X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Israels anfall mot Gaza är krigsförbrytelser och en nationell dumhet, skriver Gideon Levy, kolumnist på den israeliska tidningen Haaretz och en av få judiska israeler i dag som går emot kriget (israeliska araber däremot går emot det).

Gideon Levy betonar att Israel hade rätt till självförsvar efter det att Hamas skickade raketer mot västra Negev när vapenvilan gick ut för tio dagar sedan. Men Israel uttömde inte alla diplomatiska medel innan man gav sig in på en ny kampanj av dödade och förstörelse, skriver han i sin senaste kolumn under rubriken The Neighbourhood Bully Strikes Again,

”Qassamraketerna som regnade ned på samhällena nära Gaza var outhärdliga, trots att de inte skördade några dödsoffer”, skriver Gideon Levy.

Efter att det att Israels flyganfall inleddes har dock Qassamraketer dödat minst en israel i Ashkelon medan fjorton skadats, samt skördat ytterligare ett dödsoffer i Netivot på lördagen. De senaste dagarnas dödstal i Gaza räknas till över 310.

Totalt under de senaste sju åren har 17 civila israeler dödats av raketer från Gazaremsan. Det kan jämföras med de mer än 600 palestinier som har dödats av israeliska attacker endast under 2008, varav många civila, skriver Financial Times i dag.

Gideon Levy fortsätter i sin kolumn att Israels första svar på Hamas raketregn borde ha varit ”diplomatiska medel för att förlänga vapenvilan”. Inledningsvis bröts vapenvilan av Israel, skriver han, ”när man helt onödigt bombade en tunnel”. Om de diplomatiska ansträngningarna hade misslyckats, borde de ha följts av en mer begränsad, gradvis militär respons, resonerar kolumnisten i Haaretz.

Hur detta krig ska sluta vet ingen. Det är som alla vet lättare att starta ett krig än att avsluta det och med hedern i behåll kunna säga att det var värt alla förluster.

Om Israels krigsmål är att knäcka Hamasstyrets ryggrad måste man gå in med marktrupper på Gazaremsan – och det är inte alls säkert att ett sådant krigsäventyr skulle lyckas. Israelisk militär har varit i Gaza som ockupationsmakt i årtionden utan att man kunde knäcka PLO.

Nu har man en annan och mer oförsonlig huvudfiende, islamistiska Hamas, en rörelse som fötts och härdats under ockupation och som inte fruktar ”martyrdöden”.

Israels försvarsminister Ehud Barak sägs vara tveksam till en markoffensiv, även om den israeliska militären mobiliserar vid gränsen till Gaza för att visa att den har beredskap att gå in.

– De skickar signaler att de är redo för det och jag fruktar att går gör det ifall Qassamraketerna fortsätter. I går dödades en person i Ashkelon, och ju fler offer det blir på israelisk sida, desto mer ökar risken för en markinvasion, sade Gideon Levy när jag talade med honom på måndagen.

De israeliska politikerna måste ha tagit med risken för en ny våg av självmordsbombningar från Hamas i sin kalkyl.
– Jag tror att de räknar med att det bara blir en eller två självmordsattacker för Hamas är slaget på Västbanken, av PLO och Israel tillsammans, kommenterar Gideon Levy.

Vanliga palestinier önskar sig först av allt ett stopp på striderna och sedan försoning mellan Hamas och Fatah. Men gapet mellan de båda maktpartierna är så stort att det inte alls är säkert att det kan ske.

Gideon Levy som själv har många kontakter i Gaza säger:
– Det finns Gazapalestinier som, samtidigt som de tycker att det är förfärlig med alla döda, ändå väntar på att få slippa Hamas. Det finns äldre Gazapalestinier som tycker att den israeliska ockupationen var bättre än dagens Hamasstyre.

Mycket talar för att president Mahmoud Abbas inte har några möjligheter att återupprätta sin myndighet i Gaza. Men samtidigt vill inte Israel återockupera Gaza. Helst skulle israelerna se att denna enklav blev Egyptens huvudvärk för tid och evighet. Men Egypten har varit i Gaza förr och vill inte komma tillbaka.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Medan stora delar av världen smälter julmaten pågår en farlig upptrappning i Mellanöstern. Raketerna från Gaza mot närliggande israeliska samhällen efter det att vapenvilan gick ut för en knapp vecka sedan har, när jag skriver detta, inte skördat några dödsoffer. Men det kan vara en tidsfråga innan det sker.
Israeliska attacker har dock dödat militanta palestinier.

