X
Annons
X

Neuraths börsblogg

Carolina Neurath

Carolina Neurath

Är det något regeringen borde få underbetyg i är det sin chefsrekrytering. Den svällande elefantkyrkogården talar sitt tydliga språk. Just nu kostar felrekryterade generaldirektörer skattebetalarna nära 10 miljoner kronor om året.

I de statligt del- eller helägda bolagen har skandalerna de senaste åren avlöst varandra. Telia Sonera, SAS och Vattenfall har toppat krisrapporteringen. Trots det tar de statliga myndigheterna nästan priset. Först Tillväxtverket. Nu Arbetsförmedlingen.

Båda cheferna, Christina Lugnet (som sprätte 17 miljoner på representation) och nyligen sparkade Angeles Bermudez-Svankvist, har avgått under dramatiska former. Bara åren tidigare var det generaldirektörerna för Sida och för diskrimineringsombudsmannen, som fick lämna sina poster efter kritik.
Det är de enskilda cheferna som får utstå den offentliga sågningen, men det stora underbetyget borde ges till regeringen – vars uppgift är att rekrytera den chef som är bäst lämpad för jobbet.

Den omtalade elefantkyrkogården, dit sparkade myndighetschefer förpassas, bara sväller. Det borde fungera som ett högt alarm. För det blir väldigt uppenbart: det här med chefsrekrytering är inte riktigt ministrarnas paradgren.

I näringslivet får toppchefer som missköter sig sparken, ofta med en generös fallskärm – som ett litet plåster på såret när man måste vara beredd att gå på dagen. I myndigheter får motsvarande toppar, generaldirektörerna, vare sig utebliven lön eller gå ut genom dörren. Här samlas de i stället hos regeringen och tilldelas en kreativ titel på visitkortet (sannolikt inte ”sparkad chef”).

Både regeringen och Socialdemokraterna säger sig vilja ha kvar reglerna som ger generaldirektörerna lön under hela förordnandet.
Christina Lugnet får i dag 91 000 i månaden fram till 2015, Bermudez-Svankvist 142 400 kronor i månadslön i över ett år till. Medan Sidas tidigare generaldirektör Anders Nordström, sedan han petades från sin post 2010, får 109 700 kronor i månaden fram till januari 2014.

Totalt kostar de 9 avhoppade generaldirektörerna nära 10 miljoner om året. Ett litet tips till regeringen är att se över sin rekryteringsprocess. Lägg hellre 1 miljon på en gedigen rekryteringsprocess – än 10 på att ta konsekvenserna.

Om bloggen


Carolina Neurath är börsreporter på SvD Näringsliv. Med Stockholmsbörsens bolag i fokus kan du här läsa betraktelser av finansvärlden, konflikterna och personerna bakom makten.

@carolinaneurath på Twitter

Carolina Neurath

Det finns en del mysterium i bankvärlden. Eller snarare i svenskarnas relation till bankvärlden. Något, som till och med en del bankanställda i tysthet förvånas över, är sparräntorna. Medan det ofta diskuteras, pressas och förhandlas boräntor är det betydligt lugnare för bankfolket när det kommer till kundernas kontosparande.

Exakt hur många miljarder som banksystemet lånar gratis av svenskarna finns ingen statistik på. Det vill säga hur mycket pengar som ligger i bankvalven utan att ge kunden någon ränta över huvud taget. Bankerna är måttligt engagerade i att ta fram den siffran. För den skulle väcka reaktioner.

I dag finns totalt 1250 miljarder kronor på svenska bankkonton. En viss del av den totala sparkakan genererar ränta till kunderna, men en stor del av det skänks bort till ”bankvinnande ändamål”. Och kontosparandet bara ökar. År 2007 uppgick sparandet till 700 miljarder kronor, enligt Statistiska Centralbyrån (SCB).

Finanskrisens börsfall har skrämt bort många sparare från aktiehandel och fått dem att i stället fastna vid sparkontona i brist på alternativ. Men de allra flesta väljer, av någon märklig anledning, de sämsta sparkontona.

I förra veckan kom en ny undersökning, från jämförelsesajten Compricer, som jämförde bankernas sparräntor. Det var bara ytterligare en bekräftelse på det vi redan visste när det kommer till sparräntor: storbankerna är snålast, mindre banker generösare.

