Annons
X
Annons
X

Neuraths börsblogg

Carolina Neurath

Carolina Neurath

I dag släppte Swedbank tillsammans med Google en ny rapport om Sveriges internetekonomi. Vi var flera journalister som var inbjudna. Och efteråt utlovades, i inbjudan, en intervju med Swedbanks vd Michael Wolf.

När SvD:s reporter Katarina Hugo gör intervjun har hon också med några frågor om det pågående räntekriget på bolån. En fråga, som hon inte ens ska hinna ställa är till exempel hur Swedbank med sin kampanj ska kunna vinna kunder när man har betydligt högre listränta än Nordea. Men nej. Frågor om boräntor är inget för en storbank-vd.

LÄS MER: SBAB ger sig in i bolånekriget

Jag har fått lyssna på den bandade intervjun:

– Kort bara, de senaste veckorna har många banker sänkt sina räntor…

Wolf avbryter med att säga: vi pratar digitala grejer.

– Men upplever du att vi har ett bolånekrig?

– Vi pratar bara digitalt i dag.

Men något kan du väl säga?

– Nej vi pratar bara digitalt. Det var förutsättningarna när jag kom hit.

SE MER: Jämför räntor i SvD:s Räntekarta

Vi har aldrig hört talas om de här nya reglerna: att du inte får ställa aktuella bankfrågor när du intervjuar en bankchef.

När Katarina däremot ställer en fråga om Michael Wolfs första riktiga jobb (till en större enkät) skiner han upp och pratar engagerat om olika typer av sommarjobb.

Det går alltså utmärkt att prata om hur man delar ut reklamblad som fjortonåring – trots att det inte heller var ”förutsättningarna” – men inte om bolåneräntor.

Det ingår tydligen inte i arbetsuppgifterna när man är vd för Sveriges största bolånebank.

Om bloggen


Carolina Neurath är börsreporter på SvD Näringsliv. Med Stockholmsbörsens bolag i fokus kan du här läsa betraktelser av finansvärlden, konflikterna och personerna bakom makten.

@carolinaneurath på Twitter

Carolina Neurath

Anders Sundström, ordförande i Swedbank, KF och avgående vd i Folksam, befäster sitt epitet som ”vit riddare” när han nu ska vara med och rädda krisade Northland Resources. Samtidigt växer sig hans maktposition allt starkare i Näringslivssverige.

Han är i farten nu, den forne socialdemokratiska ministern Anders Sundström. I början av veckan stod det klart att han gör en historisk ommöblering i KF, för att få ordning på det blödande bolaget. Och nu, innan han lämnar sin post som vd för Folksam, gör han en insats för nästa aktuella krisföretag: gruvbolaget Northland Resources. Vi kan anta att affären har föregåtts av ett nödsamtal från norr. Anders Sundström borde vid det här laget vara van vid sådana samtal.

LÄS MER: Sundströms roll större när KF sparar

Senast, i oktober 2008, var det hans vän i Sparbanksstiftelsen i Norrland som ringde. Då var det Swedbank som var i akut kris och skriande behov av kapital. Folksam och Sundströms värdegrund bygger på folkrörelsens idéer om kundägande och samhällsansvar. Men att nå den maktposition Sundström gjort i dag enbart på välvilja är svårt.

Först sa han nej till ett förslag om att delta i den nyemission som skulle rädda Swedbank. Sundström ville ha fullständig information om bankens situation innan Folksam gick in med pengar. Men när han fick alla detaljerna klara för sig gjorde han det: investerade i en bank med skenande förluster i Ukraina och Baltikum – mitt under brinnande finanskris. En på tok för stor risk, skrek kritikerna. Men de fick fel.

Anders Sundström skulle snart framstå som en hjälte. Men långt ifrån lottlös. I runda slängar har Folksam tjänat över 8 miljarder kronor på investeringen i Swedbank. När Sundström har fått frågan hur han vågar, har hans svar varit: ”Banker kommer vi alltid att behöva.” Men det är inte bara bankräddningar han har på cv:t.

En annan gång när Sundström fick leka vita riddaren var när han som vd för Pitedalens Sparbank hjälpte till när gruvbolaget Boliden var i akut kris. Det var hösten 1998 som den tidigare arbetsmarknads- och näringsminister, lämnade politiken för att ta sitt första steg in i näringslivet – som vd för Pitedalens Sparbank.

