X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Det drar ihop sig till Beirut Marathon. På lördag går loppet, eller snarare loppen. Den som inte orkar med en full mara kan springa en fun run på 10 km.

Jag var i Beirut under förra maran. Då passerade löparna militärens pansarfordon och de ”spanska ryttare” som skulle skydda känsliga platser för risken för bilbomber. Nervositeten var stor i Beirut inför den kontroversielle president Lahouds förestående avgång i slutet av november 2007. Många vädrade öppet sin rädsla för att maktvakuumet efter Lahoud skulle kunna leda till ett nytt inbördeskrig.
Nu blossade striderna upp först i maj 2008 när olika krafter högg varandra i strupen. Men emiren av Qatar trädde in som medlare och pressade fram en lösning.

Den här gången får jag betrakta Beirut Marathon på långt avstånd. Och jag måste erkänna att jag är mest intresserad av att höra hur det går för de löpare som tänker använda Beirut Marathon till att propagera för de asaiatiska hembiträdenas rättigheter. En stödgrupp laddar som bäst upp med banderoller och t-shirts som ska användas på lördagens lopp.
Affisch i Libanon.

Kampanjen i Libanon för att medvetandegöra landets medborgare om att även de hundratusentals filippinska och lankesiska pigorna har rätt till fridagar har bara börjat.
Human Rights Watch i Beirut jobbar för den kampanjen.
Katolska Caritas libanesiska medarbetare hjälper de mest utsatta rent konkret, bland annat med socialarbetare, advokater och ett skyddat boende för dem som rymt från sina arbetsgivare.
SvD berättade nyligen om det godtycke som drabbar de utländska hembriträdena i Libanon och Mellanöstern i stort. Tidigare skrev Gunilla von Hall om missförhållandena i främst Saudiarabien.

Lankesiska Manel hölls instängd som obetald
piga hos en familj i Beirut i nio år. Hon lyckades rymma och fick därefter
rättshjälp av den katolska hjälporganisationen Caritas i Libanon.
Foto: Bitte Hammargren

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem använder sig av videokameror för att dokumentera kränkningar och övergrepp på ockuperat område.
Deras senaste tillskott är en videofilmad sekvens av hur det gick till när ett hus i stadsdelen Silwan i östra Jerusalem revs i början av november.
Filmsnutten på 49 sekunder visar hur en hjälmförsedd soldat skallar två civila palestinier, en man och en kvinna. Filmen är tagen av en medarbetare inom B’Tselem. Den är överlämnad till åklagarmyndigheten i Jerusalem som har inlett en förundersökning.

Filmen ger en inblick i de heta känslor som varje rivning
av palestinska hus i det ockuperade östra Jerusalem utlöser. Palestinier i östra Jerusalem har mycket svårt att
få byggnadslov varför trångbodda människor bygger svart . Mer data om rivningar av palestinska svartbyggen finns på B’Tselems hemsida.

I området Bustan i Silwan där denna filmsnutt är tagen bor omkring 1 000 personer i 90 byggnader. Jerusalems kommun har utfärdat rivningsorder för de flesta av dessa hus. Bakgrunden till rivningarna beskrivs av B’Tselem här.

Varken FN, EU eller USA
har erkänt Israels annektering av det ockuperade östra Jerusalem.
Men Israels regering har, med B’Tselems ord, tagit till flera åtgärder för att öka den judiska befolkningsandelen och minska den palestinska i Jerusalem. Omkring två tredjedelar av stadens invånare (östra och västra Jerusalem) är judar och en tredjedel palestinier.
Mer än hälften av Jerusalemborna lever i den del som Israel annekterade efter sexdagarskriget 1967 – alltså i östra Jerusalem där nu 45 procent är judar och 55 procent palestinier. Palestinierna har dock högre befolkningstillväxt. En stor del av kampen om Jerusalems framtid handlar om just demografin.

Trots att palestinierna utgör en tredje del av Jerusalems befolkning får de endast bo på sex procent av stadens yta, uppger israeliska människorättsorganisationer.

Själv kom jag till platsen för ett hus som just rivits i Silwan förra året. Jag hann se vägmaskinerna köra bort som hade förstört familjen Siyyams hus och jag träffade den familjefader som just blivit hemlös. Han stod mållös intill ruinerna av det som varit familjens hem, kokande av vrede, med rödsprängda ögon och med vetskapen om att han skulle få en räkning för rivningen av huset.