Den urskillningslösa beskjutningen från militanta grupper i Gaza är inte ”motstånd” utan ett brott mot folkrätten genom att den riktas mot sådana platser där civila lever och rör sig. Qassambeskjutningen vittnar också om ett cyniskt spel med vanliga Gazabors liv och säkerhet.
Skulle en Qassamraket släcka ett civilt israeliskt liv kommer svaret inte att utebli. Det har både Israels utrikesminister Tzipi Livni och premiärminister Ehud Olmert gjort klart de senaste dagarna, var och en på sitt håll.

Tzipi Livni,Kadimaledaren och utrikesminister. Foto: AP

De två israeliska ledarna har svårt att dra jämnt och Olmert har, poängterar israeliska kontakter, inte gjort något som helst för att hjälpa Livni att vinna valet den 10 februari. Men i det här fallet talar de samma språk.

Ehud Olmert – på väg ut, korruptionsanklagad, men en ledare som på sista tid vänt sig till en arabisk tv-publik och som talat om 1967 års gränser som grunden för fred. Foto: REUTERS

På arabisk sida vet man att Olmert har försökt stå emot kraven på en storoffensiv mot Gaza. Men man vet också att han kan tvingas att agera av inrikespolitiska skäl om raketerna fortsätter att regna ned över västra Negev. Ett civilt israeliskt dödsoffer i Sderot eller på någon kibbutz intill Gazas gräns kommer att tvinga fram en större israelisk operation.

Olmert valde att gå ut med sitt budskap i en arabisk satellitkanal, al-Arabiya, som också ses i Gaza när han förklarade:
– Jag säger till er med ett sista utrop, stoppa detta. Låt inte Hamas, som agerar tvärt emot islams värdegrund, riskera era liv. Stoppa dem. Stoppa deras fiender och våra.
– Jag kommer inte att tveka att använda Israels makt för att slå till mot Hamas och (Islamiska) Jihad. Hur? Det tänker jag inte förklara i detalj.

Tidningen Haaretz jämför i en analys Hamas aktioner vid en framrusande racerbil, när organisationen ena stunden talar om att den vill förlänga vapenvilan och andra sekunden utsätter västra Negev för massiv raketbeskjutning. Hamas tror sig med denna raketeld kunna förbättra villkoren för en ny vapenvila, skriver Haaretz.

Hamas beslut att intensifiera beskjutningen bottnar i en arrogant uppfattning om att ”judarna förstår bara maktspråk”, skriver tidningen. Vänsterliberala Haaretz tillägger att samma arrogans ibland kan påträffas i Israel.

Och visst finns tron på att ”fienden förstår bara maktspråk” på båda sidor. Jag har hört israeler på högerkanten säga till palestinier, apropå blockaden av Gaza, att ”ni har inte lidit tillräckligt” och jag har sett libaneser och palestinier glädjas åt israeliska dödsoffer, i tron att det ska tvinga fram israeliska eftergifter, ”så att inte bara vi får lida”.
Detta vittnar om det inom båda sidor förekommer en obehaglig avhumanisering av fienden.

Här finns ett akut behov av att nya medlare går in om inte Egypten kan förmå Hamas att omedelbart upphöra med den beskjutning som terroriserar vanliga israeler i Sderot och Ashkelon.
Mubaraks regim har, som jag skrev häromdagen, bidragit till blockaden mot Gaza genom att inte låta människor och varor passera genom den egyptiska Sinaihalvön. Många i regionen pekar på att Mubaraks regim har sin egen tydliga agenda i detta sammanhang. Eftersom Hamas är ett palestinskt utskott av Muslimska brödraskapet, vilket i sin tur är Mubarakregimens värsta inre fiende, ser man inget tydligt intresse hos Egypten att driva in Hamas i en pragmatisk fålla och få rörelsen att bli en accepterad samtalspartner.
Samtidigt som Hamas är en stor del av problemet i konflikten – men märk väl en rörelse som är född under ockupation – finns det ingen hållbar lösning som inte inkluderar Hamas, som vann valet 2006 under parollen ”Reform och förändring” (i ett val som Bushadministrationen pressade fram, mot Fatahs önskan).

