Annons

Neuraths börsblogg

Carolina Neurath

Carolina Neurath

”Vi har frågat oss varför svenska bankers utlåning i Baltikum tilläts växa så mycket”, sa riksbankschefen Stefan Ingves i onsdags. Kritiken mot Finansinspektionen, FI, låg där synlig mellan raderna. Ingves, som nu förespråkar en sammanslagning av FI och Riksbanken, vill se snabbare och mer effektiva beslut för att bromsa bankernas snabba utlåning.

LÄS MER: ”Slå ihop FI och Riksbanken”

Han vill ha mer kontroll över verktygslådan. I den finns både amorteringskrav, framtida ytterligare kapitalkrav och hårdare riskviktsregler för banker – det vill säga att bankerna ska hålla mer kapital för varje utlånad krona.

Men det är svårt för riksbankschefen att kritisera någon av grannmyndigheterna utan att i praktiken attackera sina egna kollegor. I dag är det ungefär samma personer som hoppar runt mellan den övervakande myndighetstrion FI, Riksbanken och Riksgälden. När Ingves kritiserar FI:s tidigare hantering av bankernas vildvuxna expansion i Baltikum hade han egentligen inte behövt vända sig längre än till sitt eget styrelsebord.

LÄS MER: Myndigheter i strid inför öppen ridå

Första vice riksbankschef i Riksbanken, Kerstin af Jochnick, var ansvarig för avdelningen för stabilitetstillsyn på FI under åren då bankerna växte som snabbast i österled. Hon lämnade den posten i mitten av januari 2008. Några månader senare började bankernas expansion slå tillbaka i form av enorma kreditförluster.

Men det är flera som badar i myndigheternas ankdamm. Nationalekonomen Lars Nyberg har valt en motsatt karriärbana: först en lång period som vice riksbankschef på Riksbanken. Nu sitter han i Finansinspektions styrelse. Den tredje mäktiga myndigheten, Riksgälden, är också fylld av personer från samma världar.

Riksgäldsdirektören Hans Lindblad har en bakgrund på både Riksbanken och Finansdepartementet. Det är lätt att misstänka att banden fortfarande är starka till hans senaste arbetsgivare: regeringen. Nu vill han att regeringen ska ha makten över makrotillsynen, och skicka verktygslådan till Finansinspektionen.

Andra exempel på ekonomer som suttit på varandras stolar är professorn Martin Flodén som nyligen lämnade Riksgäldens styrelse för att utses till ny ledamot i Riksbanken. Och Irma Rosenberg, som nu sitter i Riksgäldens styrelse och som tidigare var vice riksbankschef. Hon har också varit ordförande i den utredning som sett över hela makrotillsynen.

Det är inte helt onaturligt att en bakgrund på en myndighet är meriterande för att få jobb på en annan. Men bekantskapsbanden kan också innebära risker. I de stora börsbolagen är det här ett bekant mönster. Skallgången efter nya talanger går sällan längre än till bolag inom samma sfär. Risken blir att styrelserna består av ett gäng likasinnade med snarlika teorier och karriärer – och där ingen öppet vågar kritisera någon annan.

Intressekonflikter i börsbolagen är osunt, men det kan vara betydligt mer riskfyllt i makrovärlden. Här handlar det om problem som en eventuell bostadsbubbla, finansiell stabilitet och eventuella räddningsaktioner.

Nu har en del kritik kommit smygande ändå från en myndighet till en annan. Som FI:s Lars Nyberg som nyligen har kritiserat Riksbanken – för beslutet om att öka valutareserven. Och Riksbankens chef kritiserar nu alltså FI. Frågan är hur det hade låtit utan alla klibbiga band myndigheterna emellan.

Kanske hade kritiken kommit tidigare, mer öppet och tuffare. Betänk om Riksbankens kritik mot FI:s Baltikumhantering kom flera år tidigare. Då hade staten sannolikt inte behövt riskera skattebetalarnas pengar – för att stödja pressade banker.

LÄS MER: Staten behåller Swedbank-aktierna

Om bloggen


Carolina Neurath är börsreporter på SvD Näringsliv. Med Stockholmsbörsens bolag i fokus kan du här läsa betraktelser av finansvärlden, konflikterna och personerna bakom makten.

@carolinaneurath på Twitter