Bassam Siyyam framför ruinerna av famijens hu i Silwan, minuterna efter det att vägmaskinerna som krossat huset kört bort från platsen.
Foto: Bitte Hammargren

Jeff Halper, eldsjäl inom Israeli Committee against House
Demolitions, kallar denna rivningsprocess ”den tysta fördrivningen” av palestinier från
östra, ockuperade Jerusalem.

Kanske måste beslutsfattare själva se den fysiska förvandlingen och känna hatet dallra i luften efter en rivning för att förstå vilken laddning detta orskar.
B’Tselems film ger en inblick i detta.

Varken Sverige, andra EU-länder eller USA har sina Israelambassader i Jerusalem. Veterligen är i dagsläget alla utländska ambassader belägna i Tel Aviv.

Så här skriver UD på sin hemsida om den svenska regeringens syn på Jerusalems status:

”Enligt FN:s delningsplan från 1947 skulle Jerusalem vara en internationellt administrerad stad, delad av israeler och palestinier. Israel annekterade stadens västra del 1949 och tog kontroll över östra Jerusalem under sexdagarskriget 1967. Israels ståndpunkt är att Jerusalem är Israels odelbara huvudstad, medan palestinierna anser att östra Jerusalem ska vara huvudstaden i en framtida palestinsk stat.
Europeiska unionen och Sverige anser att förhandlingarna om Jerusalems status måste ta sin utgångspunkt i FN:s delningsplan och tanken att Jerusalem ska delas av israeler och palestinier. Eventuella förändringar i Jerusalems status måste överenskommas i direkta förhandlingar mellan parterna.”

Bitte Hammargren

En daglig titt i den arabiska bloggosfären kan pigga upp den Mellanösternintresserade som vill ha alternativ till de stora amerikanska och brittiska medierna.

Tack och lov för oss som inte läser arabiska flytande skriver många arabiska bloggare på engelska – eller på franska, som i den arabiska västern, Maghreb.

En av mina favoriter är egyptiskan Mona Eltahawy, bosatt i New York, men ofta på resa.
Senast var hon i Damaskus, varifrån hon skriver om Obama Tshirt from ”Axis of Evil”.

I de myllrande gränderna i Damaskus Gamla stad – där besökaren lätt ramlar över t-shirts av den libanesiske Hizbollahledaren Hassan Nasrallah och där försäljarna bjuder ut prylar som kylskpåsmagneter föreställande en glatt vinkande syrisk president – hittade Mona Eltahawy en butik som skyltade med nytryckta Obama-tröjor.

Detta händer i en huvudstad som president Bush har stämplat som en del av Ondskans axelmakt – men som den tvärpolitiska Baker-Hamilton-kommissionen i USA vill ha dialog med och som Israel för indirekta fredsförhandlingar med (via Turkiet).

Syrien är ett sammansatt land, som Obamatröjan i Damaskus Gamla stad visar. Landet stöder Hizbollah – men det gör också många libaneser som inte själva är shiamuslimer, i likhet med den kristne ledaren Michel Aoun.
Syrien stödjer också det palestinska Hamas, men det hindrar inte Israel att förhandla om fred med Damaskus. Ett återlämnande av de av Israel ockuperade Golanhöjderna utgör ett grundkrav från Syriens sida, vilket också regimkritiker i Damaskus ställer upp bakom.

Syrien är också ett land med nära band till Iran, men den syriska diplomatin har nyligen öppnat sig åt andra håll.

Syrien har denna höst skickat en ambassadör till Bagdad (det var 26 år sedan sist). Bashar al-Assads regering har också, efter diplomatisk massage från Qatar och Frankrike, erkänt Libanons suveränitet i höst.

”Vad heter Syriens ambassadör i Beirut?” var i årtionden en kuggfråga som nybörjaren på Mellanöstern kunde gå bet på. Jag minns en högt uppsatt israel i Tel Aviv som skrockande berättade att han brukade testa nyanlända europeiska diplomater i Israel genom att ställa denna kuggfråga. Somliga avslöjade sin okunnighet genom att leta efter svaret, berättade min sagesman.

Men snart är det inte längre någon kuggfråga. Snart ska det gå att svara med namns nämnande. Ryktet säger att Syriens blivande man i Beirut kommer att vara kristen, även om utnämningen låter vänta på sig.

Och i Damaskus Gamla stad har det tidigare otänkbara inträffat att en blivande amerikansk president blivit ett namn att skylta med. Det finns en efterfrågan på Obamatröjor, berättar Nabih al-Saghir, ägare av Regnbågsbutiken för Mona Eltahawy.
De flesta av hans köpare är inte syrier, men butiksägaren gömmer inte undan t-shirten och berättar om alla de skäl till varför syrier gillar USA, eller åtminstone delar av det som USA står för.