Bland storbankerna ligger SEB ”bäst” till just nu, med en sparränta på 0,55 procent för den som vill spara 50 000 kronor och ha fria uttag. De andra tre storbankerna Handelsbanken, Swedbank och Nordea erbjuder klena 0,1 procent vid samma villkor. En titt på lönekontona visar att räntan i nästan samtliga fall ligger på 0 procent.

Det ska alltså jämföras med att många mindre nischbanker, med insättningsgaranti, erbjuder sparräntor på 2,30-2,50 procent. Paradoxalt nog lockar de ändå betydligt mindre sparkapital från svenska hushåll.

Enligt en undersökning som SBAB gjort har svenska folket förlorat 9,7 miljarder kronor hittills i år på att ha sina pengar liggande på konton med dålig ränta (man har tagit SCB:s uppgifter om genomsnittliga räntan för svenska hushåll och jämfört med en ränta på 2,2 procent).

Nu har visserligen SBAB ett eget intresse i att uppmärksamma de dåliga räntorna, eftersom banken själv erbjuder höga sparräntor. Men uppgifterna säger ändå mycket om bankkundernas beteende.

Storbankernas delårsrapporter visar tydligt hur de, trots sina låga räntor, kan fortsätta att glädjas åt nya sparpengar från hushållen. Bara Swedbank antyder i sin rapport att man kände av ”ökad inlåningskonkurrens i Sverige” även om sparpengarna fortsatte att strömma in.

Hos Handelsbanken växte inlåningen från hushåll med 12 miljarder under årets första halvår. Medan det i SEB:s delårsrapport framgår att man lockade in ”2,9 miljarder kronor under de första sex månaderna”, från privatkunder.

Ett mantra som hörs i bankvärlden är att det är svårare att tjäna pengar på sparkonton i tider av låga räntor, som nu när reporäntan är 1 procent. Det stämmer att bankernas marginaler på inlåningssidan är lägre nu än i tider med hög reporänta.

Det är svårare att försöka ha lika höga marginaler vid låg ränta, eftersom det inte finns lika mycket att ta av. Men omöjligt att tjäna pengar på sparpengarna är det långt ifrån inte. Det brukar heta att det är svårare med marginalerna i lågräntetider för att kunderna ju inte kan acceptera hur låg ränta som helst. Men tydligen, så gör vi det.

Carolina Neurath

För varje dag som regeringen har duckat för att uttala sig om Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvists framtid har situationen förvärrats. Den påtagliga tystnaden har förlängt skadan. På spel står förtroendet för en av Sveriges viktigaste myndigheter.

Det har nu gått flera dagar sedan styrelsen öppet uttryckte sitt missnöje. Och först nu har regeringen meddelat att Hillevi Engström tänker hålla presskonferens om Angeles Bermudez-Svankvist klockan 12.30. Vilket vi kan anta betyder att hon ska avsättas.

På flera dagar har det inte hörts ett ljud från ansvarig minister.

– Jag kommer inte säga något annat än det jag redan sagt, sa Niklas Gillström, pressekreterare hos arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M), till SvD på söndagsmorgonen. Och han kan till en början inte ens upprepa vad han redan sagt, utan säger bara:

– Er tidning har skrivit om det här i flera dagar. Vi kommer att återkomma.

Att tidningarna har ”skrivit om det här i flera dagar” borde vara ett högljutt alarm för regeringen. Enligt medieuppgifter har Hillevi Engström hoppats på att Angeles Bermudez-Svankvist själv ska avgå. Naturligtvis smidigast för regeringen att slippa hålla i yxan, men knappast den snyggaste metoden för ett avsked – att hoppas på att Angeles Bermudez-Svankvist själv ska ge upp om pressen utifrån bara blir tillräckligt hård.

Av gårdagens SvD-intervju blev i alla fall den saken tydlig: generaldirektören tänker inte kliva av tronen självmant.

Som ansvarsfull ägare går man antingen ut och avskedar generaldirektören, som just nu börjar få omåttligt med kritik för varje steg hon tagit (som att arbetsgivaren betalat en enskild taxiresa).

Eller så går regeringen ut till Angeles Bermudez-Svankvist försvar. Ett öppet ställningstagande är det minsta man kan begära av en seriös ägare när generaldirektören sågas offentligt.

