X
Annons
X

Neuraths börsblogg

Carolina Neurath

Carolina Neurath

En vd har förmodligen aldrig sågats så hårt offentligt som Poolias Monika Elling. Hon beskrivs som inkonsekvent, ologisk och omdömeslös av många av de 30 anonyma tillfrågade i ett chefstest av tidningen Chef. Det ledde till ett tvärt slut på hennes vd-karriär i går. Förmodligen inte bara på bemanningsföretaget Poolia, sannolikt kan hon efter den här exceptionella sortin utesluta alla tänkbara vd-jobb i framtiden.

Det finns många onda ord och beskrivningar bland de anonyma kommentarerna i testet. Någon säger att Monika Elling ägnar sig åt psykisk nedbrytning och offentliga utskällningar. Men det fanns andra som kunde vittna om motsatsen. En anställd beskriver henne som inspirerande. Hon jobbar, enligt testet, nästan jämt. Och hon verkar förvänta sig detsamma av de anställda. Att jobba över på kvällen ska hon ha beskrivit som en självklar merit.

LÄS MER: Bättre vinst för Poolia

Att bolag gör sig av med vd:ar händer. Men det här skedde under värsta tänkbara former. Först en chefsavrättning i media, därefter har ”Monika tyvärr inte styrelsens förtroende längre”, som Poolias ordförande Björn Örås uttryckte det. Bara en vecka innan hade styrelsen uttryckt sitt stöd för vd:n. Hela den kladdiga avskedsprocessen säger mer om styrelsens kompetens än om vd:ns.

Om vi utgår från att varenda anonym kommentar stämmer, varför hade inte styrelsen agerat tidigare? Kände bolagets högst ansvariga grupp inte till vd:ns ledaregenskaper? Ett sådant massivt motstånd kan omöjligt segla styrelsen obemärkt förbi. Görs inga egna medarbetarundersökningar på Poolia? Hur gick rekryteringsprocessen till?

Dessutom borde en viktig aspekt vägas in i ett sådant här chefstest: tidpunkten. En chef i en pressad bransch med uppdrag att omorganisera och säga upp anställda är ingen tacksam uppgift. Det är ett uppdrag som inte direkt kommer få de anställda att jubla i kör och vifta med hejaflaggor.

Sedan tillfrågas de anställda vad de tycker.

Poolias ordförande Björn Örås uttryckte det bra i själv i går: ”Det är ett misslyckande från min sida”. Men det är, rättare sagt, ett kollektivt misslyckade från hela styrelsen.

Om bloggen


Carolina Neurath är börsreporter på SvD Näringsliv. Med Stockholmsbörsens bolag i fokus kan du här läsa betraktelser av finansvärlden, konflikterna och personerna bakom makten.

@carolinaneurath på Twitter

Carolina Neurath

Läkemedelsjätten Astra Zeneca meddelade på morgonen att man slutit ett samarbetsavtal med Karolinska institutet, KI. Enligt den relativt nye vd:n Pascal Soriot ska bolaget fortsätta samarbeta mer med andra bolag.

– I grund och botten vill vi ha så många samarbeten som möjligt, säger han i en intervju med SvD.

I går träffade jag Astra Zenecas nya franska vd på Hotell Scandic Anglais i Stockholm, när han var på ett snabbt Stockholmsbesök. Redan då pratade han om samarbetsavtalet med KI, som offentliggjordes nu på morgonen. Astra Zeneca och KI ska alltså ha ett gemensamt center för forskning om hjärt- och kärlsjukdomar och metabola sjukdomar.

LÄS MER: Välbetalt för Astras topp

– Det här samarbetet med Karolinska Institutet är väldigt viktigt. De har otroliga forskare, säger vd Pascal Soriot i sin första Sverigeintervju och berättar att det är så här Astra Zeneca ska fortsätta jobba framöver: mer samarbeten med andra bolag och med akademin.

Nyligen har bolaget ingått ett samarbete med ett annat bolag, Moderna Therapeutics i Boston, och de här samarbetena är paradexempel på hur Astra Zeneca ska jobba framöver.

– Vi kommer låna deras teknologi. För att maximera värdet av samarbetet som vi nu ingår med Karolinska, så kommer forskarna där använda Modernas teknologi och samtidigt jobba med våra forskare i Mölndal. Jag tror det är ett framgångsrecept att ha flera samarbeten, säger han.