Det ser ut som ett tecken i tiden. Det iskalla klimatet mellan Washington och Damaskus kanske går att tina upp.

Bitte Hammargren

Gamla hamnstäder är mycket liberalare än städer som ligger långt från kusten. Så är det i Saudiarabien, där kontrasten är stor mellan huvudstaden Riyadh, som omges av öken, och hamnstaden Jidda vid Röda havet.
Jidda har genom århundradena tagit emot muslimska miljoner pilgrimer från när och fjärran och har, som hamnstäder brukar, varit öppnare för influenser från utlandet.

Den trenden håller i sig. I dag har Jidda blivit hemmaarena för den saudiska rockscenen. De flesta banden sägs vara heavy metal och spelar långt från offentligheten. Men några rockband lyckas ändå sälja biljetter till sina spelningar, berättar New York Times utsände i Jidda. Och vissa – enbart manliga – musiker tar fram sina gitarrer på den mest populära cafégatan i Jidda.

Men det verkligt spektakulära är det nya kvinnliga rockbandet Accolade från Jidda som har lagt ut sin första låt på nätet, Pinocchio.
Illustration till Accolades första låt på MySpace.

Låten har snabbt hittat en publik. På MySpace ökade antalet nedladdningar av Pinocchio med flera tusen i timmen när jag kollade på måndagseftermiddagen.

Kameror, bilder och musik har det ultrakonservativa religiösa etablissemanget i Saudiarabien ett mycket laddat förhållande till. Kungariket har en bildstormande tradition, inte bara i moskéerna.
Därför kan de fyra kvinnliga musikerna i Accolade inte presentera sig på bild på MySpace eller ställa upp för fotografering. De kan inte ha offentliga spelningar.

Men den 21-åriga gitarristen Dina, som lärde sig spela som 16-åring, beskriver Saudiarabien, med dess unga befolkning, som ett land i snabb förvandling.

I guldsouken i Riyadh. Saudiskor som vill undvika att utmana etablissemanget visar inte gärna ansiktet för fotografer. Foto: Bitte Hammargren

Det pågår en kulturkamp med oviss utgång: mellan saudiska liberaler som vill bryta tabun och de ultrakonservativa som hämtar sin vägledning från det religiösa etablissemanget. Somliga inspireras av al-Qaida och underjordiska jihadister.

En kulturkamp pågår över hela det muslimska Mellanöstern. Också i Iran finns kvinnliga rockmusiker. I det Hamasstyrda, instängda Gaza har jag träffat rappare i tonåren.

I den saudiska miljön är det en utmaning att vara kvinnlig rockmusiker. Men på nätet får de fyra bandmedlemmarna glada tillrop av det jordanska rockbandet Figure of Fate i Amman:

Hey ladies
Thanks for the add and support!
Great work! can’t wait to hear more!

Accolade vill ge ut ett album. Tjejerna med piercade ögonbryn och jeans under sina långa svarta abayor drömmer om att spela inför publik, kanske till att börja med i grannlandet Förenade Arabemiraten. Och de söker en trummis. Fem killar har erbjudit sig, men Accolade siktar på att förbli ett tjejband.

Bitte Hammargren

I somras mottog den unge bloggaren och journalisten Mohammed Omer från Gaza det fina Martha Gellhornpriset i Storbritannien.
Han belönades för sin journalistik från Gaza, där han, som vi berättade i SvD, ville ge röst åt de röstlösa, bland annat på sin blogg Rafah Today.

På flera ställen under sin Europaturné, bland annat i Sverige, visade han skakande videofilmer och stillbilder från Gaza under rubriken Welcome to Hell.

Mohammed Omer, just anländ till Arlanda i början av sin Europaturné i somras.
Foto: INGVAR KARMHED

Men efter det att Mohammed Omer mottagit sitt pris i Storbritannien och avslutat sin framgångsrika Europaturné, där han bland annat föreläst för parlamentariker, blev den 24-årige journalisten plöstligt mycket tystare efter sin hemresa till Gaza i slutet av juni.

Versionerna går isär, som alltid i Mellanöstern. Mohammed Omer själv har berättat om en för honom chockartad upplevelse när han skulle passera Allenbybron från Jordanien till den av Israel ockuperade Västbanken den 26 juni 2008.
Vid Allenbybron väntade en holländsk diplomat för att ge honom eskort tillbaka till Gaza genom Israel.
Men Mohammed Omer fastnade under några timmar i säkerhetskontrollerna och blev enligt egen utsago psykiskt och fysiskt misshandlad av den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth – till den grad att han svimmade av.

