Riksbanken och FI:s samspel kan ifrågasättas

Dagens text om Riksbanken och FI:s olika syn på bolånemarginaler genererade reaktioner. Mestadels positiva, men en läsare anser i ett mejl att jag är en megafon till bankerna. Det är faktiskt bra. Eftersom mejlen där jag fått höra motsatsen, att jag är för kritisk och hård mot banker, är desto fler. Det är alltid bra att det finns olika uppfattningar, ingen journalist vill upplevas driva en och samma linje. Och radar man upp analyser, krönikor och granskningsprojekt – är nog snäppet fler av mina texter kritiska till banker och bankmän än tvärtom.

Däremot är det vår skyldighet att visa båda sidor av pågående debatter. FI:s rapport fick en enorm uppmärksamhet i alla medier. Som sagt, bolån engagerar och rapporten är intressant läsning. Att det sedan kommer allvarlig kritik mot uträkningen förtjänar också ett utrymme. Och att FI inte vill ta debatten är lite märkligt.

Att bankerna klagar är ju inte så konstigt, men när det går att skönja ur Riksbankens stabilitetsrapport att man inte är på samma linje som FI är det desto mer intressant. Även om Riksbanken så klart aldrig skulle yttra kritik mot FI rätt ut står det i den senaste stabilitetsrapporten att Riksbanken inte anser att det går att göra en uppskattning av bankernas lönsamhet ”genom att endast ta en enskild produkt i beaktande”, som bolån. Alltså det som Finansinspektionen ägnar hela kvartalsvisa rapporter åt.

På en annan sida i samma rapport framgår att Riksbankens ansvar att främja finansiell stabilitet delas med Finansinspektionen, Finansdepartementet och Riksgälden. ”Både inom ramen för det förebyggande arbetet och vid en eventuell krishantering är samspelet mellan myndigheterna viktigt”, skriver Riksbanken. Hur bra det samspelet, myndigheterna emellan, fungerar kan ju ifrågasättas.