Görs det för att spara kostnader?

– Nej utan mer om vi går flera bolag tillsammans är vi smartare än bara ett. Så om två bolag går samman, eller om ett bolag och en akademisk institution går ihop, så blir vi fler hjärnor. Och flera hjärnor är starkare, på det här sättet får vi människor att gå ihop för att komma med flera bättre idéer.

LÄS MER: Astra är ett skräckexempel

Det är ingen hemlighet att Astra Zeneca är i skriande behov av nya idéer och framgångsrika läkemedel. Storsäljaren Crestors patent löper ut år 2016, Crestor inbringade drygt 40 miljarder kronor för Astra Zeneca i fjol. Det är alltså en intäktskälla som bolaget till stora delar kommer bli av med. Under fem år ska Astra Zeneca bidra med upp till 100 miljoner dollar, motsvarande cirka 675 miljoner kronor, i det nya KI-centret som ska ligga i KI:s campus.

Men Astra Zeneca har länge krympt, nu är det bara produktion i Södertälje och forskning i Mölndal. Hur viktigt är Sverige för bolaget?

– Sverige är väldigt viktigt för oss, säger Pascal Soriot med eftertryck och fortsätter:

– Först av allt, Astra Zeneca krymper lite över allt och det beror på att vi har förlorat patentskydd för ett par produkter. Så vi har dragit ner lite i Storbritannien också, det gäller hela bolaget. Men Sverige är väldigt viktigt för bolagets framtid.

Avtalet med Karolinska är, enligt vd:n, bolagets hittills största avtal med en akademisk institution i Sverige. Och han försäkrar alltså att man kommer fortsätta växa i Sverige.

– Ja, sedan 2010 har vi investerat nästan fem miljarder svenskar kronor i produktion, utveckling av forskningsdelen i Mölndal och i akademiska samarbeten. Och vi ska fortsätta investera för att behålla vår närvaro här.

 

LÄS MER: Inom ett par veckor publiceras en längre intervju med Pascal Soriot i SvD Näringsliv. Då pratar han om sin kritiserade ersättning, om vad regeringen bör göra för svensk forskning – och varför han lämnade veterinäryrket.

Carolina Neurath

”Varför ska banker behöva visa sina marginaler när det inte krävs av andra bolag?” Det är en fråga som ställs av många i bankvärlden just nu efter att FI har krävt en öppen redovisning av bolånemarginalerna. Men det finns ett par givna svar.

Myndigheterna fortsätter att skruva upp tonläget mot bankerna. Både Finansinspektionen, FI, och Konkurrensverket har under senare tid avfyrat varsina kraftfulla kritikkängor. FI kräver nu att bankerna öppet börjar redovisa sina upplåningskostnader för bolån. Generaldirektören Martin Andersson var tydlig: antingen gör bankerna det själva nu. Eller så kommer de att tvingas till det. Det här har väckt en del irritation i banksverige. ”Varför ska vi öppet visa våra marginaler, det krävs väl inte av något annat bolag?”, heter det.

Christian Fegler, som är specialiserad inom bank och försäkring PA Consulting Group, mejlade över ett intressant debattinlägg. En tänkvärd synpunkt är att det inte är marginalen som är det viktiga för kunderna utan priset. ”Om mjölken är billigare hos ICA så går jag dit. Som kund bryr jag mig inte om att ICA-butiken har större påslag på mjölken då de lyckats förhandla fram ett bättre inköpspris”, skriver han.

På samma sätt, menar Fegler, ska inte banker med låga upplåningskostnader som de fått tack vare bra kreditbetyg – tvingas till samma marginaler som konkurrenter med betydligt högre upplåningskostnader.

Jag tror många i bankvärlden står bakom det resonemanget. Det låter rimligt. Det vill säga, det ska väl löna sig för banken att vara stabil och skötsam. Det ger bättre kreditbetyg, som ska resultera i lägre upplåningskostnader och borde alltså ge högre lönsamhet.

I dag är det Nordea och Handelsbanken som har klart bäst kreditbetyg av de svenska bankerna, medan SEB och Swedbank ligger ett par steg under (beroende på vilket betyg du tittar på).

