Annons
X
Annons
X

Neuraths börsblogg

Carolina Neurath

Carolina Neurath

Plötsligt blev de fromma som lamm, ministrarna Peter Norman och Anders Borg. Det var i början av året och bankerna hade presenterat sina kvartalsrapporter. Sett till utdelningarna blev det nytt rekord. Storbankerna skulle sammantaget dela ut över 35 miljarder kronor till sina aktieägare.

Efter rapporterna vände sig många journalister direkt till ministrarna, som tidigare i princip stått och stampat i redaktionernas receptioner ivriga på att få avlossa nya kritiksalvor mot storbankerna. Under många år har de samlat lätta gratispoäng bland väljarna genom sina bankattacker.

”Orimligt” och ”oacceptabelt” är skarpa, osande ord som flugit från politikerna på näringsdepartementet. Så sent som i fjol höstas hade Anders Borg varit ute och varnat bankerna för alltför höga aktieutdelningar. Han hotade då med ytterligare regleringar ”om bankerna började diskutera utdelningar”.

LÄS MER: Peter Norman: nu sätter vi stopp för bankkrisen

Så det var inte konstigt att de flesta nu väntade på ”Den stora utskällningen”. Men tvärtom skedde en markant attitydförändring våren 2013. Ministrarna gjorde en helomvändning. Bankerna fick till och med beröm.
– Jag ser naturligtvis hellre att bankerna är i god form än dålig, sa finansmarknadsminister Peter Norman om bankernas rekordutdelning i våras. Anders Borg uttryckte sig i liknande termer. Det som länge hade varit avskyvärt i ministrarnas ögon kunde plötsligt ses som något positivt. Inne på de stora bankkontoren häpnade man. Trots en påtaglig lättnad var den stora frågan: vad hade hänt?

LÄS MER: Nordea kan flytta från Sverige

”Det är uppenbart att de har pratat ihop sig och tagit ett aktivt beslut att begrava stridsyxan nu”, sa en bankchef. Allt fler började samtidigt bli säkra på vad det handlade om; staten förberedde sig på att göra sig av med sin stora aktiepost i Nordea. Självklart kan en pågående politisk debatt, med hård kritik från ministrar med betydande makt, påverka bankens värde. Eller som en högt uppsatt person i bankvärlden uttryckte det: ”Om de vill sälja aktierna i Nordea, då kan man inte bråka med aktieägarna om utdelning. Då får man acceptera utdelningen för att få ut ett bättre pris”.
Och mycket riktigt, några månader senare sålde staten aktier i Nordea för 19,5 miljarder kronor, för att i förra veckan sälja den sista posten värd 20 miljarder. En så stor affär är inget som det direkt börjar planeras för dagen innan. Tvärtom är det en lång process och man ska försöka pricka den bästa tajmingen – börsen måste vara stabil och man ska samtidigt ha rimligt avstånd till nästa kvartalsrapport.
Det är omöjligt att bevisa men med facit i hand verkar det i alla fall inte orimligt att alla konspiratoriska röster stämmer. Bytte ministrarna strategi gentemot bankerna för sitt eget bästa? Det vill säga, för att maxa priset på aktieposten? Det vore alarmerande.
För att behålla sin trovärdighet krävs nu att Peter Norman och Anders Borg är lika lama vid nästa års utdelningsfest. Kommer det även då heta att bankerna bara är ”i god form”?

LÄS MER: Nordea tar nya steg från Sverige

Att politikerna är stolta över starka och stabila banker är i sig inget konstigt. Men vändingen kom lite för plötsligt för att den ska verka trovärdig. Redan under presskonferensen i förra veckan, när den sista försäljningen presenterades, började Peter Norman att åter kritisera Nordeas avkastningsmål.

Kanske är ordningen återställd nu, och kanske är de bankkritiska politikerna tillbaka. Men då kommer det bli väldigt svårt att svara på frågan: vad var det som hände, den där våren 2013?

Om bloggen


Carolina Neurath är börsreporter på SvD Näringsliv. Med Stockholmsbörsens bolag i fokus kan du här läsa betraktelser av finansvärlden, konflikterna och personerna bakom makten.

@carolinaneurath på Twitter

Carolina Neurath

Två blogginlägg senare, och en debattartikel från namnkunniga förmånstagare – som ”utgår från att Postkodlotteriet svarar SvD” – blev det till sist en intervju med Postkodlotteriets vd Niclas Kjellström-Matseke. Bara några hundra meter från SvD sitter Postkodlotteriet i rymliga, ljusa lokaler i Waterfront Building. Där sitter både bolaget, Postkodföreningen och stiftelser.

SvD intervjuade Kulturstiftelsens ordförande Björn Sprängare nyligen. Och det lät som att han och Niclas Kjellström-Matseke inte alltid var överens i alla frågor. Men det låter annorlunda när frågan om det uppstår konflikter ställs till vd:n.