Han blev djupt engagerad i att försöka lösa Bolidens akuta situation runt millenniumskiftet. Sundström hade, enligt egen utsago, möten med styrelse, ledning och andra finansiärer. Sitt gedigna intresse för att rädda bolaget var inget han direkt talade tyst om.
”Jag har inget officiellt uppdrag från någon men har ändå ett starkt engagemang, Boliden är viktigt för regionen”, sa han till DI i mars 2001. Hans förhållandevis lilla bank var med och garanterade Bolidens nyemission, åtagandet uppgick till ett par miljoner.

Nu är det alltså dags igen. Ännu ett norrlandsbaserat gruvbolag, Northland Resources, är i behov av nödhjälp. Än en gång bidrar Anders Sundström till att odla bilden av sig själv som räddaren i nöden. I dag säger han till Expressen att han har ägnat ”ganska mycket tid” åt att hitta en finansiell lösning. Och att ”det har varit många turer men till slut har vi hittat en lösning”.

LÄS MER: Folksam: Northland bra investering

Att Sundström vill väl vad gäller Northland Resources – och de andra bolagen han hjälpt – råder det nog inga tvivel om. Men han håller också på att göra sig till en maktspelare av rang. Eller kanske är det så att hans erfarenhet av maktstriderna inom politiken nu börjar få fullt utlopp på hans nya arena: näringslivet.

Att maktbegäret verkar vara djupt rotat har han vid något tillfälle erkänt. Det finns där så mycket att han själv inser att han inte alltid ”lyssnar tillräckligt noga” på sin omgivning. Det har han sagt till DI för ett par år sedan, och han ”förutsätter att han ska få sin vilja igenom.”

Möjligen inte den bästa egenskapen för att bli en lagspelare – men kanske för att bygga ett imperium.

Carolina Neurath

Det ser inte särskilt snyggt ut. KF:s sparkade vd kan räkna hem minst 31 miljoner kronor för sina knappt två vd-år i det blödande bolaget. Samtidigt som bolaget sannolikt minskar återbäringen för Coops kunder.

Veckans första stora nyhet var ommöbleringen i förlusttyngda Kooperativa Förbundet, KF. Det kan knappast ha undgått någon att det här är ett bolag som det inte gått särskilt bra för senaste åren – för att använda en underdrift.

LÄS MER: Ica skördar framgångar medan KF blöder

I Coops senaste reklamkampanj knackar en reporter dörr för att leta rätt på ägarna och ifrågasätta bonusar. Man knackar på en liten gul oansenlig stuga. I reklamen ska det föreställa humor, för det är ju kunderna som är ägarna. Här finns alltså inga högavlönade pampar att ställa mot väggen, tycks budskapet vara. En parentes som däremot inte framgår är: det stämmer inte.

Man berättar inte att det här är ett blödande medlemsägt bolag som trots det inte har några blygsamma löner. Förutom att flera av den konsumentägda bolagsgruppens chefer fått bonus, som Svt rapporterade för några månader sedan, är bolagets nu sparkade vd rikligt belönad.

LÄS MER: Sundströms roll större när KF tvingas spara

Det har framgått de senaste dagarna efter att Anders Sundström, som kallats ”den röde finansbaronen”, kom in i bolaget och avskedade vd:n. Under Frank Fiskers vd-år blev det 20 miljoner kronor i lön och pensionsavsättningar, enligt SvD:s uträkningar. Plus 11 miljoner i avgångsvederlag.

Frågan är hur väl ett avgångsvederlag på 11 miljoner rimmar med ett medlemsägt förlustföretag. När Anders Sundström fick frågan i Svt:s Rapport i måndags svarade han på klassiskt politiskt manér. Det vill säga: svarade inte alls på sakfrågan.

KF har de senaste två åren förlorat 2,1 miljarder kronor före skatt. Den nya ordföranden Anders Sundström vill ”vinna det krig som pågår på dagligvarumarknaden”. Något som den tidigare vd:n har misslyckats med (och ett par vd:ar dessförinnan) Nu ser bolaget ut att sänka den tidigare heliga återbäringen till kunderna.

Ett tips vore att göra samma sak med vd-lönerna. För de kan väl omöjligt vara lika heliga för bolaget.

Carolina Neurath

Marginalerna på nya bolån har bromsat in under det senaste kvartalet. Det framgår av FI:s senaste bolånerapport. Men Martin Andersson, generaldirektör på FI, är starkt kritiskt till bankernas undermåliga öppenhet vad gäller marginalerna.

