Carolina Neurath
Det kan knappast ha varit någon på finansdepartementet som ramlade baklänges av förvåning i dag, när de möttes av kritiken av sin ägarstyrning i SBAB. Den helstatliga banken har aldrig gjort sig känd för att vara någon förebildsbank. Snarare, i många lägen, tvärtom.
Idérika påfund som SBAB bjudit på genom åren är bland annat slopade topplån och blancolån för att runda bolånetaket. Och så sent som under fjolåret framkom att banken fortsatt ge kritiserad bonus till personalen baserat på hur mycket pengar de lyckades låna ut. Om den statliga banken på så sätt eldat på den svenska skuldbrasan? Tveklöst ja.
Ingen av de fyra storbankerna ska, enligt egna uppgifter, ha volymkopplad bonus. För SBAB däremot verkade det inte spela någon roll att både Finansinspektionen och finansdepartementet hade varnat för att det kunde leda till en lånebubbla. Först för något år sedan verkar insikten ha landat att det kanske inte var ”det smartaste man gjort” – för att använda Anders Borgs uttryck.
SBAB har kunnat leva gott med staten i ryggen, man lånar billigare än motsvarande banker i samma storlek samtidigt som staten står för risken. Men ägaren staten verkar måttligt intresserad av att engagera sig i sin bank, ministrarna har ju fullt upp med att kritisera bankkonkurrenterna.
Regeringens ambition har länge varit att sälja SBAB, men utan medgivande från oppositionen.
Men att ett bolag står på säljlistan, motiverar inte obefintlig ägarstyrning.