– Konflikt skulle jag inte säga. Vi har ett ytterst bra samarbete. Det är Novamedia Postkodlotteriet som stiftat stiftelserna i syfte att komma åt svenska gräsrotsinitiativ. För det andra vill vi stötta internationella aktörer. Vi har även en Kulturstiftelse som har fokus på kultur.

Det som kan ifrågasättas är huruvida lotteriet främst skänker pengar till de som behöver, eller om man främst ser stiftelserna som en marknadsföringskanal – som ska stödja kända projekt och personer. Något som i sådana fall skulle strida mot stiftelsens stadgar.

Ett exempel på när det hade kunnat ses som tveksamt är stödet till Abba-museet. Björn Ulvaeus och Benny Andersson kanske inte direkt tillhör några av Sveriges mest fattiga och utsatta personer. Men Niclas Kjellström-Matseke understryker att det inte är själva Abba-museet som fått miljonerna, utan Musikskattens Hus. Att Kjellström-Matseke hade ett möte där han erbjöd Björn och Benny ett antal miljoner förklarar han så här:

– Det mötet hade Björn Sprängare och jag tillsammans med dem, det är för att vi måste känna att vi kan representera båda sidorna (bolaget och Kulturstiftelsen) Vi ville göra ett samarbete för den svenska musikskatten, och Abba är en del av det. Och i dag står ett fantastiskt hus där ute, och det ägs inte av Abba utan av Musikskattens hus.

PKL10MHN

Björn Sprängare sa att det var viktigt att stiftelsens pengar inte blir en del av marknadsföringen, är det så att du vill marknadsföra lotteriet mer?

– Här är det viktigt att känna till att Lotteriinspektionen kräver att det ska vara transparent var pengarna går. Den som köper lotter ska kunna se vart pengarna tar vägen. Vi gör mycket för att vara tydliga, och i framtiden ska vi visa upp ännu tydligare var pengarna går.

Det står i en rekryteringsannons, som SvD tagit del av, att verksamhetschefen för stiftelsen ska kunna ansvara för seniora personer som Bill Clinton och Tony Blairs staber. Att den typen av uppdrag är viktigt för stiftelsen framgår inte i dess stadgar. Men frågan är, om det är viktigare att ha bra relationer till internationella höjdare än till de mest behövande organisationerna? Många organisationer har uppgett för SvD att de är för små för att få pengar från lotteriet.

– Det är klart att alla organisationer inte kan få pengar från Postkodlotteriet. Det finns ingen rättighet att få pengar från Postkodlotteriet. Det här är ett kommersiellt initiativ med allmännyttig agenda. Det finns ingen garanti att man får stöd för Postkodlotteriet. Det är stenhård konkurrens om att bli förmånstagare. Men vi jobbar med massa personer som inte får samma lyskraft i media.

 Men är det inte i er egen marknadsföring främst, där Clinton med fler ingår, och inte de små okända organisationerna?

– Nej jag skulle säga att vi visar upp gräsrotsinitiativ.

Men det räcker med att komma in här i era lokaler för att direkt möta bilder av Clinton och Mandela?

– Jo men det finns bilder på glada ungdomar i ett afrikanskt land också. Men det är klart vi använder alla delar i vårt kvitto tillbaka till konsumenterna.

 

* I helgen har en längre intervju kunnat läsas i SvD, där Niclas Kjellström-Matseke berättar om sin lön, kritiken från kunderna och sin syn på spelmissbruk.

* Se TV-intervjun med Niclas Kjellström-Matseke här. 

Carolina Neurath

Under den akuta bank- och finanskrisen 1992 togs Nordea, då Nordbanken, över av svenska staten. Den 27 augusti det året försvann bankens aktier från börsen. Nordbanken behövde räddas, men frågan är om det vore lika oproblematiskt att göra det i dag. Nordea har genom åren successivt tagit symboliska steg bort från Sverige.

Åtta år senare, år 2000, slogs banken ihop med flera nordiska konkurrenter, däribland danska Unibank och norska Christiania Bank og Kreditkasse. Huvudägare har ändå i decennier varit svenska staten.

Men år 2011 började förändringen mot dagens Nordea. Då minskade staten sin ägarandel från 19,8 procent till 13,5 procent. I juni i år sålde staten ut ytterligare aktier. Finländska Sampo, med Björn Wahlroos i täten, hade då blivit överlägset störst. Och i gårkväll stod det klart att nu är skilsmässan mellan svenska staten och Nordea ett faktum. Staten säljer alla sina resterande aktier.

LÄS MER: Banker tynger efter Nordeaförsäljning

Nordea har sitt säte i Sverige och är på pappret ett svenskt företag, noterat på svenska börsen. Men i själva verket är bankkoncernen, som är Nordens största, mer av en nordisk bank. ”Banken är inte svensk och har egentligen inte varit det på väldigt länge”, beskriver en analytiker.

