Om palestinierna i Gaza ska slippa biståndsberoendet och kunna bygga upp sin ekonomi måste de kunna exportera sina grödor och industriprodukter. Behovet av TRUCKS FROM GAZA är enormt men leder sällan till några internationella protester.

En organisation som oförtrutet bevakar rätten till den fria rörligheten för både varor och människor till och från Gaza är den israeliska människorättsorganisationen Gisha. Organisationen berättar i sin senaste rapport att tre lastbilar med tomater har fått lämna Gaza för vidare export till Saudiarabien. Det är så ovanligt att det noteras.

Lastbilarna kommer att passera genom Israel och Västbanken, men de tillåts inte lossa något där. Israeliska myndigheter har kvar sitt förbud av export från Gaza till dessa närliggande marknader som en del av sin ”separationspolitik”, skriver Gisha. Detta förbud infördes 2007, efter det att Hamas med blodiga metoder kastat ut Palestinska myndigheten från Gaza. Men säljförbudet till närmaste marknaderna drabbar inte bara Hamas utan alla Gazas invånare, däribland odlare och arbetare som kanske själva är motståndare till de palestinska islamisterna.

Jamel Abu Hmeda odlar jordgubbar för export. Han tillhör jordbrukskooperativet i Beit Hanoun. En av hans söner dödades av en  förlupen kula från Hamas och det har landat Qassemraketer på hans marker. Han vill ha palestinsk försoning mellan Hamas och Fatah och fred med Israel. Men det israeliska exportförbudet slår hårt mot hans rörelse och inte minst mot de arbetare han blivit tvungen att säga upp. Foto: Bitte Hammargren

Förbudet att exportera varor och grödor från Gaza till Israel och Västbanken har lett till att det är ytterst svårt för palestinska producenter att nå marknader utanför den isolerade enklaven vid Medelhavet. Under det gångna året har det rullat ut i genomsnitt en lastbil per dag med varor från Gaza, jämfört med 90 lastbilar per dag innan avsaluförbudet till Israel och Västbanken infördes.

2005 i Agreement on Movement and Access (AMA) avtalades att det skulle gå ut 400 lastbilar om dagen från Gaza. Den gula pilen visar hur dessa exportmöjligheter skulle se ut veckovis.  De tunna blåa plattorna visar i stället det faktiska utfallet de senaste veckorna. Källa: Gisha

De tre lastbilar som nu är på väg till den saudiska marknaden genom Israel och Västbanken är lastade med tomater från ett grossistföretag för frukt och grönt som ägs av Abed Al Rauf Abu Safar. Fram till 2007 rullade årligen hundratals lastbilar med grödor från Abu Safars företag, framför allt till Israel och Västbanken. Abu Safar tror att han kommer att förlora på experimentet att exportera till den saudiska marknaden på grund av långa väntetider vid gränsstationen Kerem Shalom.

För två veckor sedan lyckades en annan grossist få igenom en lastbil med möbler till Jordanien via Israel och Västbanken. Men dessa exportvägar är dyra. En ekonomisk återhämtning i Gaza hänger på om producenterna kan nå sina gamla marknader i Israel och på Västbanken, dit tidigare 85 procent av lastbilarna gick.

Mer om blockaden mot Gaza finns på Gishas hemsida. Och här finns mer statistik.

Hamas sista politbyråmedlem har nu lämnat Syrien och återvänt till Gaza.  Hamas politiska ledning har därmed i sin helhet lämnat Damaskus efter att tidigare ha haft sin bas där i åratal.

För någon vecka sedan kom Hamasledaren Khaled Mashaal till Amman där han denna gång togs emot med öppna famnen av kung Abdullah II. Sådana gester mellan ledare betyder vanligtvis inte så mycket i Mellanösterns flyktiga politik, där allianser är till för att brytas medan nationella eller gruppmässiga intressen består.

Men det visar att Hamas är på väg tillbaka till det sunniarabiska lägret efter att varit allierat med den alawitdominerade regimen i Syrien. Det visar också hur stödet för Baathregimen vittrar sönder i arabvärlden. Hamas är den palestinska grenen av Muslimska brödraskapet och det är till stor del deras syriska vänner som nu torteras ihjäl i obskyra häkten eller dödas av Assadregimens stridsvagnsgranater, som  i Homs.

Enligt den syriske människorättsaktivisten Abdulkarim Rihawi, som jag träffade i Kairo för några dagar sedan, har det shialibanesiska Hizbollah skickat prickskyttar till Syrien för att hjälpa Assadregimen att krossa det uppror som nu pågått i elva månader.

