X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

När satallietkanaler fylldes av blodiga bilder från Gaza blev det palestinska samhället i Libanons flyktingläger som paralyserat. Barn och föräldrar satt gastkramade framför tv:n. Skolbarn hade svårt att koncentrera sig. FN-skolor i Libanons flyktingläger stängdes till och med när den israeliska attacken mot Gaza pågick som värst. Sängvätarna bland barnen blev fler.

– Händelserna i Gaza blev en påminnelse av vad vi har gått igenom. Vi
känner starka band med andra palestinier i Gaza, på Västbanken och i Israel, säger Sverigeaktuella Olfat Mamhoud, statslös palestinska från det stora lägret Bourj al-Barajeneh som ligger strax intill Beiruts internationella flygplats.

Olfat Mahmoud leder en
frivilligorganisation som arbetar med att stärka kvinnors ställning och
rättigheter utifrån ett individperspektiv: Kvinnors humanitära Organisation i Libanon.

Vi träffas dagen innan hon ska delta i ett seminarium anordnat av Kvinna till kvinna med deltagande av bland andra Hans Blix. Temat för onsdagens seminarium är Mänsklig säkerhet och globala säkerhetstrender. Olfat Mahmoud spinner vidare på det temat utifrån sina egna erfarenheter.

– Innan man talar om staters rätt till säkerhet måste vi tala om
individers rätt till säkerhet. Sätt individens rättigheter i första rummet, sedan den nära gemenskapens och därefter staters rätt till säkerhet. Vi statslösa flyktingar har ju inga medborgerliga rättigheter. Vi har inte någon egen stat.

Det är frustrerande för palestinska flyktingar att höra talas om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, påpekar hon.
– Vilka rättigheter omfattas vi av? frågar sig människor. Så vi
måste utveckla andra verktyg.

– Vi försöker hitta ett sätt att tala med barnen om deras rättigheter utan att de blir besvikna. Palestinier har levt i 60 år med ett hopp om en bättre framtid, men nu håller det hoppet på att tyna bort. Det är den verkliga katastrofen. Så länge man har hopp kan man övervinna det mesta.

Hennes organisation lät barn själva definiera vilka rättigheter de borde ha, ”och de kom fram med underbara förslag”, säger Olfat Mahmoud.
– Som rätten att leka. Men våra barn får inte vara barn länge nog. De behandlas som vuxna när de blir för stora att sitta i knä. Och det saknas utrymme för barnen att leka fritt på. Familjerna har inte pengar till leksaker.

Här har skett ett socialt förfall. På 1960-talet var palestinierna arabvärldens mest välutbildade folk. Långt in på 1970-talet kunde begåvade flyktingbarn i Libanon få stipendier för att gå på de finaste universiteten, som AUB, American University of Beirut. Men den tiden är länge sedan förbi. De statslösa palestinierna i Libanon är diskriminerade i arbetslivet, har svårare att få högre utbildning. Färre ser att det lönar sig att satsa på studier.

– En gång i tiden var FN-skolorna för flyktingbarn i Libanon lika bra som de statliga skolorna. Men numera går flyktingbarnen i dubbla skift i FN-skolorna. I klasser finns upp till 50 barn. Men nu vill barnen själva att vi sätter press på FN för att höja standarden på skolorna. Barnen anmärker på att lärare agar dem, på att deprimerade föräldrar saknar ork att stödja dem i skolarbetet.

– Barnen har också börjat ställa krav på att vi måste inrätta nya stipendieprogram för studier utomlands – som det var en gång i tiden!

Olfat Mahmouds arbete med att fokusera på individens rättigheter –
snarare än olika grupprättigheter – är inte självklart i Mellanöstern.
Där utspelas de flesta konflikter i något kollektivs namn. Av
tradition brukar individer underordna sig kollektivets intressen, det må
vara familjens, släktens, partiets eller de religiösa gemenskapens
intressen. Kampen för individens rättigheter uppfattas som utmanande av
såväl religiösa som politiska maktcentrum.

Olfat Mahmoud har
själv blivit utsatt för anonyma mordhot. Men hon tog tjuren vid hornen
och gick så högt upp som det bara är möjligt inom den sunnireligiösa
sfären i Libanon, till Dar al-Fatwa, en instans som leds av Libanons sunnitiske
stormufti Mohammed Rashid Qabbani. När hon krävde att det
skulle läggas fram bevis på att den smutskastningskampanj hon blev
utsatt för blev hon till sist rentvådd.

Hon har själv minnen av trauma. Olfat Mahmoud är en överlevare från massakern i Sabra och Shatila i september 1982.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Libyens revolutionsledare överste Muammar Qaddafi ansågs tidigare i amerikanska ögon leda en skurkstat. Men när han efter USA:s invasion av Irak 2003 gjorde sig av med alla Libyens program för massförstörelsevapen blev han välkommen in i den västerländska värmen.