Ändå är det svårt att hitta ett samband i att bankerna med lägst kreditbetyg, som borde ha lägst upplåningskostnader, också erbjuder lägsta bolåneräntorna. I dag finns snarare exempel på motsatsen. Det visar en snabbkoll i SvD:s Räntekartan. Till exempel Handelsbanken, som på marknaden uppges vara den bank med lägst upplåningskostnad, har högre räntor än flera av konkurrenterna.

Under den senaste perioden, maj månad och fram till i dag, har SEB en tremånadersränta på 2,49 procent – fortfarande klart lägst av storbankerna. Medan Nordea har 2,58 procent, Swedbank 2,60 och Handelsbanken 2,68. Det är lite upp- och nervända världen i bankernas räntesättning.

I en perfekt konkurrensutsatt värld borde bankerna med lägst finansieringskostnader erbjuda minst lika låg ränta som konkurrenterna (och ändå kunna tjäna mer). Därför är det intressant att se en redovisning av bankernas upplåningskostnader. Men till nästa fråga, varför ska bara banksektorn visa marginaler och inte Ica?

Då kommer vi över till nästa myndighetskritik: den från Konkurrensverket. Granskningen, som kom i förra veckan, visade att bankernas bruttomarginaler för bolån har ökat och att låntagarnas förhandlingsläge har försämrats.”Vi vill att det skapas mer effektiva regler som ger konsumenterna verklig möjlighet att spela ut banker och fondbolag mot varandra”, sa Konkurrensverkets generaldirektör Dan Sjöblom.

Bland annat vill man ”se över beräkningen av ränteskillnadsersättningen för minskad inlåsning av kunder.”

I klarspråk: göra det enklare för kunderna att bryta bundna låneavtal. Svag konkurrens och låg transparens – det är ingen fördelaktig ekvation för kunderna. Dessutom det kanske självklaraste: går det åt pipan för Ica kommer butiken inte räddas av skattebetalarna.

Carolina Neurath

Att Nordeas ordförande och storägare Björn ”Nalle” Wahlroos nobbar aktier i banken väcker frågor. Han gör en vändning – som kan indikera att bolagets högsta chef anser att banken är för dyr.

I går kväll, direkt efter att statens försäljning av Nordeaaktier offentliggjordes vid 6-tiden, fick bankens vd Christian Clausen ett samtal från statssekreterare Erik Thedéen. Han berättade att staten nu ska sälja en stor del av aktieposten. ”Lycka till” var Clausen kommentar (obs ej ironiskt) (inte vad som framgått i alla fall).

LÄS MER: Nordeaförsäljning gav 19,5 miljarder

Aldrig har jag velat vara en fluga på väggen i Nordetopparnas kontorsrum så mycket som nu. Bankens ordförande Björn Wahlroos har länge varit tydlig: När staten säljer Nordeaaktier är han, via sitt bolag Sampo, redo att köpa – om än en mindre del.

”Vi är tydliga med att vi kan ta en liten bit av innehavet vid en försäljning”, sa han så sent som i höstas till SvD Näringsliv, apropå förnyade försäljningsrykten. Han tillade att ”det handlar om att visa för marknaden att vi är där”.

Men du köper inte aktier för flera miljoner – eller miljarder – bara för att ”visa marknaden” något. Det primära är att du tror att det är en bra affär.

BLOGG: Oväntat liten Nordeaförsäljning

Men sedan Wahlroos senaste uttalande har bankens aktie rusat med 25 procent. Och nu är det andra besked. Björn Wahlroos finländska finans- och försäkringskoncern Sampo är inte en av dem som köper Nordeaaktier. Nu heter det att Sampo bara skulle ha köpt om det behövdes.

Vi kan bara spekulera i om det finns andra anledningar till att Sampo inte slängde in i en köporder i går. Tycker Björn Wahlroos att aktien har rusat för mycket? Börjar banken närma sig en övervärdering? Skulle han ha tryckt snabbare på köpknappen om staten sålde tidigare när aktien stod i en lägre kurs?

LÄS MER: Wahlroos köper om staten säljer

Det är sådana frågor som vi förmodligen aldrig kommer få uppriktiga svar på. En del på marknaden menar att det kan handla om att Sampo inte vill komma upp i 25-procentsgränsen. Om ägandet kommer upp i 25 procent omfattas bankägaren av andra mer komplicerade regler. Men det är knappast en färsk nyhet för den finländske storägaren, som i dag har 21,2 procent av kapitalet i banken.