Största ägaren är alltså en finländsk försäkringsjätte. Men utvecklingen mot en mer icke-svensk bank syns på flera håll än i ägarlistan. Ordförande Björn Wahlroos är som bekant finsk, majoriteten av de nio i styrelsen består av utländska ledamöter. Marie Ehrling och Lars G Nordström är de enda svenskarna. I ledningen är bara en av sju personer svensk (även om Lennart Jacobsen kan låta danskt).

Men är Nordea på väg bort från Sverige? Frågan landar till sist i: vad vill Björn Wahlroos? ”Wahlroos vill vara där det är mest lönsamt”, säger en Nordeachef.

Finland har varit mest lönsamt för Nordea under väldigt många år, framför allt på retailbanking, det vill säga kontorsverksamheten. Det beror delvis på att det har varit svag konkurrens på finländska bankmarknaden under många år. Och lönsamheten är på väg upp i Finland, medan den är på väg svagt ner i Sverige.

LÄS MER: Analytiker: rätt tid att sälja

I Finland steg intäkterna med 7 procent under andra kvartalet, jämfört med föregående kvartal, framgår av senaste delårsrapporten. I Sverige gick det åt motsatt håll. Medan räntenettot var i stort sett oförändrat, sjönk avgifts- och provisionsnettot.

Hela Sverigeverksamheten beskrivs i en första mening i delårsrapporten som att den ”utvecklades stabilt”. Det är betydligt gladare tongångar när Finlandsverksamheten ska beskrivas. Där heter det att ”Banking Finlands affärer utvecklades fortsatt positivt under andra kvartalet och säljaktiviteten steg.”

Men vem står för kalaset om det urartar? Svaret borde egentligen inte vara givet. Rent teoretiskt betalar Nordea in avgifter i respektive land där man har verksamheter till olika stabilitetsfonder, som finns för att rädda banker i kris. Men så länge det rent juridiskt är en svensk bank är det förmodligen också svenska skattebetalare som får betala om banken skulle få stora problem.

LÄS MER: Kvittot för Nordea – 60 miljarder

Nu finns det inte på kartan att Nordea skulle behöva räddas, som en bankchef internt uttrycker det. Det må stämma, Nordea är en stark och stabil bank. Å andra sidan brukar bankkriser och enskilda skandaler inte finnas på kartan flera år innan de inträffar.

Vi vet sedan tidigare att banker gärna expanderar globalt men dör lokalt. Och bankbegravningarna tenderar att bli dyra. Det skulle nog ta emot för regeringen att rädda den svenskbaserade banken. Men skulle det värsta inträffa ligger ansvaret på deras bord. För en sak är i alla fall säker: Nordea är en bank som är för stor för att falla.

Carolina Neurath

Postkodlotteriets vd fortsätter att ducka för intervjuer. I vanliga fall vill jag alltid att de man granskar får ”tala ut” och ge sin version. Som till exempel efter revisionsgranskningen, fick alla fyra topparna från de största revisionsbyråerna säga sitt. Någon kände inte alls igen sig i granskningen, medan någon tyckte att debatten som uppstod var bra. Det viktiga var att de granskade fick ge sin bild.

I Postkodlotteriet – ett bolag med över 1 miljon kunder – vill vd:n inte tala ut. Han vill inte ens svara på enstaka frågor, som hela tiden uppstår under den fortsatta granskningen. Eftersom andra på bolaget inte kan svara på de flesta frågor på rak arm, utan måste ”få kolla det” (förmodligen med vd) blir det heller aldrig några riktiga intervjuer över huvud taget. Ett annorlunda agerande från ett så publikt bolag.

Forskaren Jörgen Hettne har, på uppdrag av Riksrevisionen, utrett Postkodlotteriet. Han menar att den typ av marknadsföring som Postkodlotteriet sysslar med är i strid med EU-rätten.

Här är några nya frågor.

UPPDATERAD. En del av frågorna har nu fått svar av lotteriets marknads- och försäljningsdirektör Anders Årbrandt.

* Kan Postkodlotteriet säga emot att man har en aggressiv marknadsföring som både forskaren Jörgen Hettne  och många läsare anser?

– Jag är stolt över vår marknadsföring och tycker att den varit väldigt framgångsrik. Vi har ökat omsättningen år efter år på ett bra sätt och vi får nya kunder. Jag tycker att våra kunder ska ha vårt erbjudande 8-10 gånger per år ungefär. Det är en alldeles lagom nivå i förhållande till hur många marknadsbudskap som konsumenter nås av, säger Anders Årbrand och berättar att man köper adresser för den riktade reklamen av Skatteverket.