I stället för att köras i diplomatbil direkt till gränspassagen i Gaza fördes han i ambulans till en sjukstuga i Jeriko. Där gjorde de överbelastade läkarna inte någon grundlig undersökning innan han skickades vidare till Gaza.

När jag talade med honom dagen därpå hade han ännu inte uppsökt läkare i Gaza. Men hans röst var förändrad. Han klagade över smärtor i bröstet samt värk kring ögon, öron och nyckelben. Han oroade sig för vad som hänt honom när han var medvetslös. Och han kände sig förnedrad och förlöjligad av beväpnade soldater som tycktes känna till ”allt” om hans Europaturné.

Om denna behandling säger Haaretz erfarne reporter Gideon Levy, som själv träffade Mohammed Omer i Stockholm i somras, att det stora traumat för Omer kanske var att han efter sin firade Europaturné vid den israeliska gränskontrollen på Allenbybron blev behandlad som vilken palestinier på ockuperat område som helst: ”han betraktades som misstänkt fram tills dess att motsatsen var bevisad”.

Internationella pressorganisationer som Reportrar utan gränser protesterade och krävde en offentlig utredning av händelserna i förhörsrummet. Hollands utrikesminister Verhagen och holländska parlamentariker protesterade.

Israeliska myndigheter offentliggjorde sin utredning den 9 juli, cirka två veckor efter incidenten vid
Allenbybron. Där förnekas inte ambulanstransporten, men den israeliska säkerhetstjänsten försäkrar att Omer varken utsattes för psykiskt eller fysiskt våld och hävdar att han genomgått en rutinmässig säkerhetskontroll. Den unge journalistens anklagelser mot israelisk säkerhetstjänst avfärdas som grundlösa påhopp.

Mohammed Omer blev inte sitt forna
jag denna sommar. Han som tidigare, med skakande hand, filmat hur attackhelikoptrar beskjutit en demonstration i hans hemstad Rafah, som skrivit reportage om barnen i Gaza, som bloggat och inspirerats av de utländska journalister han tidigare varit fixare för, blev påtagligt tystare.

Den 21 oktober, efter månader av väntan, fick han lämna Gaza via gränspassagen i Rafah (via Egypten) för att föras till vård och läkarundersökningar i Holland. Därifrån återstår nu att höra var läkarna kommer fram till.

I en FN-rapport skriver Richard Falk, särskild rapportör för situationen för de mänskliga rättigheterna på palestinskt område, att incidenten inte kan avfärdas som en olycka. Behandlingen bottnar enligt Falk i en israelisk vrede riktad mot det internationella erkännande som Omers journalistik från Gaza rönt, hans vilja att visa upp denna utomlands och hans önskan att i sin fortsatta yrkesverksamhet vittna om ockupationens avarter.

Los Angeles Times berättar om frågor som kvarstår samt om pristagarens egen bitterhet.

Bitte Hammargren

Vill du titta in bakom kulisserna i Saudiarabien – en av världens mest konservativa stater – eller i länder som Syrien och Tunisien, varifrån svenska medier sällan rapporterar?
Eller vill du veta hur unga egypier dejtar varandra eller hur man roar sig i Beiruts nattliv? Vill du få en inblick i arabisk gaykultur? Eller få ett hum om hur fackligt aktiva organiserar strejker i Kairos industriområden?

Kanske politiken är din värld: Vill du hellre veta vad regimkritier – allt från liberaler till islamister som Muslimska brödraskapet – säger i sina hemländer?

I så fall ska du kika in i den arabiska bloggosfären. Den är vildvuxen och anarkistisk och följer inte alls det gängse mönstret i arabvärlden.
Bloggarna spränger det ena tabut efter det andra.

Det bloggas på modern standardarabiska (det gemensamma skriftspråk som ingen talar till vardags) och på de många olika dialekter som talas över arabvärlden, från Marocko till Irak.
Somliga skriver hellre på franska eller engelska – antingen för att de vill nå en västerländsk publik eller också för att de uttrycker sig bättre på dessa språk, efter att ha gått på utländska elitskolor.

I SvD:s Kulturbilaga K i dag, söndag, har jag gjort ett lätt svep över den arabiska bloggosfären. Här finns länkar till de sajter jag nämner där och ytterligare några.

