X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

BEIRUT
Medan USA:s stjärna
dalar som supermakt visar regeringen Maliki i Bagdad nytt självförtroende. Regeringen i Bagdad vill, för att förnya säkerhetsavtalet om de amerikanska trupperna i Irak, ha en bindande skrivning som förbjuder USA att
använda irakiskt territorium för anfall mot grannländerna.

När den shialedda Bagdadregeringen ställer hårdare villkor för ett nytt
säkerhetsavtal tar den också hänsyn till den diplomatiska
islossningen i regionen som har satts i gång. Det handlar inte bara om de nära relationerna till det icke-arabiska och shiitiska Iran.

Både Syrien, som inte haft någon ambassadör i Bagdad på årtionden, och Kuwait, som blev ockuperat av Saddamregimen 1990, har skickat ambassadörer till Bagdad denna höst. Fler arabländer har utfärdat löften i samma riktning. Arabvärldens beröringsångest med de nya makthavarna i Irak börjar släppa.

Den irakiska regeringen har också tvärvänt i sina kommentarer till det amerikanska anfallet i helgen mot ett syriskt gränsområde. Talesmannen för Bagdadregeringen Ali al-Dabbagh försvarade i en första officiell kommentar USA:s aktion med att den riktades mot ett område som terrorister brukar operera ifrån.

Men efter Damaskus fördömanden, där man hävdade att åtta civila dödats på en bondgård, sage Ali al-Dabbagh på tisdagen: ”Den irakiska regeringen fördömer alla amerikanska bombningar inne i Syrien. Konstitutionen tillåter inte Irak att användas som grund för att anfalla grannländer”.

På onsdagen offentliggjorde han Bagdads önskan om ett bindande avtal som förbjuder amerikansk trupp att anfall Iraks grannar från irakiskt territorium.
För att få ett förlängt mandat i FN:s säkerhetsråd för de cirka 150 000 amerikanska trupperna i Irak måste USA ha ett nytt säkerhetsavtal med den irakiska regeringen före årets slut.

USA har i förhandlingarna gått med på att amerikanska soldater som misstänks för brott, när de inte var i tjänst och inte bar uniform, ska kunna ställas inför irakisk domstol.
Men Iraks regering nöjer sig inte med det. Den vill ha skärpta skrivningar så att alla brottsmisstänkta USA-soldater, som inte agerar i en samordnad operation med irakisk militär, ska kunna åtalas av irakiska myndigheter.

Den irakiska regeringen begär också rätt att få inspektera amerikanska baser i Irak och genomsöka postsäckar som går till och från USA-baserna.

Ingen väntar sig att Washington – oavsett vem som blir näste president – kommer att gå med på det.

Men USA:s stjärna som supermakt dalar, berättade vi i tisdagens SvD.
Och regeringen Maliki i Bagdad har blivit självsäkrare. Och så sneglar den mot det lokalval som planeras i Irak nästa vår.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

BEIRUT

Hon är ung, söt, politiskt naiv och Bibeltrogen. Hon tillhör den kristna högern i USA. Hon är kristen fundamentalist och utsänd av sin kyrka hemma i USA för att missionera i Libanon. Hur länge hon och hennes man ska stanna i Libanon kan hon inte svara på. ”Det beror på hur länge Gud vill”.

– Vore det inte bättre att lämna religionstolkningen åt libaneserna själva? undrar jag.

Här i Orienten har ju urkristendomen sin vagga. Östkyrkorna har djupa rötter.

De kristna i arabvärlden har alla sina metoder för att förhålla sig till en islamisk majoritet. I Libanon är de kristna angelägna att ha kvar garantin för att landets president alltid ska vara kristen maronit. Libanon är det enda arablandet med en kristen statschef.

Arabvärldens kristna lider av den militanta islamtolkning som har spritt sig de senaste årtiondena. Men de gör inte som amerikanskan från Mellanvästern, som förnekar att kristna och muslimer skulle ha samma Gud.

