Parsi. Han hoppas att Obamaadministrationen inleder förhandlingar med Teheran i god tid före den iranska presidentvalet.

Bitte Hammargren

Vem vann kriget i Gaza opinionsmässigt?

Svaret inom den israeliska befolkningen kommer under tisdagens val, där Likudledaren Benjamin Netanyahu är segertippad. Han tycker att Operation Gjutet bly avslutades alldeles för tidigt och gick allt för försiktigt fram mot Hamas. Att militanta grupper fortsatt skjuta raketer mot Ashkelon stärker hans ställning inför valet.

Frågar man palestinierna på Västbanken och Gaza – vilket opinionsinstitutetJerusalem Media & Communicatio Centre har gjort – blir svaret att Hamas har vunnit opinionsmässigt på kriget, framför allt på Västbanken.

Den palestinske statsvetare som leder JMCC, den förre arbetsmarknadsministern Ghassan Khatib, sammanfattar:

– Detta krig har ytterligare radikaliserat den palestinska opinionen.

Men i Gaza – där 1 300 dödades och mer än 5 000 skadades och där människor nu försöker städa upp i sina ruiner, utan att cement eller annan byggnadsmateriel släpps in genom blockaden – säger de allra flesta, 48 procent, att varken Israel eller Hamas vann kriget. 35 procent ser Hamas som vinnaren.

På Västbanken däremot anser 53 procent av de tillfrågade att Hamas vann kriget, medan 31 procent hävdar att ingendera sidan vann.

Denna vår är det tänkt att det ska hållas palestinska president- och parlamentsval. Vore det val i dag skulle Hamas få 28,6 procent (en uppgång från 19,3 procent i april 2008), medan stödet för Fatah har sjunkit från 34 procent förra våren till dagens 27,9 procent.

Siffrorna visar att mer än en tredjedel av palestinierna varken vill lägga sin röst på Hamas eller Fatah. Många känner sig ledarlösa helt enkelt.

Och trots Yasser Arafats många fel och brister är det många palestinier som i dag sänder honom en saknadens tanke.

Bitte Hammargren

Medan USA:s nya utrikesminister Hillary Clinton ännu inte har aviserat vart hon kommer att göra sin första utrikesresa har Obamas nya sändebud i Mellanöstern,, George Mitchell, avverkat regionens huvudstäder för att lyssna – innan Obama lägger fram sin Mellanösternpolitik.

Afghanistansändebudet Richard Holbrooke har också förberett sitt första besök i Kabul i den nya rollen.

Samtidigt ryktas det att Barack Obama är på väg att utnämna en amerikansk ambassadör i Damaskus – vilken i så fall blir den förste på fyra år.

Envisa rykten säger att Dennis Ross – tidigare mångårigt Mellanösternsändebud, men ett rött skynke i många arabiska huvudstäder – inom kort ska bli utnämnd till USA:s man gentemot Iran. Men beslutet har låtit vänta på sig.

Irans uppskjutning av en satellit ger en indikation på vilka regionala stormaktsambitioner landet har.

Hur Obama ska kombinera piska och morötter gentemot Teheran återstår att se.