Wahlroos är en affärsman och beskrivs som makttörstig. Trodde han att det var en bra affär att köpa aktier nu, skulle han ha slagit till. Att Wahlroos inte ser det som bästa läget nu finns flera indikationer på.

Så sent som för en vecka sedan, i en intervju med Reuters, sa han att aktieåterköp inte är aktuellt nu när banken närmar sig en position där man har överskottskapital. Nej, då är utdelningar bättre för att skifta ut överskottskapital till aktieägarna, menade Wahlroos. Han poängterade då att Sampo tidigare bara ”köpt tillbaka aktier när de varit klart undervärderade”.

Att Wahlroos vid tidigare tillfällen uttryckt att han tänker köpa aktier i Nordea har ett stort signalvärde till marknaden. Men att han nu låter bli riskerar att säga mer.

I och med svenska statens försäljning så fortsätter banken samtidigt sin väg mot att bli en mer nordisk bank, och mindre svensk. En hel del av köparna är dessutom utländska investerare, bekräftades under gårdagen. Ägarmönstret följer alltså de senaste årens interna ommöblering.

När Nordeas vd Christian Clausen tillträdde 2006 bestod halva ledningen av svenskar. I dag finns bara en. Det är egentligen inga problem i att banken blir mindre svensk – förutom ett framtida potentiellt dilemma: är det ändå svenska staten som ska bjuda på stödpaket vid nästa kris när danskar och finnar ber om det? Det kan vi nog räkna med.

Carolina Neurath

Beskedet nu i kväll att svenska staten säljer Nordeaaktier är inte oväntat, däremot att inte en större del såldes är mer förvånande. Vi kan sannolikt räkna med att en ytterligare försäljning väntar i år. Förmodligen handlar det om att staten inte vill sätta för stort tryck på aktien.

Hela våren har spekulationerna gått på högvarv. Det har inte varit en fråga om, utan när staten ska sälja. Här på bloggen har flera gånger rapporterats om hur en statlig försäljning av banken rycker närmare. Förklaringen till spekulationerna har lytt: kursuppgång i aktien, rätt tajming och finansminister Anders Borgs nya mjuka inställning till bankerna.

Analytiker säger nu i kväll till TT att man väntar sig att aktien kommer sjunka, så är det säkert men jag tror inte man ska räkna med något gigantiskt ras. Dels för att det blev en mindre försäljning än väntat. Dels för att spekulationerna om en försäljning sedan länge redan legat som en våt filt över aktien.

Tajmingen är ur en politisk synpunkt förståelig om man ändå har tänkt göra sig av med akiteposten, även om många trodde det skulle ske snabbare efter den senaste kvartalsrapporten.

Inför valår vill man ju gärna kunna skylta med välskötta finanser. 18 miljarder kronor, som den här Nordeaposten uppskattas vara värd, ska enligt regeringen användas till att minska statsskulden.

Så här ser ägandet ut i Nordea i dag:

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu blev det bara 5,7 procent av  det totalt 13,5 procentiga ägandet som staten gjorde sig av med. Det är alltså mindre än vad många förhandsspekulanter räknat med.

BLOGG: Statens Nordeaförsäljning närmar sig.

Förmodligen kommer försäljningen att mötas av någon slags kritik av oppositionen. S-ledaren Stefan Löfven fick frågan under Nordnets småspararevent i början av året. Han tyckte tvärtom att staten skulle skaffa sig större inflytande i banken, och inte sälja aktieinnehavet.

– I Nordea skulle man vara mer aktiv ägare, och ha en representant i styrelsen, inte bara vara med i valberedningen, sa han då.

Däremot är det lätt att tro att bankens ordförande Björn Wahlroos är nöjd med att bli av med de statliga ägarna – som genom åren har skapat en del konflikter. Frågan är om det är hans finländska finans- och försäkringskoncernen Sampo som kommer köpa aktierna. Det har Wahlroos i alla fall inte varit främmande för tidigare.

Carolina Neurath

Förslaget om att det ska bli billigare att bryta bundna ränteavtal i förväg väcker reaktioner. En KTH-forskare menar att det borde ha skett tidigare och riktar svidande kritik mot FI. Från bankhåll är man positiv till förändringen – och tror det kan få flera att binda räntan.