Kristna araber säger också Allah när de talar om Gud, precis som muslimerna. Allah är helt enkelt ordet för Gud på arabiska. Libanesiska kristna jag träffar är angelägna att framhålla att islam ska garantera båda judar och kristna status som skyddsfolk (dhimmi) eftersom de alla är ”Bokens folk” enligt Koranen.

En teologi importerad från den amerikanska Mellanvästern som predikar ett annat budskap kan bli som att kasta bränsle på den sekteristiska brasan.

Jag behöver bara åka 20 minuter bort i Beiruttrafiken för att träffa några som vet: kristna som tillhör Mellanösterns östkyrkor och som just nu tar emot skräckslagna trosfränder som flyr från Mosul i Irak, där den kristna minoriteten terroriseras av jihadistiska salafister (al-Qaida-inspirerade och andra bokstavstrogna sunniextremister).

10 000 kristna, cirka hälften av befolkningen, har fördrivits eller flytt av skräck från Mosul den senaste tiden. Iraks tidigare mångkulturella karaktär håller på att försvinna när de små minoriteterna ger upp.

Under Saddamtiden blev det omöjligt för de sista judarna att stanna kvar.

Nu decimeras de små kristna kyrkorna, liksom mandéerna i Irak. Mesopotamien, landet vid de två floderna Eufrat och Tigris, blir därmed mycket fattigare.

Mellanöstern är och ska vara en blandning av kulturer.

Men USA:s militära närvaro i Irak har fungerat som en sockerbit på extrema salafister från Saudiarabien, Marocko, Algeriet – ja till och med för en vinddriven extremist från Brandbergen utanför Stockholm, den nyss dödade al-Qaida-mannen.

De för en oförsonlig kamp mot dem som uppfattas som ”otrogna”.

– Men vi är inte otrogna enligt islam, vi är ju Bokens folk, invänder min kristne vän i Beirut.

Den som har suttit vid kaffeborden bland vanliga kristna i Libanon vet att president Bush inte är omtyckt här. Libanesiska kristna oroas av den etniska rensningen av kristna i Irak.

Men den unga amerikanska missionären i Beirut har röstat på George W Bush två gånger. Hon ångrar det inte. Samtidigt beskriver hon sig som neutral.

Dessa båda ställningstaganden går helt enkelt inte ihop här.

I Libanon, Irak, Palestina, Jordanien tror inte folk på dem som påstår sig vara neutrala. Den som hävdar det blir genast misstänkt för att ha en dold agenda.

Den utsända från Mellanvästern som vill omvända libaneser till en fundamentalistisk amerikansk Bibeltolkning säger att Libanon är en ”strategisk plats”. Hon förklarar det med att här är det tillåtet att omvända muslimer till kristendomen.

Religionsfrihet är viktigt. Men något säger mig att saudisk teologimport i svenska moskéer inte är bra för svenska muslimer – och att en amerikansk, fundamentalistisk teologiimport är störande för östkyrkorna i Mellanöstern.

Bitte Hammargren

BEIRUT

Israel är villigt att diskutera den fredsplan som
Arabförbundet lade fram för snart sju år sedan, förklarade Israels president Shimon Peres i veckan under sitt möte med Egyptens president Hosni Mubarak.

Arabiska kommentatorer har reagerat med blandade känslor. De är skeptiska till Israels nyvaknade intresse för den Beirutdeklaration som lades fram i mars 2002. Där erbjöd Arabförbundets medlemsstater, på saudiskt initiativ, Israel både erkännande och normalisering samt en ”överenskommen” lösning av den palestinska flyktingfrågan i utbyte mot land.

Det är svårt att veta om Israels plötsliga intresse för
Arabförbundets fredsplan från 2002 bör besvaras med ett ”Hallelulja” eller ”Vem
försöker de lura den här gången?”, skriver den kände kolumnisten Rami Khoury i lördagens Daily Star, en engelskspråkig Beiruttidning.

Rami Khourys råd till arabiska ledare är dock att de ska syna de
israeliska korten för att se om israelerna menar allvar.