– Vårt tålamod är inte evigt, säger han under morgonens presskonferens som SvD direktrapporterat ifrån.

Sedan Finansinspektionen började med sina bolånerapporter för ett år sedan har bankernas marginaler på bolån bara tickat uppåt, enligt rapporten. Men under årets första kvartal verkar något ha hänt. Utvecklingen bromsade in under det första kvartalet 2013 och marginalerna minskade något. Men Martin Andersson är ändå inte helt nöjd.

– Man ska alltid vara försiktig att säga något om ett enskilt kvartal men vi ser en utplaning. Det vi inte är nöjda med är att vi inte sett mer av transparensen från bankerna själva. De har varit framgångsrika i att få diskussionen att handla om att de inte känner igen sig i vår modell.

Vad tror du de minskade marginalerna beror på?

– Det är svårt att säga, det är en marginell nedgång. Nästa kvartal får vi se om det är ett trendbrott. Men bland annat har nog den diskussion som varit om marginaler och er Räntekarta bidragit till att få fokus på det.

Nettomarginalen, där kostnader förknippade med bolån är avdragna, sjönk marginellt under kvartalet och uppgick till 0,62 procentenheter.

Men det Martin Andersson under såväl presskonferensen som i intervjun flera gånger återkommer till är bankernas undermåliga transparens.

– Diskussionen har handlat om kritik mot vår modell, den borde handla mer om att när transparensen är som sämst kan bankerna få upp marginalerna. Vi hade förväntat oss att bankerna skulle ta tag i transparensfrågan. Man riskerar att lasta över en stor del av kostnaderna som kommer från ökade kapitalkrav på kunderna.

Martin Andersson understryker att Finansinspektionen har tagit fram en modell som visar att bankerna kan visa sina upplåningskostnader.

– I slutänden kan det bli så att vi får tvinga fram en transparens. Vi har transparens vad gäller förvaltningsavgifter på fonder till exempel. För bolån, som är en så oerhört stor produkt för de allra flesta hushåll i landet, finns ingen transparens.

Vad är det ni kommer göra?

– Om bankerna inte kommer fram till ett gemensamt sätt att redovisa marginalerna, då får vi ta vår modell. Vi har tagit fram en modell för att visa att det går att göra.

10.00.

I FI:s nya rapport framgår att såväl bankernas finansieringskostnader som hushållens utlåningsränta för nya bolån fortsatte att sjunka under årets första kvartal. Utlåningen ökade till både företag och hushåll.

9.52.

På fondsidan har man nu börjat öppna får att redovisa kostnader, men på bolån har man inte en tydlig redovisning på samma sätt, säger Martin Andersson på FI och fortsätter:

– Det är rimligt att man redovisar det. Vi har försökt sätta tryck på bankerna att bli öppnare i sin redovisning men det är klart satt någon gång om bankerna inte tar tag i grundproblemet kommer vi bli tvingade att göra det åt dem. Men det bästa är att de gör det själva så att det blir en så bra bild som möjligt. Vårt tålamod är inte evigt.

Hur länge har ni tålamod ungefär?, frågar moderatorn.

– Vi fortsätter att prata med banken så får vi se om vi löser det här, men förr eller senare kommer vi ta nästa steg.

Ser du ökad förståelse från bankerna eller är de för omedgörliga?

– Hittills har några banker varit mer tydliga i transparensen, säger Martin Andersson och syftar sannolikt på bland annat SEB.

– Men några vill inte vara det, så vi får väl se om de vill samla ihop sig eller inte.

LÄS MER: FI föreslår provisionsförbud

9.47

Martin Andersson, generaldirektör på FI, säger att FI har försökt öka transparensen i bolånefrågan.

– Vi har försökt bli mer tydliga i att beskriva hur bolånemarginlerna utvecklas. Men det är klart att bankerna har varit oerhört framgångsrika i att få hela diskussionen att handla om tillkortakommanden i den modell vi använder och varför de inte passar in i modellen, säger Martin Andersson.

Och det stämmer att FI:s bolånerapport tidigare har fått mycket kritik, men generaldirektören menar att man missar det viktiga.

– Man borde i stället diskutera det faktum att de lägger över hela kostnaden för högre kapital på kunderna, samtidigt som man behåller hela vinsten av billigare finansiering själva. Vi kommer fortsätta jobba för det här.

Det låter som ett förtäckt hot? frågar moderatorn

– Det är ett löfte till konsumenterna, att vi kommer fortsätta jobba med den här frågan.

