Annons
X
Annons
X

Neuraths börsblogg

Carolina Neurath

Carolina Neurath

Den påtagligt sjunkande aktiehandeln är problemet många i banksektorn talar om just nu. Den slår hårt mot många mindre banker – som slåss för sin överlevnad.

Under guldåren på 80- och 90-talen flödade vinsterna hos branschens mindre men framträdande bankaktörer som Carnegie, Alfred Berg, Erik Penser och HQ. Under 2000-talet satte Avanza Bank och Nordnet ny fart på den privata aktiehandeln. Antalet mindre banker, vars stora intäktskälla är kundernas aktiehandel, har vuxit snabbt. Vinstrekorden har länge avlöst varandra.

Men nu håller framgångskartan på att ritas om. I dag är det inte lika roligt att vara liten bankspelare. Inte nog med att courtageavgiften pressats av konkurrensskäl, intresset för aktiehandel hos svenskarna har samtidigt avtagit. Och det är ödesdigert för de mindre bankerna. Avanza Bank skriver i sin årsredovisning att handelsaktiviteten ”under 2011 var 15 procent lägre än under 2010 vilket förklaras av börsnedgången”. Det årliga börsfallet skulle alltså vara förklaringen.

Men trots att börsen de senaste månaderna stigit, är det fortfarande sömnigt bland handlarna. Så sent som i går kom ny statisk från SCB som visade att antalet svenska aktieägare har minskat kraftigt sedan årsskiftet. Samtidigt har de senaste årens hastiga börskrascher skrämt bort många från aktiemarknaden, i flera fall kanske för alltid.

Dessutom minskar likviditeten i marknaden när de stora livbolagen, av regelskäl, tvingas sälja aktier och öka i räntebärande papper så fort börsen faller för kraftigt och räntorna sjunker, det vill säga den så kallade dödsspiralen. Förmodligen leder regelverket till att livbolagen även under uppgångstider inte köper på sig aktier som förr – att riskera att sedan tvingas sälja när det sjunkit som mest är ingen lönsam strategi.

Några bolag, som Länsförsäkringar Liv, har efter ett par panikförsäljningar nu helt klivit ur aktiemarknaden. Ungefär 40 procent av Avanzas intäkter kommer från aktiehandel, hos Nordnet är motsvarande siffra 30 procent. Man är beroende av att aktieintresset hålls vid liv.

Hos Nordnet varnas det i senaste årsredovisningen för att det krävs ”en beredskap” för fortsatt minskande aktiehandel under 2012. Det är ”viktigt att arbeta med insikten att en snabb kostnadsanpassning måste kunna ske om marknadsvillkoren försämras i det korta perspektivet”, skriver banken. Det betyder, i klarspråk, risk för fortsatta personalneddragningar. Det är inga hemligheter. Många i branschen är eniga om att en tuffare tid väntar.

– Det är klart att många får problem. Vi får helt enkelt bara se vilka som får problem först, sa Avanzas vd Martin Tivéus i SvD Näringsliv nyligen. För några år sedan kanske det hade varit ett kontroversiellt uttalande. I dag är det ett obestridligt faktum. Krisstämningen i branschen är påtaglig. Och den omtalade mäklardöden kommer att skörda fler offer.

Om bloggen


Carolina Neurath är börsreporter på SvD Näringsliv. Med Stockholmsbörsens bolag i fokus kan du här läsa betraktelser av finansvärlden, konflikterna och personerna bakom makten.

@carolinaneurath på Twitter

Carolina Neurath

I slutet av maj kom Finansinspektionen med sin första bolånerapport där fokus blev på att bolån gav bankerna en avkastning på 22 procent på eget kapital. FI satte det i relation till att övrig verksamhet gav en avkastning på 10 till 13 procent. Det blev själva huvudnyheten – som FI skyltade med redan i pressmeddelandet. Rapporten fick stor uppmärksamhet. Det var först i efterhand som kritiken växte sig större mot själva uträkningen och inte minst jämförelsen.