För den som av olika skäl tvingas bryta ett bundet låneavtal i förväg kan det i dagsläget bli en dyr affär, i värsta fall kan det kosta upp till flera hundra tusen. Det har flera hushåll fått erfara efter till exempel arbetslöshet eller skilsmässa. Nu kan det bli slut på den dyra så kallade ränteskillnadsersättningen, som vi kunnat läsa de senaste dagarna.

Mäklaren Rickard Engström, som är doktorand på KTH inom fastighetsekonomi, har undersökt systemet för ränteskillnadsersättning och han anser att det länge har gett alldeles för stor fördel till bankerna.

– Sverige har i dag västvärldens bankvänligaste system för ränteskillnadsersättning, i min undersökning hittar jag inget land där tidigare regeringar varit lika styrda av finansvärlden, säger han.

Rickard Engström anser att det är glädjande att nuvarande regering uppmärksammar frågan, men anser att det borde ha skett tidigare.

– Hade det funnits ett fungerande konsumentskydd hade detta upptäckts tidigare. Finansinspektionen har svarat på mina frågor men de har varit i princip ointresserade och helt okunniga om dessa frågor. I dag diskuteras det här flitigt men FI ska ligga först och inte sist i dessa frågor, säger han.

SE MER: Jämför din ränta i SvD:s Räntekarta

Något Rickard Engström också reagerat på är att konsumenten inte får en specifikation över hur ränteskillnadsersättningen är beräknad, som vilka räntor och löptider som använts. Finansinspektionens mejlsvar till honom när han frågat hur de ser på frågan är att ”bankerna gör lite olika vid beräkning av ränteskillnadsersättning”.

– Det säger en hel del om konsumentskydd och tillsynen i dag, säger Rickard Engström.

Finansinspektionen har avstått från att kommentera kritiken.

Bankerna är delvis positiva till det nya förslaget. Rodney Alfvén, ir-chef på Nordea, medger att det i dag inte är en bra modell. Samtidigt som Nordea räknar med att det nya förslaget kan få flera kunder att binda räntan.

– Vi ser att det här ger incitament till kunderna att binda räntan, och det bidrar till en tryggare miljö och stabilitet, säger han.

Peter Borsos på Swedbank tycker också att förslaget låter rimligt. Samtidigt håller han med Nordea:

– Om det blir en lägre kostnad att bryta avtalet så är det ett mindre beslut att binda, så då skulle det kunna ha en sådan effekt att flera väljer att binda.

Carolina Neurath

”Vi har frågat oss varför svenska bankers utlåning i Baltikum tilläts växa så mycket”, sa riksbankschefen Stefan Ingves i onsdags. Kritiken mot Finansinspektionen, FI, låg där synlig mellan raderna. Ingves, som nu förespråkar en sammanslagning av FI och Riksbanken, vill se snabbare och mer effektiva beslut för att bromsa bankernas snabba utlåning.

LÄS MER: ”Slå ihop FI och Riksbanken”

Han vill ha mer kontroll över verktygslådan. I den finns både amorteringskrav, framtida ytterligare kapitalkrav och hårdare riskviktsregler för banker – det vill säga att bankerna ska hålla mer kapital för varje utlånad krona.

Men det är svårt för riksbankschefen att kritisera någon av grannmyndigheterna utan att i praktiken attackera sina egna kollegor. I dag är det ungefär samma personer som hoppar runt mellan den övervakande myndighetstrion FI, Riksbanken och Riksgälden. När Ingves kritiserar FI:s tidigare hantering av bankernas vildvuxna expansion i Baltikum hade han egentligen inte behövt vända sig längre än till sitt eget styrelsebord.

LÄS MER: Myndigheter i strid inför öppen ridå

Första vice riksbankschef i Riksbanken, Kerstin af Jochnick, var ansvarig för avdelningen för stabilitetstillsyn på FI under åren då bankerna växte som snabbast i österled. Hon lämnade den posten i mitten av januari 2008. Några månader senare började bankernas expansion slå tillbaka i form av enorma kreditförluster.

Men det är flera som badar i myndigheternas ankdamm. Nationalekonomen Lars Nyberg har valt en motsatt karriärbana: först en lång period som vice riksbankschef på Riksbanken. Nu sitter han i Finansinspektions styrelse. Den tredje mäktiga myndigheten, Riksgälden, är också fylld av personer från samma världar.