Ni har både tv-reklam, ringer och skickar hem riktad reklam, tror du inte man nås av Postkodlotteriet mer än några gånger per år?

– Men vi har en kampanj 8-10 gånger per år.

Konsumentombudsmannen och läsarmejl uppger att även folk som är med i Nix-registret får samtal från er?

– Det är beklagligt. Om man anmäler sig till Nix-registret tar det cirka tre månader innan  Nix-registerna blir uppdaterade. Vi respekterar det men det finns en ledtid innan det får genomslagskraft.

Ser ni inga problem med att reklamen kan leda till spelmissbruk? 

– Jag tycker det är en viktig fråga. Men vår huvudprodukt, Postkodlotten, är en rätt långsam spelprodukt. Där betalar man en månad innan och vi gör dragningen månaden efter. Det som driver spelmissbruk är snabba resultat.

Och de digitala produkterna?

– Vi har egen spelreglering på vår hemsida där spelarna själva får sätta sina nivåer och antal spel. Vi har också en egen maxgräns för hur många spel i månaden man får spela.

Spelarna får alltså uppge själva hur mycket de spelar?

– Ja, och sedan har vi ett tak i den spelregleringsmodellen.

Frågor som fortfarande saknar svar:

* Postkodföreningen och själva bolaget Novamedia Svenska Postkodlotteriet har samma adress, och det är Postkodlotteriet som svarade i Postkodsföreningens namn när det handlade om ett klagomål från Konsumentombudsmannen om otillbörlig marknadsföring. Jörgen Hettne säger att ”själva föreningen framstår som en chimär. Det verkar inte vara så mycket av en självständig förening, utan snarare ett förkläde till ett aktiebolag”. Hur kommenterar Postkodlotteriet det?

* Enligt en riktad rekryteringsannons ska de ideella stiftelserna rapportera till Postkodlotteriets vd Niclas Kjellström-Matseke, något som kan strida mot stiftelselagen. Ni kallade det en ”olycklig formulering”. Menar ni att en av Sveriges största rekryteringsfirmor har missuppfattat hela uppdraget?

* Kulturstiftelsens ordförande Björn Sprängare medgav att det kan bli problem i styrelserna när vd för Postkodlotteriet lägger sig i. ”För vi har inte alltid samma uppfattning som han har. I slutändan är det ändå stiftelsens styrelse som har ansvaret. Det viktigaste och svåraste i sammanhanget är att kunna värdera och se till att pengarna inte hamnar i fel ficka.”

Vad är Niclas Kjellström-Matsekes uppfattning i frågan, har han någonsin försökt få stiftelserna att stöjda projekt som marknadsför lotteriet snarare än att se till att pengarna hamnar där de gör mest nytta? Eller när är det som styrelsen och han inte har samma uppfattning?

* Björn Sprängare sa också att det ”är en knepig gränsdragning, när man har ett kommersiellt lotteri som marknadsför sig ganska hårdhänt. Sedan har man en välgörenhetssida som ska sitta på en armlängds avstånd från lotteriet, och det är väldigt svårt. Det är också så att välgörenhetssidan blir en del av marknadsföringen.”

Delar Niclas Kjellström-Matseke den uppfattningen att välgörenhetssidan blir en del av marknadsföringen?

SvD Näringsliv har en rad frågor till men hoppas att Postkodlotteriets vd till en början kan ge svar på ovanstående.

Carolina Neurath

Den nya boken om Björn ”Nalle” Wahlroos, ordförande i Nordea, hade alla möjligheter att blotta en del skandaler om den färgstarke banktoppen. Om det fanns några. Men tvåhundra intervjuer senare av tjugofem journaliststudenter tonar snarare en ”ganska välvillig bild” fram av den finlandssvenske företagsledaren.

LÄS MER: Kungen Wahlroos ständigt aktuell

Att hans anställda på försäkringsjätten Sampo beskriver honom som ”en demonisk och råskällande chef” kan knappast ses som förvånande. Att han inte låter sig tystas som ett lamm av presschefer – som vill putsa bolagets fasad – vet vi också. Inte minst blev det tydligt vid det numera berömda ”250 kvadratmeter låter kanske mycket för en redaktör-citatet”

I bokens svallvågor är det i stället hans kända far Bror ”Buntta” Wahlroos som framträder som skandalchefen. Wahlroos befäste tidigt sitt epitet som renässansfursten på Handels- och industriministeriet. Finlandssvenska Hufvudstadsbladet har efter boken intervjuat ”Bunta” Wahlroos ex-sekreterare Pirkko Pasanen.