Den tidigare FI-anställde Masih Yazdi, i dag bankanalytiker på Credit Suisse, kritiserade FI för att ha gjort grova missar. Bland annat hävdade han att FI gjort direkta felaktigheter i lönsamhetsuträkningen, genom att inte räkna på bankernas eget kapital, utan i stället använda det betydligt lägre kärnkapitalet, som ger en mer lönsam bild. Men det användes bara när de räknade på bolån, och inte på övrig verksamhet.

Inspektionen ville då inte bemöta kritiken mot uträkningarna. Däremot verkar man ha insett sitt misstag. I dagens rapport pratas det inte om något lönsamhetsmått alls. Ingen ”avkastning på eget kapital”, som blev så fel sist. Nu nämns bara det mer tillförlitliga måttet ”nettomarginalen” – som uppges vara den högsta på tio år.

”Ökningen i det andra kvartalet beror på att bankernas kostnader för att låna pengar har minskat mer än vad utlåningsräntan har gjort”, skriver FI i rapporten.

Att FI skrotat det kritiserade lönsamhetsmåttet kan inte ses som annat än att man i det tysta tagit åt sig av kritiken. Det gör dagens rapport mer trovärdig – även om förra rapportens missar oroar. Visserligen, även myndigheter kan slarva. Det har vi inte minst sett på senare tid.

Carolina Neurath

Det var svårt att missa när amerikanen Keith McLoughlin tillträdde som vd för vitvarujätten Electrolux. Krisrubrikerna avlöste varandra redan innan han hade hunnit sätta sig i vd-stolen. Det handlade om en ersättning som totalt  skulle kunna ge 74,5 miljoner kronor i lön, bonus och pensionsavsättningar – 2011 års rekordersättning på börsen var ett faktum. Kritiken mot löneavtalet blev massiv från många håll.

Electrolux ordförande Marcus Wallenberg lät förstå att det här var vad det kostade att rekrytera ett högdjur från andra sidan Atlanten. Medan den tidigare vice ordföranden, Peggy Bruzelius, var tydlig i att man naturligtvis inte kan begära att McLoughlin ”ska flytta till mörka kalla Sverige och flytta på fru och barn och därtill gå ner i lön.”

Ett av problemen med att rekrytera personer i ”normal vd-tillsättningsålder” till bolag i ett annat land, är att det ofta handlar om människor som har en familj att ta hänsyn till. För Keith McLoughlin – som kommer från Augusta i den amerikanska delstaten Georgia – gick det ändå bra. Jätteersättningen räckte väl för att få med sig fru och barn på tåget. Men tydligen var det bara en tillfällighet. Enligt uppgift har familjen nu nämligen flyttat tillbaka till USA. Och det väcker också tankar inom bolaget att han själv skulle vara på väg bort vd-posten.

Erik Zsiga, presschef på Electrolux, bekräftar att Keith McLoughlins familj ”av privata skäl” har flyttat tillbaka till USA.

– Keith bor som sagt fortfarande i Stockholm, skriver han i ett mejl.

I dag skriver DI att Vattenfalls vd Øystein Løseth väntas lämna sitt jobb. Hans familj bor kvar i Norge och han pendlar dit varje torsdagskväll. Om Keith McLoughlin pendlar vill man inte uppge på Electrolux.

– Hur ofta Keith och hans familj träffas i Sverige och USA är hans privatsak och ingenting som jag vill kommentera, skriver Erik Zsiga – som också dementerar uppgifter om att Keith McLoughlin har några tankar på att lämna bolaget.

Carolina Neurath

Bästa Peggy Bruzelius – och ni andra som är trötta på ”kvinnotjatet” – här kommer en till text på ämnet. Orsaken är helt enkelt att skaran i näringslivet som ropar på kvotering av kvinnor till börsbolagsstyrelser växer.

Tidigare i vår kom den forne Volvochefen Pehr G Gyllenhammar, nestorn i Sveriges näringsliv, ut som kvoteringsförespråkare. Även bankchefen Rikard Josefson, vd för Länsförsäkringar Bank, anser att ”politiker måste gripa in”. Han erkände nyligen i SvD Näringsliv att det som man är lättare att rekrytera andra män.

– Jag är inte tillräckligt bra på att hitta duktiga talanger som inte ser ut som jag själv. Det är för få som erkänner att det känns lättare att anställa andra män, men det måste man medge. Då kan man göra något åt det, sa han.