Zouhair Yahyaoui

En som inte kan förbises är tunisiern Zouhair Yahyaoui, en ikon inom den arabiska bloggvärlden. Han avled i en hjärtattack 2005, blott 36 år gammal. Han skapade den satiriska sajten Tunezine, blev internationellt belönad, men dömdes till fängelse, anklagad för att ha spridit ”falska nyheter”.
Yahyaoui, som var brorson till en regimkritisk domare, lät nätanvändarna rösta på om president Ben Alis Tunisien var ”en republik, en monarki, ett zoo eller ett fängelse”. Han ska enligt Reportrar utan gränser uppgift ha torterats innan han släpptes.

I dagsläget hackar sig tunisiska myndigheter in på dissidenternas sajter och bedriver ren piratverksamhet på internet, meddelar den tunisiska människorättsaktivisten Siham Ben Sedrine.
Den tunisiske oppositionspolitikern Moncef Marzouki (t v) har till exempel fått sin sajt sönderhackad. Kolla gärna här ifall hans sajt är återställd eller om den är fortsatt kapad av nätpirater.

Moncef Marzouki, Foto: INGVAR KARMHED

I Egypten lade bloggaren Wael Abbas, som SvD berättat om tidigare, fram bevis på den omfattande polistortyren i Egypten. Det har gett honom hjältestatus. En annan som skriver om polisbrutalitet i Egypten är Nora Younis.


Abdel Karim Nabil Suleiman – eller Karim Amer som han blivit känd för – när han fördes bort från domstolen i Alexandria, där
han dömdes för att ha hädat islam och förlämpat Egyptens president
Hosni Mubarak
.

Men bloggaren Karim Amer skakar galler i den egyptiska öknen sedan två år tillbaka.

I Saudiarabien greps nyligen den prisbelönte poeten och bloggaren Roshdi Algadir. Enligt arabiska människorättsaktivister ska han ha tvingats skriva på en ett papper om att han aldrig mer ska publicera sig på Internet. Anledningen till gripandet sägs vara en dikt han publicerat på sin blogg.

Tillslagen sker i en katt- och råttalek där bloggare och nätanvändare hittar nya knep för att komma runt Internetcensuren. Och detta pågår självklart inte bara i arabvärlden. I icke-arabiska Iran släcktes nyligen miljoner webbsidor.

Men säkerhetstjänsternas nätjägare har ändå svårt för att i det långa loppet stoppa bloggarna vars kompott är blandad, rörig och ibland rolig.

En ung jordanier, Fadi Zaghmout, skriver frejdigt om bland annat det överdrivna talet om oskuldens betydelse och det märkliga fenomenet att spruckna mödomshinnor opereras in av svenska läkare. Han kallar sin sajt The Arab Observer.

24-åringen bakom Saudi Jeans, som jag tipsat om tidigare, ger en inblick i Saudiarabien med dess många paradoxer. Läsvärt!

En som rör sig ledigt och yrkesmässigt i den arabiska bloggosfären är den svenska journalisten Alexandra Sandels. Hon arbetar i Beirut för nättidningen Menassat, som bevakar arabiska medier.
Här kommer några av Alexandra Sandels bloggtips:

* The Arabist är en bra
startpunkt for den som är intresserad av kultur och politik i
arabvärlden, särskilt i Egypten och Nordafrika.

* Systerbloggen Arabawy.org, som drivs av journalisten Hossam El-Hamalawy, har
”oerhört bra koll på Egyptens arbetarrörelser” och brukar uppdatera
information om arbetarprotester och strejker.

* Från Libanon tipsar Alexandra Sandels om exempelvis Blacksmiths of Lebanon. Men, som hon tillägger, ”pressen i Libanon är betydligt friare än i de flesta andra arabländer, även om måga tidningar har en stark politisk agenda”.
– Så det blir mindre bloggläsande för mig i Libanon än i till exempel Egypten och
Syrien, säger hon.


Oppositionella inom den breda Kifayarörelsen demonstrerar i Kairo.
Foto: Bitte Hammargren

* En inblick i Egyptens politiska liv ger Ana Ikhwan (Jag är en broder) som drivs av den unge framgångsrike journalisten Abdel Moneim
fran Muslimska Brödraskapet i Egypten. Den som är slängd i arabiska kan här ta till sig en ung ”liberal muslimbroders” syn på mänskliga rättigheter, politik och läget för yttrandefriheten i Egypten.