Hon beskriver sin första tid som ”hemsk”.
– Jag var en landsflicka och han var på mig hela tiden. Ibland jagades jag runt skrivbordet, säger hon i intervjun med Hufvudstadsbladet. Men läget blev bättre när Wahlroos skaffade sig en assistent:

– Hon gick under benämningen ”den lilla svarta” och var att beteckna som hans sällskapsdam, några riktiga arbetsuppgifter hade hon inte, säger Pirkko Pasanen och berättar hur Wahlroos tog med ”den lilla svarta” på alla representationsuppdrag.

Skärmavbild 2013-09-24 kl. 09.25.13

Bror ”Buntta” Wahlroos, som under den här tiden var kanslichef på Utrikesministeriet, började dagen med en mellanöl klockan halv fem på morgonen, enligt sekreteraren. Det dracks friskt på Wahlroos rum och det var inget han skämdes över – tvärtom ville han gärna att alla skulle se hur sekreteraren passerade genom ministeriet med de klirrande glasen. Kom det en ambassadör på besök klockan åtta (på morgonen) blev han bjuden på konjak.

Redan vid sitt första möte med ”Buntta” 1973, beskriver Pasanen hur hon mötte en kraftigt berusad man.
– Plötsligt ser jag framför mig en stor cigarr- och konjaksdoftande gestalt som fyller dörröppningen, berättar hon för Hufvudstadsbladet. 

Verkar finnas oändligt många historier om ”Buntta” – såg det här på twitter nu till exempel:

Skärmavbild 2013-09-24 kl. 10.30.57

Pirkko Pasanen säger att hon inte skulle berättat allt det här om det inte var för att hon visste att ”Buntta” Wahlroos sitter där i himlen och ”skrockar och gnuggar händerna av förtjusning”

– Han var sådan. Ju värre historier desto bättre.

Undra om sonen, Björn Wahlroos, håller med.

Carolina Neurath

Postkodlotteriets enskilt största förmånstagare är deras egna stiftelser. Men följer stiftelserna sina egna stadgar och låter pengarna gå dit de gör mest nytta, eller går de främst till prestigeprojekt som marknadsför Postkodlotteriet? Kulturstiftelsens ordförande Björn Sprängare medger att det kan bli problem.

– Det gäller att hålla ordning på var gränsen går, men det är klart att det inte är invändningsfritt, säger han.

Niclas Kjellström-Matseke, vd för Postkodlotteriet, vill själv fortfarande inte låta sig intervjuas av SvD. Men Björn Sprängare, ordförande i Kulturstiftelsen, ställer upp på intervju. Björn Sprängare, som har varit med sedan starten av stiftelserna, verkar väl medveten om problematiken. Han berättar att det redan från början var ”lite oklart vad stiftelsernas roll skulle vara”.

– Men jag tycker att själva idén med lotteriet är bra, att ha ett kommersiellt spel där överskottet går till välgörande ändamål, säger han samtidigt som han – något förvånande – ger SvD:s granskning tummen upp:

– Det är väldigt bra att det här synas nu, för den kommersiella sidan är en sak och välgörenhetssidan något annat. Det måste vara en armlängds avstånd mellan de här två. Det försöker jag upprätthålla hela tiden, för man får inte blanda ihop det och låta stiftelserna bli en marknadsföringsfunktion. Det är en väldigt viktig punkt för trovärdighetens skull, säger han.

LÄS MER: Postkodlotteriets vd: vi sysslar inte med välgörenhet

Björn Sprängare påtalar att det är viktigt att styrelsen verkligen ”gör det man ska göra” och inte tar order från Postkodlotteriets vd Niclas Kjellström-Matseke.

– De som sätter sig i en sådan här styrelse kan inte bara lyssna på vad han säger. Den punkten försöker jag driva; att vi har en självständig roll och att vi ska följa lagen, säger Björn Sprängare men tillägger att det ibland ”blir problem”.

sprangare469_857169c

– För vi har inte alltid samma uppfattning som han har. I slutändan är det ändå stiftelsens styrelse som har ansvaret. Det viktigaste och svåraste i sammanhanget är att kunna värdera och se till att pengarna inte hamnar i fel ficka.

När prinsessan Madeleine vid ett evenemang nyligen öppet tackade Niclas Kjellström-Matseke för stödet till välgörenhetsstiftelsen Childhood, grundad av drottning Silvia, var det några i publiken som reagerade. Det var nämligen Kulturstiftelsen som donerat pengar till organisationen – pengar som Kjellström-Matseke juridiskt inte kan bestämma över. Ändå är det han som får äran. Också värt att påpeka att samma person för någon vecka sedan tydligt sa att ”Vi sysslar inte med välgörenhet överhuvudtaget.”

Björn Sprängare berättar att det är ett medvetet val att bara ha en synlig person för hela Postkodlotteriet.

– Men det är bra att du skriver om det här. För det är bra att det blir tydliggjort både internt och för oss som jobbar med det. För det är en knepig gränsdragning, när man har ett kommersiellt lotteri som marknadsför sig ganska hårdhänt. Sedan har man en välgörenhetssida som ska sitta på en armlängds avstånd från lotteriet, och det är väldigt svårt. Det är också så att välgörenhetssidan blir en del av marknadsföringen.

