Vi har på senare år vant oss vid dramatiska ekonomiår. Det har varit exceptionella bankkrascher, konkursade bilföretag och fallande börser. I år däremot blev ett lite stillsammare år – men långt ifrån brist på stora händelser.
SE MER: Tidigare i dag sammanfattade jag nyhetsåret som gått i TV4
- Vattenfalls köp av holländska Nuon visade sig bli en mardröm för skattebetalarna. Det här blev den sämsta företagsaffären i svensk historia, som SvD Näringsliv skrev i våras. Köpet av energibolaget Nuon gjordes för nära 98 miljarder kronor. I år har Vattenfall tvingas medge att nära en tredjedel av värdet på Nuon är utraderat, genom att göra nedskrivningar på 30 miljarder kronor. Det är ofattbart mycket av skattebetalarnas pengar som gått upp i rök. Som en jämförelse kan sägas att regeringen vill satsa nära 4 miljarder kronor på skolan mellan 2014 och 2017. Bakom det rekordstora köpet kan man förmodligen hitta den ganska vanliga åkomman, storhetsvansinne. Högt uppsatta företagshöjdare som i sin expansionsjakt närmast blir fartblinda. Man kan nästan se hur ledningen gnuggat händerna och med ökad puls tänkt: ”hur mäktigt vore det inte att ro hem en så gigantisk affär?” Affären förankrades hos ägaren staten. Och trots att regeringen fick varningar om det höga priset har man godkänt affären. Men som vanligt, när katastrofen är ett faktum är det ingens fel. Alla blir experter i sporten att skylla ifrån sig. Dåvarande näringsministern Maud Olofsson har inte velat kommentera Nuonaffären närmare, men har själv sagt att hon försökt få Vattenfall att ”lugna ner” sin expansion. Som skattebetalare hade man möjligen kunnat förvänta sig större integritet och noggrannare genomgång från ägaren, regeringen, vad gäller det rekordstora köpet. Miljarderna från Nuonaffären hade, som sagt, kunnat användas bättre än att stoppas i ett mörkt svart hål.
Øystein Løseth, avgående vd för Vattenfall.
- 2013 blev också året när Skatteverkets intensiva jakt på riskkapitalister tog en ny vändning. I ett par år har Skatteverket jagat de fyra stora riskkapitalbolagen. Frågan som allt kretsat kring är om de har betalat tillräckligt med skatt på sina bonusar vid lyckade bolagsförsäljningar (”carry” på finansspråk). Skatteverket har ansett att det ska beskattas som lön, medan riskkapitalisterna med sina entourage av advokater vidhåller att det är inkomst av kapital. Totalt är riskkapitalisterna skyldiga Skatteverket 5 miljarder kronor i upptaxeringar.
Det har varit högt tonläge i debatten. Både riskkapitalisterna och Skatteverkets direktörer har närmast verkat känslomässigt engagerade i frågan. Förra året skulle Skatteverkets generaldirektör ”fira lite extra” på julfesten när de vann i första instans. I år däremot blev det nog inte samma storslagna firande. När Kammarrätten kom med sin dom mot Nordic Capital, som var det första bolaget ut, visade resultatet att Skatteverket förlorade i den här instansen. Det var en stor prestigeförlust för Skatteverket. Men det är ändå svårt att se riskkapitalisterna som vinnare. De har kunnar ägna sig åt smarta skattelösningar och skicka pengar till skatteparadis, så länge de bara ser till sina egna vinstintressen. Men genom inträdet i svenska välfärden har de blivit mer publika bolag med större behov att ha acceptans hos befolkningen. Och det rimmar inte särskilt väl med skattatrixande och engelska kanalöar.
Skatteparadiset Jersey.
- Debatten kring Riksbanken har kulminerat i år. Aldrig har det varit så självklart hos så många att samtidigt skälla riksbankschefen Stefan Ingves. Det har handlat om prognoser som aldrig slår in, dålig kommunikation och ett inflationsmål som långt ifrån uppfylls. Men till sist, nu i december, föll riksbankschefen Stefan Ingves för trycket. Kritiken tillsammans med svaga inflationssiffror blev förmodligen för mycket för hela direktionen som sänkte räntan från 1 procent till 0,75 procent.Kritikerstormen visar också vilken märklig värld vi lever i. Plötsligt kallar många ekonomer reporäntan på 1 procent för ”hög”. Jag har svårt att tro att många högbelånade hushåll håller med. Snarare är vi nog rätt många som inte klagar på våra ränteavier i dagsläget.Riksbanken har två mål. Dels att hålla stabil inflationstakt (om 2 procent). Men de ska också se till att vi har finansiell stabilitet. Många, framför allt internationella aktörer varnar för en svensk bobubbla. Skulle det visa sig att vi faktiskt har en bubbla då kan den finansiella stabiliteten vara hotad. Därför tror jag att det var med viss motvilja Ingves och Co. sänkte räntan.
- Korruptionshärvan i Telia Sonera har i år exploderat. Telia har gått från att vara ett fint gammalt statligt bolag, och en populär folklig aktie, till ett skandalbolag misstänkt för korruptionsbrott.Maktstrider, miljardmutor och affärer med en diktatorsdotter är annars något som vi kanske förknippar med maffiafilmer. Inte ett svenskt delstatligt bolag. Affärerna i Uzbekistan har resulterat i långdragna rättsprocesser och en mängd sparkade toppchefer. Nästan hela styrelsen och ledning är utbytt. Och det verkar inte vara slut på eländet, så sent som i november hittades nya uppgifter av en advokatbyrå och ytterligare fyra chefer rensades ut.
En del av symptomen känns igen från Nuonaffären: makt och pengatörstiga ledare. Och så en statlig ägare som inte riktigt verkar ha brytt sig – förrän det är för sent. Man kan säga att det inte varit något kanonår för regeringen som ägare.
Gulnara Karimova, dotter till Uzbekistans diktator.
- Men till sist kom något som många kallade en glädjeaffär för såväl svenska staten, som aktieägarna i Saab med familjen Wallenberg i täten: Brasilien köper 36 Jas Gripen-plan – efter 15 års exportkampanj. Det är en av de största exportaffärerna
någonsin i svensk historia. Affären kan vara värd nära 30 miljarder kronor.
Det vill säga, nästan lika mycket som Vattenfall hittills har förlorat på Nuon.
