Annons
X
Annons
X

Neuraths börsblogg

Carolina Neurath

Carolina Neurath

SvD Näringslivs serie om den minskande kontanthanteringen rör upp starka känslor. Men bankerna har välslipade argument till att kontanter helst borde bytas ut mot kort. Det riktiga skälet – att korten ger mångmiljardintäkter – nämns inte i försvarstalen.

Lyssnar man på bankernas talespersoner verkar det glasklart hur det gått till när de kommit fram till att kontanterna borde försvinna: några bankhöjdare har suttit och brainstormat i ett styrelserum med målet att de måste bidra till en bättre miljö. Samtidigt lyfter någon frågan hur man också kan minska kostnader för samhället. Men det stannar inte där. Bankcheferna vill också bidra till att minska rånrisken för Sveriges invånare. Och till slut kläcker någon den genialiska idén som kan lösa alla problemen: vi måste göra oss av med kontanter, och få fler att använda kort.

LÄS MER: Kontantfritt problem för småföretag

Miljö, rånrisk och samhällskostnader är nämligen de officiella argumenten som bankerna själva har till att kontanterna måste minska drastiskt.

Det stämmer säkert att koldioxidutsläpp skulle minska genom färre kontanttransporter. Och att kontanthanteringen kostar samhället 11 miljarder per år. Och att bankrånen skulle minska. Men det är svårt att tro att bankerna har bytt riktning och börjat konkurera med välgörenhetsorganisationerna.

Att kortverksamheten är en riktig kassako är ingenting bankcheferna talar lika högt om när de argumenterar för minskad kontantanvändning. Ju fler som använder kort, desto mer tjänar bankerna.

Bara SEB, som tydligast redovisar sin kortverksamhet, tjänade 1 miljard på kort under fjolåret, visar senaste årsredovisningen.

LÄS MER: Kontanter fasas ut hos bankerna

Utöver själva kortavgiften på omkring 200 kronor per år från kunderna, tjänar banken lite pengar varje gång kunderna drar sina kort. Kostnaderna hamnar på handlarna, och vinsten hos bankerna. Handlare som är medlemmar hos Svensk Handel får betala ungefär 80 öre per korttransaktion. Men summan kan vara betydligt högre.

Bankernas riktiga guldägg är kreditkorten, som marknadsförs hårt. Kreditkorten står i dag för 20 procent av köpen inom handeln. Enligt en undersökning som HUI Research har gjort, på uppdrag av Svensk Handel, uppgår kostnaden per köp på kreditkort till i snitt 10 kronor.

Men bankerna tjänar på minskad kontanthantering på flera sätt. Som SvD Näringsliv rapporterat under de senaste dagarna håller tre av fyra storbanker på att aktivt dra ner på antalet kontor som hanterar kontanter. Bara Handelsbanken går mot strömmen – och ska öppna fler kontor.

Färre kontanter att hantera på kontoren, innebär också att det behövs färre anställda. I Swedbanks senaste årsredovisning kan man till exempel läsa att: ”Det fortlöpande arbetet med effektivisering av kontanthantering /…/ väntas bidra till en positiv kostnadsutveckling.” I klarspråk: mindre kontanthantering ger lägre kostnader och därmed högre lönsamhet.

Då är det lätt att glömma att kontantlösa bankkontor ställer till det för många äldre pensionärer, som känner en oro inför att ta ut kontanter på uttagsautomater, vilket SvD skrev om i dagens tidning.

Bankerna har miljarder skäl att propagera för ökad kortanvändning. Men de välgörande argumenten är knappast de främsta.

LÄS MER: Bankomaten skrämmer äldre

Om bloggen


Carolina Neurath är börsreporter på SvD Näringsliv. Med Stockholmsbörsens bolag i fokus kan du här läsa betraktelser av finansvärlden, konflikterna och personerna bakom makten.

@carolinaneurath på Twitter

Carolina Neurath

Att tillåta vinst i välfärden eller inte? Det är en av den senaste tidens största debatter, som intensifierades efter skandalen i riskkapitalägda vårdbolaget Carmea. När jag nyligen gjorde en intervju med riskkapitalbolaget Altors vd Harald Mix sa han, tvärtom vad många kanske trott, att han inte tror på investeringar i välfärd framöver. Och då inte främst på grund av den moraliska aspekten, eller för den negativa uppmärksamheten kring Carema – utan på grund av för låg lönsamhet.