Nu sällar sig ytterligare en bankchef till kvoteringsförespråkarna. När Martin Tivéus, vd för Avanza Bank, får den ganska klassiska frågan inleder han med en lång utläggning om varför det inte är bra med kvotering.

– Jag har generellt alltid varit emot kvotering, helt enkelt för att jag tror att känslan av att både bli inkvoterad och utkvoterad inte är bra, man känner att man är kvoterad. Och därmed är man inte där helt på egna meriter. Den känslan är inte bra, säger han men slår fast att statistiken talar sitt tydliga språk.

I dag finns 353 kvinnliga styrelseledamöter, att jämföra med 1 129 män. Därmed utgör kvinnorna endast 23,8 procent av börsbolagens styrelser. Det är en minskning jämfört med tidigare år, om än marginell.

– Vi har för lite kvinnor i styrelser och ledningar. Jag tycker vi borde införa en tillfällig kvotering i förslagsvis tio år, säger Martin Tivéus.

– Om tio år kommer i sådana fall ingen kunna säga att vi inte hittar tillräckligt många kvalificerade kvinnor. För då kommer du plötsligt kunna hitta massor av kvinnor som har upp till tio års erfarenhet av att sitta i börsbolagsstyrelser. Efter en tioårsperiod kan vi släppa det där, för sen tror inte jag att vi har något problem.

(Det må så vara att en sökning i arkiven visar att mamman, styrelseproffset Meg Tivéus, långt tidigare har yttrat den åsikten)

Nu verkar även den politiska viljan dra åt samma håll. I våras meddelade Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven att han vill lagstifta om kvotering. Det bara månader efter att Moderaterna öppnat för kvotering, eller mer ordagrant var ”beredda att se över regelverket för att piska på en förändring.”

Även om majoriteten av näringslivet, precis som Peggy Bruzelius, tycker det är struntprat – är det ingen tvekan om att tongångarna mot ett ojämställt näringsliv är högre i dag. När båda de politiska lägren dessutom, mer eller mindre, lutar åt samma håll är det heller inte längre en tappa-väljare-risk.

Intervjun i sin helhet med Avanzas vd kan läsas i söndagstidningen – då med större fokus på den på senare år sjunkande aktiehandel som de mindre bankerna brottas med.

Carolina Neurath

I går blev det klart att dagens fem statliga AP-fonder bör slås ihop till tre – alternativt en enda. Utredaren kritiserar fonderna för att präglas av ett föråldrat synsätt på kapitalförvaltning och styrning.

En del av dessa fonders sparkapital placeras i amerikanska storbolag, såsom börsfloppen Facebook och skandalbanken JP Morgan. Bolag som, av olika orsaker, gjort sina aktieägare besvikna på senare tid. Nu visar det sig att en av AP-fonderna slåss mot storbanken för ”spararnas intresse”, som det så fint heter.

Det var i maj, tidigare i år, som amerikanska investmentbanken JP Morgan meddelade att man spelat bort gigantiska summor på trading – orsakade av bankens handlare Bruno Iksil, med smeknamnet ”the London whale”. Det hade föregåtts av månader av rykten om att något inte stod rätt till på storbankens Londonkontor. Nu stäms banken av en grupp på sex storägare – däribland svenska Sjunde AP-fonden.

Richard Gröttheim, vd för sjunde AP-fonden, säger att fonden har som mål att leverera bra avkastning till spararen, och att det i uppdraget ingår att ”tillvarata spararnas intresse”. Stämningen, menar han, är en del i fondens ägarstyrningspolicy.

– Där ingår att man kan stämma ett bolag som man är aktieägare i, och som enligt vår juridiska expertis i USA gjort olagliga saker och påverkat aktiekursen så att spararna har missgynnats.

Hur mycket har ni förlorat på JP Morgans skandal?

– Våra jurister säger att vi har förlorat 80 miljoner kronor på grund av den kursrörelse som har blivit. Vi kommer inte få så mycket tillbaka i en uppgörelse, men vi anser att det här har missgynnat våra sparare, så vi vill vara med bland de här sex fonderna.

Han förklarar att det finns två sätt att agera. Antingen att vara med i en grupptalan, med alla aktieägare, eller gå ihop en mindre grupp ägare som lämnar in stämningsansökan först.

