Det har varit 14 attentat i Sinaiöknen mot de pipelines som förser Israel och Jordanien med egyptisk naturgas. Dessa attentat har mötts av förståelse på gatorna i Kairo. Skälet är att avtalen missgynnat det fattiga Egypten.

Egypten har via bolaget EMG (East Mediterranean Gas Company) exporterat naturgas till förmånliga priser för köparna i Israel och Jordanien – under världsmarknadens, heter det i Kairo. Även västexperter har bekräftat för mig att priset legat under världsmarknadens. Avtalet med Jordanien omförhandlades efter Hosni Mubaraks fall 2011. Men inte med Israel – fram tills nu. Det senaste avtalet tecknades 2005 och löpte på 20 år.

Men i dag, söndag, fick EMG ett meddelande från det nationella egyptiska bolaget EGAS att man säger upp avtalet med Israel, rapporterar Haaretz. Egypten har ett presidentval framför sig och ingen presidentkandidat med segervittring klarar av att försvara det gasavtal som missgynnat den egyptiska ekonomin. Ministrar och tjänstemän ur Mubaraks fallna regering har blivit anklagade för att ha tagit mutor när de förhandlade fram uppgörelsen.

Egypten har ett fredsavtal med Israel, men freden är kall och temperaturen ser bara ut att sjunka ytterligare. Meddelandet om att avtalet sagts upp ensidigt sprids som BREAKING NEWS runt om på tv-kanaler, bloggar och nyhetssajter i Mellanöstern. Ett omförhandlat gasavtal med Israel kan i sin tur öka de sociala klyftorna i Israel, där man förra sommaren kände av starka sociala ungdomdsprotester – vilka med stor sannolikhet kan komma igen. Israel har fått nära hälften av sitt behov naturgas tillgodoställt via pipeline från Egypten. Och nu ökar priset för de leveranserna.

Här några axplock från twitterflödet:

@arabist The cancellation of the Egypt-Israel gas deal is not a breach of the peace agreement at all.

@Zeinobia Guys Egypt cancels the gas deal with Israel

‏ @mina_el_naguib However corrupt it was, termination of the Egypt Israel gas deal looks like a thinly veiled attempt to win over government skeptics.

Andalusi ☪ أندلسي ‏ @Andalusi_ The Weird thing that Egypt isn’t the one who announced the cancellation …. Israel did

Enligt Reuters planerar internationella aktieägare i East Mediterranean Gas Company rättsliga åtgärder mot Egypten och de tänker uppvakta ”olika länders regeringar” som svar på EGAS ensidiga uppsägning av gasavtalet med Israel.

– Vi vill att Sverige bojkottar försäljning av telekom till Syrien, sade regimkritikern George Sabra, en av talespersonerna för Syriska nationalrådet, när han ikväll talade i ABF-huset i Stockholm. Hans poäng är att sådan teknik används av Assadregimen för att spåra oppositionella.

Liknande kritik har Nobels fredspristagare Shirin Ebadi tidigare framfört om Ericssons affärer i Iran. Och som ett brev på posten sände i kväll SVT:s Uppdrag granskning ett reportage om Telia Soneras försäljning av telekom till diktaturer som Vitryssland, Azerbajdzjan och Uzbekistan. (Enligt uppgift uppgår det svenska ägandet i bolaget till 37 procent).

På twitter ser jag flera vassa kommentarer efter Uppdrag granskning: ”Fel låt vann” har fått en helt ny innebörd, konstaterar Lena Sundström med anledning av den azerbajdzjanske medborgare som kallades till säkerhetstjänsten för att han röstat på ärkefienden Armeniens bidrag i Melodifestivalen.

Och det kan knappast ha undgått någon att Telias representant pratade om  ”brottsbekämpning” i diktaturer, när det handlade om hur dotterbolaget i Vitryssland möjliggör för KGB att jaga regimkritiker, som försöker organisera sig eller använda sig av sin yttrandefrihet.

Att Uppdrag granskning sänds just i kväll, samtidigt som Stockholm Internet Forum pågår i Frösundavik med några hundra utländska nätaktivister – varav många från diktaturer – ser vältajmat ut (även om tajmingen kanske var en slump). Men deltagarna kommer att få något nytt att prata om i pauserna.

Egyptens valkommission har diskat tio presidentkandidater, däribland några av de favorittippade. Men än är inte sista ordet sagt. Det ska komma på måndag när tiden för överklaganden gått ut. Men eftersom valkommissionen är utsedd av militärstyret Scaf  kommer de slutgiltiga beskeden att tolkas som politiserade – hur de än ser ut.

Enligt kvällens rapporter från Kairo har Muslimska brödraskapets kandidat Khairat al-Shater samt liberalen och den förre presidentutmanaren Ayman Nour blivit underkända på grund av villkoren för deras benådning ur fängelse.