LÄS MER: Någon måste bort från Arbetsförmedlingen

LÄS MER: Styrelsen agerar oprofessionellt 

I bolagsvärlden är det ordföranden som ska gå ut och avsätta eller backa upp den vd som man tillsatt. Men i myndighetsvärlden är det regeringens uppgift.

Att dra ut på lidandet som regeringen gjort i flera dagar är inte särskilt snyggt skött.

Regeringen borde redan tidigare ha skyddat eller avskedat Bermudez-Svankvist.

Carolina Neurath

På måndag är det ”business as usual”. Det var Angeles Bermudez-Svankvist första kommentar efter den massiva kritikerstorm som eskalerat i dagarna. Är det något man ändå kan beundra generaldirektören för är det hennes teflonattityd. Det har nu, med all önskvärd tydlighet, framkommit att hon saknar förtroende bland anställda, höga chefer, styrelsen och fackförbund.

Angeles Bermudez-Svankvist hopp om ”business as usual” på Arbetsförmedlingen på måndag kommer nog stanna vid en förhoppning.

LÄS MER: regeringen tiger om kritiserad chef

När Christina Johansson, tillförordnad styrelseordförande på Arbetsförmedlingen, i fredags fick frågan i medier om styrelsen hade förtroende för genrealdirektören, gav hon raka svar: ”Nej, det finns inte förtroende. Och regeringen är informerad.”

I börsvärlden är en så skarp formulering synonymt med en stor röd pil mot utgången. Styrelsens uppgift är att tillsätta och avsätta vd. Men i myndighetsvärlden är det annorlunda. Här har styrelsen ansvar men ingen makt att avsätta generaldirektörer. Den uppgiften ligger på regeringens bord.

De styrelsemedlemmar som SvD varit i kontakt med är tydliga i att det saknade förtroendet inte har med höga mobilnotor att göra. Den versionen låter rimlig. Att Angeles Bermudez-Svankvist mobilsurfat för skyhöga summor utomlands, genom att inte ha stängt av roamingen på sin telefon, borde snarare gå under kategorin ”urklantigt”. Men det räcker inte för avsked.

LÄS MER: Någon måste betala för förtroendekrisen

Däremot verkar styrelsen anse sig ha gott om andra motiv till det uteblivna förtroendet. En källa understryker att ”hon är tandläkare, inte ekonom och hon saknar ekonomikunskaper.” Det låter inte optimalt för att leda en av Sveriges viktigaste myndigheter som omsätter 75 miljarder, har 13 000 anställda och brottas med landets största problem: arbetslösheten.

Lyssnar man på de interna kritikerrösterna verkar det som att Angeles Bermudez-Svankvist inte har långt kvar till regerings elefantkyrkogård – dit avsatta direktörer förpassas.

Men så är det också alltid bekvämast för alla inblandade att ha en person att mata vargarna med. Frågan är varför det tog styrelsen fem år att komma på att generaldirektören har bristande ekonomikunskaper, inte kan bedriva verksamheten effektivt och inte lever upp till målen?

Har hon fått några varningar? Förs några som helst samtal mellan styrelse och generaldirektör? eller skvallrar styrelseledamöterna bara under kaffepauserna, för att sedan drämma till generaldirektören via media?

Det verkar vara fler än Angeles Bermudez-Svankvist som inte är bäst lämpade för sina uppdrag. I nuläget finns en styrelse som saknar förtroende för generaldirektören. Och en generaldirektör som saknar förtroende för styrelsen. Det är en ekvation som inte kommer att gå ihop för den redan havererade Arbetsförmedlingen. Det blir upp till regeringen att ta ställning till vem eller vilka, men en sak är säker: någon måste bort.

Carolina Neurath

Jagade av Skatteverket med mångmiljardkrav, utskällda av politiker och kritiserade ägare av vårdbolag. Glansdagarna för riskkapitalisterna är över. Och Svenska riskkapitalföreningen räknar med att det nu blir svårare att locka kapital till Sverige.

”När du går på middagar numera vågar du knappt säga att du är riskkapitalist”. Det sa en anställd på ett av de största riskkapitalbolagen nyligen. Riskkapitalister har gått från att vara de lyckade affärsstjärnorna till tacksamma slagträn i politiska debatter.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt nästan spottar ut ordet Risk-kapital-ister, hårt artikulerande, när han vurmar för förbud till vinst i välfärden. Det håller på att bli ett skällsord.