9.30.

– Kunderna har inte fått del av bankernas låga kostnader, säger Magnus Karlsson på FI och fortsätter:

– Brottomarginalen har ökat senaste året, men som sagt bromsat senaste kvartalet. Kunderna har fått bära en stor del av de ökade kostnaderna och lite där till, så det finns ett förhandlingsutrymme här. Och eftersom vi inte har fått bankerna att bli mer öppna kommer vi behöva titta noggrannare på hur vi ska få dem att bli det.

9.27.

– Efter 2008 steg bankernas marginaler på bolån. Men det senaste kvartalet har marginalen bromsat in, säger Magnus Karlsson på FI men medger att deras modell för att räkna ut marginalerna kräver en del förenklingar av verkligheten.

– Men bankerna själva har all den här informationen, de skulle kunna vara mer öppna mot kunderna om vilka kostnader de har. Bankerna har inte blivit mer öppna. De har inte förbättrat informationen mot kunderna det senaste året.

9.22.

De ökade kraven på svenska banker menade bankerna skulle innebära en konkurrensnackdel. Det vi ser är att det blev det motsatta, svenska banker har god tillgång till marknadsfinansiering. Det är just starka banker som är smörjmedlet i ekonomin, säger Magnus Karlsson.

9.20.

Magnus Karlsson, Ekonomisk analys, redogör för ett år med fokus på utlåning och reglering:

-Bankerna har anpassat sig till tuffare kraven. I uppdraget ingår att se om kostandet överläggs på kunderna. Vår uppgift är att kunderna får ökad insyn i hur bolånen fungerar.

9.15

– Vi tror att det kan bli mer dramatiskt på bostadsmarknaden än vad det varit tidigare, säger Martin Andersson, som inledning där han pratar om de förslag om höjda riskvikter – det vill säga att bankerna ska sätta av mer kapital för utlåning till bolån.

Carolina Neurath

Preliminära uträkningar har varit många, men nu kommer den bekräftade siffran: Andelen kvinnor i börsbolagens styrelser ökar med 0,1 (!) procentenheter till 23,7 procent, enligt Sis Ägarservice.

Den som utbrister ”Hurra! ett steg mot ett mer jämställt näringsliv”, kan börja med att backa bandet ett par år. För sett till de senaste åren är det inte ens ett millimeterlitet steg framåt. Utvecklingen står stilla. I fjol backade den totala andelen med 0,1 procentenheter – i år går det framåt i samma takt. Det innebär att antalet nya kvinnliga styrelseledamöter, sedan 2011, är netto: noll.

LÄS MER: krönika – Släpp undanflykterna

Det är den nya årliga rapporten ”Styrelser och revisorer”, av Sis Ägarservice, som levererar statistiken. Sis preliminära siffror pekade på att det skulle bli en ökning med 0,4 procentenheter. Men inte ens det myrsteget framåt blev verklighet. Samtidigt ökar andelen börsbolag som helt saknar kvinnor i styrelserna från 25 bolag i fjol – till 27 börsbolag i år.

Jag har tidigare skrivit om att börsbolagens styrelsesammansättning kan förklaras med kompisbanden i ägarsfärerna. Kontaktnät eller framfusighet har i en del fall verkat gå före krav på den kompetens som saknas runt styrelsebordet. Teorin stärks när man jämför med statligt ägda bolag.

Andelen kvinnliga styrelseledamöter i de statligt helägda bolagen är 49 procent – det vill säga mer än dubbelt så högt som i börsbolagen, enligt regeringens siffror. Utvecklingen har gått snabbt. År 2006 var andelen 23 procent.

Att skylla på att det inte går att hitta kvinnor, som börsbolagen gärna gör, blir alltså en lite sargad bortförklaring. För regeringen kan väl inte ha en topphemlig rekryteringsmetod som inte börsbolagen känner till?

LÄS MER: Tunga sfärer ratar kvinnor

Enklast vore det kanske för gänget i de mer mansdominerade sfärerna att säga det rätt ut: ”det där kvinnotjafset är inte högst på dagordningen”. Det har erkänts, inlindat i något mer klädsamma ordalag. När jag för några år sedan frågade Sverker Martin-Löf, ordförande i Industrivärden, som äger en mängd stora svenska börsbolag, var han tydlig i hur man såg på frågan: ”Vi försöker inte samla populistpoäng i det här avseendet.”

