Annons

Neuraths börsblogg

Carolina Neurath

Carolina Neurath

”Det är en självklarhet att räntan ska sänkas mer”, skriker en falang. Den andra anser att det är lika självklart att räntan ska vara oförändrad – dels på grund av hushållsskulderna, dels på grund av diffusa ljusglimtar i ekonomin. Vid senaste räntemötet beslutades om att lämna reporäntan oförändrad på 1,0 procent. Och det troligaste är, enligt riksbankschef Stefan Ingves, att räntan inte rörs mer det närmaste året.

Riksbanken har på senare tid blivit föremål för en debattstorm. Men det är något som det inte talas om i de här självsäkra inläggen om hur man borde agera. Nämligen: det finns sällan några självklarheter i ekonomin. De flesta ekonomiska frågor har inte ens i teorin entydiga svar. Det gäller alltifrån räntesättning som hantering av budgetunderskott, och det ständig aktuella dilemmat om att spara sig ur krisen, eller ösa på med kortsiktig finansiell stimulans (som också kan vara ett sätt att skjuta problem till framtiden, som min kollega Andreas Cervenka skrev om i söndags)

När det kommer till den svenska räntan har den första gruppen, flankerad av Lars E O Svensson i riksbanksdirektionen, de flesta på sin sida – alltifrån högljudda industripampar till vänsterdebattörer. Den andra gruppen, ledd av Ingves och majoriteten av direktionen, är inte lika populär i den publika debatten.

Lars E O Svensson menar att om Riksbanken hade valt en lägre ränta de senaste åren kunde upp till 60 000 jobb ha räddats. Han har själv medgett att siffrorna är osäkra. Men i vissa debattinlägg har det framstått som en etablerad sanning. Den siffran kan dock ifrågasättas efter artikeln i måndagens SvD Näringsliv om höga lånemarginaler för företag.

Vad som än händer med reporäntan är det en sak som har betydelse: vilken ränta hushållen och företagen får betala. Det verkar tydligt att räntesänkningarna inte har slagit igenom fullt ut till företagen. Sänkningarna har i stället fastnat på vägen hos bankerna.

I en undersökning, av organisationen Företagarna och Skop, framgår att räntan till små och medelstora bolag höjdes under samma period som reporäntan sänktes. Det beror dels på nya regler för banker, så kallade Basel III, som gör att banker måste hålla mer eget kapital. Men dels på att bankerna har sett till att öka sina egna marginaler.

På företagsmarknaden finns inga listräntor. Och ingen Räntekarta. Här är det bara banken som bestämmer, transparensen är obefintlig. Sänks räntan för företagen minskar deras finansieringskostnader. Det gör det billigare att investera, växa och skapa nya jobb. Naturligtvis kan även sänkta bolån bidra till fler jobb, eftersom minskade kostnader för hushållen kan få fart på konsumtionen. Men främst är det företagens tillväxt som ska skapa arbetstillfällen.

Industripampar har också höjt sin röst mot Riksbanken och förordat kraftigare räntesänkningar. Det är inte så konstigt. De största börsbolagen har resurser att pressa sin egen ränta hos banken, samtidigt påverkas de stora exportbolagen av en stärkt krona.

Det är främst de små och medelstora bolagen som förblir förlorare och snuvade på räntesänkningens effekt. Det betyder inte att Riksbanken borde agera annorlunda. Men vi ska nog vara medvetna om att det inte bara är en numera utskälld riksbank som ligger bakom eventuella jobbortfall. Bankerna har, om något, en minst lika stor skuld.

Om bloggen


Carolina Neurath är börsreporter på SvD Näringsliv. Med Stockholmsbörsens bolag i fokus kan du här läsa betraktelser av finansvärlden, konflikterna och personerna bakom makten.

@carolinaneurath på Twitter