Fallet med skandaldrabbade Carema har fläckat ner ägarna. I förra veckan skrev dessutom DI om hur vårdjätten Attendos ägare – däribland riskkapitalbolaget IK – plockar ut 1 miljard kronor ur bolaget. Samtidigt har riskkapitalisterna blivit heta byten i Skatteverkets omfattande jakt.

I dag hamnade en ny pusselbit på plats när även EQT, som väntat, upptaxeras. Som vi skrev i dagens tidning handlar det hittills om en total skuld för riskkapitalisterna på hisnande 5,3 miljarder kronor.

LÄS MER: 5,3 miljarder i skatteskuld – ny toppnotering 

Både bolagen och enskilda partner drabbas. Bara de 70-tal chefer och partner som är indragna ska hosta upp totalt 3,6 miljarder, enligt Skatteverket.

Från riskkapitalhåll är man noga att poängtera just det här, att det rör sig om människor. ”Det är ju inte bara bolagen, utan enskilda individer och familjer som drabbas”, sa en anställd med anledning av Skatteverkets upptaxeringar.

Men det är svårt att dras med i snyftningarna. Att ha flera hundra miljoner i skatteskuld tyder även på ett uppenbart faktum: att man tidigare har tjänat ihop en rätt stabil privat kassa.

LÄS MER: Fortsatt miljardregn över riskkapitalisterna

Bolagens upplägg försvårar uppskattningen av riskkapitalisternas förmögenheter. Men enligt en uppskattning som Veckans Affärer gjorde vid årsskiftet har frontfigurerna för de största riskkapitalisterna förmögenheter på 1-2 miljarder vardera. Så ingen behöver direkt oroa sig för att hamna på gatan.

De fall som nått förvaltningsrätten har gett splittrade resultat. När det kommit till de så kallade räntesnurrorna, tvisten om interna ränteavdrag, förlorade Skatteverket ett mål i somras. Men när det handlar om hur den extra vinstdelningen som riskkapitalisterna får vid lyckade bolagsförsäljningar ska beskattas, på finanssvenska kallat carried interest, har Skatteverket vunnit.

Det var i vintras som förvaltningsrätten dömde Nordic Capital att betala 700 miljoner kronor i extra arbetsgivaravgifter. Och Skatteverket skulle på sin julfest passa på att ”fira lite extra”.

Men branschorganisationen är orolig. Isabella de Feudis, vd på Svenska riskkapitalföreningen, betonar att det här är en sektor som står för merparten av kapitalimporten och menar att den ökade osäkerheten påverkar utländska investerares intresse för Sverige negativt.
– Jag tror att det kommer att påverka investeringarna i hela landet. De län som inte har statligt riskkapital är helt beroende av kapitalimporten från utländska investerare. Sysselsättningen i storstadsregionerna, framför allt Stockholm kommer att påverkas negativt, säger hon.

Hur utfallet av Skatteverkets jakt blir, och vem som i slutänden får fira, råder det fortfarande stort tvivel om. Men säkert är att svenska rättsalar de närmaste 5-10 åren i omgångar kommer att fyllas av affärsklädda riskkapitalister. Och fram tills dess kommer de att vara ägare under press.

Carolina Neurath

Kampen om Sveriges mest förmögna kunder trappas upp. Nu vässar sig Söderberg & Partners på det lönsamma området genom att plocka över anställda från Erik Penser. Samtidigt utnämner man sig till storbankernas ”största utmanare”. 

Dagarna efter att HQ Bank hade blivit av med sitt tillstånd och höll på att gå under i augusti 2010, var det många tillfrågade aktörer som avböjde att köpa hela banken. Nästan alla höga chefer i Banksverige fick ett samtal med frågan. Men det fanns en verksamhet som konkurrenterna suktade efter: private banking – kapitalförvaltning åt förmögna kunder.

Under dramatiska former, mitt under HQ-krisen, lockade Carnegie över ett 40-tal anställda – i stort sett hela HQ Banks private banking-avdelning. Det här området har på senare år blivit allt mer betydelsefullt i bankvärlden.

SEB:s Annika Falkengren sa till SvD i våras att man vill locka till sig ”bra kunder”.

