X
Annons
X

Neuraths börsblogg

Carolina Neurath

Carolina Neurath

Finansmannen Gustaf Douglas berättar om slagsmålen på sin internatskola. Ayad Al Saffar om resan från bärplockare till Ur & Penn-ägare. Och Bengt Ågerup beskriver sig som ”pellejöns” i skolan. De mindre mediekära personerna i boken Svenska miljardärer bjuder på de mest intressanta historierna.

-Hur kan en bok med den titeln vara så tjock?

Det frågade en norrman, som ville vara rolig, när jag läste Birgitta Forsbergs nya bok Svenska miljardärer under semestern. Men det ligger ändå något i skämtet som syftar till att det inte skulle finnas så många svenska miljardärer att fylla en hel bok med. Faktum är att flera av de tio männen i boken inte ens, med säkerhet, är miljardärer.

I stället är det antaganden som att ”flera personer är övertygade” om att Christer Gardell är miljardär. Det är också tveksamt om Mats Qviberg kan tituleras miljardär (år 2006, då förmögenhetsskatten fortfarande gällde, deklarerade han en förmögenhet på 573 miljoner kronor, enligt Skatteverket). Och ”klockkungen” Ayad Al Saffar tituleras miljardär för att han äger 50 procent av ett bolag som för stunden är värderat till 1,8 miljarder. Men för att nå upp till gränsen räknas bostäder, aktier och bilar in – trots att dessa egendomar mycket väl kan vara belånade.

Det skulle inte behöva vara så petigt med miljardärdetaljen, för det blir intressant på många håll ändå. Däremot är en av förklaringarna till att ingen kvinna är med (kvinnor förekommer främst som hemmafruar i boken) att det inte finns någon som tjänat ihop en miljard på egen hand. Mångmiljardären Antonia Ax:son Johnson, rikare än flera av männen tillsammans, kvalade inte in för att hon inte har tjänat sin förmögenhet på egen hand. Men det verkar vara flera som fått god hjälp hemifrån till sina affärer.

LÄS MER: Här är Sveriges rikaste personer

Vi var nog flera som bläddrade till de mer namnkunniga porträtten först. Men det är personer som har porträtterats otaliga gånger förr, och för den som följt med i affärspressen blir det mycket upprepningar. Det är i stället många av de mindre publika personerna som bjuder på de mest intressanta berättelserna.

Till exempel var det spännande att läsa om Ayad Al Saffar, i dag ägare till Ur & Penn, som började sin svenska arbetskarriär som bärplockare boende på ett flyktingläger i Köping.

Det är intressant att läsa om hans resa och inte minst hur han beter sig när han gör affärer. Det var efter att ha träffat några styrelsemedlemmar från Ur & Penn som han fick frågan om han ville köpa 10 procent av bolaget. Men en så liten ägarandel var han inte intresserad av.

– Nej 51 procent eller ingenting, svarade han. Efter många förhandlingar var de överens.

Men samma dag ringde Al Saffar upp igen.

– Jag har ångrat mig. Jag vill inte köpa 51 procent. Antingen säljer ni allt till mig eller ingenting.

Så blev det till sist. Liknande drag utsatte han dåvarande H&M-chefen Stefan Persson för, när de skulle ha signat ett samarbete och allt var klart drog Al Saffar sig ur i sista sekund – för att han ville göra allt själv.

Men också Gustaf Douglas historia är intressant. På senare tid har pennalism på svenska internatskolor debatterats. Elever har avfärdat kritiken, och många har menat att bilden som målas upp i Jan Guillous bok Ondskan är överdriven. Men Gustaf Douglas bekräftar i stället den bilden.

– Det är en emotionell upplevelse och han skildrar det precis som det kändes, säger han i boken.

LÄS MER: Skarp kritik mot internatskola

Douglas beskriver internatskolan Sigtuna som en plats där största problemet var den så kallade kamratuppfostran.

– Det förekom pennalism. Jag kunde aldrig acceptera att bli utsatt. Jag slogs tills jag förlorade slaget, säger han.

Efter ett par år var han tillräckligt stark för ”att ge dem på käften”, som han uttrycker det.

– Man blir inte kvitt sina plågoandar förrän man förnedrar dem på ett eftertryckligt sätt. Ett var att få dem att gråta framför flickorna.

Q-Med-grundaren Bengt Ågerup, som placerar pengar i lågskatteland, titulerar sig socialist i boken. Även om anonyma berättare inte tycker att hans egenmålade bild som filantrop och socialist går ihop med hans beteende. Bengt Ågerup beskriver sin skolgång som ”minst sagt misslyckad” och han fick gå om flera år.

– Det var roligare att vara pellejöns i klassen och få uppmärksamhet för det än att plugga, säger han.

Och jag tror verkligen att han har en poäng när han säger att många entreprenörer (och kanske karriärister generellt) är ”drop-outs från systemet”.

– Det blir någon slags otålighet. Man orkar inte sitta och ta emot kunskap och erfarenhet utan att tänka sig att någon gång få användning för det. Vi entreprenörer är krassa. Vi tillgodogör oss sådant som vi kan använda omedelbart.

I porträttet av Mats Qviberg nämns ”Carolina Neuraths kritiska porträtt” av samma person – det förstärker bilden av att det inte är några kritiska porträtt som ges här. Boken är överlag hovsamt skriven.

Som läsare hade jag klarat mig utan många av ”råden” som miljardärerna ger. Det är tips som lika gärna skulle kunna komma från en vanlig privatekonom (lägg inte alla ägg i samma korg). Eller från en nyexaminerad anställd på närmsta advokatbyrå (arbeta hårt/var uthållig). Eller från en tonåring med bakfylleångest (fatta inga viktiga beslut onykter).

Ett av de mest trovärdiga råden är betydelsen av ”tajming och tur”. De miljardärer med självinsikt bjuder också på sina svaga sidor i boken och medger att, ihop med stark vilja, har tajming och tur varit avgörande.

Om bloggen


Carolina Neurath är börsreporter på SvD Näringsliv. Med Stockholmsbörsens bolag i fokus kan du här läsa betraktelser av finansvärlden, konflikterna och personerna bakom makten.

@carolinaneurath på Twitter