Rami Khoury pekar samtidigt på en ny rapport från
Världsbanken som visar att ekonomin på den ockuperade Västbanken har fallit som en
sten till följd av bristen på rörelsefrihet för palestinierna. BNP per
capita år 2007 var 40 procent lägre än under fredssamtalens höjdpunkt 1999. Västbanken har styckats upp i en mängd isolerade enklaver
som palestinierna inte kan röra sig fritt emellan.

Det är möjligt att beslutsfattare måste uppleva denna ”schweizerost” på plats för att de ska förstå hur sönderdelat Västbanken blivit, efter bosättningarnas expansion och inkorporering med det israeliska vägnätet.

Följden har blivit att palestinier inte får färdas på samma vägar som bosättarna. Nobels fredspristagare, biskop Desmond Tutu, jämför ockupationen av Västbanken med Sydafrika under apartheid.

Detta oroar israeliska fredsvänner. De vill befria sitt folk från oket att vara en ockupationsmakt.

President Bush varnade själv för schweizerost-syndromet när han i början av året förklarade att en
framtida palestinsk stat måste ha ett sammanhängande territorium.

Även Israels avgående premiärminister Ehud Olmert har i elfte timmen talat om nödvändigheten av att avträda territorium för att få fred med palestinierna och Syrien. Men först nu, när ha leder en övergångsministär, säger han att Israel måste lämna tillbaka nästan allt territorium som ockuperades 1967, inklusive hela Golan och delar av östra Jerusalem.

Den nya Kadimaledaren Tzipi LIvnis misslyckade försök att bilda regering hänger också samman med de eftergifter som måste göras för att Israel ska få fred med arabvärlden. Det religiösa partiet Shas har dragit sig ur koalitionssamtalen med Livni bland annat för sin vägran att förhandla om östra Jerusalem.

Under söndagen stod det klart att Tzipi Livni misslyckats med att bilda regering varför Israel med största sannolikhet går till nyval i början av nästa år. Livni vill inte utsätta sig för ekonomiska och politiska utpressningsförsök från småpartier som Shas. Det är ett sundhetstecken, men naturligtvis också ett risktagande eftersom shasledaren nu kommer att testa om han kan pressa ut mer genom att gå i allians med Likuds ledare Benjamin Netanyahu.

Enligt palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erakat läggs fredsförhandlingarna på is fram tills det israeliska valet är avgjort.

Det tragiska är att världen i stort vet hur formlerna för en fred mellan Israel och palestinierna skulle se ut: en mix av Arabförbundets Beirutdeklaration, Clintons parametrar och Genèveinitiativet, samt internationella krafttag att lösa den palestinska flyktingfrågan på ett värdigt sätt, men utan att det äventyrar Israels judiska majoritet.

Årets fredspristagare Martti Ahtisaari sade till Ekot på lördagen att det är skamligt att världen inte sett till att lösa Mellanösternkonflikten för länge sedan. Hans uttalanden om att det kanske krävs en dialog med talibanerna för att lösa konflikten i Afghanistan och en dialog med Hamas för att lösa den palestinska frågan har gått ut på internationella nyhetsbyråer, så de kommer att läsas i arabvärldens tidningar på söndagen.

Mycket talar för att Israels fred med arabvärlden måste bli en stor paketlösning där ett avtal med Syrien är en beståndsdel och ett avtal med PLO är en annan. Annars kommer de parter som hålls utanför med all säkerhet att sabotera ett separatavtal.

Men utan en ny amerikansk president som vill och orkar ingripa som engagerad barnmorska kommer denna fredsbaby inte att födas.

Bitte Hammargren

BEIRUT

Det suckas och stönas i Beiruttrafiken, som drabbas
av ständig infarkt i rusningstid. Trängselavgifter ska vi inte tala om här.