Häromdagen hade han en debattartikel i den amerikanska pressens flaggskepp New York Times där han lade fram sin syn på hur den israelisk-palestinska konflikten ska lösas: genom en enstatslösning. Detta land för judar, muslimer och kristna vill Qaddafi kalla för Isratina (Isratine på engelska).

Det är inte första gången Libyens egensinnige revolutionsledare talar om detta Utopia, men det måste vara första gången han fått göra det på bästa amerikanska nyhetsplats.

Han fortsätter: ”Fastän det är svårt att inse detta efter de fasor vi har bevittnat (i Gaza) har det inte alltid rått krigstillstånd mellan judar och palestinier. I själva verket är skiljelinjen mellan judar och palestinier av ganska färskt datum.”

Oaddafi fortsätter att argumentera sig fram till varför en tvåstatslösning skulle innebära ett ständigt säkerhetshot för Israel eftersom det skulle ge Israel en mycket litet strategiskt djup där landet (från 1967 års gränser) är som smalast – om de som granne får en militariserad palestinsk stat på Västbanken och Gaza.

Qaddafi tror liksom många araber inte på att en tvåstatslösning kan fungera. Men man ska ha i minnet att endast en bråkdel av Israels judiska majoritet kan tänka sig att leva i en binationell stat med palestinierna.

Han erkänner att förföljelserna av det judiska folket utgör grunden för staten Israel. ”Judarna har fängslats, massakrerats, varit missgynnade på varje tänkbart sätt av de gamla egyptierna, romarna, engelsmännen, ryssarna, babylonierna, Kaanans folk och, mest närliggande i historien, av tyskarna under Hitler. Det judiska folket vill ha och förtjänar sitt hemland”, skriver den libyske ledaren.

Han säger i NYT att även palestinierna bär på en historia av förföljelser och att de betraktar kuststäder som Haifa, Akko (Akka på arabiska och Acre på engelska) och Jaffa som platser där deras förfäder bodde i många generationer bakåt fram till 1948.

Judisk och palestinsk nationalism kommer att leva i ständig fiendeskap eller också måste parterna hitta en kompromiss, resonerar Qaddafi. Den modell han föreslår är inte helt och hållet en blåkopia av det som var PLO:s mål fram till 1988, ”ett demokratiskt Palestina” (där det var tänkt att palestinierna skulle vara i majoritet).

Nej, kompromissen bör enligt Qaddafi bli en stat med namnet Isratina, ”vilket skulle ge parterna en möjlighet att leva där de ville i detta omstridda område”.

Utopisten Qaddafi har fått fler chanser att nå en amerikansk publik: samma dag som hans debattartikel publicerades i New York Times talade han med studenterna på Georgetown University i Washington D.C via videolänk från Tripoli.

Qaddafis deltagande i debatten har försvarats av Georgetownuniversitetets rektor John DeGoia, som dock kritiserade den libyske ledaren för att vara en ”diktator som uppvisat en chockerande brutalitet, statsfinansierad terrorism, som har understött våldsamt uppror i andra länder och som på senare tid har tagit positiva steg genom att förstöra landets program för massförstörelsevapen och som har uttalat sig skarpt mot al-Qaida”.

På frågan från en student om han ångrade Lockerbieattentatet mot ett PanAmplan 1986 svarade Qaddafi ”min son, det är en avslutad affär. Det finns ingen mening i att gräva upp gamla gravar”.

Fotnot: Den libyske ledarens namn kan transkriberas på minst tio olika sätt. Den variant som ligger närmast arabisk stavning, Qadhdhafi, gör sig inte bra på svenska…

Bitte Hammargren

Under sju år frös Bushadministrationen inne de USA-miljarder som skulle ha gått till FN:s befolkningsfond, UNFPA. Men president Obama såg som en av sina första åtgärder till att UNFPA fortsättningsvis ska få amerikanska biståndsmedel till mödravård, familjeplanering och sexrådgivning för unga, särskilt i utvecklingsländer.

En av Barack Obamas varmaste supportrar i dag är saudiskan Thoraya Ahmed Obaid.
Hon är generalsekreterare för FN:s befolkningsfond UNFPA, det enda FN-organ som veterligen inte fick några anslag alls under president Bushs sista sju år vid makten.

Thoraya Ahmad Obaid kan inte hålla tillbaka sin glädje över att president Obama har ändrat på det. USA kommer nu åter att bidra till arbetet för att förbättra mödrars hälsa världen över samt för att förhindra oönskade graviditeter.
Men Obamas administration kan inte få loss de 244 miljoner dollar som kongressen beslutade om att ge i bistånd till UNFPA de senaste sju åren men som Bushadministrationen höll inne.

Bushadministrationen anklagade UNFPA för att bidra till att aborter utförs med tvång i Kina, något FN-organet bestämt nekat till. FN:s befolkningsfond säger att man sysslar med livsviktig mödravård, familjeplanering och sexrådgivning.