Riksgäldsdirektören Hans Lindblad har en bakgrund på både Riksbanken och Finansdepartementet. Det är lätt att misstänka att banden fortfarande är starka till hans senaste arbetsgivare: regeringen. Nu vill han att regeringen ska ha makten över makrotillsynen, och skicka verktygslådan till Finansinspektionen.

Andra exempel på ekonomer som suttit på varandras stolar är professorn Martin Flodén som nyligen lämnade Riksgäldens styrelse för att utses till ny ledamot i Riksbanken. Och Irma Rosenberg, som nu sitter i Riksgäldens styrelse och som tidigare var vice riksbankschef. Hon har också varit ordförande i den utredning som sett över hela makrotillsynen.

Det är inte helt onaturligt att en bakgrund på en myndighet är meriterande för att få jobb på en annan. Men bekantskapsbanden kan också innebära risker. I de stora börsbolagen är det här ett bekant mönster. Skallgången efter nya talanger går sällan längre än till bolag inom samma sfär. Risken blir att styrelserna består av ett gäng likasinnade med snarlika teorier och karriärer – och där ingen öppet vågar kritisera någon annan.

Intressekonflikter i börsbolagen är osunt, men det kan vara betydligt mer riskfyllt i makrovärlden. Här handlar det om problem som en eventuell bostadsbubbla, finansiell stabilitet och eventuella räddningsaktioner.

Nu har en del kritik kommit smygande ändå från en myndighet till en annan. Som FI:s Lars Nyberg som nyligen har kritiserat Riksbanken – för beslutet om att öka valutareserven. Och Riksbankens chef kritiserar nu alltså FI. Frågan är hur det hade låtit utan alla klibbiga band myndigheterna emellan.

Kanske hade kritiken kommit tidigare, mer öppet och tuffare. Betänk om Riksbankens kritik mot FI:s Baltikumhantering kom flera år tidigare. Då hade staten sannolikt inte behövt riskera skattebetalarnas pengar – för att stödja pressade banker.

LÄS MER: Staten behåller Swedbank-aktierna

Carolina Neurath

Jag skrev för ett tag sedan om min första jobbjakt som tonåring under en lågkonjunktur. Men de två näringslivstoppar jag pratat med har inte stött på några direkta problem för att få sina första jobb. Däremot har deras första slitjobb fungerat som en motor för att klättra uppåt.

Riskapitalisten Harald Mix, som växte upp i Borlänge, berättar att det på hans tid aldrig var särskilt svårt att få jobb.

– Då kunde jag få jobb på posten eller på Domnarvets Jernverk. Det var inte de mest glamorösa jobben, men då på den tiden kunde man få sommarjobb om man försökte. Det fanns en stor efterfrågan, säger han.

LÄS MER: Nu berättar alla om sina första jobb

Harald Mix har bland annat ”bockat armeringsjärn” en sommar till Forsmark.

– Och den kanske mest spännande upplevelsen var när jag jobbade på kokslossningen. Vi tog in tågen från Luleå med koks som sedan skulle bankas ut. Ibland fastnade de här stora stenarna. Då fick man klättra in i ett och peta loss dem. Det var inte världens trevligaste jobb, säger han men slår fast att det samtidigt fanns fördelar:

– För det fick mig nog att inse att jag behövde skaffa en bra utbildning och få jobb på ett annat ställe, säger Harald Mix, som i dag är vd för riskkapitaljätten Altor och under 2011 deklarerade en inkomst på 28 miljoner kronor.

Hur Altor, som äger många svenska bolag, kan bidra för att få in fler ungdomar har vd:n inget klart svar på i dag. Men han säger att det är något man funderar över.

– Jag tror vi skulle kunna gå i mindre företag och hjälpa till och vara lite företagsdoktor. Det är något vi har diskuterat men än har vi inte exakt kommit på hur vi ska göra det.

LÄS MER: Så ser Södertäljes unga på framtiden

Finansmannen och OMX-grundaren Olof Stenhammar hade också lätt för sitt första jobb. Av naturliga skäl. Han är uppväxt på en gård i Östergötland, och där fanns alltid något att göra.