– Om man tar välfärden, eller liknande branscher som är personalintensiva tror inte jag att du kommer kunna ha så höga marginaler framöver, säger Harald Mix men anser samtidigt att konkurrens från privata aktörer är  bra.

LÄS MER: Harald Mix: ”tre bolag på väg till börsen”

– I förlängningen tror jag inte på att skära guld med täljkniv i välfärdsektorn. Det tror jag inte jag alls på, säger han.

Av just den anledningen har Altor inte, i likhet med många andra riskkapitalbolag, investerat direkt i välfärdssektorn.

– Apoteket skulle man kunna säga är det närmsta, men det är inte välfärdsverksamhet.

Harald Mix menar att det inte finns tillräckligt utrymme att skära i kostnader inom sektorn. Han nämner bussbranschen som ett annat exempel, där det heller inte går att dra ner kostnaderna hur mycket som helst.

– Du kan inte rationalisera bort busschauffören, vid något tillfälle börjar man påverka kvaliteten. Du kan bara skära till en viss gräns.

Nyligen ryckte Göran Persson ut till ägarbolagens försvar och sa att ”Riskkapitalbolagen är orättvist behandlade” För ordet ”riskkapitalbolag” har onekligen fått en negativ klang. Inte sällan muttras det bland riskkapitalister om att det är medias fel (som om media skapade missförhållanden i vårdbolag). Harald Mix vill inte svara på frågan om det finns spelare i branschen som förstört för andra riskkapitalbolag.

LÄS MER: Carema-ägarnas nya vd ändrar strategi

– Jag förstår vad du refererar till. Jag tycker det är svårt att recensera andra. Visst finns det  situationer som blivit olyckliga och som inte riktigt speglat vad vi försöker göra till vardags. I dag finns det ungefär 300 riskkapitalägda företag och det kommer alltid finnas bolag som inte går som man tänkt sig.  Vi har kanske ibland varit dåliga på att kommunicera i tid när ett bolag  får problem , om det nu är fritidsbåtar eller vad det är. Så vi kan inte skylla på en enskild aktör och säga att de har förstört allting.

Men tror du inte fallet Carema försämrade bilden av riskkapitalägare?

– Carema har lett till en i mina ögon felaktig bild av riskkapital som ägarform. Samtidigt har det lett till en nyttig allmän debatt huruvida det är okej  att bygga en verksamhet kring välfärd. Men samtidigt kan man säga att Skanska bygger sjukhus, det är också indirekt att tjäna pengar på välfärd. Den offentliga marknaden utgör ofta en mycket stor del inom många branscher, säger Harald Mix och fortsätter:

– Men visst det är speciellt känsligt när man investerar  i den här typen av verksamhet, då är det extremt viktigt att det finns tydlig kvalitetsuppföljning i de kommuner och landsting som handlar upp de här tjänsterna.  Jag tror att produktivitetstrycket som kommer från konkurrens är nyttigt och positivt för medborgarna.

LÄS MER: Ägare inom välfärdssektorn ska utredas

Carolina Neurath

I dag kom nya siffror som visar att svenskarna fortsätter att öka sitt banksparande kraftigt. Trots att storbankerna sällan har kunnat erbjuda så dålig sparränta som nu. Vad är det då som lockar? Trygghet svarar nog de flesta privatekonomer.

Men det finns en detalj som ingen bankanställd ekonom talar lika högt om: bankerna behöver sparkapitalet. Och de har, enligt uppgift, jobbat aktivt för att få kunderna att låsa in sina pengar på fasträntekonton.

Medan det i de offentliga kommentarerna heter att man drivit in kunderna på sparkontot ”för kundernas bästa” låter det lite annorlunda i årsredovisningarna.

I ett stycke i Swedbanks senaste årsredovisning kan man läsa om att inlåningen ökade under fjolåret, ”och då särskilt på konton med fast ränta.” Sedan tilläggs att ”Konkurrensen om privatkundernas inlåningsmedel har varit hård under året, något som kan öka ytterligare med kommande skärpta kapital- och likviditetskrav”.