President Obama förklarade i förra veckan att han ser fram emot att återupprätta USA:s stöd till UNFPA, så att amerikanerna kan ansluta sig till de 180 andra länder i världen som bidrar till UNFPA:s arbete för att ”minska fattigdomen, förbättra kvinnors och barns hälsa, bekämpa hiv och aids” samt med att ge människor i 154 länder tillgång till familjeplanering och sexrådgivning.

Varje minut dör en kvinna i världen i graviditetsrelaterade komplikationer, enligt UNFPA. 99 procent av dessa dödsfall inträffar i Asien eller Afrika.

Befolkningsfondens generalsekreterare, Thoraya Ahmed Obaid, säger i en kommentar att Obamas beslut om att släppa fram amerikanska biståndsmedel är ”ett viktigt steg för att skapa en värld där kvinnor kan delta på jämställd basis i samhället”.
Men blir det en republikansk valseger 2012 kan näste president frysa inne biståndsmedlen på nytt. Det kan inte vara lätt för de budgetansvariga på FN:s befolkningsfond.

Bitte Hammargren

Israeliska analytiker och palestinska bedömare säger samma sak: palestiniernas president Mahmoud Abbas och Fatah är Gazakrigets stora politiska förlorare.
Skulle det hållas ett palestinskt val idag skulle vi med all säkerhet få se Hamas segra ännu större än i valet 2006.

Den säkerhetspolitiske analytikern Shlomo Brom i Tel Aviv, tidigare biträdande nationell säkerhetsrådgivare och nu understödjare av Genèveinitiativet för fred, sade till mig härdomagen apropå utnämningen av George Mitchell till Obamas nya Mellanösternsändebud att detta inte nödvändigtvis gör honom optimistisk.

Hans skepticism beror på den komplicerade politiska situationen i både Palestina och Israel.

– Sprickan mellan Fatah och Hamas består och president Abbas är svag. Kriget kan ytterligare ha urholkat Abbas legitimitet, sade Shlomo Brom.

Men han är också pessimistisk inför utsikten att det israeliska valet tros leda till en koalition ledd av ”Bibi” Netanyhau som kommer att vara emot slutstatusförhandlingar med palestinierna.

– Netanyahu kommer att vilja hantera konflikten, inte lösa den, säger Brom.

Liknande slutsatser kommer den israeliske analytikern Yossi Alpher, en av två redaktörer för debattsajten Bitter Lemons fram till:
– Obama kommer snart att upptäcka att kriget har försvagat palestiniernas president Abbas och att det israeliska valet troligen kommer att leda till en regering som är mindre intresserad än föregångarna att evakuera bosättningar och förhandla sig fram till ett slutgiltigt fredsavtal.

Men president Barack Obamas ambition att verka för en bestående fred i Mellanöstern, och inte bara en tröstlös krishantering – vilken palestinierna brukar bli de största förlorarna av i det långa loppet – kommer trots allt att påverka parterna.
I vilket riktning återstår att se.

Om Obamas nya giv kan påverka även det iranska presidentvalet i juni är för tidigt att säga. Men det finns spekulationer om att president Obama efter halvårsskiftet i sommar ska få möta ”president Qalibaf”, i stället för en omvald Ahmadinejad.
Mohammed Baqr Qalibaf (namnet kan transkriberas på många sätt) är en konservativ i den islamiska republiken som låg hyfsat väl till i förra presidentvalet. När jag var i Teheran vid valet för fyra år sedan träffade jag iranska regimmotståndare som såg Qalibaf som en betydligt mer acceptabel kandidat än den otippade som vann: Ahmadinejad, då borgmästare i Teheran.

Klart är dock att president Mahmoud Ahmadinejad, som kommer ställa upp för omval, har dragit politiska växlar på de förfärliga tv-bilderna av de civila offren i Gazakriget, människor som lemlästats av vit fosfor, eller som blivit beskjutna sedan de tvingats tränga ihop sig på platser där det påstods att de skulle ha varit säkra. Iransk statstelevion har varit fylld av sådana hjärtskärande bilder.

Men Mellanösternpolitiken är inte statisk.

I går kom signaler om att Hamas förhandlare i Kairo är redo att ta steg i pragmatisk riktning. Det kan i bästa fall tolkas som ett svar på president Obamas vädjan om att de som knutit sina nävar ska öppna dem och ta emot en utsträckt amerikanska hand. De utspel som nu kommer från Hamas i olika riktningar speglar den fraktionskamp som pågår inom den islamistiska rörelsen, samt kampen mellan Hamas inside (Gaza) och outside (Beirut och Damaskus)

Den israeliska tidningen Haaretz citerar i dag den Londonbaserade tidningen Asharq al-Awsat som rapporterar att Hamas är redo att låta Fatahstyrkor patrullera Gazas gräns mot Egypten. Hamas talesman Ayman Taha sade också att hans parti skulle gå med på europeiska och turkiska styrkor vid gränsen – således en turkisk förstärkning av de tidigare EUROBAM-poliser som fanns vid gränsterminalen i Rafah.
Sådant öppnar möjligheter för EU-diplomati.