Han konstaterade också att det handlade om att ”sätta bolagets bästa i första hand, och inte könsfrågor.”

Samtidigt finns en mängd studier som slår fast att bolag med kvinnor på beslutsfattande poster presterar bättre och redovisar högre vinster än de som enbart har män i styrelserna. Några undersökningar som visar på motsatsen är svåra att hitta.

Så i slutänden är det, precis som EU-kommissionären Viviane Reding har uttryckt det:

”en affärsfråga, inte en kvinnofråga.”

Carolina Neurath

Finlands Bank meddelar att man nu inspirerade av Sverige vill införa ett lånetak för bostadslån. Finland ser därmed ut att agera i god tid, till skillnad från vad många anser gjordes i Sverige. Flera faktorer pekar på att risken för en bostadskrasch är mindre i vårt grannland än hos oss.

”De mest sannolika ställena att leta efter nästa fastighetskrasch är Finland och Sverige.” Den varningen kom från storbanken Commerzbank i förra veckan. Samtidigt börjar Finlands Bank nu bekymra sig över den ökade skuldsättningen i landet och vill ha ett lånetak för bostadslån, precis som infördes i Sverige 2010. Det innebär att man inte får låna över 85 procents av bostadens värde.

Skillnaden är att Finland agerar i tid. Om en krasch hägrar eller inte på bostadsmarknaderna i Finland eller Sverige är omöjligt att veta. Men hur man än vrider och vänder på siffrorna, verkar Finland i alla fall ha lite godare förutsättningar att hindra en eventuell krasch. Likheterna mellan grannländerna är att huspriserna har stigit kraftigt i över tio år. Men olikheterna är flera.

I Finland existerar knappt amorteringsfria lån. Där finns en helt annan kultur: målet med lånen är att betala tillbaka dem. Den vanligaste planen är att bolånet ska betalas av på 30 år. Den kalkylen finns i många europeiska länder. Men det är något som vi svenska bolånetagare inte ens är i närheten av. Här ligger den genomsnittliga återbetalningstiden för bolån på 125 år, enligt statistik från Statens bostadskreditnämnd.

LÄS MER: Blogg – historiskt priskrig på bolån

De finländska hushållens skuldsättning uppgick förra året till 114 procent av hushållens disponibla inkomst. I Sverige är hushållens skulder 165 procent av den disponibla inkomsten. Ändå har finländarna länge haft lägre boräntor än svenskarna. Det beror delvis på att de har haft den krisade valutan euro och en lägre styrränta.

I Sverige har skuldutvecklingen gått svindlande fort. Hushållens skulder har tredubblats på drygt ett decennium. Vid millenniumskiftet låg hushållens skulder på runt 900 miljarder kronor. I dag är de över tre gånger så stora, och närmar sig 3000 miljarder. Nivåer som vi aldrig tidigare har skådat.

Medan de privata skulderna är ett huvudbry i Sverige, har utmaningen i Finland främst handlat om den statliga skuldsättningen. I 2013 års statsbudget är intäkterna cirka 47 miljarder euro medan kostnaderna är så stora som 54 miljarder. En ekvation som inte är hållbar.

SE MER: vilken bank ger lägst boräntor just nu, jämför här själv med de officiella listpriserna

Sverige får i stället ofta beröm för välskötta statsfinanser. Men här börjar det i stället pratas allt mer öppet om att bubblan på bostadsmarknaden är ett faktum. Och att det är försent att göra något åt det nu.

– Den svenska bostadsmarknaden borde ha hanterats för tio år sedan genom minskade ränteavdrag och införande av bolånetak, sa nyligen Finanspolitiska rådets ordförande Lars Jonung.

Om man däremot nu vidtar för mycket åtgärder nu, ansåg han, finns risken att man skulle spräcka bubblan. I så måtto är det smart att grannlandet följer det svenska exemplet med bolånetak – innan det är för sent.

Följ börsutvecklingen i SvD:s börstjänst

Carolina Neurath

Ett historiskt priskrig håller på att bryta ut bland bankerna. Sedan SvD Näringslivs Räntekarta lanserades har SEB varit den billigaste bolånebanken. Nu verkar det däremot bli ändring på det. Kunderna kan räkna med bättre förhandlingsläge framöver.

I SEB:s offensiva jakt på bolånekunder har de marknadsledande bankerna, Swedbank och Handelsbanken, länge agerat lamt. De har låtit de där krävande kunderna få byta bank. På finansmarknaden har det länge talats om att utvecklingen är ohållbar. SEB kan inte obehindrat sno bolånekunder från konkurrenterna i det oändliga.

