Min deppiga jakt på första jobbet

I går fick jag min bil nedsprutad med välskakad öl från firande studenter som härjade på ett lastbilsflak. Men av alla som tvingades sätta på vindrutetorkarna där på Kungsbron var vi nog flera som kunde tygla irritationen. Det är ju studenternas dag. Och för många av dem väntar en tung morgondag.

Att hitta ett jobb direkt efter studenten är inte alltid lätt. I Stockholms innerstad är arbetslösheten bland unga 8,9 procent, enligt Arbetsförmedlingen. I Södertälje, som ligger sämst till, är ungdomsarbetslösheten 18,1 procent.

SE MER: Så ser arbetslösheten ut i Stockholmsområdet

SvD Näringslivs tråd på twitter #mittförstajobb blev snabbt en succé. Att bjuda på sina första stapplande steg i arbetslivet är lätt – särskilt när man har fast jobb i dag. Flera från näringslivet har redan delat med sig av sina första erfarenheter. Börsbolaget Hexagons vd Ola Rollén berättar på twitter att hans första jobb ”var att sprutlackera gardinstänger på en fabrik en sommar.” Avanza Banks sparekonom Claes Hemberg sålde egenbakade bullar. Och It- och energiministern Anna-Karin Hatt städade på en frisersalong. Själv berättade jag i går att mitt första jobb var som frukostvärdinna på Grand Hotel. Men att servera kaffe och te till affärspamparna var inte min paradgren. Det stannade vid en kortare provanställning.

LÄS MER: Därför granskar vi ungdomsarbetslösheten

Vad som inte behöver vara riktigt lika roligt att tänka på i dag är jakten på det första jobbet. För många kanske den där första jobbjakten gick smidigt. Men vi som började söka våra första jobb under en lågkonjunktur – som i mitt fall efter millenniumskiftet – kunde få möta motgångar. Precis som jag antar att många får göra i dag.

Jag minns tydligt hur jag gick omkring med en bunt cv:n i handen som lämnades in till det ena caféet efter det andra i värmen i Gamla Stan. De flesta hade redan fullt av sommarjobbare. Och den vanligaste frågan: ”Vad har du för tidigare erfarenhet av café?”, saknade svar. Jag kunde ju inte gärna svara ”Jag har i alla fall suttit på ett par – och druckit några kaffekoppar till hälften fyllt av socker.”

Nej, utan erfarenhet var det länge hopplöst. Någon öppnade för en lucka längre fram, men hörde aldrig av sig. Det är en fruktansvärt deprimerande känsla. Att inte känna sig behövd. Att vilja jobba, men inte få.

Till slut var det genom kontakter jag hamnade på Grand – utan att göra någon succé (så det blev som sagt kortvarigt). Efter ett par sommarmånader av fortsatt intensiv jobbjakt blev det ett extrajobb på ett café utanför stan. Det funkade bra som extraknäck under första året på universitetet.

LÄS MER: Här är antalet unga utan jobb störst

Vi på SvD hoppas att flera ska kunna dela med sig av erfarenheterna av jakten på det första jobbet. Förhoppningsvis kan det vara inspirerande för dagens arbetslösa unga. Att veta att det är flera som känt den hopplösa känslan, och att det är många som fått otaliga nej. Men förhoppningsvis: påminnas om att det ändå finns hopp.