Khaled Mashaal, som  är jordansk medborgare, har lett Hamas politbyrå sedan 1996. Han är nu delaktig i förhandlingar med palestiniernas president Mahmoud Abbas om palestinsk försoning. Den processen underlättas av att Hamas har lämnat Damaskus.

De båda Kairolagen Zamalek och Ahly är rivaler på fotbollsplanen, men deras supporterklubbar står enade i kampen mot militärstyret.

Den känslan av samhörighet har förstärkts efter det att 74 unga Ahlyfans, som åkt till Port Said för att heja fram sitt lag, i stället blev massakrerade, medan ytterligare många hundra skadades.

Det har lett till kravaller runt inrikesministeriet i Kairo, och i Suez, med ytterligare över 1000 skadade och tolv dödade de senaste dagarna. Men även om jag har kunnat konstatera att livet till det yttre flyter på som vanligt runt om i den jättelika egyptiska huvudstaden präglas stämningarna ofta av sorgen och vreden – och längtan efter en demokratiskt vald regering som det går att utkräva ansvar från.

På bilden ovan hänger flaggan för Zamaleks Vita riddare sida vid sida vid Ahly Ultras röda flagga.

Foto: Bitte Hammargren (samtliga bilder)

Dockan nedan ska föreställa fältmarskalk Tantawi, som leder det styrande militärrådet, Scaf. Många aktivister i Egypten vill se honom ställd inför rätta och de menar att han förtjänar dödsstraff för civilas död efter Mubaraks fall.

Fältmarskalk Tantawis ansikte är överkorsat. Och på tv-skärmen, som syftar på statstelevisionen, står det Lögnare.

Tre krafter vill nu sätta agendan i Egypten: aktivister i storstäderna, de styrande generalerna samt det nyvalda parlamentet, som domineras av islamister. Hatet mellan aktivisterna och militärstyret är bråddjupt. Mellan dem vacklar parlamentet, den enda kraft som har legitimitet i dagens Egypten.

Aktivisterna misstänker att Muslimska brödraskapet, som dominerar parlamentet, har slutit en pakt med generalerna inför presidentvalet och författningsskrivandet.

Men Tahrirtorget är inte hela Egypten och livet pågår också som vanligt, som för de här lördagslediga familjerna i Al Azhars park.

KAIRO Libyen befinner sig på det sluttande planet. Bara i Tripoli opererar 20 olika milisgrupper, varav tre dominerande (en av de stora är Zintan).

Gaddafi monterade ner det civila samhället, förbjöd partier och fria folkrörelser under sin diktatur. I maktvakuumet efter honom gör sig urgamla samhällsstrukturer gällande: På arabiska säger man qabila, på engelska tribe och på svenska brukar man säga stam, eller ibland klan.

Men stammar är ett mycket vidare begrepp än klaner. Warfalla, Libyens folkrikaste stam består av över en miljon människor. Inom warfalla finns ett femtiotal substammar och under dessa rader av olika klaner. Libyer berättar ofta som en självklarhet, och inte utan stolthet, vilken stam (qabila) de tillhör.

Jag frågade Annika Rabo, professor i socialantropologi vid Stockholms universitet, hur hon vill beskriva ”tribalismen” i det libyska samhället. Hon kallar det för ättesamhälle. Underförstått ett samhälle där människor ser sig som en del av en gemenskap som går både långt bakåt i tiden och som har mycket vida förgreningar. Människor i olika städer kan tillhöra samma stam/ätt.

Så här skriver Annika Rabo:

”Antropologer använder begreppet tribal society – ättesamhälle. Det är inget
nedsättande om det klargörs att detta är en beteckning och ingen förklaring
på hur sådana samhällen fungerar. Många menar att ”ätter” kan ses som ett
flexibelt språk – ett idiom -  genom vilket politik kan uttryckas. En tysk antropolog som nyligen arbetat i Libyen understryker att att Gaddafi först krossade
stamorganisationen när han kom till makten, men att han under det senaste
decenniet inte bara tolererade utan också utnyttjade och använde sig av
klanöverhuvuden.”

Att nu lokala miliser slåss mot varandra, bevakar sina särintressen och inte vill lämna ifrån sig sina vapen till det övergångsråd som de inte litar på, ska man inte bli förvånad över när det inte finns en centralmakt med legitimitet.

Hamdi Hassan, analytiker vid International Ideas regionkontor i Kairo, känner Libyen väl efter många besök där. Han säger att stammarna och klanerna inte drivs av några ideologier.

– De har bara intressen.

Det är dessa intressen som nu är inbegripna i maktpolitiska revirstrider. Mer om det komplexa libyska samhället efter Gaddafi kommer i lördagens SvD (papperstidningen i första hand).