Den som vill lyckas med medlingen måste se till att det blir lättnader i blockaden mot Gaza, så att den kollektiva bestraffningen av Gazaborna upphör. Jag talade med en Gazabo häromdagen som inte är någon Hamasvän. Hon önskar sig en palestinsk samlingsregering, fortsatta förhandlingar med Israel och fred.

Men hennes erfarenhet av de senaste sex månadernas vapenvila med Israel är bittra. ”Vi är lika inlåsta som tidigare och blockaden slår lika obarmhärtigt som tidigare”. De Gazabor som har förlorat mest på blockaden är sjuka, barn, bönder som inte får ut sina exportgröder, företagare och deras tidigare anställda som har blivit uppsagda när fabrikerna står tomma och tysta.
De som har förlorat minst på blockaden är de som kontrollerar smugglingstunnlarna till Egypten – underförstått Hamas eller närstående krafter.

The Economist skriver på ledarplats Lift the siege of Gaza (Häv belägringen av Gaza).

Tidningen argumenterar att bästa sättet att försvaga Hamas är att återställa palestiniernas tro på diplomatin. Man märker en otålig väntan på maktskiftet i Washington den 20 januari när Economist skriver:

”Precis som Hamas måste få höra att Israel inte kommer att försvinna så måste Israel – särskilt om en Likudregering blir vald – får höra att USA inte tänker låta Israel ha kvar bosättningarna (djupt inne på Västbanken) i evighet”.

Situationen kompliceras av att det finns allt för många lame ducks just nu: den korruptionsanklagade Olmert leder en övergångsregering; palestinierna borde enligt sin grundlag ha val den 9 januari (och en svag Mahmoud Abbas kommer kanske att utlysa val); Washington och världen väntar på att Obamas administration ska ta över – och då kanske, kanske sätta ner foten i Mellanösternkonflikten (om inte båda fötterna är upptagna med finanskrisen).

Det kan inte tjäna USA:s intressen att läget i Mellanöstern trappas upp så att Olmert inte längre kan hålla emot ropen om vedergällning. Det skulle få arabiska tv-kanaler att fyllas med nya blodiga bilder av dödsoffer i Gaza.
Det räcker att titta på B’Tselems statistisk över offren i den israelisk-palestinska konflikten för att få en bild av hur många barn och civila som kan stryka med om det blir nya räder mot det extremt tättbefolkade Gaza.

Situationen får mig att tänka på ett slagord som jag hörde i en demonstration på gatorna i Tel Aviv under Libanonkriget 2006: ”From Beirut to Sderot, little girls want to live”.
Rätten till liv gäller även för småflickorna i Ashkelon och bland gränderna i Gazas flyktingläger. Var finns de medlare som kan hjälpa dem att få leva utan fruktan?

Bitte Hammargren

Lyssnar man på insiderfolk i Mellanöstern tycks de lägga större vikt vid Barack Obamas utnämning av sin nationelle säkerhetsrådgivare, generalen James Jones, än vid valet av Hillary Clinton som utrikesminister.

Inte så att det sägs något förklenande om Clintons internationella kontaktnät eller erfarenhet.

Men generalen, som tidigare varit amerikansk Natochef, har jobbat mycket mer konkret i Mellanöstern. President Bush gjorde honom till sitt Mellanösternsändebud 2007.

Foto: AP

General Jones har inte bara rest till Tel Aviv, Jerusalem och Ramallah det senaste året (till Gaza är det länge sedan några amerikanska högdjur reste, men i januari 2009 är det faktiskt tio år sedan Bill Clinton var där under storstilade former.)

James Jones har också besökt Kairo och Amman det senaste året. Och hade han bara fått lov att bryta Bushs bojkottpolitik av Damaskus hade han åkt dit också, hävdar förståsigpåarna.