Hamas vill dock att frågan om fångutväxling (av den israeliske soldaten Gilad Shalit kontra palestinska fångar i israeliska fängelser) ska hållas skild från diskussionerna om en förlängning av vapenvilan och en öppning av gränsterminalerna. Samma önskemål hade för övrigt Carl Bildt när jag intervjuade honom för en tid sedan. Diskussioner om fångutväxlingar kan lätt torperade andra förhandlingar. Och en förlängning av den sju dagar långa vapenvilan är minst sagt akut. Den har nu varat i sex dagar.

För israelerna står det nu klart att inga invasioner i Gaza hjälper för att få ut Shalit. Israelisk militär klarade varken att frita honom sommaren 2006 eller denna vinter.
Frågan är dock om han har överlevt 22 dagars bombningarna. Det spekuleras i om Hamas kan ha fört honom till ett plats där han kan ha blivit offer för israeliska attacker.

Den diplomatiska aktiviteten har skruvats upp efter utnämningen av George Mitchell som Obamas nya Mellanösternsändebud. Redan nästa vecka väntas han till Mellanöstern.

Bitte Hammargren

President Barack Obama satte ned foten i dag genom sitt besked om att stänga fånglägret i Guantánamo. Det kom fler besked om visar att maktskiftet i Vita huset också betyder förändring i sak.

Han utsåg senator George Mitchell som sitt Mellanösternsändebud, precis som en läcka i Washington Post förebådade häromdagen. En av Mitchells första uppgifter blir se till att vapenvila mellan Hamas och Israel förlängs.

Barack Obama sade vid en presskonferens på torsdagen att hans syfte är att skapa ett trovärdigt system för att stoppa smugglingen till Gaza, så att Hamas inte ska kunna skaffa nya vapen. Han förklarade vidare att Gazas gränser måste öppnas igen, men under övervakning, så att förnödenheter ska kunna komma in.

Senator Mitchell ska snarast åka till regionen. Mitchell låg bakom en tidigare fredsplan (en av många aldrig förverkligade) som bland annat föreskrev ett stopp för utbyggnaden av bosättningar. Han har själv en Mellanösternbakgrund: hans mamma var maronitisk kristen som utvandrade till USA som 18-årig textilarbeterska.

Obama sade, enligt Haaretz, att han var djupt berörd av de mänskliga förlusterna bland israeler och palestinier, och av det lidande som människor i Gaza fått utstå.
Han förklarade att hans tankar är med ”civila som saknar mat, vatten eller sjukvård”.

Dessa ord kommer från en president som en gång varit socialarbetare i Chicagos förortsslum och som sagt att USA under hans ledning strävar efter att visa världens muslimer ömsesidig respekt och som i sitt installationstal sade sig vara redo att sträcka ut en hand till den som öppnar en knuten näve.

Han tog också stora ord i sin mun om att hans administration aktivt kommer att sträva efter att skapa en bestående fred mellan palestinier och israeler och deras arabiska grannar.

Barack Obama går därmed in för att försöka lösa krisen i Mellanöstern snarare än att hantera den. Det är en mycket ambitiös agenda, något som ingen tidigare klarat under de drygt 60 år den israelisk-arabiska konflikten varat. Ska han ha skuggan av en chans att klara detta måste han rivstarta. Som han nu gjort.

Bitte Hammargren

Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki meddelade i dag att den islamiska republiken inte kommer att uttala sig om Barack Obamas presidentskap innan han har lagt fram sin Mellanösternpolitik.

Ledarna i Iran väntar på att Barack Obama ska ge besked om vilka sändebud och rådgivare han ska utse för Mellanöstern. Mottaki anser att Obama måste utse nya rådgivare som ”säger sanningen om Mellanöstern”.

Denna sanning är som alla vet inte huggen i sten och gapet mellan USA och Iran i verklighetsbeskrivningen är mycket stort.

Än så länge finns trots allt en smal chans till att ett nytt kapitel kan öppnas mellan USA och Iran, två länder som inte haft några relationer sedan den islamiska revolutionen 1979 och gisslantagandet av amerikanska diplomater i Teheran.

Obamas besked i dag om att USA ska sätta stopp för rättegångar i Guantánamo och att Pentagon ska inleda en översyn av fånglägret är ett viktigt besked om att han vill bryta med mycket i president Bushs politik.

Från iranskt håll vill man gärna framhålla att president Mahmoud Ahmadinejad skickade ett gratulationstelegram till Barack Hussein Obama när han vann presidentvalet i november. Något sådant har aldrig tidigare hänt sedan kontakterna bröts mellan USA och Iran 1979.

Obama har under valkampanjen lovat att han ska inleda en dialog med Iran för att ta upp de hårda frågorna om iraniernas kärntekniska program. Iran kommer att svara med att deras kärntekniska program inleddes med fullt stöd av USA under Nixoneran, som på tidigt 1970-tal planerade att hjälpa Iran att bygga flera kärnkraftsreaktorer. Och iranierna kommer att fylla på med argument om att landet behöver kärnenergi – icke fossila bränslen – för modernisering och för att ge en ung och snabbt växande befolkning chans till utveckling.