KAIRO Endast med satellitbilder går det att göra en uppskattning av hur många som rörde sig i de olika demonstrationstågen som gick mot Tahrirtorget i dag, på årsdagen av revolutionens början.

Jag kan försäkra er att det var sådan trängsel att tiotusentals Kairobor insåg att de aldrig skulle kunna nå hela vägen fram till Tahrir, detta torg där världshistoria utspelades för ett år sedan.

Medan tusentals pressade sig fram över de broar över Nilen där fredliga demonstranter sköts ihjäl för ett år sedan, trängde sig andra över broarna i andra riktningen. Det var människor i rörelse hela tiden.

Själv följde jag ett demonstrationståg som långsamt ringlade sig från Mohandesin på Nilens västra sida mot Tahrir. Vid min sida gick Mohamed Eweis som bar på ett handskrivet plakat där det stod ”salmiya” (med fredliga medel). Det blev som han hoppades.

Under hela dagen såg vi inte skymten av en enda uniformerad person, varken polis eller militär. Vi hörde inga skott, kände aldrig lukt av tårgas. Jag såg att några egyptiska kvinnor twittrat om incidenter av tafsande i folkhavet – men nu talas det högt om sexuella övergrepp och därmed skambelägger man förövarna, inte kvinnorna som utsätts för dem.

I denna trängsel märkte jag inte några tendenser till ficktjuvar – precis så var det också under revolutionen  för ett år sedan. Det visar än en gång hur civiliserat det kan vara i Egypten, när det inte finns några vapen eller uniformer i närheten. Nu var det fredligt, värdigt och beslutsamt när egyptierna ropade sina musikaliska, rytmiska och ofta lekfulla slagord om att militärstyret måste bort.

När vi gick där mitt i folkhavet kom twitter där det vädjades till de olika demonstrationstågen som alla satt kurs mot Tahrir att gå mot andra torg. På Tahrir var det helt enkelt för packat.

KAIRO

Det faller ett tungt regn över Kairo just nu, inför årsdagen av den 25 januari, den egyptiska revolutionens början. Regnet kan skrämma iväg en del av dem som tänkt övernatta på torget.

Det finns en nervositet och anspänning i luften här. Många unga demokratiaktivister säger till mig att de fruktar att resterna av Mubarakregimen (som bland annat finns inom militärledningen Scaf) kommer att utlösa våld på nytt över fredliga demonstranter. Detta militära övervåld har egyptierna, vanligtvis mycket fridsamma människor, sedan länge fått nog av.

Men samtidigt kändes inte stämningen inte alls lika olycksbådande och uppskruvad som i november, när jag var här senast och när människor tuppade av framför mina fötter av kraftiga tårgasdoser eller av de skott som sköts rakt in i ögonen på demonstranter av prickskyttar.

Det egyptiska valet, öppnandet av parlamentets underhus igår, valet av ny talman, samt beskedet att undantagslagarna ska avskaffas efter 31 år – med undantag för ”ligister” som det heter – dämpar en del av nervositeten. Men redan i kväll var det uppladdning med fullt av demonstranter runt och på Tahrirtorget: med en blandning av protester och firande.

Protesterna är inte där för sin egen skull: de handlar om att egyptierna vill ha verklig demokrati, inga halvmesyrer, och de vill att de skyldiga till mer än 900 människors död ska ställas till svars.

Mer om hur årsdagen kommer i SvD:s papperstidning på torsdag – och innan dess på svd.se!

Det finns många oheliga allianser i Mellanöstern. En av dessa utgörs av motståndarna till ett erkännande av Palestina som en självständig stat vid sidan av Israel.

Bland dem som är emot ett erkännande av Palestina som FN:s 195:e medlemsstat finns så olika aktörer som Iran, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, Hamas och FP-ledaren Jan Björklund. Dessa har naturligtvis olika bevekelsegrunder. Jan Björklund vill att ett erkännande ska ske som ett resultat av ett fredsavtal.

Man kan också invända att ett erkännande av Palestina i nuläget inte förändrar läget på marken. Men det skulle sannolikt stärka Mahmoud Abbas förhandlingsposition gentemot Israel å enda sidan och gentemot Hamas å den andra. Abbas linje är ickevåld.

Hamasledaren Khaled Mashaal använder sig av raketer mot Israel ibland och vapenvila i andra lägen, alltefter politisk konjunktur. Han har sagt att har är villig att stödja upprättandet av en palestinsk stat inom 1967 års gränser, men hävdar att det är Israel som inte kommer att tillåta det. Hamas räknar kallt med att den arabiska befolkningen mellan Medelhavet och Jordandalen kommer att vara i majoritet, alltså fler än Israels judar, inom överskådlig tid. Det kommer att stärka palestiniernas position, i synnerhet som regimer i grannländerna faller och nya islamistiska regeringar tillsätts i ett Mellanöstern i omstöpning.