Det är alltså en helt annan orsak till att bankerna i allt större utsträckning rekommenderar kunderna att låsa in pengarna på kontot.

– Det är inte med kundernas bästa för ögonen, utan för bankens bästa, säger en fondförvaltare på en bank – som för egen räkning är måttligt road av strategin.

Påståendet stärks av en mening i SEB:s årsredovisning för 2011 där man skriver att kunderna råddes att ”omfördela sina innehav från fonder och aktieinnehav till traditionellt sparande som fasträntekonton”. Med tanke på att börsen gått upp 12 procent i år var det, sett i backspegeln, inte det bästa rådet.

Trygghetsargumentet är det enda som talar för sparkontot. För särskilt lönsamt för kunden är det inte just nu. De flesta sparare har 0 procent på sina lönekonton, och ungefär lika lite (mellan 0,10 och 0,80 procent) på de flesta sparkonton hos storbankerna.

I våras kritiserade kreditvärderingsinstitutet Moody’s svenska storbanker för deras relativt låga inlåning. Moody’s ansåg att svenska banker har svaga så kallade ”loan-deposit ratio”, som saknar svensk översättning, men betyder höga utlåningstal i förhållande till inlåning. Svenska banker, menade Moody’s, har blivit för beroende av marknadsfinansiering.

LÄS MER: SvD avslöjade: Moody’s nedgraderar svenska banker

Uppstår en krissituation, likt finanskrisens mest akuta fas 2008, kan bankernas marknadsexponering bli ett problem eftersom det riskerar att bli svårare och dyrare att låna upp sig på marknaden. Moody’s svenska bankkritik ska enligt källor ha satt ytterligare fart på jakten om hushållens sparkapital.

Samtidigt kommer bankernas kapitalkrav att skärpas. Det gör att vi kan räkna med att jakten på hushållens sparkapital kommer att fortsätta.

Att spara på kontot behöver inte vara fel, om man ser till att välja en bank som erbjuder hög ränta (vilket inte varit storbankernas paradgren). Men det kan vara bra att ha i bakhuvudet: att rådet ”lås in dina pengar” inte bara är för kundens bästa.

LÄS MER: Moody’s applåderar SEB:s amorteringskrav

Carolina Neurath

I dag jublas det bland många högbelånade innerstadsbor när räntan sänktes ytterligare ett steg till 1 procent. I glädjeyran kan det vara värt att påminna om att vi har en ränta och räntebana som indikerar att vi går mot en djup lågkonjunktur.

Och som SEB:s chefekonom Robert Bergqvist säger till SvD: ”Räntesänkningen kommer inte att kicka igång företagens investeringar eller att de börjar anställa”.

Inte så mycket att hurra för alltså, om man inte till exempel är fastighetsmäklare i Stockholm.

Sänkt ränta stimulerar ekonomin, men har också direkt effekt på bostadspriserna. Enligt tidigare protokoll från Riksbanken, där det hänvisas till olika undersökningar och uppsatser, framgår att ”25 punkters lägre räntebana kan öka bostadspriser och skuldsättning med en halv procent.”

Precis en sänkning med 25 punkter, till en styrränta på 1 procent, landade det på i dag. Som väntat.

Och med tanke på att vi redan i dag har en privat skuldsättning på över 2.000 miljarder kronor, ska en halv procents ökning inte förringas.

LÄS MER: EU vill granska hög skuldsättning i Sverige

I dag uppgår hushållens skulder till 170 procent av disponibel inkomst. Riksbankschef Stefan Ingves har satt en gräns att de inte får överstiga 200 procent.

Argumenten för sänkt ränta är annars många, inte minst att nå det främsta målet om att hålla inflationen på 2 procent. Det är bara skuldsättningen som står i vägen.

Flera ur riksbanksdirektionen – till och med den notoriske ränteduvan Lars E O Svensson – har efterfrågat andra åtgärder från politiskt håll, som ränteavdrag och amorteringskrav. Men gensvaret har varit klent. Stefan Ingves mantra: ”ju mindre andra gör, desto mer faller på penningpolitiken” borde tas på allvar. Sannolikt hade räntan sänkts mer, och snabbare, om det inte var för hushållens skuldsättning.