Det finns ingen kollektivtrafik i Beirut, bortsett från
skraltiga bussar på ett fåtal linjer. Men bussarna kryper fram genom
tättbebodda kvarter. Och så finns service-taxi som plockar upp passagerare
till fasta priser (2 000 libanesiska lira, ungefär 10 kronor). Den
servicechaufför som har tur kan få bilen full med passagerare som ska av
på olika ställen i ungefär samma riktning. I privatbilarna åker människor
mestadels en och en – allt oftare i jäsiga stadsjeepar.

Går det att leva miljö- och klimatsmart under sådana förhållanden?

Både ja och nej.

I fråga om resande är den miljömedvetne chanslös. När Rafiq
Hariri efter inbördeskriget satsade på att bygga upp Libanon fysiskt, ville han
inte lyssna på dem som rådde honom att restaurera landets järnvägar och den spårväg som en gång funnits i Beirut. Av den på sin tid så väl fungerande kollektivtrafiken finns nu bara några sorgliga spår kvar, som ett övergivet
stationshus uppe i byn Bhamdoun på över 1000 meters höjd, dit en gång tågen
rullade på väg mot Damaskus.

– Hariri
var så
envis. Han ville inte lyssna på dem som sade emot honom. Han hade sin masterplan, att knyta Libanon närmare Saudiarabien, säger kritiska Beirutbor ur olika
led som beklagar att den spårbundna kollektivtrafiken inte fick en renässans efter inbördeskriget.

Vad gäller sophämtning är den miljömedvetne också chanslös. I Beirut hälls alla sopor i samma containrar på gatorna,
oavsett om vi bär ut tidningar, glas, batterier eller annat miljöfarligt avfall
i soppåsarna. Det finns en libanesisk miljörörelse, men den är i sin linda och
blir överkörd av landets mer akuta problem.

Den enda fungerande ”källsorteringen” i Beirut är de gatukatter som snokar upp det som är ätbart i sopcontainrarna (och som håller
efter råttorna).

Men i en mening kan man plocka många poäng ur både
miljösynpunkt och i fråga om livskvalitet: Det gäller mat och dryck.

I Libanon, en del av Mellanösterns Bördiga
halvmåne, håller den lokalt producerade maten högsta kvalitet.

I Beirut finns grönsakshandlare i vart och vartannat
kvarter. De säljer färska grönsaker och frukt, ofta från den bördiga
Beqaadalen. I de små kvartersbutikerna hittar man de varor
som är bäst för säsongen.

Visst kan man äta gott på restaurangerna. Men jag har med
tiden lärt mig att den hemlagade maten, det klassiska libanesiska slow-food-köket, slår restaurangmaten.

Törsten kan släckas med källvatten från Libanons berg, gott inhemskt öl, viner från landets många vingårdar eller med mängden av
fruktjuicer.

Här finns ingen egentlig mening att importera några
livsmedel – ja, det skulle i så fall vara whisky från Skottland, pistagenötter från Iran och knäckebröd för
oss som kommer från norr.

Bitte Hammargren

BEIRUT

Fångutväxlingar mellan Israel och dess fiender i grannländerna brukar inträffa förr eller senare. Det vet Hizbollah i Libanon och det räknar Hamas i Gaza med. Det är därför de håller den unge israeliske soldaten Gilad Shalit fången sedan sommaren 2006.

Den israeliske debattören och ledaren för en tankesmedja i Jerusalem, Gershon Baskin kritiserade häromdagen i en debattartikel i Jerusalem Post den israeliska regeringen för att ha klantat sig när det gäller att få den unge soldaten Gilad Shalit fri.

Att det skulle vara möjligt att hemlighålla Gilad Shalits gömställe i Gaza år efter år är knappast troligt. För det första är Gaza extremt gyttrigt och tättbebott och för det andra använder sig den israeliska säkerhetstjänsten av många medel för att få informatörer – bland annat genom att pressa det fåtal Gazabor som tillåts få vård i Israel (eller deras anhöriga som eskorterar de sjuka) att bli angivare. Men några israeliska fritagningsinitiativ har inte lyckats.