Den fyrstjärnige generalen är ännu ett av dessa tunga namn som Obama tar över från Bushadministrationen. Den blivande presidenten markerar med Jones och försvarsminister Robert Gates kontinuitet snarare än den förändring han lovade de amerikanska väljarna under sin kampanj.

Men det som i bästa fall kan bli nytt är ett annorlunda språkbruk från Vita huset. Obama är känd för att välja sina ord väl. Vill han öka förtroendet för amerikansk politik i arabvärlden, Iran, Pakistan och Afghanistan måste han lägga Bushs manus åt sidan och ta fram en helt annorlunda retorik som inte stöter bort de stora befolkningsgrupper i Mellanöstern som kämpar mot arbetslöshet och politisk ofrihet, men som samtidigt är djupt gudfruktiga muslimer. Bushs uppfattas som antimuslimsk på den arabiska gatan.

De som tror att Obama tänker ta ett samlat grepp över de regionala konflikterna – i stället för att köra antingen det israelisk-palestinska spåret eller det israelisk-syriska separat – pekar på att general Jones ”förstår konflikten ur ett regionalt perspektiv”.

Detta är spekulationer än så länge. Men den varan är det gott om nu när det är en månad kvar tills Obamas installation.

Bitte Hammargren

Turkiets president Abdullah Gül planerar att besöka såväl Bagdad, som det omstridda Kirkuk och Arbil – det senare är regionhuvudstad i irakiska Kurdistan – skrev jag igår.

PUKonline, officiell sajt för den irakiske presidenten Jalal Talabanis parti, bekräftade resplanerna för en tid sedan.

Gül väntas göra denna historiska resa tillsammans med Iraks president Talabani, som också är ledare för det kurdiska partiet PUK.

Inifrån Kurdistans regionparlament där man väntar ett ovanligt presidentbesök.

Foto: FADI YENI TURK

”Besöket kommer efter det att relationerna mellan Ankara och Arbil har förbättrats” heter det på president Talabanis officiella sajt. Det kan man lugnt säga.

Om inget stoppar resan i sista minuten kan den bli början till ett nytt kapitel i de spända relationerna mellan turkar och kurder. Det är ingen slump att det prokurdiska partiet DTP i går meddelade att kurdiska ledare från Turkiet och Irak planerar att hålla en fredskonferens syftande till att få slut på årtionden av väpnade aktioner från Kurdistans Arbetarparti, PKK.

Om allt detta går i lås får regionen äntligen några positiva nyheter, några förtroendeskapande åtgärder och kanske avspänning.

Men det ska bli intressant att se hur Turkiets president och hela hans stab kommer att förhålla sig till de irakisk-kurdiska symbolerna, med regionens namn, Kurdistan, till att börja med, när (eller ska vi säga om?) han besöker Arbil.

Att ens säga ordet Kurdistan har varit straffbart i Turkiet. Även om dessa tabun börjar luckras upp under AKP-regeringen och EU-anpassningen är det inte länge sedan flickor som fått förnamnet Kurdistan inskrivna i sina utländska pass har blivit stoppade av passpolisen i Turkiet. Och kanske är det fortfarande så.

När jag själv för några år sedan passerade landgränsen mellan Turkiet och norra Irak – eller irakiska Kurdistan – grävde turkisk gränspolis länge i mitt bagage tills de hittade det ”förgripliga”: skrifter där ordet Kurdistan förekom.

”Terroristpropaganda”, förkunnade gränspoliserna triumferande, ointresserade av att detta ”terroristmaterial” var hämtat ur kända amerikanska tidningar och forskarrapporter från europeiska universitet.

I regionparlamentet i Arbil hänger den kurdiska flaggan bredvid den irakiska. Och de lyser i olika färger, vilket framgår av bilden nedan.

T v Kurdistans flagga och t h Iraks inne i irakiska Kurdistans regionparlament. Mellan dem bilden av en kurdisk legend, Mustafa Barzani, far till regionstyrets nuvarande president Massoud Barzani. Foto: FADI YENI TURK

Bitte Hammargren

– Vi kommer snart att släppa skokastaren i Bagdad, lovar en irakisk regeringstjänsteman som jag talat med.
Han är upprörd över incidenten på presskonferensen i Bagdad i söndags, när president Bush gjorde sitt avskedsbesök i Irak och fick ducka för en 28-årig irakisk journalist kastade sina skor mot honom med orden ”En avskedskyss, din hund”.