Med det sagt kan konstateras att Israel har det främsta intresset av att en tvåstatslösning förverkligas snabbt och att Israel behöver en palestinsk stat vid sidan av sig för sin egen överlevnad. Om detta talade både jag och Göran Rosenberg vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen i veckan.

Så tänker också många pragmatiker i Mellanöstern. Den katolske biskop emeritus Michel Sabbah i Jerusalem förklarade nyligen i ett möte med svenska riksdagsledamöter att Sveriges nej till palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco ”var en present till Hamas”.

Biståndsminister Gunilla Carlsson sade i Sälen att det är bättre att satsa på fredsförhandlingar mellan Israel och den palestinska myndigheten än på erkännande-spåret. Men det är inte många som tror att dagens förhandlingstrevare blir långlivade – vilket är en annan historia som det inte finns plats att beröra här.

Ett av tre kriterier som Sverige brukar hålla hårt på när det gäller erkännanden av stater är territoriell kontroll. Den kan man inte med bästa vilja i världen säga att palestinierna har inom 1967 års gränser, varken på Västbanken i stort eller i östra Jerusalem som Israel har annekterat. Och i Gaza må Hamas ha kontroll över marken, men i luftrummet och havet utanför regerar Israels flygvapen och flotta.

Men en folkrättsjurist påminde mig att det går att se genom fingrarna med kravet på territoriell kontroll ifall den politisk viljan till erkännande finns. 1991, när Sverige erkände de tre baltiska staterna efter lång sovjetisk ockupation, hade Lettland inte full kontroll över hela territoriet, påminde juristen.

– Det var en socialdemokratisk regering som tog beslutet om erkännande i augusti 1991, men med starkt stöd av Carl Bildt som snart vann valet därefter, sade källan.

AQABA, JORDANIEN På bekvämt avstånd från ett av lyxhotellen i Tala Bay, söder om Aqaba vid Jordaniens Röda havskust, kastade det amerikanska hangarfartyget USS Bataan ankar häromdagen. Yrkessoldaterna ombord, från den amerikanska flottan och marinkåren, fick efterlängtade dagpermissioner efter hela nio månader till havs – utan uppehåll.

Det kan bli nya, dryga tjänstgöringspass som väntar dem, eftersom deras uppdrag till havs är på elva månader i sträck. Sjömännen – män såväl som kvinnor – passade på att känna fast mark under fötterna i Tala Bay. Men de fick inte röra sig utanför de väl bevakade turisthotellen. I stället häckade de i lobbyn över en drink, sina datorer eller också tog de sig rätt och slätt en välbehövlig tupplur på stranden. Några drog sig några ned till havsbrynet för att dyka bland korallreven – precis som de vanliga turisterna på hotellet.

Foto: Per Luthander (samtliga bilder)

– Vi är satta i hög beredskap, berättade en av sjömännen medan han lade sin arm kring sin flickvän (också hon i flottan) i hotellobbyn.

De var medvetna om att Iran hotat att stänga Hormuzsundet för internationell sjöfart, vilket också riktar sig mot deras eget USS Bataan och andra amerikanska örlogsfartyg i femte flottan, som har sin hemmahamn i Bahrain. Vi berättade för sjömännen att vi just fått veta att en amerikansk jagare räddat iranska fiskare ur piraters

garn.

– Pirater är inte att leka med, sade en av de amerikanska sjömännen som tillbringat många månader i vattnen i Persiska viken, Arabiska sjön och Röda havet. Han hoppades att goodwillgester av detta slag skulle hjälpa fram en avspänning mellan Iran och USA. Men han var också säker på att USA aldrig skulle tillåta att Hormuzsundet, varigenom en stor del av världens råolja passerar, blir stängt för internationell sjöfart.

I värsta fall kommer sjömän som dessa unga män och kvinnor att bli indragna i strider, ifall det blåser upp till en ny militär konflikt i Mellanöstern, denna gången kanske med USA, Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Israel på samma sida mot Iran. Om rädslan för en ny militär konfrontation berättade jag om i den här artikeln i dagens SvD

Det var ett misstag, medgav på torsdagskvällen turkisk militär sedan det blivit känt att 35 unga smugglare dödats efter en flygattack i gränsområdet till Irak.