LÄS MER: Sök bland räntor i räntekartan.

Carolina Neurath

SEB inför krav på amortering på bolån vid årsskiftet. Det kunde SvD Näringsliv avslöja i går. Det är en snabb och märklig svängning. SEB har tidigare varit motståndare till amorteringskrav.

När Swedbanks vd Michael Wolf i somras skrev ett brev till regeringen, och föreslog en amorteringslag, var de andra bankerna högljutt kritiska. Någon amorteringslag skulle vi minsann inte ha. Det finns redan en rekommendation från Bankföreningen, som säger att alla banker ska kräva amortering av kunder med en belåningsgrad över 75 procent. Eftersom den följs så himla bra behövs inget krav, enligt de andra bankdirektörerna.

Högst tonläge höll SEB. En lagstiftning skulle vara överflödig, ansåg presschefen Anna Helsén. – Vi har inte behövt ha en lagstiftning för att ställa de här kraven. Vi har amorteringskrav ändå, sa hon till SvD Näringsliv. Vd Annika Falkengren var mer kaxig i sina uttalanden. Hon kunde inte förstå vad Wolf grundade sitt förslag på.

– Har han gjort en egen undersökning då, eller? Vi kan se i vår bank att det håller väldigt väl, sa hon till DI. Så lät det då. I slutet av sommaren. Men nu har något hänt. På bara några månader har SEB gjort en helomvändning. Plötslig har banken kommit på – tvärtemot vad man tidigare sagt – att det faktiskt behövs ett krav.

Utgångspunkten är nu att kunden ska kunna betala av sitt bolån på 60 år. Man håller fast vid att banken följt Bankföreningens rekommendationer tidigare, men från årsskiftet blir det ett krav för att kunna få ett bolån. Dessutom sänks gränsen till att alla kunder med belåningsgrad på över 70 procent av bostadens värde ska amortera.

LÄS MER: SEB inför amorteringskrav

SEB är den första av de svenska bankerna som inför ett krav på amortering. Inte ens Swedbank, som tidigare ägde frågan, har tagit steget. Och det finns heller inga planer i närtid på att göra det.

Frågan är vad som har föranlett SEB:s plötsliga svängning. Det är svårt att tro att banken noga har följt amorteringsrådet tidigare – för att plötsligt bestämma sig för att ett krav är absolut nödvändigt. Kanske fick en Sifoundersökning, som SvD Näringsliv skrev om i november, fart på den interna kontrollen.

För trots att bankerna envist hävdar att de kräver amortering av alla högbelånade kunder, gav många kunder ett annat svar när frågan ställdes av Sifo. I undersökningen avslöjades att varken Swedbank eller SEB uppfyllde kraven. I stället framgick att tre av tio högbelånade hushåll inte amorterar på sina bolån.

LÄS MER: Banker blunda för amorteringskrav

Något annat som blev tydligt i undersökningen är att en stor del av de som i dag inte amorterar skulle klara att göra det. Ändå undvek flera kunder att betala av på sina lån. Störst var andelen hos just SEB där hela 29 procent skulle klara ett amorteringskrav, men lät bli.

Vad som än ligger bakom den plötsliga svängningen hos SEB är det ett sunt initiativ. Svenskarnas höga skuldsättning oroar såväl politiker som riksbanksledamöter. Nu ökar pressen på att de andra bankerna följer efter.

LÄS MER: Amorteringskrav skapar oheliga band

Carolina Neurath

UPPDATERAD. När ägarna i Telia Sonera nu diskuterar tänkbara ordförande i Telia Sonera är Göran Persson en av favoriterna. Det uppger källor för SvD Näringsliv.

Det var i förra veckan som det meddelades att Anders Narvinger sparkas som ordförande för Telia Sonera – eller ”står inte till förfogande för omval”, för att använda pressmeddelandespråk.

Nu är det bråttom för valberedningen att hitta en ersättare. Redan i slutet av januari ska en ny kandidat vara presenterad, i god tid före årsstämman. I valberedningen florerar flera namn just nu. Och en av favoriterna ska vara den tidigare statsministern Göran Persson.

– Som ordförande i Telia måste man ha någon med koll på politik och regulatoriska frågor. Det bästa är att sätta Göran Persson som ordförande, säger en person med god insyn.