Salafisternas ledare Hazem Salah Abu Ismael (som ligger bra till i mätningarna) har blivit diskad på grund av hans avlidna mammas amerikanska pass. I det nationalistiska Egypten får inga presidentkandidater ha utländsk bakgrund.

Den gamle spionchefen Omar Suleiman, som Mubarak utnämnde till vice president under sina sista dagar vid makten, har blivit diskad på grund av att de obligatoriska 30 000 namnunderskrifterna har blivit ifrågasatta. Suleiman kandiderade i sista minuten, men lyckades trots det lägga fram långt fler än 30 000 underskrifter. Men 3 000 av signaturerna har underkänts. Han måste ha viss geografisk spridning på sina namngivna supportrar för att kandidaturen ska bli giltig.

Alla dessa fyra tänker överklaga valkommissionens beslut. Abu Ismaels advokat förväntar sig en ”stor kris” under de närmaste timmarna.

Engelska Al Jazeera har mer att berätta här. Via twitter hittade jag en snabb och tydlig sammanställning av egyptiske @Bassem_Sabry om orsaken till att tio kandidater underkänts.

Egypten sedan den ofullbordade 25-januari-revolutionen fortsätter att överraska.

Idag hålls förhandlingar i Istanbul mellan Iran och P5 + 1, det vill säga de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd samt Tyskland. Det är första samtalsrundan sedan USA:s nya hårdare sanktioner mot bland annat Irans centralbank trätt i kraft.

Dagens twitterflöde från Istanbul kläs i oväntat positiva ordalag. Barbara Slavin, amerikansk Mellanösternkännare och författare av en bok om Iran och USA, rapporterar att redan fredagskvällens middagsamtal mellan EU:s utrikeschef Catherine Ashton och Irans chefsförhandlare Saeed Jalili var ”väldigt konstruktiva”.

Slavins iranska källa tror att samtalen kommer att fortsätta på söndag och förutspår redan en andra förhandlingsomgång i ett annat land (kanske Irak).

En annan källa, Laura Rozen, återger en västdiplomat som säger att alla deltagande länder hade intresse av ett bilateralt möte mellan USA och Iran. Inget sades vara bestämt i den riktningen, men det fanns i alla fall inga antydningar om ett nej.

Om det sker framsteg i Istanbul så beror det på att USA och Iran har gjort en del förarbeten (”precooked”), skriver Barbara Slavin.

Den svensk-iransk-amerikanske opinionsbildaren Trita Parsi – som för övrigt kommer till Stockholm inom kort – hävdar att det förändrade samtalsklimatet  inte beror på  sanktionerna utan på att väst börjar acceptera en viss anrikningsgrad av uran i Iran.

Nu tror jag att de flesta bedömare bestämt skulle säga att Irans förhandlingsvilja verkligen beror på de hårdare sanktionerna mot bland annat centralbanken  (samt ett aviserat oljeembargo från EU) . Men det måste tilläggas att jag även i Israel träffade en tung källa inom regeringskansliet som medgav att Irans anrikningsprogram i sig inte är huvudproblemet utan att det handlar om att få fullständiga garantier om det inte finns några militära syften i Irans nukleära program.

När jag frågade om det betydde att kärnvapenmakten Israel (eller den ”förmodade kärnvapenmakten” Israel som det officiellt heter) kan acceptera  en anrikningsgrad av i Iran på exempelvis 20 procent – tillräckligt för att hålla i gång en forskningsreaktor i Teheran för tillverkning av isotoper för cancerpatienter  – sade denna källa pass  och ville inte gå in på detaljer.

Men om samtalen i Istanbul blir fortsatt konstruktiva kan det leda till viss avspänning i Mellanöstern. President Obama kommer också att gå stärkt ur det.

Bland vanligt folk i Israel mötte jag inte alls många som gillar premiärminister Netanyahus bombhot eller hans Förintelse-retorik i fråga om Iran. Här är länken till artikeln som beskriver stämningar i Tel Aviv.

JERUSALEM Mitt under i protestanternas och katolikernas påskfirande, som sammanfallar med den judiska påsken (pesach), kommer en påsknyhet från Egypten. Efter lång bojkott av alla kontakter med Israel ska det bli dagliga flyg med koptiska pilgrimer från Egypten till Israel.

De koptiska pilgrimerna får nu möjlighet att besöka de heliga platserna i östra Jerusalem och Betlehem, som båda ligger på av Israel ockuperat område. I Egypten finns cirka tio miljoner kopter och många av dem bär på en längtan att besöka det heliga landet, särskilt till påsk. Detta kan ge en injektion till den palestinska ekonomin i Betlehem som ligger innan för separationsmuren. Många kristna från väst undviker idag att besöka Födelsekyrkan i Betlehem, säger besvikna palestinier i Jesu födelsestad. Men varför skulle egyptiska kopter göra det?