Att Kulturstiftelsens ordförande ser positivt på en granskning är förvånande delvis på grund av att Kulturstiftelsens verksamhetschef Nisha Besara har varit en av de mest högljudda försvararna av Postkodlotteriet på twitter under SvD:s granskning. Hon har bland annat försvarat att vd Niclas Kjellström-Matseke inte ställer upp på intervju – trots att hon som verksamhetschef för Kulturstiftelsen på pappret inte ska vara ”vi” med Postkodlotteriet.

Skärmavbild 2013-09-20 kl. 18.55.33

Björn Sprängare resonerar kring varför Postkodlotteriet blivit så framgångsrikt, men också varför det är en svår gränsdragning att syssla med både välgörenhet och business:

– När man köper en lott tänker nog folk att om man inte vinner så går ändå en del av pengarna till något vettigt. Då vill Postkodlotteriet naturligtvis marknadsföra det, och då går man in i en gråzon. Det gäller att hålla ordning på var gränsen går, men det är klart att det inte är invändningsfritt, säger han.

– Man kan alltid ifrågasätta varför vi valt att stötta ett visst projekt, det kan vi diskutera i styrelsen: ligger det här inom ramen för vår välgörenhetsinriktning eller är det här ett projekt som är till för att marknadsföra lotteriet.

LÄS MER: Det här vill SvD ha svar på, Postkodlotteriet

ABBA-museet, som fått stöd från stiftelsen, är exempel på ett väldigt synligt projekt och som utifrån kan misstänkas skett ur marknadsföringssyfte (precis som stödet till Bill Clinton och Nelson Mandelas organisationer).

– Det är klart att ur marknadsföringssynpunkt är det bra att kopplas samman med ett så starkt varumärke, säger han men vill understryka att styrelsen inte sitter passiva.

– Sedan kan ni utifrån säga att vi vid vissa tillfällen har gått in i gråzonen och ja det kanske vi har gjort. Men sedan finns det andra fall där vi har sagt ”definitivt nej, här går gränsen.”

LÄS MER: Postkodlotteriet: Vi är kritiska

Björn Sprängare vill ändå också lyfta fram varför han är med i Postkodlotteriets stiftelse, trots all kritik.

– Att dra ihop över en miljard till välgörenhet, det har varit starkaste drivkraften för mig att vara med. Och jag tycker att idén är strålande för kunderna: att både att vara med att spela och ge en del till välgörande ändamål.

LÄS MER: Hela granskningen av Postkodlotteriet

Carolina Neurath

Postkodlotteriets vd Niclas Kjellström-Matseke uppges ha betydande makt över de två stiftelser, som är lotteriets största förmånstagare. Något som kan strida mot stiftelselagen, vilket framgår i dagens tidning. Med anledningen av dagens uppslag i SvD – om att verksamhetschefen i stiftelserna ska rapportera till bolagets vd – så står det så här ordagrant i det rekryteringsmejl som stiftelsens headhunting-bolag skickat ut till ett fåtal personer när man söker nya verksamhetschef till en av siftelserna (mina kommentarer i svart)

 

General Manager –  Svenska PostkodStiftelsen 

  • Rapporterar till Niclas Kjellström-Matseke samt till Stiftelsens Styrelse.
    Detta kan alltså vara svårt att anses förenligt med stiftelselagen, att en chef i en stiftelse rapporterar till vd:n i ett annat bolag. Postkodlotteriets välgörenhetschef kallar det i dag för en ”olycklig formulering”
  • Personalansvar 7-8 pers, driven och stark ledare. Självgående men med förmåga att förankra och stämma av.
  • Driver stiftelsen i en högst kommersiell värld, dvs ingen traditionell NGO
    NGO betyder i det här fallet att det inte är en traditionell ideell organisation. Att stiftelsen ska drivas i en ”högst kommersiell värld” är inget som framgår i stiftelsens stadgar – som stiftelsen är bunden till. Se ändamål nedan.
    Stadgar bild
  • Stiftelsen är en av Postkodlotteriets förmånstagare. Man måste förstå att Stiftelsen vill ha en social avkastning och många av projekten är kommunikativt mycket starka. Indirekt sägs: man jobbar inte bara för hjälpa utan också för marknadsföring för lotteriet, något som heller inte ingår i stadgarna.
  • Personen skall klara av att ansvara för seniora kontakter på den internationella arenan, t ex Bill Clintons/Tony Blairs staber, kungahuset, Desmond Tutu, FN, Pristagare. Detta säger också något om hur viktigt marknadsföringsrollen är.
  • Som GM kan man själv besluta om bidrag upp till 3 MSEK!