Mot de finns de kända motargumenten: Irans under många år dolda kärntekniska program, president Ahmadinejads Israelhatiska tal och landets stöd till Hamas och Hizbollah. Replikskiftet i dessa frågor är väl känt.

Men vad som ofta glöms bort i de storpolitiska diskussionerna om Iran är frågan om mänskliga rättigheter. Det borde europeiska ledare ändra på, om inte Obama gör det.
I går meddelade Amnesty International att två iranska män i staden Mashhad ska ha stenats till döds. De båda männen sägs ha avrättats med dessa grymma metoder den 26 december.
Amnesty
kräver att Iran omedelbart inför ett nytt moratorium mot denna form av dödsstraff.

Förra året sade en talesperson från den högsta juridiska instansen i Iran att stening hade stoppats. Redan 2002 utfärdade ayatollah Shahroudi från Irans högsta juridiska instans ett förbud mot steningsstraff. Men eftersom detta inte skrivits in i lagen kan domare utan problem ignorera det, skriver Amnesty Inetrnational.

Amnesty och iranska aktivister som arbetar mot dödsstraff genom stening känner till minst tio andra fall där dömda riskerar att stenas till döds. Av dessa är åtta kvinnor.

Avrättning genom stening kan utdömas i Iran mot gifta personer för otrohetsbrott. ”Brottet ska bevisas genom att den/de anklagade erkänner brottet fyra gånger inför en domare, eller vittnesmål, antingen från fyra män eller tre män och två kvinnor. Även bildbevis godkänns, samt annan tekninsk bevisning”, skriver Amnesty International.

Amnesty har också uppmärksammat förstörelsen av massgravarna i Khavaran, där politiska fångar som avrättades på 1980-talet ligger begravda, rättsövergrepp som även ayatolla Montazeri kritiserat skarpt. Montazeri var en gång Khomeinis kronprins men hamnade i onåd och husarrest på grund av sin kritik.
Mer om hur spåren av massgravarna nyligen sopats undan, medan världens ögon varit riktade mot Gazakriget, finns på ett blogginlägg jag skrev häromdagen.

Bitte Hammargren

Barack Obama lyckades i sitt debuttal som president inte uppfylla de uppskruvade förväntningarna på att han skulle komma med djärva utrikespolitiska initiativ, berättade vi i dagens SvD.

Ska det komma nya öppningar i Mellanösternpolitiken måste de komma från Washington. Det är en av lärdomarna från vinterns Gazakrig. Eller rättare sagt, det visste vi redan.

Inte heller den internationella kvartettens särskilda sändebud, Tony Blair, har
synts eller hörts. Han brukar ju inte ducka för strålkastarljuset annars.

När han i somras planerade sitt första besök i
blockadens Gaza avblåstes resan dit sedan den israeliska
säkerhetstjänsten Shin Beth varnat för ett säkerhetshot mot Blairs
konvoj. Men det terrorstämplade Hamas, som hade fast kontroll över Gaza då, hävdade att
Tony Blair var välkommen till Gaza och att hans säkerhet var garanterad.


Den israeliska ockupationsmakten satte hårt tryck på att förhindra Tony
Blair från att besöka Gazaremsan eftersom den inte ville att han skulle
se omfattningen av den katastrof som den orättfärdiga blockaden
orsakat, sade Hamastalesmannen Taher al-Nounou till AFP.

En dryg månad
senare bjöd Tony Blair till sitt kontor i Jerusalem in en framstående
profil för det civila samhället i Gaza, advokaten Raji Sourani. Han
leder Palestinian Center for Human Rights.
Raji Sourani fick försäkringar om
att Tony Blair skulle kunna fixa ett israeliskt tillstånd för honom
att komma till Israel.
Men kvartettens särskilda sändebud – som ska
företräda EU, FN, USA och Ryssland i fredsprocessen – fick göra en
pudel. Tony Blairs försök att få Sourani till Jerusalem misslyckades.

Nu
står EU inför ett nytt dilemma
: vem ska betala notan för
återuppbyggnaden av Gaza, ett krig som enligt de första beräkningarna
kostat minst 15 miljarder i materiella skador. Och vem ska vara mottagare av biståndsmedlen?

EU:s utrikeskommissionär Benita Ferrero-Waldner sade i måndags att bistånd för återuppbyggnad i Gaza svårligen kan ske så länge Hamas har makten. Eller rättare sagt: hon nämnde inte Hamas vid namn utan uttryckte sin önskan mellan raderna om att Fatahstyret ska komma tillbaka. Eller menar hon samlingsregering? Eller ett reformerat Hamas?
Benita Ferrero-Waldner sade att EU måste ha en acceptabel palestinsk partner, att EU inte om och om igen kan betala för att bygga upp vad som senare förstörs i nya krig.