* En sajt berättar om hur det är att leva som ung liberal tjej i dagens Egypten: om dejting, sexuella trakasserier och om hur man får tag på alkohol under Ramadan.

* Den
syriske människorättsaktivisten Mohammad al-Abdallah skriver i sin nya blogg ”Rayhe w mish raja3” (Jag sticker och kommer inte tillbaka) om Syriens trassliga politiska landskap och om dem som hamnar i säkerhetspolisens garn.

* Black
Iris
rapporterar om vardagslivet i Amman, som till exempel om rökförbudet på restaurangerna.
– Här lär man sig att Jordanien inte
bara består av öken , Petra och tristess, kommenterar Alexandra Sandels från Beirut.

Och så fanns det en bloggare i Gaza som belönades med det fina Martha Gellhornpriset i somras men som har blivit mycket tystare sedan han skulle återvända hem.
Mohammed Omer med sin Rafah Today ville ge röst åt de röstlösa.
Mer om Mohammed Omer kommer i nästa inlägg på SvD:s egen Mellanösternblogg.

Bitte Hammargren

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly befinner sig på resa i irakiska Kurdistan tillsammans med partivännen Ulla Hoffmann, som var partiledare en kort tid efter Gudrun Schymans avgång.
Ulla Hoffmann har sedan länge tagit till sig kurdernas sak och tilldelades priset Årets Kurdvän 2008. Hon har varit i irakiska Kurdistan tidigare. Men Lars Ohly befinner sig på ny mark.

Det är intressant att riksdagens mest USA-kritiske partiledare besöker Iraks mest USA-vänliga region.
Visserligen hade USA-flaggorna och bilderna av president Bush försvunnit från vanliga hem i Kurdistan när jag var där i våras.
Men kurderna i norra Irak har erbjudit USA både permanenta baser och de har – mot Bagdads vilja – klubbat igenom sin egen oljelag som öppnar dörrarna för utländska oljebolag.

Gissningsvis har Lars Ohly och premiärministern för Kurdistans region, KRG, Nechirvan Barzani, en del att tala om när de möts i Arbil eller Hewler som kurderna föredrar att kalla staden.
Hoffmann och Ohly meddelar att de ska träffa också invånare på gräsrotsnivå: studenter, kvinnoorganisationer och kristna minoriteter.
Vänsterpartisterna åker också till Halabja, staden vid gränsen till Iran, där omkring 5 000 gasbombades av Saddamregimen som ”straff ” för att de ansågs vara femtekolonnare och hjälpa Iran i slutet av 80-talets Iran-Irak-krig.

Överlevande i Halabja efter Saddamregimens gasbombningar mot staden 1988.
Foto: FADI YENI TURK

Även om Halabjaborna är sunnimuslimer, som de flesta av Iraks kurder, märks inflytandet och kontakterna med Iran starkt i staden. Samtidigt är många Halabjobor bittra över att KRG:s ledare utnyttjar deras lidande politiskt utan att göra mycket för rehabiliteringen och upprättelsen för de överlevande offren för Saddams folkmordspolitik. ”Halabjaborna är islamister”, sade en kurd från Arbil under mitt besök i staden. Han vägrade äta på en restaurang i Halabja.

I samband med Ohly-Hoffmanns besök ska KRG ha en kampanj i hela Kurdistan för att uppmärksamma kvinnors rättigheter och, som det heter, ”eliminera våldet mot kvinnor”.

Dubbla signaler i Arbil: kvinnor skyndar genom gränder som anonyma skuggor – eller lyser på affischerna som lockande förförsikor. Foto: FADI YENI TURK

Det ska bli intressant att se om Ohly och Hoffmann kommer att besöka den hedersmördade Pelas grav. Fallet Pela – flickan som fördes från Sverige för att bli dödad av sina släktingar i irakiska Kurdistan – var inte känt bland socialarbetare som jag träffade i Kurdistan i våras.
Hedersvåldet mot kvinnor har på senare tid ökat i Kurdistan, visade de skrämmande siffror som jag tog del av där. Även om många på ledande nivå uttrycker sin avsky för hedersvåldet berättar kvinnor i förtroende att det är sämre ställt i praktiken.

– I vår kultur ses flickorna och kvinnorna som bärare av familjens heder. Om en flicka blir förälskad och träffar sin pojkvän ute och om hon skulle förlora oskulden före äktenskapet, så kommer hennes familj att döda henne, sade en socialarbetare på Asouda, en frivilligorganisation som försöker hjälpa hotade kvinnor.