Ett ytterligare tecken på att det är vd:n för bolaget som sitter på makten för stiftelserna framgår i finansieringen av Abba-museet. Utan att någon har reagerat på det framgår det tidigare i år i en DN-intervju, vem som bestämmer över stiftelsernas pengar.

DN

Carolina Neurath

– Jag har funderat på att dra till med ett amorteringskrav på bolån, något måste jag ju göra när ni gett mig så tungt ansvar, säger Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson över en lunch med Anders Borg.

– Jaha, svarar finansministern med myndig ton och ser sig sedan om, böjer sig över bordet och viskar:

– Du förstår väl att du inte kan räkna med mitt stöd?

– Men Anders, du vet ju att hushållens skulder bara ökar och om vi inte…

Martin Andersson avbryts av Borg, som inte kan hålla sig lugn längre utan fräser i viskande ton:

– Det är ju för sjutton SUPERVALÅR!! vad tror du väljarna ska säga? Va? Och oppositionen kommer gå bananas! köpkraften minskar! Jag kan inte hålla på att tänka på bolånebubbla hit eller dit, jag är ju politiker!

 

Kanske var det ungefär så det gick till när Martin Andersson och Anders Borg för första gången diskuterade det aktuella amorteringskravet, som FI:s generaldirektör flaggat för. Möjligen lät det inte så här ordagrant, men det har med stor sannolikhet diskuterats innan det nådde allmänheten – och Anders Borg lär ha flaggat för sin syn i frågan.

LÄS MER: Han varnar för nya bubblor i Nordeuropa

Det är svårt att vara minister ibland, när frågor om obekväma beslut hamnar på skrivbordet. Anders Borg kan inte gå ut och säga att amorteringskrav inte kommer på tal – och på så sätt helt köra över myndighetschefen Martin Andersson.

LÄS MER: Amortering kan slå mot unga

Men Anders Borg kan heller inte gå ut och säga att det är ett strålande förslag – eftersom ett valår precis har inletts och amorteringskrav är en impopulär åtgärd, som dessutom ger bolånetagarna mindre pengar i plånboken. Så den raka frågan, amorteringskrav eller inte, får ett diplomatiskt svar:

– Jag tror att andra åtgärder är mer naturliga att diskutera i det läge som vi nu är, sa han till SvD tidigare i dag, utan att gå in på exakt vilka, mer än att det behövs åtgärder för banksektorn som Peter Norman, Finansinspektionen och Riksbanken ska ”återkomma till i olika sammanhang”

LÄS MER: Om vi har en bobubbla – vem tar de obekväma besluten?

Anders Borg sa flera gånger till SvD att amorteringskrav inte står ”så alldeles högt upp på agendan” under det ”närmaste året”. Tydligare än så blir det inte mellan raderna, vad Borg egentligen menar är sannolikt: Det är val om ett år, klart jag inte kan stå bakom ett amorteringskrav nu!

Carolina Neurath

Lotteriinspektionens uttalanden är deras. Det skriver Postkodlotteriets kommunikationschef om inspektionens kommentarer som går tvärtemot bolagets egna version. Samtidigt viftar man bort kritik från förmånstagare som känner sig pressade med: ”vad enskilda personer tycker i olika frågor måste stå för dem.”

I förra veckan ställde jag ett antal frågor här i ett uppmärksammat inlägg till Postkodlotteriets vd. Många läsare undrar nu hur det har gått. Svaret är att Postkodlotteriet erbjuder intervjuer med välgörenhetschefen, med en ordförande för en stiftelse och med kommunikationschefen. Men inte med vd:n – den som bör veta allt om verksamheten och kunna svara på alla följdfrågor (något som de andra av naturliga skäl inte kunnat göra på rak arm).

LÄS MER: Konkurrensverket granskar Postkodlotteriet

Trots att jag ordagrant skrev att jag inte ville ha eget komponerade svar på hemsidan fick jag just det. På min första fråga – hur vd Niclas Kjellström-Matseke kan anse det vara märkligt att Postkodlotteriet uppfattas syssla med välgörenhet – svarar bolagets kommunikationschef Fredrik Skärheden på hemsidan att:

— Vi måste vara självkritiska och vi har uppenbarligen inte varit tydliga. Det beklagar vi djupt och vi jobbar löpande på att bli bättre och tydligare. Vi bedriver lotteriverksamhet. Vårt ansvar är att driva en effektiv lotteriverksamhet för att på så sätt kunna växa och donera ännu mer.

LÄS MER: De kräver ensamrätt på välgörenhet

Att många läsare ändå uppfattat det som att lotteriet sysslar med välgörenhet, efter all marknadsföring, besvarar bolaget med att man har 1 miljon kunder och är välkänt som lotteri.