Räden ledde omedelbart till demonstrationer i såväl Istanbul som i kurdiska städer i sydöstra Turkiet. Protesterna möttes med tårgas och vattenkanoner. Det prokurdiska partiet BDP kallar flygattacken för en massaker. De döda smugglarna uppgavs vara i åldrarna 16 till 20 år. Enligt lokala källor ska de ha smugglat socker och bensin. Andra källor skriver att de smugglade cigaretter.

En talesman för regeringspartiet AKP sade att smugglarna befann sig på en åsnestig på den irakiska sidan av gränsen. Stigen sägs också användas av det förbjudna PKK, som är terroriststämplat i både Turkiet och EU.

– Det var inte avsiktligt som smugglarna blev måltavlor för bombningar, sade AKP:s regeringstalesman Huseyin Celik.

– De dödade var unga människor som försörjde sig på smuggling. Det fanns studenter som plugged för universitetsexamina bland smugglarna, sade BDP:s ledare  Selahattin Demirtas.

Flygräden mot de unga smugglarna gör stämningen mellan Turkiets kurdiska minoritet och statsledningen i Ankara ännu mer förpestad. Och det bara två år efter det att regeringen i Ankara gick ut med storstilade rubriker om att den ville lösa kurdfrågan en gång för alla med politiska medel.

Årets personlighet i TIME Magazine är en demonstrant. När tidningen Guardian nu utser 2011 års kvinnliga personligheter blev en modig egyptiska – en av dessa demonstranter – hyllad.

Kvinnor har stått i förgrunden under arabvärldens moderna uppvaknande. Nobels fredspriskommitté gav jemenitiska Tawakkul Karman sitt erkännande, som en av tre fredspristagare.

EU-parlamentet prisade fem personligheter från den arabiska våren – däribland Asmaa Mahfouz från 6 april-rörelsen i Egypten och den syriska advokaten Razan Zaitouneh, som SvD i förra veckan intervjuade i en chatt. Zaitouneh svarade på frågorna från sin hemliga vistelseort någonstans  i upprorets Syrien.

The Guardian lyfter fram andra modiga arabiska kvinnor som bidrar till att förändra den stereotypa bilden av arabvärlden: en saudisk kvinnorättsaktivist, Shaima Jastaina, som blivit dömd till tio piskrapp för att hon trotsat förbudet för kvinnor att köra bil samt en egyptisk kvinna: Samira Ibrahim, 25,  som har stämt militären för sexuella övergrepp.

Samira Ibrahim var en av sju kvinnor som greps under en demonstration i mars och som i häkte utsattes för en så kallad oskuldstest. Vad det i klartext innebar har hon berättat om i en online-intervju: ”En officer hade sin hand inkörd i mig i fem minuter. Han fick mig att förlora oskulden”. För Samira Ibrahim var detta rätt och slätt en våldtäkt.

Rättegångsdatum är utsatt till den 27 december, vid en tid när västvärlden smälter julmaten.

En egyptisk general har i en intervju med CNN medgett att militären i mars undersökte ifall unga gripna kvinnor hade mödomshinnan kvar. Skälet var enligt generalen att ”dessa flickor inte var som dina eller mina döttrar… Det var flickor som sovit i samma tält som manliga demonstranter på Tahrirtorget… där vi hittade  molotov-cocktails och droger.”

Generalen fann att testerna av de gripnas mödomshinnor var nödvändiga för att ”vi ville inte att kvinnorna skulle kunna säga att vi hade begått några övergrepp mot dem eller att vi våldtagit dem, så vi ville förvissa oss om att de var oskulder” . Uttalandet innebär att han anser att endast oskulder kan bli våldtagna.

Samira Ibrahim har inte bara visat osedvanligt mod genom att stämma den militärledning som har makten i dagens Egypten. Hon har också brutit ett socialt tabu. Men hon vittnar också om att hon mår fruktansvärt illa av händelsen, också månader efter övergreppet.

Men kanske hon trots allt mår bättre än de sex olyckssystrar som inte vågade stämma militären.

Det här är ett av flera uppmärksammade fall när den egyptiska militären utsatt kvinnor för särskilt förnedrande behandling, något även USA:s utrikesminister Hillary Clinton reagerat mot.

Just nu när jag skriver detta berättar bloggare i Kairo om hur tusentals kvinnor samlats till en särskild protestmarsch vid Tahrirtorget med anledning av militärens videofilmade övergrepp mot en flicka som klubbades ned, sparkades på och fick kläder avslitna av militärpoliser.

”Egyptens flickor är här!” skanderade kvinnorna som ställde fältmarskalk Tantawi vid skampålen. Dramat i Egypten fortsätter, kanske med nya vändningar dag för dag.