Ett palestinskt människoliv i Gaza är inte mycket värt. Sedan Shalit togs till fånga har över 1 000 personer dödats av Israel i Gaza, skriver Gershon Baskin. Men det har inte fått de palestinska islamisterna, som vann valet för snart tre år sedan, att böja sig.

I stället för att spilla fler människoliv borde den israeliska regeringen göra som Gudfadern, tycker Gershon Baskin: Ge Hamas ett erbjudande som de inte kan säga nej till. Ge dem en namnlista med 2 000 palestinska fångar (av totalt 10 000) som skulle kunna utväxlas, i stället för de 350 palestinska säkerhetsfångar (varav många är politiskt känsligt för israeliska ledare att frige) som Hamas sedan länge lämnat över.

Baskins artikel kommer med all säkerhet att läsas av Hamasledarna i Gaza och Damaskus.

Det finns många sätt att agna betet, tycker debattören, som själv talar med Hamas i Gaza. Baskin tycker att Israel borde föreslå en frigivning av alla de palestinska fångar som hålls i administrativt förvar – cirka 750 palestinier som varken har blivit åtalade eller dömda för någonting – samt fångar som har suttit i fängelse mer än femton år liksom fångar hemmahörande i Gaza.

”Risken att släppa 700-800 fångar från Gaza är liten eftersom Gaza är hermetiskt omringat”, skriver den israeliske debattören.

En sådan sockrad lista skulle sätta internt tryck på Hamas att släppa Shalit.

Men det finns ett aber: president Mahmoud Abbas, Fatahrörelsens ledare, vill inte att de 40 parlamentariker från Hamas som Israel har tillfångatagit på Västbanken ska släppas fria.

President Abbas vill att det är hans diplomati och öppna förhandlingslinje som ska löna sig, inte våld och kidnappningar.

Bitte Hammargren

BEIRUT

För att kryssa genom den oförutsägbara tillvaron i Libanon bör man strunta i alla planeringskalendrar och betrakta improvisation som en levnadskonst.

Men en sak är säker: varje dag är det strömavbrott i Beirut i tre timmar.

Dessa dagliga strömavbrott är inget jämfört med bristen på el i Bagdad eller i Gaza.

Men här i Beirut drabbas ändå alla utom de som har tjuvkopplat eller som har en generator hemma.

Vilken tid på dagen strömmen ska gå lyckas jag aldrig räkna ut på förhand. Det kommer som en otrevlig överraskning antingen klockan 06 på morgonen, klockan 09, klockan 12 eller 15.

Men på kvällen lyser det i hemmen i Beirut och på Berget Libanon – såvida inte höstens åskregn slår ut strömmen.

Vad beror denna energibrist på? På gatorna i Beirut snappar jag upp tre förklaringar. Kvinna och kvinna emellan ryktas att det finns en maffia som profiterar på strömavbrotten. Återförsäljarna av generatorer tjänar grova pengar på att människor blir förbannade över de ständiga strömavbrotten.

En mer ingenjörsmässig förklaring är att en tredjedel av den el som det statliga kraftbolaget Kahraba Lubnan (Electricité du Liban) producerar försvinner genom tjuvkoppling. Och visst hänger det ledningar kors och tvärs på många ställen, men det är ändå inte som de spaghettiliknande trasseltrådar som hängde över gatorna åren efter inbördeskriget.

Så finns en tredje förklaring: att kraftbolaget egentligen borde höja elpriset, men inte vågar av politiska skäl.

Krisen i världsekonomin känns här, även om Beiruttidningen L’Orient le Jour påstår att Libanons banker inte påverkats så mycket eftersom de inte ska ha ägnat sig åt en nyliberal kasinoekonomi.

Men vem vågar tro på det?

En gammal dam som jag känner förlorade sitt livs besparingar, efter ett långt yrkesliv, sedan hon lyssnat på försäkringarna om att den libanesiska liran var stark även under inbördeskriget. Så var det länge. Men sedan störtdök den i slutet av 80-talet och därmed smalt hennes sparkapital ned som ett stearinljus.