– Man måste kunna politikens villkor. Det är det viktiga i ett sådant här bolag. Sedan måste man ha en ”tung” vd. Det ska vara Hans Vestberg-typen.

Telia Sonera står inför ett tufft år. Bolaget kantas av korruptionsanklagelser, intäktsras och kritiska ägare. Samtidigt ska både en ny vd och ny ordförande tillsättas nästa år.

– Jag tror ändå att han skulle vara intresserad, han är sugen på nya uppdrag, säger personen som känner Göran Persson.

Samtidigt är ett av de starkaste namnen till vd-posten just nu, enligt SvD:s källor, Magnus Mandersson, vice vd i Ericsson och chef för Global Services. Han har tidigare bland annat jobbat på Tele2, och har femton års erfarenhet från telekombranschen.

Vad gäller ordföranderollen säger en av de större ägarna i Telia Sonera att ”det kommer många förslag i den här processen.”

– Det är ett stort börsbolag. Och man vill inte sitta med några gröngölingar, det är fakta. Man vill känna att det är någon som verkligen klarar av det, men visst Göran Persson har klarat av mycket i sina dagar.

LÄS MER: Tala sanning – inte så noga i näringslivet

Ägaren är dock inte lika övertygad att att bolagets nya ordförande måste vara hundra procent politiskt orienterad, eftersom det finns en möjlighet att bolaget inte ”för all framtid” kommer att vara statligt.

– Men det är självklart, att oavsett vem som äger är det så att telekombranschen har ett politiskt, statssäkert innehåll, säger personen.

Nackdelen med Göran Person kan, enligt ägaren, vara att han inte är en ”industriell person”.

– Men han kommer ju aldrig sitta som ett frågetecken i alla fall, det vet man. Sätter man in honom någonstans går han igång. Men det vore starkt av nuvarande regering att utnämna Persson.

Men Kristina Ekengren, statens representant och ordförande i Telia Soneras valberedning, stänger inga dörrar.

– Alla förslag är välkomna, säger hon.

LÄS MER: Turerna i Telia sänker aktien

Göran Persson själv vill inte kommentera uppgifterna närmare. Men han utesluter inte heller ett sådant uppdrag.

– Om jag skulle få en sådan fråga så skulle jag svara den som frågar. Jag är för klok för att uttala mig om sådana saker i media, säger Göran Persson till SvD.

I morgon, lördag, publicerar SvD Näringsliv en stor intervju med Göran Persson där han bland annat talar om vinst i välfärden, riskkapitalister, Vattenfall – och sitt liv som bonde.

Carolina Neurath

Ett par uttalanden på senare tid gör det motiverat att fråga sig hur det egentligen står till med sanningshalten hos vissa näringslivspersoner. När Telia Soneras styrelseordförande Anders Narvinger i torsdags meddelade att han lämnar företagets styrelse lät det så här:

– Den största ägaren, svenska staten, har i samband med mitt beslut sagt att man inte har någon kritik att rikta mot mig eller mitt sätt att sköta ordförandeskapet.

Ingen kritik alltså. Det var något helt nytt. Hade Peter Norman svängt i frågan? eller var det statens ägarrepresentant i Telia Soneras valberedning som plötsligt hade börjat gulla med bolagets avgående ordförande?

Jag ringde Kristina Ekengren, statens ägarrepresentant i Telia Sonera. Och nej, hon ville kännas vid något stöd för Anders Narvinger. Hon sa att ”det samtalet inte har förts i valberedningen” och hänvisade till Peter Norman.

Efter en del påtryckningar kom till sist ett skriftligt svar från finansmarknadsministern, och det visade sig att han stod fast vid sin kritik:

”Jag har riktat kritik mot bolagets styrelse /…/ för att de inte har agerat föredömligt”. Medan ordförande säger att staten ”inte har någon kritik att rikta mot mig”.

I klarspråk: någon glider ordentligt på sanningen.

Men det är inte bara en av Stockholmsbörsens mest populära ordförande – alternativt Sveriges finansmarknadsminister – som har svårt att hålla sig till sanningen.