– Det är inte helt lätt det här och vi är kanske en udda fågel. Men vi säljer lotter och producerar underhållning, det är det som är vår verksamhet.

LYSSNA: Här är ett inslag som SR:s satirprogram Public Service gjorde apropå SvD:s granskning

Att Postkolotteriet kräver ensamrätt när man skänker pengar till välgörenhetsorganisationer, och alltså inte tillåter dem ta emot pengar från andra spelbolag, som SvD skrivit, är ett påstående som bolagets vd kallade ”befängt” i en DI-intervju. Det har inte tagit dem ett halvår att svara Konkurrensverket som jag skrev (anmälan kom däremot in för cirka ett halvår sedan, enligt dokumentet). Men bolaget har begärt förläng svarstid. Det förklaras med att ”Konkurrensverket granskar marknadens funktionalitet. Det tar vi på största allvar”

Jag frågade: om påståendet är ”befängt” varför får inte spelbolaget Paf skänka pengar till Röda korset på grund av ert avtal?
— Om Röda Korset vill starta ett nära samarbete med någon av våra konkurrenter, med eller utan svensk licens, vill vi att Röda Korset först diskuterar det med oss, svarar Postkodlotteriet som tillägger att det är ”rimligt”, skriver kommunikationschefen.

Något man däremot hade betydligt svårare att bemöta var Lotteriinspektionens svar till mig. Linnea Elovsson, tillståndshandläggare på Lotteriinspektionen, sa att Postkodlotteriet ”har ett avtal med förmånstagarna och där står det att man inte vill att de ska ta emot pengar från andra lotterier.”

Här står alltså Postkodlotteriets vd:s ord mot Lotteriinspektionens. Postkodlotteriet kan knappast påstå att Lotteriinspektionen ljuger (eftersom det verkar osannolikt) Därför blev svaret bara:

— Lotteriinspektionens uttalanden är deras. Vi har löpande dialog med dem. Lotteriinspektionen granskar och godkänner alla lotteriets donationer och fördelningen av dessa. Vi har kontinuerligt en bra dialog med dem.

Att personer inom organisationen Plan uppger att Postkodlotteriet hindrat dem att starta eget lotteri, och kallar det ”ren utpressning” hade bolaget också svårt att bemöta:

– Vad enskilda personer tycker i olika frågor MÅSTE stå för dem. Vi har ingen konflikt med Plan Sverige. Vi beslutade gemensamt att Plan Sverige skulle fortsätta att vara förmånstagare till lotteriet och att de inte skulle starta sitt lotteri.

Med tanke på att många av de här senare svaren inte är några riktiga svar är det förståeligt att vd:n inte vill svara själv muntligen.

Hela svaren på alla frågor kan ni läsa här. 

LÄS MER: Hela granskningen av Postkodlotteriet

Carolina Neurath

I en startfas av en granskning för över 1,5 år sedan besökte min kollega Jan Almgren och jag bankkontoren för att prata räntor med presschefer och bolånechefer. Syftet var vi tydliga med – vi ville ta reda på vad snitträntan är i bankerna. Det vill säga vad betalar de samlade kunderna i genomsnitt för bolåneränta.

LÄS MER: Så mycket steg priset på borätter 

Listpriser är ju bara ett ord som betyder ”Här är vårt officiella pris, men vi ska nog se till att kunna ge dig lite rabatt”. Ett enkelt trick som gör de flesta kunder glada när de lämnar banken. (SEB däremot har länge som enda bank uppgett att man inte utgår från listpriset)

Inte sällan stoltserar bekanta eller läsare med hur mycket man ”lyckats pruta”. Ofta kanske de tyvärr inte ska vara så glada och nöjda som banken inbillat dem. Många kan ändå betala betydligt högre ränta än grannen – som kanske bara råkade vara en bättre förhandlare eller träffade en glad rådgivare den dagen.

Föga förvånande valde samtliga banker att inte redovisa snitträntan för oss. Eller snarare uppgav man att ”det inte går att få fram”.

LÄS MER: Bolånekund? då är det läge att pruta

Projektet resulterade därför i stället att vi på SvD vände oss direkt till läsarna och bad kunderna uppge sin ränta – det som senare blev den uppmärksammade Räntekartan. Där har tiotusentals kunder nu rapporterat in sina räntor, som enkelt kan jämföras.

Men nu ska kunderna äntligen kunna få samma information direkt från banken. Det meddelade Finansinspektionen tidigare i dag. Förslaget tvingar bankerna till det som vi försökte få dem till redan förrförra våren: att redovisa snitträntan i banken.

Det nya förslaget innebär betydligt större transparens kring boräntan. Det här betyder alltså att färre kunder kommer gå hem och känna sig nöjda med sin prutade ränta – utan att i själva verket ha fått ett särskilt bra pris. Det vill säga: färre kunder kommer luras.