Skokastaren Muntader al-Zaidi har dock fått hjältestatus på många håll i arabvärlden. En saudisk miljonär har erbjudit 10 miljoner dollar för en av de numera världsberömda skorna och en shiitisk präst i Iran har föreslagit att skorna ska ställas ut på museum. En palestinsk man har samtidigt erbjudit den 28-årige Zaidi att gifta sig med någon av hans döttrar.

Men i irakiska regeringskretsar är man illa berörd av incidenten. SvD:s källor hävdar dock att den inte kommer att störa relationerna mellan Bagdad och Washington.
Zaidi sägs av källor i Bagdad stå den forne rebelledaren Muqtada Sadrs parti nära.
En irakisk domare hävdar att Zaidi har skrivit ett brev till Iraks premiärminister Maliki och bett om ursäkt. Enligt uppgift ska han också ha bett om nåd i brevet, men det förnekas av Zaidis bror Uday.

Samtidigt ska en förundersökning utreda om den numera världsberömde skokastande journalisten har misshandlats i häkte. Hans irakiska sympatisörer har varit övertygade om det ändå sedan Zaidi brottades ned på presskonferensen i söndags. Sedan dess har varken hans anhöriga eller advokat fått träffa honom.

Bitte Hammargren

Turkiets president Abdullah Gül väntas i morgon, lördag, besöka Irak. Han börjar med Bagdad, meddelar turkiska källor. Det sannolika är att han träffar sin irakiske motpart, president Jalal Talabani, som också är ledare för det irakisk-kurdiska partiet PUK.

I Güls resplaner ingår, enligt SvD:s källor, också ett besök i Kirkuk – den omstridda oljestaden med kurdiska, arabiska, turkmenska och kristna invånare – samt dessutom i Arbil, regionhuvudstad i irakiska Kurdistan (en stad som ibland transkriberas som Erbil eller Irbil).

Ett turkiskt presidentbesök i Arbil, där Kurdistans regionparlament ligger, vore historiskt. Kurdiska intellektuella från Irak som jag talat med i dag välkomnar Güls resplaner som mycket positiva. De måste ses som ett stort steg från statschefen i ett land där man för bara några decennier sedan förnekade att det fanns några kurder och stämplade dem som ”bergsturkar”.

Güls resa påbörjas endast några veckor efter det att turkiskt militärflyg bombat vad som uppges vara baser för PKK i norra Irak. Turkiet har upprepade gånger anklagat ledarna i norra Irak för att härbärgera PKK, vilket är terroriststämplat av både Turkiet och EU.
Under de senaste decennierna har turkisk militär gått över gränsen till norra Irak åtskilliga gånger.
Men de irakiska kurderna betraktar den nuvarande AKP-regeringen under premiärminister Erdogan och president Gül som den ur deras synvinkel bästa som Turkiet har haft.

Bitte Hammargren

De som kämpar för att utländska pigor och hembiträden ska få minimala rättigheter – som fridagar – högtidlighåller den 18 december som den Internationella dagen för migrantarbetare.

I Libanon, där tiotusentals asiatiska och afrikanska hembiträden jobbar under omänskliga arbetsvillkor och utan några som helst fackliga rättigheter, har frågan seglat upp bland de socialt engagerade.

Arbetsrätten är svag i Mellanöstern. Men allra sämst, eller snarare icke existerande, är den för de utländska gästarbetare som jobbar i hemmen över hela Mellanöstern. Man hittar dem i var och varannan medelklassfamilj i Beirut, Amman och Riyadh. Hos överklassen jobbar ofta flera gästarbetare.

De blir utlämnade åt sina privata arbetsgivares godtycke. De som har tur hamnar hos hyggliga familjer. De som har otur kan få slava 15 timmar om dygnet.

Human Rights Watch Beirutkontor har tagit upp problematiken i flera rapporter. SvD har också skrivit om detta stora problem.