Med anledning av vår pågående granskning av livbolagens kundhantering (där man vill skyffla ur kunder från de garanterade pensionslösningarna, till fondförsäkringar) är det liknande retorik som gäller.

LÄS MER: Så spelar banken med din pension

Det är tydligt att livbolag som Handelsbanken Liv och SPP Liv driver en medveten kampanj – allt för att flytta över risken på kunden och för att bolagen själva ska slippa skjuta till pengar. SPP Liv:s vd Sarah McPhee, förnekar att det rör sig om någon kampanj. Det rör sig i stället om ”ren information”, menar hon.

Ett helt annat svar ges i SPP:s moderbolag, norska Storebrands kvartalsrapport. Här kan man läsa att ”kampanjen i syfte att flytta [SPP:s] kunder till fondförsäkringar intensifierades under det tredje kvartalet”, och att ”stora delar av säljorganisationen fokuserar nu på detta arbete”.

Det är alltså uppenbart att någon inte ger en helt sanningsenlig bild av verkligheten. I det här fallet kan vi anta att det inte är kvartalsrapporten – och alla kunder som mejlat och vittnat om hur de uppmanas flytta sina pengar.

LÄS MER: Kunden tar hela risken

Carolina Neurath

Att sparkrav även drabbar bankvärlden har märkts tydligt under de senaste åren. Men nu intensifieras bantningen.

Nordens största bank, Nordea, ska minska personalstyrkan mer än tidigare kommunicerat. I augusti meddelades att 2 000 tjänster skulle bort före årets slut. Nu måste man göra ytterligare neddragningar över några år, enligt bankens vd, som pratar om ”mindre folk och färre filialer”.

– Vi tar ned det betydligt och minskar antalet anställda över några år med minst 10 procent, sa vd Christian Clausen i en intervju med Bloomberg News på fredagen.

De senaste kvartalsrapporterna från de fyra storbankerna vittnade också om färre antal anställda i alla banker.

Som så ofta skyller Nordea-vd:n på ökade regelkrav. Det är sant att de omfattande regelverk som väntar sektorn begränsar intjäningspotentialen. Men bankvärlden befinner sig också i en omställning på flera plan, den europeiska krisen som väntas bli långvarig och den kraftigt minskade aktiehandeln gör det svårare att tjäna pengar. Samtidigt drar de flesta bankerna ner antal kontor drastiskt.

I morse kom en rapport från Ernst & Young i London som visar att 45 procent av de europeiska bankerna planerar att minska personalen under de kommande 6 månaderna. Bankerna i Nederländerna och England tar i hårdast, här väntas mellan 64-70 procent av bankerna krypa personalstyrkan. I Norden är svaren något mer optimistiska, här svarar 22 procent av bankerna att personalminskning väntas närmsta halvåret.

Men svar som ges kan alltid tolkas på olika sätt. Min uppfattning är att inte en enda svensk bankchef kan utesluta fortsatta personalminskningar.

Jag har tidigare skrivit om att Handelsbanken – banken som på pappret inte sparkar personal – också ska säga upp medarbetare, enligt källor. Bankens vd har förnekat detta, genom att tydligt deklarera att ”Vi säger inte upp medarbetare på grund av arbetsbrist”

Det ska, enligt uppgift, vara en sanning med modifikation. Alla erbjuds jobb, men i många fall jobb man omöjligt kan tacka ja till – exempel ska en norsk anställd ha erbjudits jobb i Sverige.

Pär Boman medger själv att medarbetare erbjuds andra arbetsuppgifter i banken, när ”vissa produkter och tjänster efterfrågas” mer eller mindre.

Men en gammal trader kanske inte tackar ja till jobbet som vaktmästare.

Och arbetsgivaren kan alltid hävda: vi sparkade i alla fall ingen.

Carolina Neurath

Det kan knappast ha varit någon på finansdepartementet som ramlade baklänges av förvåning i dag, när de möttes av kritiken av sin ägarstyrning i SBAB. Den helstatliga banken har aldrig gjort sig känd för att vara någon förebildsbank. Snarare, i många lägen, tvärtom.

Idérika påfund som SBAB bjudit på genom åren är bland annat slopade topplån och blancolån för att runda bolånetaket. Och så sent som under fjolåret framkom att banken fortsatt ge kritiserad bonus till personalen baserat på hur mycket pengar de lyckades låna ut. Om den statliga banken på så sätt eldat på den svenska skuldbrasan? Tveklöst ja.