– Mitt första jobb fick jag 10 – 11 år gammal. Jag fick gå vid sidan av två ardennerhästar, som var spända framför en vagn där gubbarna lastade på hö från höhässjor, där jag med en lövruska motade bort besvärliga flugor och bromsar, berättar han och tillägger att ingångslönen var 25 öre timmen.

Olof Stenhammar beskriver dagens ungdomsarbetslöshet som ”ett gissel”. Han tror att det har att göra med att utbildningen inte är anpassad till efterfrågan.

– Vissa branscher har ju svårt att få tag i ungdom med rätt utbildning, säger han men anser också att lönesättningen måste anpassas till utbildning och erfarenhet.

– Ungdomar måste räkna med ganska väsentligt mindre betalt i början av sitt arbetsliv.

Carolina Neurath

Inkassobolaget Lindorff är på väg till börsen. Inom ett år borde bolaget, som ägs av Altor och Wallenbergs maktbolag Investor, vara börsnoterat. Det säger Altors vd Harald Mix – samtidigt som han avslöjar när Apotek Hjärtat ska börsnoteras.

Innan riskkapitaljätten Altors kapitalmarknadsdag drar i gång på bolagets huvudkontor i dag ger vd Harald Mix en intervju till SvD under en lunch. Där berättar han delvis det han kommer att prata mer om under de kommande timmarna: vilka av Altors bolag som är mogna för börsen.

– Av de bolag som vi har i vår portfölj, som börjar bli mest mogna för börsen, är Lindorff ett sådant bolag, säger han.

Harald Mix lyfter fram huvudkonkurrenten Intrum Justitia som har haft en stark utveckling på börsen. Sedan Intrum sattes på börsen av riskkapitalbolaget IK 2002 har aktien stigit med runt 150 procent.

– Det finns naturliga skäl till att sådana bolag passar väldigt bra på börsen, säger Harald Mix, som tror att bolaget borde värderas i linje med Intrum – som i dag har ett börsvärde på omkring 10 miljarder kronor. Det blir med andra ord ett nytt storbolag som väntar Stockholmsbörsen.

LÄS MER: riskkapitalister: vi uppträder inte seriöst

Han har tidigare flaggat för SvD Näringsliv, i en intervju i slutet av förra året, att Lindorff passar på börsen. Då lät det dock som noteringen låg längre bort. ”Långsiktigt tror vi att börsen är ett bra hem för framgångsrika bolag”, sa han då och nämnde Lindorff som ett exempel. Men nu är han tydlig med att det finns en snar tidsplan:

– För Lindorff handlar det om första halvåret nästa år. Jag tror inte vi hinner tidigare.

Enligt uppgift till SvD kommer den andra ägaren, Investor, bli kvar som ägare i bolaget efter noteringen. Men Harald Mix uppger att Altor inte heller kommer vilja släppa greppet helt om Lindorff.

– Vi har inte kommit så pass långt, men vi resonerar så här: resan har inte upphört med Lindorff. Vi har ägt bolaget i tio år och det finns en bra långsiktig tillväxt och vi är gärna med och fortsätter på den resan.

Det andra Altorägda bolaget som kan hamna på börsen inom ett år är logistikbolaget Wrist, som levererar bränsle till skeppsredare.

– Frågar du vilket bolag som varit det mest snabbväxande på börsen i USA då tror de flesta Apple. Men det är ett bolag som slagit Apple, och det var vår huvudkonkurrent World Fuel Services, säger han och fortsätter:

– Det här är ett bolag som ligger under radarn. Men som i grunden haft den haft den mest imponerande utvecklingen. Wrist har vuxit 19 procent per år. Tredubblat vinsten. Det är fantastiskt!

Han nämner även att Dustin och Apotek Hjärtat ses som potentiella börskandidater. Även om de inte står först i ledet.

– Apoteket blir nog börsnoterat år 2015, säger Harald Mix.

Det var i november 2009 som Altor köpte 209 apotek för nära 2,5 miljarder kronor.

Carolina Neurath

Självkritik ligger i tiden. Nyligen var det banksektorn som använde debattsidorna för att bre ut ursäkter för sin historia. Nu är det riskkapitalisternas tur. Branschaktörerna medger att man inte alltid ”uppträder på ett seriöst sätt”.