Enligt lagen i Kurdistan ska hedersmord numera jämställas med vanliga mord.
– Det kan se positivt ut för Kurdistan, men problemet är att lagen inte tillämpas, betonade parlamentsledamoten Pakhshan Zangana för mig när jag besökte henne i Suleimania.

Pakhshan Zangana
Foto: Bitte Hammargren

– Jag tror inte att majoriteten i Kurdistans nya parlament stöder reformen. Utvecklingen går bakåt, särskilt när det gäller kvinnornas ställning. Men Kurdistans premiärminister Nechirvan Barzani stöder oss, sade Zanganan.

Men alla ledare gör det uppenbarligen inte. Jag träffade en gömd kvinna som var hotad till livet av sin pappa. Han hade utfäst en belöning på 20 000 dollar till den som mördade dottern, vilken ansågs ha dragit skam över familjen efter en otrohetsaffär. Pappan, visade det sig, var en inflytelserik man i Kurdistan. Enda räddningen var om kvinnan kunde få asyl i tredje land – dock inte l Sverige. Här har den mäktige mannen släktingar.

Bitte Hammargren

Den internationella vapenhandeln följer sina egna lagar och sin egen logik. Den hör till realpolitikens värld, som ofta ligger långt bort från de politiska proklamationernas arena.

Tidningen Haaretz berättar i dag att israeliska vapenhandlare sålt krigsmateriel till länder som Israel definierar som fiender.

Israels försvarsdepartement ska ha gett sitt tysta godkännande till affärer med stater som Irak, Libyen och Jemen, säger Haaretz källor. I Irak handlar det om affärer med det kurdiska självstyret i norr.

En åklagare, Menachem Mazuz, lade nyligen ned en förundersökning mot en amerikansk-israelisk medborgare vars företag, Kurdistan Development Organization (Kodo), misstänks för illegal vapenhandel med Irak, berättar Haaretz nättidning. Kodo är registrerat i Schweiz.

Kodo hade tidigare en israelisk tolvtaggare, Dani Yatom, som delägare. Yatom är mest känd som underrättelsetjänsten Mossads förre chef. Efter att han lämnat den posten blev han, fram till i somras, knessetledamot för Labour. Polisens talesman säger dock att Dani Yatom går fri från misstankar om illegal vapenhandel.

Förundersökningen inleddes på basis av uppgifter om att israeliska tillverkare exporterat materiel till uppbyggnaden av den nya flygplatsen i Arbil i irakiska Kurdistan. Kodos personal uppges också ha utbildat kurdiska säkerhetsstyrkor. Det förefaller ganska sannolikt.

Herde på landsvägarna i Kurdistan – utan någon vägspärr i sikte.

Foto: FADI YENI TURK


Skillnaden mellan den nya flygplatsen i Arbil och vanliga vägspärrar i irakiska Kurdistan är minst sagt slående. På flygplatsen är säkerhetsrutinerna mer som de israeliska eller amerikanska, där varje inresande blir fotograferad vid passkontrollen.
Men på vägarna i irakiska Kurdistan hör säkerhetstänkandet mer hemma i det förra århundradet, där peshmerga (kurdiska soldater) som kollar pass och stoppar bilar inte har någon som helst datauppkoppling och lättare släpper igenom den som talar vänligt till dem på kurdiska än arabisktalande resenärer

I det kurdstyrda norra Irak kan utländska säkerhetsföretag göra affärer. Och israelisk-amerikanska Kodo anses vara intresserat av att bygga ut sin marknad i irakiska Kurdistan.

”Laura Rozen wrote this week in Mother Jones, a U.S. weekly, that Kodo was vying for a 20 percent stake of a $300 million budget. Its activity in the Kurdish territory ended after it received information that Iranian agents might try to harm Israelis,” fortsätter Haaretz.

Enligt Haaretz ska Israels försvarsdepartement ha godkänt försäljning av skottsäkra västar till Jemen samt till överste Qaddafis Libyen. Försvarsdepartementet uppges tidigare ha gett grönt ljus till förhandlingar om export av israeliska stridsflygplan till Jemen, men den affären blev inget av.

Begreppet ”fiendeländer” är en kvarleva från de brittiska undantagslagarna i det gamla mandatområdet Palestina. Det är det israeliska finansdepartementets sak att definiera vilka länder som är fiendemakter.
Försvarsdepartementet i Israel kommenterar Haaretz uppgifter med att ”ministeriet följer lagen men ger inga kommentarer till vapenföretagens handel”.