Bitte Hammargren

Egypten ska på nytt försöka medla mellan de rivaliserande palestinska maktpartierna Fatah och Hamas. Men få tror att de kommer att lyckas.

Hamas har redan deklarerat att de inte kommer att godkänna Mahmoud Abbas (Abu Mazen) som president efter den 9 januari nästa år, när presidentens mandat enligt Hamas tolkning löper ut.

Fatah anser tvärtom att presidentens mandat kan förlängas fram till nästa parlamentsval 2010.

Egypten medlar också mellan Hamas i Gaza och Israel. Kritikerna anser dock att de egyptiska medlarna har allt för många egenintressen att bevaka.

Den främsta egyptiska oppositionen till president Mubaraks styre är Muslimska brödraskapet, vilket står palestinska Hamas nära.

– Egypten vill inte att Hamas lyckas. Det skulle ge Muslimska brödraskapet i Egypten en skjuts framåt, sade den israeliske debattören Gershon Baskin när jag talade med honom senast.

Gershon Baskin talar själv med Hamas i Gaza – på telefon – i försöken att få loss den tillfångatagne israeliske soldaten Gilad Shalit.

Turkiet har erbjudit sig att medla i frågan om Gilad Shalit – på samma sätt som turkarna nu är mellanhand i Israels och Syriens fredssamtal.

– Turkiets villkor är att de blir tillfrågade av båda sidor och att de är ensamma som medlare. Hamas vill i första hand ha Frankrike och i andra hand Qatar som medlare, säger Gershon Baskin.

Hamas representant i Beirut, Usama Hamdan, har själv i samtal med SvD berättat om hur franska diplomater talar med hans rörelse.

Som motprestation för att Hamas ska släppa den unge Gilad Shalit ur fångenskapen i Gaza kräver Hamas bland annat att deras av Israel fängslade parlamentariker på Västbanken ska släppas.

Men vill Fatah det? Det skulle betyda att det palestinska parlamentet kan samlas med en Hamasmajoritet – inte i samma rum, men åtminstone på videolänk mellan Gaza och Ramallah.

Egyptierna är å sin sida rädda för att det skulle se ut som om terrorism belönas.

Hamas viker sig dock inte så lätt för påtryckningar.

– Hamas vill inte förhandla (med Israel) innan Egypten har öppnat gränsen vid Rafah i Gaza och där är det dödläge. Egypten håller gränsen stängd för att hålla trycket på Hamas. Meningen var att Hamas skulle ha suttit på ett hotell i Kairo och israelerna i ett annat samt att den egyptiske medlaren Omar Suleiman skulle ha åkt i skytteltrafik mellan dem. Israelerna kom till Kairo, men inte Hamas, säger Gershon Baskin.

Enligt Baskin har Israel gått med på att släppa 81 av de 350 namn som Hamas satte upp på en lista för 1,5 år sedan. Men en amnesti på 81 personer är inte tillräcklig för att Hamas ska anse det vara ”seriöst” nog för att inleda indirekta samtal med Israel.

– Israel har sagt ja till en direktkanal till Hamas av humanitöra skäl, för att få loss Gilad Shalit. Men Hamas vill ha en Hizbollahmodell, förhandlingar via en tredje part, inga direkta samtal med Israel, säger Baskin.

s- JMen här har ändå ett fönster öppnats på glänt mellan Israel och det av omvärlden terroriststämplade Hamas. Dessa fiender börjar därmed i praktiken acceptera varandra som motpart.

Men det krävs fingertoppskänsla och en stor portion politisk vilja av de egyptiska medlarna för att hålla fönstret öppet.

Bitte Hammargren

BEIRUT
Religiösa i Mellanöstern tar inte alltid religionen lika bokstavligt som det ibland framstår i den fragmentariska nyhetsrapporteringen.
En shiamuslim från södra Libanon, som jag stött på ett par gånger under årens lopp, hör till dem som fastar under Ramadan. Men när jag bjuder honom på en öl en varm oktobereftermiddag på en uteservering i Byblos tackar han inte nej.