”Vi vill inte att kunder bara kommer till banken för att de vill ha billiga tjänster”, sa hon. Flera banker resonerar likadant just nu. Det är de rika kunderna man vill åt. I Sverige har nära 80 000 av de rikaste bankkunderna en sammanlagd förmögenhet på runt 600 miljarder kronor, enligt en studie som SvD skrev om i fjol.

I morse skickade Söderberg & Partners ut ett pressmeddelande till journalister med rubriken ”Söderberg & Partners etablerar sig som största utmanaren till bankerna”.

Bolaget har rekryterat fyra private banking-rådgivare från Erik Penser Bank. Söderberg & Partners har sedan 2007 satsat på rådgivning till förmögna privatpersoner.

– Företaget har tidigare rekryterat många duktiga medarbetare från flera av storbankerna och specialiserade aktörer. I och med rekryteringen tar nu Söderberg & Partners ytterligare ett steg i sin satsning på private banking-området, skriver man i meddelandet.

Tillsammans har storbankerna en marknadsandel på runt 85 procent av affärsområdet private banking, medan de mindre aktörer står för resterande del.

Enligt Gustaf Rentzhog, vd på Söderberg & Partners, kommer bolaget att ”nå positionen som den största utmanaren till storbankerna inom private banking-segmentet.”

Att man blir ”största utmanaren” är visserligen självutnämnt, men klart är att kampen om de rika kunderna hårdnar.

 

 

LÄS MER: Under 2011 gjorde vi en granskning av pensionsrådgivarna, och om hur vissa produkter som ”fond-i-fonder”, kan kosta kunderna upp till en halv miljon i avgifter. Utvalda delar av granskningen:

Din pensionsångest bygger deras vinst

Dammsugarförsäljare kallar sig inte rådgivare

Pensionsbolagens dolda makt

Provisioner styr din pension  

1 miljon fattigare efter pensionsråden

 

Carolina Neurath

I måndags skrev jag här om att många kunder ångrat att de bundit sin ränta. Flera läsare vittnar om hur deras bundna räntor förlängs och binds om med lika många år automatiskt – utan underskrift. Framför allt handlade det om Handelsbankens kunder. Men nu backar banken och ändrar sina tidigare regler. 

Handelsbankkunden Jakob Pernvik, vd för webbyrån Triggerfish, fick sitt lån ombundet på fem år – till 6 procents ränta.

– Banken band om lånet på fem nya år med rådande ränta som var närmare 6 procent från det tidigare betydligt lägre. Banken var helt omöjlig att ändra sig trots alla möjliga påtryckningar, sa han i måndags efter min artikel om nackdelen med bundna räntor. Många läsare som mejlade hade liknande erfarenheter.

Även Expressenjournalisten Niklas Svensson råkade ut för samma sak.

– I maj meddelade jag Handelsbanken att jag ville byta bank till Nordea. Nu hade de ändå förlängt mina bundna lån. Vad gör jag?, skrev han på twitter tidigare i veckan.

LÄS MER: Baksidan med bundna räntor

Han berättar för SvD att det skulle kosta honom 20000 kronor att bryta lånet. Men han erbjöds av Handelsbanken 10000 kronor i rabatt ”på grund av omständigheterna”. (läs mer i morgondagens tidning)

Handelsbanken är den enda storbank där ombindning fortfarande sker automatiskt. Men även Swedbank låter bundna lån övergå i ett nytt bundet lån, på lika många år, om kunden inte agerar – men Peter Borsos på Swedbank hävdar att man aktivt försöker få tag på kunden först.

Nordea slutade med den automatiska övergången förra hösten – och låter numera bundna lån som löpt ut övergå i rörlig ränta tills kunden ber om något annat. Det gör även SEB.

– 
Det är förstås kunden, och ingen annan, som ska ta beslut om vilken tid ett bolån ska löpa på. Därför förlängs inga bolåneavtal med fast ränta automatiskt hos oss, säger Gunilla Nyström privatekonom på SEB och kallar det för ”en viktig princip”.

Hos Handelsbanken däremot binds alltså lånen om automatiskt. Det medger också Bengt Carlsson, presschef på Handelsbanken. Han förklarar det först med att många kunder vill att det ska ”vara på det sättet” att lånen binds om automatiskt – och inte övergå i rörligt.

Men han ringer upp efter ett tag och berättar att banken har ändrat sig.
– Efter 30 september kommer vi gå över till att det blir tremånadersränta automatiskt om inget annat uppges.
Hur kommer det sig att nu ändrat er?
– Det finns kundönskemål om det.