Bitte Hammargren

Iraks mäktigaste man, den persiskfödde storayatolla Sistani i den heliga staden Najaf, har gett sitt godkännande till den nya säkerhetspakten mellan USA och Irak.
Också tunga namn i den islamiska republiken Iran, som den irakiskfödde ayatolla Shahroudi, har välkomnat säkerhetsavtalet eftersom det ses som en garanti för regeringen Malikis överlevnad.


Shahroudi – född i Irak men ett tungt namn i Teheran – ses här tillsammans med Irans president Ahmadinejad (Foto: AP)

I det irakiska parlamentet i Bagdad blev det dock ingen promenadseger för premiärminister Maliki och hans koalitionsbröder på onsdagen.
Oppositionella shiapolitiker som stöder den forne rebelledaren Muqtada Sadr eller Fadhilapartiet – som är stort i Basra i söder – såg till att parlamentsdebatten blev stormig historia. Nyhetsbyrån AP berättar om hur en Sadrtrogen parlamentariker försökte slita manuset ur handen på en annan folkvald som skulle läsa upp säkerhetsavtalet med USA. Utrikesminister Hoshyar Zebaris säkerhetsvakter fick gripa in.

Taktiken hos oppositionen i Bagdad är att försöka förhala debatten så att säkerhetspakten med USA inte ska bli godkänd innan muslimerna börjar firandet av Offerfesten, Eid al-Adha, i början av december. Då väntas många troende i det irakiska parlamentet delta i den årliga pilgrimsfärden till Saudiarabien.
Men säkerhetspakten tros ändå gå igenom före årsskiftet, eftersom regeringen i Bagdad har en gedigen majoritet i parlamentet.
Och så har ju storayatolla Sistani – född i Iran men ett tungt namn i Irak – gett grönt ljus.

Bitte Hammargren

Iraks regering har efter elva månaders manglingar godkänt ett nytt säkerhetsavtal med USA. Att en överenskommelse var nära förestående antydde också Iraks människorättsminister Wijdan Mikhail när SvD träffade henne för en intervju i veckan.

Wijdan Mikhail på Stockholmsbesök.
Foto: BITTE HAMMARGREN

Avtalstexten går nu vidare till parlamentet i Bagdad, där den måste godkännas för att träda i kraft. Samtidigt kan den bakbinda Barack Obama, som har lovat sina väljare att USA ska ta bort sina stridande förband från Irak senast sommaren 2010. Nu får USA-trupperna rätt att stanna till slutet av 2011. Men det behöver inte vara en diametral motsättning. Obama har inte lovat att alla USA- trupper ska vara ute ur Irak inom 16 månader, utan bara stridande förband.

USA har långsiktiga intressen i Irak, främst oljan. Det framhöll en annan irakisk besökare i Sverige nu i veckan, den förre oljeministern Issam Chalabi. Den forne ministern, som lämnade Saddams regering 1990 efter ockupationen av Kuwait, är starkt kritisk till att de internationella oljebolagen nu är på väg att ta tillbaka vad de en gång förlorat i Irak. Mer om det hittar du i den här SvD-artikeln om hur USA vakar över oljan.

Nu har Irak snart sex år efter USA:s invasion inte lyckats komma upp till sin för-invasions-nivå i oljeproduktionen. Men landet producerar ändå drygt 2 miljoner fat om dagen. I och med årets höga oljepriser ger det klirr i kassan i Bagdad. Hur kan det då komma sig att elektricitet fortfarande är en bristvara i hushållen i Irak? Vart tar oljeinkomsterna vägen?

Iraks förre oljeminister Issam Chalabi förklarar denna brist främst med den omfattande korruptionen:
– Titta på USA-kongressens hemsida över Accountability. Kolla rapporterna från IAMB, en övervakningskommitté som FN har inrättat.
– Kolla rapporter från olika håll över smuggling, förskingring och korruption.
Irak ligger på nästnäst sista plats i International Transparencys rankinglista över korruption i världen, som 178:e av totalt 180 stater.
Bara i Somalia och Burma är mer korrumperade, enligt denna föga smickrande lista.

De svartröda staterna på International Transparencys karta nedan – som Irak, Somalia och flera afrinska stater – är de mest korrumperade:

Wijdan Mikhail, Iraks minister för mänskliga rättigheter, ger fler förklaringar:
– Vi har problem med ledningarna och kraftverken. Terrorister har bombat elnätet. Det är överbelastat. Men korruptionen är också en stor del av problemet. Det är en stor fråga, som inte kan lösas över natten. Vi måste få lagar mot korruption.