Uursprungsländerna tjänar på migrantarbetarna genom de pengar de skickar hem till sina familjer (remitteringarna från gästarbetarna är den näst största inkomstkällan för Sri Lanka).

En kontakt i Libanon meddelar idag:

Syftet med Internationella migrantarbetardagen är att verka för att mänskliga rättigheter ska gälla för alla gästarbetare världen över och för att de ska bli fullt delaktiga i sina samhällen. Grundtanken med den 18 december är att visa att gästarbetarnas rättigheter också är mänskliga rättigheter.

Nu väntar vi på att få höra mer om detta initiativ från aktivisterna i Libanon. ”Vi måste trycka på våra myndigheter så att de gör något”, skriver en kontakt i Beirut.

Bitte Hammargren

Arabvärldens unga struntar i konventionerna och börjar mer och mer skriva som de talar – åtminstone i bloggar och på sms. Men å andra sidan är det också många som aldrig läser en bok på sitt eget språk. Språkförbistringen är stor mellan de många olika arabiska talspråken och arabernas gemensamma skriftspråk, som bygger på Koranen. I Sverige är arabiskan på frammarsch.


Arabiskan har blivit Sveriges tredje största språk och har till och med blivit det största modersmålsspråket (tidigare kallat hemspråk) i svenska skolor med 27 000 elever, berättar tidskriften Språk i ett intressant temanummer om arabiskan, som den talas och skrivs i Nässjö, Dubai och Kairo.

Nu skulle jag vilja veta mer om sifferunderlaget. I Sverige registreras inte invånare efter språktillhörighet. Om man i sifferexercisen buntat ihop alla invandrare från exempelvis Irak som ”arabisktalande” hamnar man fel. Unga kurdiska invandrare från norra Irak (Kurdistan) varken vill eller kan alla gånger tala arabiska.

Tidskriften med den slående underrubriken ”för dig som använder språk dagligen” berättar att några gymnasier i Stockholm ger elever möjlighet att läsa arabiska som modernt språk. Den övervägande delen av de elever som valt arabiska i stället för exempelvis tyska eller italienska kommer från svenska språkmiljöer. I Göteborg har 1500 elever valt arabiska som modernt språk i grundskolan, berättar frilansjournalisten och socionomen Bitti Ingemansson i Språk.

Mycket har hänt jämfört med hur det var när jag tog mina första stapplande steg i arabiska i slutet av 1970-talet. Då var vi inte många på kvällskurserna.

Arabiska är svårt att lära sig. Man måste helst plugga varje dag och använda det i sin vardag för att komma någon vart. Annars blir man evig nybörjare i detta vackra språk.

Det är som att spela fiol. Man ska inte inbilla sig att det går att spela rent eller att få omgivningen att stå ut med hur det låter, om man bara tar ner fiolen från väggen några gånger om året.

För att verkligen behärska detta världsspråk måste man lära sig både skriftspråket och minst ett av de många olika talspråken (vilka alla har annorlunda grammatik och till stor del annorlunda ordförråd än standardarabiskan).

Arabiska borde kanske inte kallas ett utan flera språk. Det normerande skriftspråket – modern standardarabiska – används inte av någon som vardagsspråk. Det är mer ett ”finspråk”, som bygger på Koranens arabiska. En gemensam nämnare för dem som har utbildning, arabernas lingua franca.

Hörförståelsen av modern standardarabiska verkar vinna terräng tack vare de arabiska satellitkanaler som ses i hemmen från Marocko till Irak. Men med läsförståelsen är det sämre ställt. Visst läses tidningar i arabvärlden och många är nyhetsnördar. Och säg den arab som inte älskar att höra arabisk poesi läsas upp.

Men romaner på arabiska når sällan en stor publik – om de inte görs om till film.
I Libanon, där många kan briljera med sin utmärkta engelska eller franska, känner jag foilk som aldrig läser en roman på arabiska, men gärna på franska eller engelska.

”Det är för svårt att läsa romaner på arabiska”, säger väninnan i Beirut. Skulle jag låta henne välja mellan Jostein Gaarders bok Sofies värld på engelska i stället för i den arabiska översättning som det svenskbaserade förlaget Dar al-Muna har kommit med skulle hon tveklöst välja att läsa den på engelska.