Frågan är hur Hamas ska kunna påverkas i acceptabel riktning om ingen europeisk regering vill ta en diskussion med dem. Israeler och invånarna i det Hamasstyrda Gaza är varandras grannar, vare sig de vill det eller inte. Och vad säger européerna till de israeliska ledarna om de förstörda biståndsprojekten?

Om europeiska ministrar åkte till Gaza kunde de också fråga människor varför de röstade bort Fatah 2006. Alla som röstade på Hamas var inte hårdföra islamister.
De kunde också som reportrar på plats – det fåtal som lyckats ta sig igenom de gränser som Egypten och Israel har täppt till – tala med Fatahsupportrar i Gaza och lyssna på deras berättelser om hur bombardemangen har förstört deras hem eller dödat deras nära och kära.
Läs också morgondagens SvD där våra medarbetare på plats berättar om förödelsen i Gaza i ett starkt reportage.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har besökt krigsskådeplatsen Gaza de senaste dagarna. Men ingen minister från EU har begärt att få komma in till Gazaremsan under månader som blockaden varat, konstaterade inflytelserika International Herald Tribune igår. IHT beskriver EU:s diplomati som oförmögen att fylla det maktvakuum som uppstått denna vinter, medan kriget rasade i Gaza och världen väntade på vaktavlösningen i Vita huset.

Ingen EU-minister har veterligen begärt att få komma till Gaza på länge, inte ens för att tala med det civila samhället eller med de jordbrukare som inte fått sälja sina exportgrödor på mer än ett år, eller med de fabrikörer som inte fått några råvaror till sina industrier och eller med de lärare som ser vilka tuffa villkor den unga generationen växer upp under. Ändå ligger nyckeln till Mellanösterns framtid i vad som händer med de unga generationen på båda sidor.

Samtidigt har EU haft ett finger med i spelet. Hamasstyret i Gaza är följden av ett val som EU aktivt uppmuntrat till och som EU skickade valobservatörer till.

Det är svårt att få EU:s politik att gå ihop. Eller att veta vad Tony Blair håller på med.

Bitte Hammargren

Författaren David Grossman förlorade sin son i Libanonkriget 2006, ett krig som inleddes med Hizbollahs gränsräd, där israeliska soldater dödades och två andra togs till fånga (vilka visade sig vara döda vid fångutväxlingen 2008).

Då som nu leddes Israel av Ehud Olmert. Och då som nu blev det israeliska svaret massiv förödelse. Skillnaden jämfört med Gazakriget att från Libanons krigszoner kunde de flesta civila fly samt att Hizbollahs slagkraft var större än Hamas. De israeliska förlusterna den gången blev också större, främst på den militära sidan. Och Ehud Olmert blev starkt kritiserad.

Säkert ville han med Operation gjutet bly i Gaza rätta till det som i inhemska ögon sågs som Libanonkrigets misstag.

Men nu börjar summeringen av detta senaste krig även i Israel.

I den israeliska tidningen Haaretz skriver David Grossman under rubriken Gaza success proves that Israel is strong, not right.

Och han är djupt kritisk.


Han skriver om hur israeler och palestinier är fjättrade vid varandra likt djuren i den bibliska berättelsen om Simson som fångade rävar, band ihop dem två och två i svansen och sedan satte facklor mellan dem.

När vi försöker befria oss från dem vi är fjättrade vid så bränner vi dem – och oss själva, summerar Grossman.

David Grossman är ingen Hamaskramare. Han tycker inte att Israels ekonomiska stryptag på Gazaremsan gav Hamas en ursäkt att skjuta Qassamraketer mot närliggande israeliska samhällen. Hamas hade kunnat protestera på andra sätt, anser han.

Men Israel är den starkare parten och det räcker inte med ett militärt övertag för att staka ut en väg för detta land i Mellanöstern, argumenterar Grossman.

Han ställer frågorna om dagen efter och om vad som skulle hända om israelerna såg sin ansiktsbild i spegeln, eller snarare den bild som andra ser när krigets verklighet rullas upp.

Operation gjutet bly har fört Israel längre från det som krävs för att få leva ett normalt liv, konstaterar författaren av böcker som Se den andre och Den gula vinden.

Han skriver i Haaretz om ett Israel som hypnotiserat sig självt, som trodde sig behöva Gazaoperationen för att läka sina sår efter Libanonkriget.

Det pratas mycket i Israel om avskräckningsförmåga. När nu Gazakriget ska summeras är det vad militärkommentatorerna kommer fram till: att Hamas har tvingats inse hur mycket det kostar ifall de än en gång skulle skicka raketer mot Israel.

Avskräckning är ett kortsiktigt säkerhetstänkande. Det bygger på vad många israeler säger: Araberna förstår bara maktspråk.

På andra sidan hörs araber säga likadant: Israelerna förstår bara maktspråk.

Så var det när Anwar Sadat startade Oktoberkriget efter det att Golda Meir nonchalerat hans fredsinvit 1971.

Resultatet av talet om att fienden förstår bara maktspråk är en farlig rustningsspiral och risk för nya krig.