Ingen av de fyra storbankerna ska, enligt egna uppgifter, ha volymkopplad bonus. För SBAB däremot verkade det inte spela någon roll att både Finansinspektionen och finansdepartementet hade varnat för att det kunde leda till en lånebubbla. Först för något år sedan verkar insikten ha landat att det kanske inte var ”det smartaste man gjort” – för att använda Anders Borgs uttryck.

SBAB har kunnat leva gott med staten i ryggen, man lånar billigare än motsvarande banker i samma storlek samtidigt som staten står för risken. Men ägaren staten verkar måttligt intresserad av att engagera sig i sin bank, ministrarna har ju fullt upp med att kritisera bankkonkurrenterna.

Regeringens ambition har länge varit att sälja SBAB, men utan medgivande från oppositionen.

Men att ett bolag står på säljlistan, motiverar inte obefintlig ägarstyrning.

Carolina Neurath

I förra veckan presenterade FI de nya väntade bolånereglerna, som innebär att bankerna kommer tvingas höja sina så kallade riskvikter. Men sättet som reglerna är utformade kan slå mot den svenska stabiliteten, menar analytiker.

Finansinspektionens åtgärd var efterlängtad av både ministrar och riksbankschefen Stefan Ingves. Den betyder i praktiken att bankerna ska hålla mer kapital för varje utlånad krona – allt för att försöka bromsa den snabba kreditexpansionen som eldat på prisrusningen på bostadsmarknaden. Men reglerna riskerar att få negativa effekter på den finansiella stabiliteten. Förklaringen är (precis som riskviktsreglerna i sig) något komplicerad.

Masih Yazdi, bankanalytiker på Credit Suisse, menar att incitamenten för bankerna att ta låga risker när de ger ut bolån har minskat, eftersom alla bolån nu kommer att ha samma riskvikt.

De nya reglerna innebär att bankerna kommer behöva hålla lika mycket kapital för ett bolån som anses säkert, som ett som anses mindre säkert. Men marginalerna är högre på de ”osäkra” lånen – vilket kan göra att bankerna prioriterar ”sämre lån”.

LÄS MER: Därför kan riskvikterna höja räntan

– Bankerna har ju alltid ett avkastningskrav på alla sina lån, i regel kanske 15 procent avkastning på eget kapital. Får de hålla mer kapital kommer därmed marginalen de kräver bli högre, säger Masih Yazdi.

Ett bolån som egentligen skulle bedömas ha en låg riskvikt får nu alltså samma riskvikter (sättas av lika mycket kapital) som ett bolån som borde ha en väldigt hög riskvikt på till exempel 30 procent.
– Eftersom marginalen på ett bolån på 30 procent är betydligt högre kan de nya reglerna göra att de ökar utlåningen till sämre kunder och minskar till bättre, men mindre lönsamma, kunder, säger Masih Yazdi.
En analytiker konstaterar att de nya reglerna riskerar den finansiella stabiliteten.
– Det kan faktiskt jämföras lite med subprime-krisen i USA där bankerna hela tiden fick söka sig till sämre kunder för att få en bättre avkastning, säger en analytiker.

LÄS MER: Bankerna måste tåla lägre vinster

Karin Lundberg, tillförordnad avdelningschef för Risktillsyn Bank på FI, medger att en viktig fråga inom finansiell reglering är just bankers incitament. Hon menar att regleringen dels måste ta hänsyn till frågan om incitament, dels tillgodose ett annat viktigt mål: att ha välkapitaliserade banker.
– Vi tycker att vår modell skapar en rimlig balans mellan dessa båda viktiga mål. Vi förutsätter att bankerna kommer att fortsätta att bedriva en sund och ansvarsfull kreditgivning. Detta följer vi kontinuerligt i vår tillsyn.

Masih Yazdi anser att det var rätt av FI att höja riskvikterna men tycker att man borde ha använt sig av en annan metodologi.

– Exempelvis att åsätta en faktor till nuvarande riskvikter så att allt höjdes lika mycket i procent, säger han.

LÄS MER: Meningslöst bankhot, Borg