Idémakarna bakom kriserna skonas

Jag gjorde nyligen en intervju med Lars Thunell, vd för SEB fram till 2005, som publicerades i gårdagens tidning. Jag kunde under vårt möte inte låta bli att ägna en längre tanke åt vilken tur Lars Thunell har haft. Om nu tur är rätt ord.

På SEB var han expansionsjägaren i öst. Själva idémakaren, som lät förvärva banker i Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ukraina. Man köpte även en tysk bank. ”Det finns större möjligheter att tillföra nya kunder i Tyskland än att hålla på och tjafsa här i Sverige”, förklarade Thunell för DI vid köpet år 1999.

Sedan lämnades vd-stolen i rätt tid. Med sig fick han en stor, härlig bonus – byggd på den dittills framgångsrika expansionen. Ett par år senare kom baksmällan. Kreditförlusterna skenade och det blev närmast kaos i Baltikum. Fram fick nya vd:n Annika Falkengren träda och förknippas med bankens urspårade expansionståg. SEB fick också till slut, härom året, göra sig av med den tyska kontorsrörelsen som beskrivits som ett sorgebarn för banken.

Thunell var under vår intervju inte helt bekväm med att diskutera SEB. Svaren blev korthuggna. När sedan citaten skulle kollas igenom, via mejl, framkom också att Mr. Thunell inte var så förtjust i att jag skulle skriva om hans tid på SEB. I stället förklarade pressekreteraren att…

”Lars asked me to let you know /…/ He would like the article to highlight more of the work he has done with IFC because it is very heavily focused on his days at SEB”

Så klart. Och jag förstår det önskemålet. Även om jag tycker att gårdagens intervju överlag var positiv för Lars Thunell, som lyftes fram som rådgivare till USA:s finansminister, sällade den sig inte helt till det stora arkiv av hyllningsartiklar om hans karriär på andra sidan Atlanten, som chef för IFC – en del av Världsbanken.
Aldrig verkar han ens ha fått frågan om hur bra det var att som SEB-chef, sett i backspegeln, trycka expansionsgasen i botten i österled.

Självklart är det naturligt att det blir den sittande vd:n som ifrågasätts när kriser uppstår – men föregångarna, som inte sällan är själva hjärnorna bakom något som visade sig vara en dålig idé, skonas nästan alltid.

Mönstret känns igen. I HQ Bank, sade vd:n (tillika grundaren av själva tradingverksamheten) upp sig hastigt år 2007 och sålde sina aktier. De närmast verksamheten kunde redan då se åt vilket håll det barkade. Tre år senare fanns inte banken. Med svindelhöga bonusar i bagaget och ett fläckfritt anseende, kunde den snabbt avgångna vd:n Patrik Enblad bara se på när efterträdaren fick klä skott för hela katastrofen.

Men exempellistan kan göras lång. Förra veckan såg jag en mycket sevärd dokumentär om Enron-skandalen, The Smartest Guys in the Room. Även här näms, först långt efter krisen briserade, en viktig nyckelperson: Lou Pai, chefen för avdelningen som spekulerade och handlade med energi, och som anklagades för prismanipulation. Han lämnade företaget ett år innan det smällde, inkasserades ungefär 300 miljoner dollar i sålda Enronaktier, bytte delstat – och undkom kritik.

Ibland är det himla enkelt.