– Vi kommer få ett bättre resultat om vi är med i den här stämningsgruppen, än om vi är med i en gemensam grupptalan. Det är bättre ekonomiska villkor. Det som hände i går kväll, svensk tid, var att det var en hearing i New York, där domaren valde mellan vår grupp kontra en annan ägargrupp. Det blir konkurrens om att vara den som leder talan. Han valde oss. Så nu kommer vår talan föras vidare. Det första steget var alltså att vi sex fonder blev utsedda.

Hur mycket äger ni i JP Morgan?

– Det är någon halv procent av vår portfölj.

Carolina Neurath

I dag gör svenska industrieliten uppror i vår rosa konkurrent. Porträtterade i något som ser ut som en reklamaffisch för en amerikansk biofilm där fyra silverryggar tillsammans ska rädda världen.

De kräver att Riksbanken sänker räntan. Det hymlas inte direkt om att det är av egoistiska skäl. Deras egna bolag, exportföretag som LKAB, SCA, Holmen och Sandvik, mår inte lika bra av en svensk stark krona. Det pressar deras lönsamhet – och för att få lite förståelse från ”vanligt folk” hotas också med neddragningar om inte lönsamheten nu kan hållas uppe. Sverker Martin-Löf, ordförande i Industrivärden – storägare i bland annat Sandvik, SSAB och SCA – är tydlig:

– Alla de stora svenska exportföretagen tappar i konkurrenskraft och det kommer självklart att leda till både marginalpress och neddragningar, säger han till DI.

Eller annorlunda uttryckt: Fortsätter marginalpressen kommer SCA:s ledning inte längre lika lätt kunna hålla på med lekstugeverksamheter som att strö 80 miljoner kronor på jaktanläggningar för sina och kompisarnas direktörer. Och bjuda in kungligheter.

För svensk industri är det för stunden olönsammare att exportera, med en stark svensk krona. Och industripamparna är övertygade om att sänka räntan är den enda rätta vägen att gå.

Kanske har de rätt, men det finns en del alarmerande problem som kan vara värda att nämna innan man gråter ut i tidningen, för sitt eget bästa. Vi på SvD Näringsliv har på senare tid rapporterat mycket om den svenska höga skuldsättningen. Sverige är det tredje mest skuldsatta landet i Europa, sett till privata skulder – som ligger på nära 2200 miljarder kronor. På sex år har de svenska hushållens skulder i förhållande till inkomster ökat med hela 26 procent. Många menar att det beror på att det för stunden är ”för billigt att låna”. Det finns ingen som kan kalla skuldsättnigen och de senaste årens bostadsrally för sunt.

För- och nackdelar kan diskuteras, men en sänkt ränta talar sannolikt för en fortsatt ökad skuldsättning bland svenska hushåll – till mäklarkårens och bankernas vinning.

Carolina Neurath

Det börsnoterade bolaget Lindab kan nu vara nära att styckas. De största ägarna, Hagströmers bolag Creades och investmentbolaget Ratos, har varit oeniga om bolagets framtid. I dag meddelade Ratos att man säljer sin post. Det öppnar upp för att styckningen kan bli verklighet.

Redan i början av sommaren florerade rykten om att det händer saker i börsnoterade Lindab, bland annat hördes pånyttfödda samtal om att en styckning av bolaget är på gång. Sven Hagströmers nybildade investmentbolag Creades har gjort ett snabbt intåg i byggunderleverantören Lindab. Enligt uppgift är Creades plan klar: stycka bolaget – något som heller inte direkt förnekas av bolagets vd. Den – fram till nu – näststörsta ägaren Ratos, som i våras kördes om av Creades i ägarlistan, ska däremot ha satt sig på tvären.

När jag pratade med Susanna Campbell, vd för Ratos, senast bekräftade hon bolagets motvilja till en styckning. Hon sa att ”det är klart att det här med att dela bolaget är något vi också har kollat på”, men att Ratos analys landade i att det inte var aktuellt.

– På så sätt kan man säga att vi indirekt tagit ställning, att vi inte såg någon logik i det, sa hon.