Norrmannen Jostein Gaarders roman om filosofins historia – Sofies värld – finns översatt till många språk, bland annat engelska, arabiska och svenska.


Mellan de olika talspråken råder samtidigt en språkförbistring: när irakier träffar marockaner måste de anstränga sig och gå över till modern standardarabiska. Inte heller en libanes som kommer till Irak förstår allt som sägs, även om dessa dialekter ligger nämare varandra.

Den egyptiska dialekten är den mest kända och mest förstådda. Så har också Egypten varit arabvärldens kulturella centrum och den egyptiska filmen är stor. Men gatans språk i Kairo kan inte alltid förstås av andra araber. När jag ber libaneser om förklaringar till egyptisk slang begriper de långt ifrån allt.

Arabvärldens unga inte bara talar utan skriver i allt högre grad på sina olika dialekter.
Numera bloggas, mejlas och messas det på olika arabiska talspråksvarianter. På Facebook skriver arabiska användare ofta på talspråk.

Det är en intressant utveckling. Den ökade användningen av olika arabiska dialekter på nätet kanske kan jämföras med hur det var när vulgärlatinet bröt sig loss från latinet och så småningom utvecklades till olika romanska språk, som franska, italienska och spanska.

Den egyptiske bloggaren Wael Abbas jämför modern standardarabiska med latin.


Wael Abbas, intervjuad i tidskriften Språk.

För Wael Abbas är den egyptiska dialekten ett socialt verktyg:

– Varför ska jag skriva på ett språk som folk inte förstår om det finns ett sätt att göra informationen tillgänglig, säger han till frilansjournalisten Yasmine El Rafie i hennes intressanta artikel i Språk.

Yasmine El Rafie, som själv behärskar egyptisk arabiska, berättar om hur Wael Abbas nått nya läsare genom att skriva på talspråk:
– Jag känner att jag har kommit fram till målet jag hade från början: att nå den yngre publiken som aldrig intresserat sig för politik eller journalistik, säger Abbas som bröt ett tabu i Egypten när han på sin blogg lade ut tortyrbilder från ett polishäkte, mobilbilder som han kommit över, men som ingen före honom vågat offentliggöra.

(Denna ruggiga filmsekvens som Wael Abbas visade upp på sin blogg ledde, som SvD tidigare berättat, till att de torterande och filmande polismännen så småningom fick fängelsestraff, medan en plågad och förnedrad busschaufför – deras tortyroffer – fick sin upprättelse.)

När unga araber struntar i konventionerna och skriver som de talar när de chattar med varandra har de kanske satt fart på något som kan leda till en språklig revolution i arabvärlden?

”Än skriver ingen tidning på egyptisk talspråksarabiska, men den tidning som har seglat upp som en av landets största har nog delvis sitt förenklade språk att tacka för framgångarna”, summerar Yasmine El Rafie.

Bitte Hammargren

USA och Rysslands FM-ambassadörer står båda som faddrar till en ny resolution om den israelisk-palestinska konflikten, berättar måndagens Financial Times. Den nya resolutionen ska uttrycka sitt stöd för en tvåstatslösning.
Det har runnit många resolutioner genom FN-systemet om denna konflikt sedan FN:s generalförsamling 1947 rekommenderade en delning av det brittiska mandatet Palestina.
Den nya resolutionstexten som väntas bli antagen på tisdagen är dock den första på fem år, enligt FT. Texten väntas inte bli särskilt iögonenfallande. Det mest anmärkningsvärda är att USA och Ryssland – som rök ihop kring Georgienkriget i somras – gemensamt står bakom den.

FN-diplomater hävdar att resolutionstexten också är ett sista försök att ge den avgående president Bush och hans utrikesminister Condeleezza Rice ett hyggligt eftermäle.
Ett annat motiv är att försöka binda nästa israeliska regering – som ser ut att ledas av hökarna inom Likud – vid en tvåstatslösning.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har också skrivit till den internationella Kvartetten (hur ofta hör någon talas om den nu för tiden? och vad gör Tony Blair, kvartettens ledare?) om den katastrofala humanitära situationen i Gaza. Han fördömer självklart raketbeskjutningen mot Israel från det Hamasstyrda Gaza, men ska också ha uttryckt sin frustration med att hela det civila samhället i Gaza straffas genom blockaden. ”Grundläggande humanitära principer måste gälla”, heter det i generalsekreterarens brev till kvartetten, enligt FT.

