Neuraths börsblogg

Carolina Neurath

Carolina Neurath

En vecka av allmänt, massivt Spendrup-förakt har snart passerat. Jens Spendrup har förmodligen inte orkat läsa alla ”öppna brev” och mer eller mindre välriktade kängor. Men kritiken borde inte vara helt förvånande. Första uttalandet i Ekots intervju handlade om att det inte fanns tillräckligt många kompetenta kvinnor. Det skulle kunna ha setts som en groda. Men försvarstalet i morgonsofforna och här i SvD blev inte direkt bättre.

Det nya budskapet – sannolikt präglat av någon übersmart medierådgivare – var att det inte finns tillräckligt många kvinnliga företagschefer. Antalet kvinnliga chefer har fördubblats de senaste femton åren till 35 procent. Det tyckte Spendrup var himla bra. För då kanske dessa företagschefer kan hamna i styrelser till slut och så kommer Sverige ha de bästa styrelserna i världen.

Det här verkar vara en allmän uppfattning hos många finansmän. Och den väcker följdfrågor. Är en grupp full av företagschefer synonymt med en kompetent styrelse? Vore problemet löst om vi bara hade lite fler kvinnor som hette Wallenberg, Spendrup och Rausing i efternamn – som haft snabb access till företagen från början? Nja, snarare är det själva liktänkandet och samstämmigheten som är problemet.

I Sverige har vi haft banker som tyckte det var en bra idé att accelerera sin utlåning i Baltikum utan någon vidare konsekvenstanke. En styrelse i ett telekombolag som inte tyckte att affärer i Uzbekistan behövde kollas så noga. Eller för den delen HQ Bank där man inte tyckte att den mest riskfulla verksamheten, tradingen, var värd att lägga för mycket tid på under styrelsemötena.

Det handlar om styrelser fyllda av människor med lång erfarenhet av företagande, men det har inte visat sig vara ett kvitto på styrelsekompetens. En bra styrelse borde innehålla stor bredd, mångfald, olika erfarenheter, infallsvinklar och bakgrunder. Inte enbart åtta pensionerade företagschefer.

LÄS MER: Den varnande rösten

Ensidiga styrelser tenderar att ha en ensidig världsbild. Det finns ett par exempel på kvinnor som satt ner foten. Som gått emot resten av styrelsen och vågat ifrågasätta (utan att ha varit börsbolagschefer). Catharina Lagerstam i HQ är ett känt exempel, Caroline Sundewall i Electrolux är ett annat.

I Caroline Sundewalls fall var det i samband med vd:n Keith McLoughlins extremt generösa ersättning – som kunde ge honom 74,5 miljoner kronor i total ersättning året efter. Det tyckte resten av styrelsen var en god idé. Det är sådant som tenderar att hända om du har ett gäng likartade direktörer, som ryggdunkar varandra och säger i kör: ”klart killen ska ha bra betalt.” Sundewall har också lämnat SJ och Swedbanks styrelser efter sina avvikande åsikter.

LÄS MER: Svenska styrelser är för fega

Jag mottar gärna exempel på när en manlig ledamot gjort samma sak: vågat gå emot resten av gänget med sin avvikande åsikt, som i bästa fall kunnat rädda ett företag. Bokstavligt talat som i HQ-fallet, eller imagemässigt som i Electrolux. Det är vad jag kallar kompetens.

Fler bloggar