Det handlar om att putsa fasaden skinande ren. Dyra, skickliga rådgivare tas in som hjälp. Wallenbergsfärens EQT använder till exempel den forne finansministern Pär Nuder. Och kommunikationsfirman JKL, där bland annat Göran Persson är rådgivare, hjälper flera andra mäktiga riskkapitalister.

Tidigare har riskkapitalbolagen omgärdats av hemlighetsmakeri och kommunikativa tabbar. Hur man hanterar medieintresset fick jag själv erfara när jag för några år sedan hade en intervju bokad med Altors vd. Väl på plats visade det sig att bolaget i sista stund, utan att meddela något i förväg, hade bytt ut vd:n mot en okänd partner. Det blev inte så mycket mer av det mötet än dålig stämning – med andra ord ingen intervju över huvud taget.

Men vad gäller öppenheten har något hänt. Åtminstone har ett par riskkapitaljättar insett att de behöver ta steget ut i medieljuset. För det verkar som att det stora riskkapitalet håller på att delas upp i ett A och ett B-lag vad gäller transparensen. Riskkapital har länge varit synonymt med de fyra stora jättarna; EQT, Altor, IK och Nordic Capital.

LÄS MER: Vi kan inte gömma oss längre

De två senare verkar inte lika förtjusta i att träda fram i ljuset. Jag har besökt både Altos och EQT:s kontor vid ett flertal tillfällen de senaste två åren och intervjuat båda vd:arna. Båda bolagen kommer med proaktiva förslag för att förbättra på sitt anseende.  EQT vill sakteligen dra sig ur skatteparadis (även om 90 procent av fonderna fortfarande är placerade på kanalöar). Och man meddelade så sent som i veckan att ett nytt svenskt ägarbolag, med ökad transparens, ska startas. Altor försöker också förbättra sin kommunikation utåt – senaste initiativet är en hemsida med syftet att bli mer öppet och visa på hur riskkapital gör nytta. Och på måndag håller bolaget kapitalmarknadsdag dit man bjudit in journalister.

Från IK och Nordic Capital är det däremot fortfarande tunt med presskonferenser och vd-intervjuer. IK:s grundare Björn Savén, som är det kända namnet i bolaget, har lämnat landet för England. Han var först i Sverige att starta riskkapitalbolag. Och när sektorns representanter i dag skriver en debattartikel på DN Debatt kan inte ens IK:s och Nordic Capitals egna vd:ar vara med och signera. I stället skickas en Nordenchef respektive en partner fram för att sätta sina namn bredvid EQT:s och Altos vd:ar.

LÄS MER: Göran Persson hyllar riskkapitalet

Artikeln går delvis ut på att visa självkritik. De erkänner att man inte har tagit konsekvenserna av att ägarformen ”blivit en så stor del av den svenska ekonomin” och riskkapitalisterna vill nu utveckla en uppförandekod för sig själva. De konstaterar också i artikeln att alla riskkapitalister inte ”uppträder på ett seriöst sätt”.

Inträdet i svenska välfärden satte nytt ljus på riskkapitalbolagen. Att kliva in i strålkastarljuset är nog ingen helt frivillig aktivitet. Bolagens investeringar i skola, vård och omsorg tvingar dem att bli mer transparenta. Allmänintresset är stort. Och debatten är livlig. Vad man än tycker om vinst i välfärd eller inte, finns ett par faktorer som fortfarande inte rimmar perfekt med den nya blänkande fasaden.

Kreativa skatteupplägg, höga avgifter mot investerare – som AP-fonder – och skyhöga ersättningsnivåer pratar aktörerna själva inte lika högt om. Skatteverket driver omfattande processer mot riskkapitaljättarna. Och SvD:s genomgång i början av året visar att ett trettiotal personer på de största riskkapitalbolagen tillsammans har tjänat över 1,5 miljarder kronor på bara tre år. Och då är långt ifrån alla inkomster redovisade, enligt Skatteverket. Under de senaste tre årens genomgångar av riskkapitalisternas inkomster har till exempel EQT:s vd, som toppat löneligan, fått nära 300 miljoner kronor.

Då spelar det ingen roll hur mycket pengar man strör över pr-rådgivare. Skyhöga ersättningar och ägandet av välfärdsbolag – det är en ekvation som alltid kommer vara svår att försvara för allmänheten.

LÄS MER: Fortsatt miljardregn över riskkapitalisterna