På samma sätt kan man se gamla damer sitta och spela kort på kristna välgörenhetscentra – dock inte om pengar.
– Om så vore skulle pengarna gå till välgörenheten, svarar en nunna rappt medan hon ser till att en pojke som blivit övergiven av sin europeiska mamma får hjälp med läxläsningen.
Häromdagen hamnade jag på en utflykt tillsammans med ett gäng unga maronitiska munkar på väg till Wadi Qadisha, eller Den heliga ravinen, som maroniterna kallar denna natursköna plats där klostren ligger inhuggna i klipporna. Fastän dessa unga munkar och noviser ägnar sitt liv åt att tjäna Gud, som de säger, och inte åt den jordiska kärleken är de också livfulla pragmatiker som kunde stämma in i libanesiska klassiker som Feiruz Behabak ya Lubnan (Jag älskar dig Libanon) och till och med den gamla slagdängan Ya Mustafa av Bob Azzam.
Men på en punkt blev jag påmind om hur stor skillnaden är mellan det sekulariserade Sverige och Mellanösterns troende. Inte många skulle väl tro mig här om jag berättade att en före detta svensk ärkebiskop (K G Hammar) sagt att han personligen inte tror på helvetet. Vad är det för mening med att göra goda gärningar för att komma till himlen om inte helvetet finns som avskräckande exempel, skulle många säga här.
Under färden på ett lastbilsflak tittade jag ned i branten i Wadi Qadisha och frågade en ung munk om det är vanligt med biloyckor på dessa smala och vindlande stigar.
– Det gör inget om vi störtar ner här, för vi är i den heliga dalen och då kommer vi direkt till himlen, svarade han obekymrad.
Jag invände att jag nog inte skulle göra honom sällskap på den himlafärden, för själv har jag som obotlig agnostiker gått ”den breda vägen” genom livet. Jag kan inte tro på ett liv efter detta och tycker att det räcker gott att bli till mull och kanske ”återfödas” som vitsippa eller mullbärsträd i nästa liv.
Men just i dessa frågor går det en wadi – en ravin – mellan genomsnittsmänniskorna i Mellanöstern och Skandinavien.

Bitte Hammargren

Gazaborna utsätts inte bara för Israels blockad utan också för en strejk bland de offentliganställda som Mahmoud Abbas egen Fatahrörelsen har manat till. När domare, läkare och lärare strejkar i Gaza fyller Hamas luckorna med sitt eget folk, visserligen illegalt, utan presidentens godkännande.

Men 1,5 miljoner människor kan inte leva utan rättsskipning, varför Advokatsamfundet i Gaza, om än motvilligt, vänt sig till de nya Hamasledda domstolarna.

En insider i PLO har sagt till mig att strejkmaningen har tagits utan president Mahmoud Abbas godkännande. Om det stämmer, är det ännu ett exempel på hur splittrad Fatahrörelsen är.

– Strejkerna har inte försvagat Hamas utan i stället splittrat det nationella palestinska system man så mödosamt försökt bygga upp, säger Agneta Johansson, folkrättsjurist och biträdande chef på ILAC, International Legal Assistance Consortium, som nyligen kommit tillbaka efter sitt senaste besök i Gaza.
Bankiren Azzam Shawwa är från denna instängda enklav, men tillhör det fåtal som kan resa ut därifrån. Han stöder inte Hamas. Han bor numera i Ramallah. Nyligen var han i Sverige tillsammans med den israeliske debattören och fredsaktivisten Gershon Baskin. Dessa båda representanter för den palestinsk-israeliska tankesmedjan IPCRI, Israel-Palestinian Center for Researsch and Information talade på Bokmässan i Götebort, Judiska församlingen i Stockholm och Palestinska föreningen i Stockholm.