Man har bara väntat på att de andra bankerna ska sätta stopp för kundflykten. Och mycket riktigt, nu verkar den tiden ha kommit. Allt pekar på att ett tuffare priskrig än vi någonsin tidigare skådat håller på att utbrytas på den svenska bankmarknaden. Swedbank är tydlig med att man, genom en ny kampanj, ska försöka ta tillbaka taktpinnen.

LÄS MER: Lättare att förhandla på Swedbank

Banken har i dag 26 procent av den totala svenska bolånemarknaden, men sett till nyutlåning är det betydligt lägre. Av den totala nyutlåningen har banken bara 11 procent i dag. Swedbanks presschef Anna Sundblad sa nyligen till SvD att i jakten på nya bolånekunder är pris ”förstås viktigt men det handlar inte bara om det.”

Men jo. Rent krasst, i en konkurrensutsatt bransch, handlar det faktiskt bara om pris. Ett bolån är ju trots allt bara ett bolån. Det är inte som att köpa en bil eller cykel. Det ena lånet kan inte vara snyggare, snabbare eller smartare än det andra. Det enda som gör ett bolån bra är priset. Nordea har inte kommunicerat något om en kampanj, men verkar på allvar ha slängt sig in i kampen om bolånekunderna.

I förra veckan gick banken ut och sänkte alla sina bolåneräntor med 20 punkter till 2,87 procent. Det är en ordentlig sänkning. Åtgärden har lett till flera möten ute på de andra bankerna, där man spekulerar i vad den stora sänkningen beror på.

Inga händelser inträffat som motiverar en så stor förändring. Visserligen har marknadsräntorna gått ner och sänkt bankernas finansieringskostnader, men inte i den storleksordningen. Men att sänka räntan är det enda fungerande vapnet i bolånekriget. Swedbank kan glömma rusningen av nya kunder så länge man har ett listpris som är påtagligt högre än konkurrenten. Vad ska man locka nya kunder med i annonskampanjen: måttligt pris, men extra glada rådgivare?

Samtidigt verkar inte SEB ha någon ambition att slå av på sin framfart. I den senaste offensiven ges olika fackanslutna bolånekunder särskilda erbjudanden. SEB ingick tidigare i år ett avtal med fackförbundet TCO, där 1,2 miljoner fackanslutna lockades med ett skräddarsytt bolåneavtal. I april inledde banken även ett samarbete med Saco.

När bankerna nu på riktigt verkar börjar kriga om kunderna är det guldläge för alla som vill förhandla räntan. De som däremot oroas av en bostadsbubbla jublar kanske inte lika högt. Att förutse en bobubbla i Sverige har på senare år blivit en populär sport.

I förra veckan var det Finanspolitiska rådet, tätt följt av storbanken Commerzbank som bedömde att Sverige riskerar en krasch på bostadsmarknaden. Det upptrappade kriget om bolånekunderna kommer att pressa ner räntorna. Det har redan börjat. Men vad effekten på bostadsmarknaden blir får framtiden utvisa. Det är en fråga som splittrar många bedömare, inte minst riksbanksdirektionen.

LÄS MER: Storbank varnar för bobubbla i Sverige

Carolina Neurath

Sedan Räntekartan lanserades för över ett år sedan har SEB kommit ut som den i särklass billigaste bolånebanken. Men de senaste inrapporterade siffrorna visar att Swedbank nu kryper efter och verkar erbjuda allt billigare förhandlade räntor.

SEB, kontrollerad av Wallenbergs Investor, är billigast och statliga SBAB eller Länsförsäkringar är dyrast. Så har det sett ut i princip varje månad sedan Räntekartans födelse i april för ett år sedan.

Så sent som den 1 maj gjorde SvD Näringsliv en genomgång som visade att det första mönstret stod sig under mars och april 2013.

Men den senaste månaden verkar något ha hänt. Jämför man maj med årets första två vårmånader har SEB:s ränta stigit marginellt. Då visade Räntekartan att SEB hade en snittränta på 2,38 procent under mars och april.

I maj är bankens listränta, enligt Räntekartan, 2,42 procent. Samtidigt har Swedbanks genomsnittliga ränta gått i motsatt riktning och sänkts, enligt läsarna som har rapporterat in sin prutade rörliga boränta till SvD:s räntekarta. Under mars och april hade Swedbank 2,71 procent – vilket var i linje med de två storbankerna Nordea och Handelsbanken.