Samtidigt har Creades vd Stefan Charette varit öppen med sitt missnöje över hur aktiemarknaden värderar bolaget. Och han har redan nämnt att möjligheten att dela upp Lindabs affärsområden i separata bolag är intressant. Han anser att Lindabs ”starka marknadspositioner” inom alla sina tre affärsområden inte syns i värderingen av bolaget.

– Det kan finnas utrymme för strukturaffärer då de olika affärsområdena är framgångsrika företag var för sig, sa han till Dagens Industri redan i mars.

Creades grepp om Lindab har ökat på senare tid. Bolaget har sedan i slutet av förra året gjort massiva aktieköp i Lindab och Stefan Charette, som sitter i valberedningen, har dessutom valt in sig själv i styrelsen. När nu styck-motståndaren Ratos kliver ur ägarlistan helt öppnar det på nytt upp för nya spekulationer om att stycka bolaget.

Dessutom verkar nya ägaren Systemair, som köpte aktieposten i Lindab till ett värde av närmare 400 miljoner kronor, inte främmande för idén. Systemairs vd Gerald Engström är tydlig med att det främst är ventilationsdelen som lockade till köpet av aktieposten i Lindab. Men en stor del av Lindab består av helt andra verksamheter, som mer byggrelaterade stålprodukter.

Det är tydligt att aktiemarknaden direkt fick förhoppningar om en styckning. Aktien är en av dagens vinnare hittills med ett rus på i nuläget närmare 12 procent.

Carolina Neurath

Jag har nyligen intervjuat finansminister Anders Borg om det nu så aktuella ränteavdraget. Svaret är, föga förvånande, att det ska var kvar. I gårdagens tidning berättade moderaten Catharina Hagen att hon länge varit för att minska ränteavdraget – utan gehör i partiet. Och Borgs svar i sin helhet, och vad andra partier svarar, kommer kunna läsas i SvD Näringsliv nästa vecka. Men varför det är bra att ha kvar, var en fråga jag kunde ställa ett par gånger till Anders Borg, utan något riktigt tydligt svar – mer än att det ”är en del av skattesystemet”.

På min följdfråga, varför staten vill gynna lånande och beskatta sparande, och om det verkligen är sunt blev svaret återigen:

– Det är en del av det svenska skattesystemet och det pågår inga diskussioner att ändra det.

Men är det sunt att Sverige har blivit ett lånesamhälle?

– Det är en del av den balans vi har mellan kapitalinkomstbeskattning och lån, och det pågår ingen diskussion på finansdepartementet om att förändra ränteavdragen, och det kommer det inte göra under tiden framöver.

Är du bekymrad över svenskarnas höga skuldsättning?

– Ja, och därför vill vi höja bankernas kapitaltäckning och vi gör det mer än i andra länder för att det är det effektivaste sättet.

Är du rädd för att vi har en bolånebubbla?

– FI och Riksbanken har prövat frågan och kommit fram till att vi inte har det, utan att det är fundamentala faktorer som spelar in. Men det är klart priserna har stigit under lång tid så vi måste vara försiktiga.

Det spelar alltså ingen roll att EU-kommissionen har kritiserat den svenska ekonomins största problem: den privata skuldsättningen och föreslagit amorteringskrav och minskat ränteavdrag. Eller att utländska investerare räds svenska banker för den stora exponeringen mot en högt belånad bostadsmarknad. Eller att Sverige är sämst i hela EU på att äga sina bostäder skuldfritt.

Nej, FI och Riksbanken har ju ändå kommit fram till att det är lugnt.

Carolina Neurath

Uppmärksamheten kring Teliasoneras oetiska verksamheter i tillväxtländer kommer inte att avta. Det är heller inget som uppkommit på senare tid. Redan 2009 rapporterade SvD Näringsliv om hur flera av Teliasoneras hemmamarknader präglas av korruption och förtryck.

Det har på senare år följts av ökad krisrapportering. Vi var nog många som mådde lite illa av Uppdrag gransknings inslag om hur säkerhetstjänsterna i Azerbajdzjan, Vitryssland och Uzbekistan, genom samarbete med Teliasonera, avlyssnade och grep oppositionella.