Bitte Hammargren

Medan en irakisk journalist kastade två skor mot president Bush under hans presskonferens i Bagdad på söndagskvällen, fick Jimmy Carter ett mycket varmare mottagande i Beirut.

President George W Bush fick ducka när två skor flög i luften under hans avslutande presskonferens med premiärminister Nouri al-Maliki i Bagdad på söndagskvällen. Bush var i Bagdad för att ta farväl av de amerikanska trupperna där och för att skriva på säkerhetspakten med Irak. Att stående på en presskonferens få två skor kastade mot sig är ytterst förnedrande, i synnerhet i arabvärlden.
”En avskedskyss, din hund”, ska den irakiske skokastande journalisten ha ropat när han kastade sina skor på bara några meters håll från den amerikanske presidenten. Att kalla någon ”hund” är mycket förolämpande i arabvärlden.

Bara två dagar tidigare fick hans 84-årige företrädare, USA:s förre president Jimmy Carter, ett helt annat och påtagligt varmt mottagande när han besökte Libanon.
Nobelpristagaren Carter och författaren av boken Palestine: Peace not apartheid uppfattas på den arabiska sidan av Mellanöstern som långt mer visionär än den avgående president Bush – för att uttrycka saken milt.

– Om den palestinska frågan löses på ett rättvist sätt och med respekt för mänskliga rättigheter kommer inte bara Mellanöstern utan hela världen att besparas en massa hat, sade Jimmy Carter när han talade inför en entusiastisk publik i fullsatt aula på anrika AUB, American University of Beirut, berättar nättidningen Lebanon Now.

Det är nödvändigt, sade Carter till studenterna i Beirut, att USA blir mer drivande för att verka för en israelisk-palestinsk fred. Han visade tilltro till att USA:s blivande president Barack Obama ska ha ”det politiska modet” att sätta fart på fredsprocessen. Carter tillade att Obama personligen hade försäkrat honom om att han vill se en väl balanserad fred mellan de båda motståndarlägren, israeler och palestinier.

Från amerikanska källor får jag samtidigt höra nya uppgifter om hur Obama är i gång med att svetsa ihop sitt blivande team för Mellanöstern, med ett särskilt sändebud för den israelisk-arabiska fredsprocessen och ett annat för samtal med Iran. USA:s förre ambassadör i Egypten och Israel, Dan Kurtzer, samt det tidigare Mellanösternsändebudet Dennis Ross är två namn i omlopp för dessa poster.
Obama valdes på ett mandat för att skapa förändring, men ser nu ut att dra sig mot den amerikanska mitten. ”Helt förutsägbart”, kommenterar en USA-källa.

Det kommer att bli många val i Mellanöstern i år. Den 10 februari hålls parlamentsval i Israel; under det första halvåret ska det hållas viktiga lokalval i både Turkiet och Irak; i Iran blir det presidentval i juni och Irak går mot parlamentsval mot slutet av året. I maj ska det också hållas parlamentsval i Libanon och där är knäckfrågan om koalitionen Aoun-Hizbollah ska få majoritet. Det är bland Libanons kristna det valet kommer att avgöras.

Den forne presidenten och Nobelpristagaren Jimmy Carter förklarade i Beirut att hans Carter Center är redo att ställla upp med valobservatörer i det libanesiska valet. Hizbollah avböjde att träffa Carter, men har inget emot valobservatörer från Carter Center, enligt Lebanon Now.
National Democratic Institute/Carter Center var också med som observatörer under de palestinska president- och parlamentsvalen 2005 och 2006, då med Carl Bildt som en av chefsobservatörerna.

Nu borde det egentligen hållas nytt palestinskt presidentval i januari 2009, när president Mahmoud Abbas mandat går ut den 9 januari. Men något nytt palestinskt val strax efter nyår lär vi inte få se.