Nu däremot har Swedbank kört om sina två stora konkurrenter och närmar sig SEB. De senaste inkomna uppgifterna visar att Swedbank nu har 2,63 procent i snittränta. Swedbank, som i dag har 26 procents marknadsandel av bolånemarknaden, har uppgett att man satsar på att locka nya bolånekunder i en annonskampanj.

Men det är flera som verkar vilja ge sig in i bolånekriget. Nordea sänkte i förra veckan sin listränta med 20 punkter, även om någon sänkning i praktiken hittills inte har hunnit slå igenom i Räntekartan. Nu går också Skandiabanken ut och meddelar att man sänker sina räntor med 10 punkter till 2,87 procent.

Samtidigt kommer utlåning för bolån att bli dyrare för banker. Finansinspektionen, FI, föreslog redan i november att det ska finnas krav på hur mycket kapital bankerna måste hålla för varje utlånad krona till bolån, så kallade riskviktsregler. Nu har FI infört ett golv för riskvikten för bolån på 15 procent.

Reglerna beräknas låsa in totalt 20 miljarder i banksystemet som buffert mot potentiella kreditförluster, rapporterar Reuters.

Carolina Neurath

Brottsmisstänkta Jan Åke Jonsson, som nu är släppt på fri fot, behöver förmodligen inte oroa sig över sina börsnoterade styrelseuppdrag. På Stockholmsbörsen är allt snabbt förlåtet. Bara i statligt ägda Vattenfall finns risk att han får lämna uppdraget.

Det svenska näringslivet är fullt av bästisar. Tomma stolar i börsbolagens styrelserum fylls inte sällan med kompisar och närbesläktade till ägarna. Det behöver inte vara något dåligt med det – så länge bolaget går bra och alla ledamöterna sköter sig.

Det är först när det väl går utför som kompisbanden blir ett problem; när oegentligheter uppdagas som borde ge anledning att omvärdera lämpligheten i en styrelseposition. Men sett till historien är det lätt att tro att ägarna, tvärtom, låter bli att fundera över huruvida en kritiserad styrelsemedlem är den absolut bästa för bolaget.

Kanske är det särskilt svårt när det handlar om en väl omtyckt person, som den forne Saab-chefen Jan Åke Jonsson, som är utsatt för grova brottsmisstankar. Han är en av tre tidigare Saab-chefer som greps i går, misstänkta för grovt försvårande av skattekontroll under åren 2010 och 2011. Det handlar om brott som kan ge den tidigare Saab-vd:n fängelse i upp till fyra år.

Samtidigt sitter Jan Åke Jonsson i styrelserna i bland annat börsnoterade fastighetsbolaget Castellum, noterade bilprovningsaktören Opus Group och statliga Vattenfall. Men han kan känna sig lugn över sina uppdrag.

Det finns gott om exempel på ledamöter som gjort bort sig i ett bolag, men ändå sitter säkert i styrelsen i ett annat. Som Telia Soneras vd Lars Nyberg som lämnade sitt vd-jobb efter kritik för tvivelaktiga affärer i Euroasien. Eller Mats Qviberg som sedan flera år är misstänkt för grova brott i HQ. Eller Lars Westerberg som tvingades lämna Vattenfall efter att i hemlighet ha beviljat den tidigare vd:n otillåten fallskärm. För att inte tala om de flesta som var med på ett hörn i Vattenfalls kritiserade Nuonaffär.

Ändå sitter de alla säkert i sina styrelsepositioner – och har ansvaret för andra bolag än det man varit med och på ett eller annat sätt förstört för.

Att det är vänskapskänslor som först infinner sig visades inte minst i SvD:s intervju med Adam Gillberg, vd för Ledstiernan, som äger Polstiernan där Jan Åke Jonsson är ordförande.

– Jag är oroad för min vän och ordförande som jag har stort förtroende för, var Gillbergs spontana kommentar.

Gulligt sagt, men inte särskilt professionellt.

LÄS MER: Blogg – styrelser välkomnar kritiserade makthavare

Ägarna borde i stället först ställa sig frågan: hur rimligt är det att brottsmisstänkta är högst ansvariga för vårt bolag?

Nu gick det snabbt för Jan Åke Jonsson innan han släpptes på fri fot, men han är fortsatt misstänkt.