Ett eller två plan med 104 passagerare kommer att lyfta varje dag från Kairo till Israel, rapporterar Egypt Independent. Det är de första direkta resorna dit med  kopter sedan Egypten och Israel skrev på fredsavtalet i Camp David 1979. Denna islossning är en följd av att den koptiske påven Shenouda III avled i mars. Ännu är det nära tre veckor kvar tills den 40 dagar långa sorgehögtiden är över och innan dess kan inte näste koptiske påve utses. Men ändå har kyrkan lättat på hans reserestriktioner.

Shenouda var hård motståndare till alla kontakter med Israel, en attityd han delade med många i det egyptiska civilsamhället. Freden mellan Egypten och Israel är kall. Shenouda sade flera gånger att ”kopterna kommer inte att besöka Jerusalem om de inte kan göra det tillsammans med muslimer”.

Men Egyptenkännaren Johannes Lundin vet att många kopter längtar efter att besöka de heliga platserna. Han kommenterar:

– Detta har legat i startgroparna länge, och oavsett vem som blir påve har jag svårt att tro att den koptiska kyrkan kommer förändra detta ”beslut”. Att påven Shenouda var emot dessa pilgrimsresor har länge varit oerhört impopulärt bland egyptens kristna. Här finns 8-10 miljoner egyptiska kopter som längtar till det heliga landet, säger han.

Nästa vecka firar ortodoxa kristna påsk och då kan vi vänta oss att höra egyptisk arabiska talas på Via Dolorosa för första gången på mycket länge. Och kopterna i den Heliga gravens kyrka kan vänta sig fler besökare än vanligt.

Sedan 1971 har Shenouda III varit över huvud för den koptiska kyrkan – eller med andra ord koptisk påve. Han avled i dag vid 88 års ålder. Shenouda var den 117:e koptiske påven i ordningen. Han föddes som Nazeer Gayyid Rofa’iel i Assiut i Övre Egypten och kom att spela en viktig roll i årtionden, som religiöst överhuvud för Egyptens stora kristna minoritet – och för kopter som utvandrat till andra delar av världen, från USA till Australien.

En av de första kommentarerna jag har sett på twitter om Shenoudas död kommer från @Bassem_Sabry . Han skriver: ”Fastän jag har insett att många inte delade #Shenoudas uppfattningar, låt åtminstone detta vara en dag av respekt”.

På twitter läser jag ett annat inlägg från @Nervana_1 som skriver: ”När både så kallade liberaler och salafister kan förenas i förolämpningar över en död man förstår man vad som är fel med Egypten.”

Nu börjar snart nomineringarna till näste påve. Om jag är rätt informerad bjuder traditionen att ett slumpvis utvalt barn med bindel för ögonen ska dra fram namnet på näste påve, ett val som till sist står mellan tre toppkandidater. Genom barnet, som ska vägledas av bön, anses Guds vilja ske.

En läsare av bloggen, Mohanad Khidir som själv har rötter i Mellanöstern, skriver att läget för kopterna nu är kritiskt efter Shenoudas död.

Han fortsätter: ”Den som efterträder kommer att stå inför vägskäl som kan vara avgörande för kopterna i Egypten. Må bönerna vägleda pojken till en vis och pragmatisk påve.”

Jag ser också gärna att kopter i Sverige eller andra som har mer information, mejlar mig eller kommenterar direkt här på bloggen. Men OBS: kommentarer som inte följer SvD:s debattregler ska inte släppas fram.

Hamas brytning med Assadregimen i Damaskus ser nu ut att få ännu en efterföljd. En ledande Hamasföreträdare säger till Guardians utsända i Gaza att Hamas inte kommer att dras in i en väpnad konflikt mellan Iran och Israel.

– Om det blir krig mellan dessa makter kommer Hamas inte att delta, säger Salah Bardawil, som sitter i Hamas politbyrå. Han förnekar att Hamas skulle skjuta qassamraketer mot Israel ifall premiärminister Netanyahu skulle fatta ett beslut om att attackera Irans nukleära anläggningar.

Hamas är en palestinsk gren av Muslimska brödraskapet, en 80 år gammal sunniarabisk rörelse som gick segrande ur vinterns egyptiska parlamentsval. Hamas tidigare beroende av Damaskus och Iran var av taktisk natur. Det är inga sjävklara allierade i ett Mellanöstern där misstron mellan sunniter och shiiter är djup. Assadregimens attacker på syriska civila, många av dem sunnimuslimer, och dess förföljelse av Syriens gren av Brödraskapet har gjort det omöjligt för Hamas att hålla kvar sin politiska ledning i Damaskus.