En historisk fred hade kanske varit inom räckhåll ifall Arabförbundets fredsinitiativ 2002 hade prövats på allvar medan det ännu var färskt.

Men det hade och har ett pris: avträdande av land och bosättningar, Jerusalem som delad huvudstad för två nationer och en lösning av den palestinska flyktingfrågan på ett ”rättvist och överenskommet” sätt.

Vad som är rättvist och överenskommet får parterna och deras understödjare göra upp om i förhandlingsrummen.

Men flyktingfrågan sitter fast i knuten mellan de rävar som har sammanbundna svansar och en brinnande fackla mellan sig.

David Grossman tror inte på att bara tala maktspråk med fienden.

”Vi har glömt att det finns andra språk för att tala med människor, till och med med våra fiender, bittra fiender som Hamas – språk som är våra modersmål lika mycket som flygplanens och stridsvagnarnas språk”.

Den viktigaste lärdomen från den senaste blodsutgjutelsen, skriver han, är att Israel måste tala med palestinierna, även med dem som inte erkänner Israels rätt att existera.

Bitte Hammargren

Spåren av massgravar efter avrättade politiska fångar har utplånats i Teheran, uppger källor i Iran.

Det handlar om gravplatsen Khavaran i sydvästra Teheran. Där ligger, enligt SvD:s källor, inte bara avrättade politiska fångar begravna utan även medlemmar från en trosiktning som är förbjuden i Iran, baha’i.
Men framför allt ligger där kroppar efter fångar som avrättades under den iranska revolutionens första år.

En exiliranier berättar om hur kroppen av hans syster gömdes undan i Khavaran, där inga stenar fått resas till minne av de avlidna. Hans syster greps som mycket ung under det stormiga året 1981, när den islamiska republiken å ena sidan utkämpade ett krig som startats av Iraks diktator Saddam Hussein och å andra sidan slets av hårda interna motsättningar. Flickan misstänktes av regimen vara medlem av vänsterrörelsen fedayin.

Hon kom aldrig tillbaka från fängelset. Familjen fick först besked om att den unga flickan skulle ha begått självmord i fängelset. Men senare lades lappar vid familjens dörr, undertecknade av vänner till flickan, där det berättades att hon dött under tortyr. Kroppen av den döda fick familjen aldrig se och någon dödsattest har de inte heller.

I Khavaran hamnade med tiden många fler, inte minst i samband med massavrättningarna 1988 vid Iran-Irak-krigets slut, det som den exiliranske professorn och tidigare FN-åklagaren Payam Akhavan har kallat för ”Irans Srebrenica”.

Payam Akhavan talade om massavrättningarna vid ett seminarium i Stockholm 2008.
Han kallade dem för en kollektiv bestraffning för att Folkets mujahedin ”möjligen hade samarbetat med Iraks regim”, dvs Saddam Hussein under det Iran-Irak-krig 1980-1988 som ledde till ohyggligt stora förluster på båda sidor. Men, påpekade Payam Akhavan, frågan handlar inte bara om Folkets mujahedin. Den är större än så, fortsatte han:

– Jag ser massmorden som fullbordan på ett 1980-tal präglat av totalitärt
våld med ideologiska förtecken. Ledamöterna av ”dödskommissionerna” blev alla befordrade till högre
poster. Så underlåtenheten att ställa dem till svars har implikationer
för Iran av i dag. Regimen har aldrig erkänt att dessa brott ägt rum. Vi
vet inte hur många som avrättades, men enligt ayatollah Montazeri, som
var Khomeinis tilltänkte kronprins, avrättades 4000, sade han till SvD.

Andra pekar på mycket högre dödstal. Men för Payam Akhavan är inte siffran
det viktigaste utan de moralisk-politiska följderna av att de ansvariga för massavrättningarna
kan sitta på höga poster i samhället.

Och nu berättar de efterlevande i Iran om hur spåren av denna inofficiella gravplats har jämnats med marken och ersatts med träd.
En källa berättar:

– I förra veckan när mödrarna till avrättade fångar kom till Khavaran möttes de av en ofattbar scen. Man hade vänt upp och ned på jorden, fyllt marken med ny jord och planterat träd över stora delar av gravplatsen.

I somras stängdes grinden till gravplatsen. Anhöriga som försökte besöka platsen greps och förhördes, berättar en svenskiranier vars syster är begravd i Khavaran. Somliga familjer tvingades skriva på papper om att aldrig besöka platsen igen, hävdar källan.

Och från Teheran berättar pappan till ett av offren:
– Varenda grav i Khavaran är ett bevis för regimens brott mot mänskliga rättigheter. De gör allt för att göra sig av med det. Vi kommer att strida för att dokumentera varenda grav.

Bitte Hammargren

Ännu en FN-skola i Gaza träffades på lördagen av en israelisk attack. Denna gång dödade en stridsvagnsgranat minst två personer: två små bröder, fem och sju år gamla, som sökt skydd i skolan. Deras mamma uppges vara skadad.