Svenska staten, som ägare, har efter stora påtryckningar tidigare kunnat visa handlingskraft, och ”kastat ut” kritiserade styrelsemedlemmar. Så Vattenfall-posten är förmodligen den enda som hänger löst för Saab-chefen.

Och mycket riktigt, strax före 14-tiden i dag, meddelade Erik Thedéen, statssekreterare på finansdepartementet, att:

”Mot bakgrund av det brott Jan Åke Jonsson är delgiven misstanke för anser vi att det är rimligt att han tar en timeout från sitt styrelseuppdrag i Vattenfall så länge denna process pågår”

Men Jan Åke Jonsson kan sannolikt känna sig lugn över sina uppdrag i börsbolag.

Följs mönstret, så sitter han säkert.

Carolina Neurath

Det är stort fokus på banker, igen. Och det är lätt att se att det inte förekommer många artiklar om resultatmässiga framgångssagor eller härliga mysporträtt av bankchefer i pressen. På senare tid har bland annat SvD publicerat flera avslöjanden som inte är till banksektorns fördel. Bankdirektörerna själva verkar länge ha haft ett enigt svar på frågan om vad bankernas låga förtroende beror på.

SvD Näringsliv ställde till exempel frågan till Nordeas ordförande Björn Wahlroos redan för två år sedan, om hur han såg på bankens förtroendeproblem.

– I en sådan diskussion kan man alltid fråga vem som är ansvarig, är det medierna som lyfter upp en fråga som medierna kanske med flit överdriver? svarade han retoriskt.

Hans svar ger sken av vad han tycker: det är inte bankens fel, det är mediernas. Det är inte unikt för Wahlroos.

Vid Swedbanks senaste årsstämma, för ett par månader sedan, gav vd Michael Wolf ett liknande svar när SvD ställde samma fråga. Han hänvisade till att banken var hårt ansatt vid finanskrisens utbrott och att man har börjat sin klättring tillbaka på förtroendestegen. Wolf berättade att ”den mediebilden som varit har påverkat” och att ”Swedbank var ju den bank som 2008 och 2009 hade mest media, och krisrubriker.”

SEB:s vd Annika Falkengren var också tydlig vid senaste kvartalsrapporten i en intervju med SvD – att tidningen borde skriva mer om allt bra banken gör för kunderna också. Det var med anledning av SvD Näringslivs artikelserie om hur banken har sålt vidare ratade kunder till det mindre lånebolaget Bluestep.

Nu är det kanske värt att backa bandet och påminna alla direktörer om ett antal händelser – innan hela förtroenderaset skylls på medierna.

Nordea hamnade i blåsväder efter SvD:s avslöjande om att banken köpt en lägenhet för 22,5 miljoner kronor för vd:ns räkning, samma höst som man sa upp tusentals anställda. Björn Wahlroos försvar av köpet har blivit legendariskt:

”Människor behöver faktiskt bo. 250 kvadratmeter låter kanske mycket för en redaktör, men Christian leder faktiskt Europas femte största bank”.

Citatet har återgetts i medierna ett antal gånger, men det är svårt för någon annan än avsändaren att ta ansvar för uttalandet som sannolikt spelade en roll i bankens förtroendefall.

Efter SvD:s senaste granskning om hur Nordbanken, nuvarande Nordea, svartlistat 2000 kunder, ska inställningen till media inne på banken inte direkt ha förbättrats, enligt uppgift.

Även Swedbanks kris är svår att belasta någon annan än banken själv. Swedbank hade växt svindlande snabbt i Baltikum under flera år. När den mindre ansvarsfulla kreditgivningen slog tillbaka i form av enorma kreditförluster fanns det bara till slut en livlina kvar: svenska staten.

SvD:s avslöjande om hur bland annat SEB behandlade sina svaga kunder, som nekades lån, gav kanske inte heller banken något förtroendelyft. Det är inte konstigt. Det var något inte ens bankcheferna själva kunde försvara.

Det slitna dilemmat om vad som kom först, ”hönan eller ägget”, kanske är något att reflektera över. Visserligen var det medierna som intervjuade Wahlroos, som avslöjade tusentals registrerade kunder hos Nordea, som rapporterade om Swedbanks kris och som hittade SEB:s tvivelaktiga affär.

Men det är en viss skillnad i att ”hitta” problem och ”hitta på” dem.

Vissa av bankskandalerna kanske inte borde ha funnits på kartan i en perfekt värld. Men om kartan och verkligheten inte stämmer överens, då är det sällan verkligheten det är fel på.