Och nu märks att klyftan mellan de palestinska sunni-islamisterna och Iran börjar öka.

– Hamas ingår inte i en militärallians i regionen. Vår strategi är att försvara våra rättigheter, säger Bardawil.

Hamas rättar in sig i det sunniarabiska ledet. Det sker samtidigt som Brödraskapet i Egypten har allt intresse av att sitta kvar i båten och ro hem även nästa val (först då kan de börja utmana militären på allvar). Här öppnar sig en möjlighet för den som söker pragmatiska lösningar i Mellanöstern. Det skulle inte förvåna mig om det snart kommer fram uppgifter om att flera EU-regeringar talar med Hamas, så som de efter Mubarakregimens fall började tala öppet med Muslimska brödraskapet i Egypten.

Syriska aktivister brukar vara steget före med att uppdatera dödssiffrorna i Syrien. Men det är också värt att notera att det vanligtvis inte tar så lång tid innan FN bekräftar de ständigt stigande dödstalen.

I förra veckan slog FN fast att minst 7 500 människor dödats efter ett års repressalier mot upproret. I dag skriver den exilsyriska människorättsorganisationen SOHT upp det reella dödstalet till 8 500.

Enligt SOHR har 6 195 civila, 1 835 soldater och poliser samt 428 rebellsoldater dödats sedan protesterna mot president Bashar al-Assad inleddes i mars i fjol, skriver TT-AFP från Beirut. Värt att notera är att SOHR:s dödstal för syriska soldater och poliser ligger ganska nära regimens egen uppskattning, på 2 000.

Det skulle inte förvåna mig om FN snart kommer att justera upp sina siffror över det totala antalet dödsoffer. Den syriska revolten kommer nästa vecka att ”fylla ett år”, en årsdag som höljs i sorgflor. Bristen på internationell närvaro gör att mycket sker i det fördolda.

Saudiarabien som var med om att slå ned demokratirörelsen i Bahrain förser nu desertörerna i Fria syriska armén med vapen, säger syriska oppositionskällor.

Saudiarabien skäller också ut Ryssland för dess bruk av vetomaken i FN:s säkerhetsråd, när en majoritet av länderna i rådet ville sätta press på Assadregimen i Damaskus.

Kung Abdullah säger att hans land aldrig kommer att frångå ”sin religiösa och moraliska plikt inför det som händer” i Syrien.

Tidskriften Foreign Policy skriver i sitt senaste nummer att ”senaste gången saudierna beslutade att de hade en moralisk skyldighet att vädra ut den ryska politiken, så ledde till födelsen av en ny generation jihadister i Afghanistan, vilka ännu tre årtionden senare skapar förödelse”. Det som avses är förstås al-Qaida.

Att Saudiarabien som slog ned demokratirörelsen i det shiadominerade Bahrain samtidigt beväpnar Assadregimens sunnimuslimska motståndare i det alawitstyrda Syrien säger mycket om vilket paradigmskifte som har skett ett år efter den arabiska vårens födelse. Nu ställs sunni mot shia.

Det började för ett år sedan som folkliga uppror för yttrandefrihet, korruptionsbekämpning och ansvarsutkrävande (läs Wael Ghonims bok Revolution 2.0, Natur & Kultur). Men ett år senare är det andra krafter som har tagit initiativet, och stater som knappast gjort sig kända för yttrandefrihet och demokrati.

Så brukar det vara med revolutioner. De äter sina barn.

Men det är inte heller så enkelt som att ”sekulär” nödvändigtvis måste vara bättre än ”religiös”. Bashar al-Assads regim, vars krigsapparat orsakat ett ohyggligt lidande bland civila, kallar sig sekulär. Saddam Husseins Irak var en sekulär stat.

Jag hörde en gång en israelisk statsvetarprofessor, Shlomo Avineri, påminna om att 1900-talets Europa präglades av tre sekulära ideologier som alla ledde till massmord och förintelse:  kommunismen, fascismen och nazismen.

Den som vill fördjupa sig i den saudiska politiken i Syrien rekommenderas läsa Foreign Policys artikel Saudi Arabia is Arming the Syrian Opposition.

Vill bara tipsa om SvD:s recension här av Sprickorna i muren, en annorlunda årsrapport 2011/2012 om journalistik, medier och medieforskning. Utgiven av SIM(O), Institutet för mediestudier.

I boken medverkar Patrik Lundell, Yasmine El Rafie, Niklas Ekdal och jag.

Red: Torbjörn von Krogh

Mitt uppdrag var att skriva hur det var att vara flugan på väggen under bevakningen av arabiska våren. Yasmine El Rafie fördjupar resonemanget om twitterflödet.