Chefen för FN-organet Unrwas verksamhet i Gaza, John Ging, som jag talade med häromdagen för en SvD-artikel (Attack mot FN väcker vrede) sade på lördagen till BBC att han känner skam över att världen inte lever upp till sin skyldighet att skydda civila i en konflikt.

Från Västbanken säger samtidigt palestinier att de är upprörda över vad de uppfattar som passivitet från president Mahmoud Abbas (Abu Mazen) och hans palestinska myndighet, PA under de tre veckor som kriget har pågått.
– När Israels anfall mot Gaza inleddes befann sig Abu Mazen i Saudiarabien. Och vad gjorde han? Försökte han komma in i Gaza? Nej han åkte till Egypten. När det israeliska anfallet hade skördat de 40 första palestinska offren gick en av Abu Mazens främsta rådgivare ut och lade all skulden för det inträffade på Hamas. Vad ledde det till? Jo, till att den palestinska gatan hatar PA-ledningen, säger en uppbragt källa i Ramallah, en palestinier som inte vill leva under ett Hamasstyre och som har kämpat för en tvåstatslösning.

Reaktionen från Ramallah är symptomatisk för hur ledarlösa många palestinier känner sig i dag. De ser president Abbas som en vekling, inte som en ledare för sitt folk.
Situationen gynnar inte palestinska pragmatiker – och därmed inte heller de israeler som vill få en historisk fred med palestinierna, enligt formler som båda folken kan leva med.

– Och det gynnar verkligen inte pragmatikerna när Israels utrikesminister Tzipi LIvni går ut och säger att Israel bedriver sin offensiv mot Hamas å den palestinska myndighetens vägnar, säger källan i Ramallah, som förfärad har fått reda på att vänner i Gaza skadats av splitter från de israeliska bombardemangen.
Den israeliska offensiven har enligt hälsoministeriet i Gaza skördat mer än 1 190 människoliv (varav mer än 400 barn och 108 kvinnor) och mer än 5 300 ska ha skadats, däribland 1 600 barn.

– Den som har förlorat mest politiskt på det som skett är Abu Mazen. Han har gjort för lite och handlat för sent, säger källan på Västbanken torrt och besviket.
– Hans premiärminister Salam Fayyad (som inte är vald utan tillsatt av president Abbas) höll tyst under de tretton första dagarna av konflikten, fortsätter källan uppbragt.
– Salam Fayyads utrikesminister Riyad Malki gick ut och sa att ingen har rätt att protestera mot PA:s legitima regering på Västbanken. Vilket är absurt, för regeringen på Västbanken är inte vald!

PA-poliserna i Ramallah har hindrat demonstranter från att marschera mot de vägspärrar som Israel har satt upp på Västbanken, vilket kan ses som ett sätt att förhindra ännu mer blodspillan. Men även demonstrationer i centrala Ramallah har slagits ned, säger källan.
– Människor ropade slagord för en nationell återförening i en demonstration. En del viftade med Hamasflaggor, andra med Fatahflaggor och en del bar på båda partiernas flaggor. Alla som bar Hamasflaggor greps – även om de höll en Fatahflagga i andra handen. Då började demonstranterna ropa Hamasslagord i stället, som ”Vi är alla Hamas”. De som ropade så blev också gripna.

Många, även Sveriges utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson, har talat om nödvändigheten av en palestinsk försoningsprocess för att freden ska ha en chans i regionen.

Men motsättningarna mellan Hamas och Mahmoud Abbas är djupa och hårda. De palestinska islamisterna betraktar Abbas som irrelevant och poängterar att han sitter på övertid – den 9 januari gick hans mandat som president ut. Att sedan Tzipi Livni hävdar att Israel bedrivit sin offensiv i Gaza på PA:s vägnar gör att många palestinier i dag betraktar Mahmoud Abbas som en kollaboratör.

Fatah har å sin sida inte glömt med vilka blodiga metoder deras maktapparat och institutioner krossades i Gaza sommaren 2007. Men många Gazabor talar om det boss- och maffiavälde som fanns under Fatahtiden. I Gaza håller Hamas somliga Fatahmän fångna, medan det sitter Hamaslojala i PA:s fängelser på Västbanken.

Och även om den palestinska gatan på Västbanken i dag är för Hamas, så säger mer kyligt lagda bedömare i Ramallah att ”Israels massakrer på civila i Gaza inte för oss ett dugg närmare en palestinsk stat”.

Egyptens senaste förslag om tio dagars eldupphör säs innebära att israelisk militär får stanna i Gaza medan gränsövergångarna förblir stängda. Egypten skulle under tiden med internationell hjälp försöka stoppa smugglingen och samtidigt skjuta diskussionen om en öppning av gränsövergångarna på framtiden.
Men FN-chefen Ban Ki-Moon kräver klokt nog en tidtabell för det israeliska uttåget.
Och det krävs också en tidtabell för när blockaden ska hävas för att ett eldupphör ska fungera och kunna omvandlas till en längre vapenvila.