Azzam Shawwa, som kommer från en av Gazas mäktiga familjeklaner, är emot Fatahs strejk bland de offentliganställda i Gaza.
– Jag leder en bank som behöver ett juridiskt system för att fungera. Därför har det uppstått en tvist mellan oss och (Västbanksregeringens premiärminister) Salam Fayyad. De vill att vi ska bojkotta domstolsväsendet i Gaza. Men vi har många ärenden liggande i domstolen. Om vi drar oss ur nu, kommer vi att förlora våra mål. Och då är det offentliga medel som kommer att gå till spillo, inte bankens, säger Azzam Shawwa som sitter fast i ett Moment 22.
– För om vi befattar oss med dessa domstolar så bryter vi mot internationell rätt. Så det är ett dilemma. Därför har Advokatsamfundet i Gaza gjort ett uttalande där de säger att de inte kan lämna området utan ett juridiskt system, säger han till mig.

När läkare och lärare strejkar i Gaza av politiska skäl är det inte Hamas starke man Mahmoud Zahar som drabbas utan barnen.
Vad tycker vanligt folk?
– Folk i Gaza tycker inte att ledarna i Ramallah är värda att gå i strejk för, svarar Azzam Shawwa.

Bitte Hammargren

AMMAN

EU:s samarbete med länderna kring Medelhavets östra och södra strand har många namn. En del kallar det för Barcelonaprocessen, andra för Medelhavsunionen, somliga för EuroMed och ytterligare några för EU:s Grannskapspolitik.

Det sägs att kärt barn har många namn, men hur många håller egentligen detta barn kärt?

Samarbetet kläs i vackra ord: det syftar till att ge ökad stabilitet, utveckling och säkerhet i regionen. Men en baktanke hos EU-länderna är att satsningarna i unionens södra närområde – i länder som Egypten, Tunisien, Marocko och Jordanien – ska minska risken för att Europa drabbas av terrorattentat och illegal invandring från ”syd”.

– Från 2007 till 2010 har 3,2 miljarder euro (närmare 30 miljarder kronor) avsatts från EU till länderna på andra sidan Medelhavet. Syftet är inte att bygga militärbaser utan att skapa förutsättningar till ekonomisk och social utveckling, förklarade EU-kommissionens representant i Jordanien, ambassadör Patrick Renauld, när ett 80-tal journalister från EU och unionens södra närområde samlades i Amman i Jordanien.

Det är möjligt att stora belopp kommer att användas på ett konstruktivt sätt. Men någon möjlighet att bedöma detta och att rapportera det till våra läsare, lyssnare och tv-tittare fick vi 80 journalister i Amman aldrig.

När jag och flera kolleger från andra länder bad ambassadör Renauld precisera hur pengarna används blev han svaret skyldig.

30 miljarder kronor för partnerskapet under fyra års tid motsvarar nästan vad marockanska gästarbetare skickar hem årligen. Att gästarbetare främst skickar pengar till sina familjer står klart. Men EU:s partnerskap med Medelhavsländerna förblir i mycket en abstraktion. Det kan därmed spä på misstankarna i syd som i nord om att mycket går bort i svinn eller rent av till korruption.

Denna brist på konkretion kan reta upp både ”vanlig skattebetalare i EU” och invånare i Kairos och Casablancas kåkstäder.

– Det är möjligt att det finns webblänkar som visar hur pengarna fördelas. Och det är troligt att det mesta är bilateralt bistånd, från ett land till ett annat. Men även om det finns uppgifter gömda någonstans så handlar det om att kunna förmedla budskapet, säger en europeisk teknokrat till mig i pausen.

Han beklagar att de arabiska folklagren – ”den arabiska gatan” – inte känner sig delaktiga i partnerskapet med EU. Tacka för det. Lika lite kan ”den europeiska gatan” känna någon delaktighet i de stora Medelhavsprojekt som administreras från Bryssel.

– Vad svarar jag de fattiga i Casablancas kåkstäder som undrar vart pengarna från EU tar vägen och som tror att de bara används för att eliten ska kunna sko sig? undrar presskollegan från Marocko.

De högt betalda EU-tjänstemännen har inte hjälpt henne på traven.