Carolina Neurath

Det har varit flera reaktioner på krönikan, som publicerades i dagens tidning, där jag varnar för nackdelarna med att binda räntan. Många läsare kan vittna om de skyhöga kostnader de fått betala när de tvingats bryta ett bundet avtal – utan att ha varnats för den risken i förväg. Eller när deras bundna ränta förlängs och binds om med lika många år automatiskt.

I somras när Swedbanks vd Michael Wolf tipsade kunderna att binda halva lånet tillade han: ”Bind på fem år och var trygg” – men skulle i min värld ha varit trovärdigare om han sagt ”Bind på fem år och gör banken trygg”.

Att kunderna binder är en stor vinst för banken, även om bara en del av lånet binds. Kunden blir då inlåst i – om banken får bestämma – fem (!) år. Bankcheferna kan räkna hem säkra vinster under lika många år. Möjligheterna för kunden att byta bank är i stort sett borta. Med andra ord: ett drömläge för varje bank-vd.

Jag har själv bundit delar av mina lån flera gånger genom åren – och när jag räknat på det i efterhand alltid ångrat mig (har tidigare pratat lite om det här i SvT:s morgonsoffa nyligen)

Många läsare som mejlar känner sig lurade och ångrar att de bundit sin ränta.
Jakob Pernvik, vd för webbyrån Triggerfish, råkade ut för något som han beskriver som ”en mycket jobbig upplevelse” och som nog många känner igen sig i:
”När den bundna 5 åriga ränteperioden var slut missade vi att aktivt återkoppla till banken med hur vi ville ha det i framtiden. Vi ville gå över till rörlig så jag återkopplade inte till banken utan utgick från att banken lade över lånet till rörlig om man inte gjorde något”, skriver han och jämför med el-marknaden där det funkar så. Men, vilket tyvärr de allra flesta inte är helt medvetna om är det annorlunda i bankvärlden.
Banken band om lånet på 5 nya år med rådande ränta som var närmare 6% från det tidigare betydligt lägre. Banken var helt omöjlig  att ändra trots alla möjliga påtryckningar. Snart har 5 år och mycket pengar kommit till ända. Jag har hört många fler som råkat ut för samma sak. Bankerna kräver påskrift för det mesta men inte för denna transaktion, då behövs ingen påskrift.”

En annan läsare som mejlar skriver:

”Det kan även vara värt att påpeka att bankernas rekommendation att ha lite olika bindningstider, ”för ökad trygghet”, får som effekt att kunden än mera sällan har möjlighet att omförhandla sina lån. Den som blandar 3-årig bindningstid med 5-årig kan bara byta bank var 15:e år. Utmärkt för banken, således. Värdelöst för kunden.”

Lennart Sjöberg, professor i psykologi vid Handelshögskolan, mejlar och skriver:

”Bankerna försöker tjäna pengar på kundernas osäkerhet, och den säkerhet de får om de följer råden är dyr för dem, utan att de riktigt förstår det”.

Medan en ytterligare en läsare berättar om erfarenheten att bryta ett bundet ränteavtal i förväg.

– När jag nu i år tog kontakt med min bank för försäljning av mitt nuvararande hus visade det sig att det på sista sidan i låneavtalet stod om detta med tillägget som banken tar ut vid fötidsinlösen av lån. Inget som jag noterat eller banken informerade mig om då jag tog lånet. Efter uträkning visade det sig att jag skulle betala nästan 200.000 kronor extra utöver själva ränteskillnaden till banken.

SÄG DIN RÄNTA i SvD:s räntekarta

Peter Borsos, presschef för Swedbank, menar att man tittar på ”individuell rådgivning, därför är det inte lätt att säga generellt vad som är rätt” (trots att vd Michael Wolf gav just ett generellt råd), men tillägger i ett mejl att:

– Du har rätt att historiskt så har rörlig ränta varit bäst under nästan alla perioder men det har ju blivit så för att man tagit en risk av att ha rörlig ränta. Vad som gällt historiskt behöver ju dock inte stämma för framtiden och vi har i dag ett extremt lågt ränteläge.

Jag tycker fortfarande inte att någon kund ska betrakta det som en för stor risk med rörlig ränta. Historien säger visserligen inte allt om framtiden, men kan i många fall vara en rätt bra måttstock.