Därefter tog bolaget, i ett pressmeddelande, ”avstånd från alla kränkningar av mänskliga rättigheter”. Det tydliga avståndet verkar ha minskat. I dag heter det i stället att man ”generellt är emot att mänskliga rättigheter kränks” – efter nyheten om att Telia Sonera-ägda Tcell i Tadzjikistan blockerar nyhetsportaler på uppdrag av regimen.

Det finns ägare som börjar få nog och förespråkar en uppdelning av Teliasonera i två separata bolag: ett nordiskt bolag, fortfarande kontrollerat av staten, och ett tillväxtbolag som kan fortsätta växa i de ”politiskt känsliga länderna”, som en ägare uttrycker det.

I dag har Teliasonera å ena sidan nordiska stater som storägare, och å andra sidan kontroversiella verksamheter i kontroversiella länder. Det är en ekvation som inte riktigt går ihop.

– Telia måste delas upp, jag begriper inte varför det inte sker, säger en av storägarna.

Vd Lars Nyberg ska dock inte ha varit överförtjust i idén, som han har fått höra för en tid sedan.  I stället ska han ha sagt, till ett par ägare, att det skulle bli svårt att rekrytera personal till det mogna nordiska bolaget.

– Det ena är ett kraftfullt tillväxtbolag, och det är alltid spännande. Det andra är en mycket mogen pjäs, med stort politiskt inflytande på affären. Då är det svårare att locka folk, säger ägaren, som själv ser det hela ur ett förvaltarperspektiv och tror att värdet skulle bli större om bolaget styckades i två delar.

Den ”mognare delen” av Teliasonera i Norden är marknadsledande, lönsam och högutdelande. Den skulle få en bättre värdering för att den skulle bli ”obligationslikt” stabil, menar ägaren, och den andra delen med sina stabila kassaflöden skulle få en tillväxtvärdering. Helheten skulle bli avsevärt mycket mer värd.

Svenska staten, som äger 37 procent av bolaget, känner inte till förslaget, enligt finansmarknadsminister Peter Norman. När jag frågade honom, senast jag träffade ministern, sa han att:

– Det är en fråga för styrelsen, och det tror jag inte vi kommer lägga oss i.

Tror du på den idén?

– Jag kan inte värdera det, jag får titta det om förslaget kommer.

En uppdelning av bolaget kanske skulle vara till fördel rent värderingsmässigt för aktieägare, och skulle rädda staten ur framtida oförsvarbara situationer. Men det lär inte direkt öka chanserna för att Teliasonera (eller vad tillväxtbolaget nu skulle heta) förbättrar sina verksamheter i diktaturerna. Snarare tvärtom.

Carolina Neurath

Dagens text om Riksbanken och FI:s olika syn på bolånemarginaler genererade reaktioner. Mestadels positiva, men en läsare anser i ett mejl att jag är en megafon till bankerna. Det är faktiskt bra. Eftersom mejlen där jag fått höra motsatsen, att jag är för kritisk och hård mot banker, är desto fler. Det är alltid bra att det finns olika uppfattningar, ingen journalist vill upplevas driva en och samma linje. Och radar man upp analyser, krönikor och granskningsprojekt – är nog snäppet fler av mina texter kritiska till banker och bankmän än tvärtom.

Däremot är det vår skyldighet att visa båda sidor av pågående debatter. FI:s rapport fick en enorm uppmärksamhet i alla medier. Som sagt, bolån engagerar och rapporten är intressant läsning. Att det sedan kommer allvarlig kritik mot uträkningen förtjänar också ett utrymme. Och att FI inte vill ta debatten är lite märkligt.

Att bankerna klagar är ju inte så konstigt, men när det går att skönja ur Riksbankens stabilitetsrapport att man inte är på samma linje som FI är det desto mer intressant. Även om Riksbanken så klart aldrig skulle yttra kritik mot FI rätt ut står det i den senaste stabilitetsrapporten att Riksbanken inte anser att det går att göra en uppskattning av bankernas lönsamhet ”genom att endast ta en enskild produkt i beaktande”, som bolån. Alltså det som Finansinspektionen ägnar hela kvartalsvisa rapporter åt.

På en annan sida i samma rapport framgår att Riksbankens ansvar att främja finansiell stabilitet delas med Finansinspektionen, Finansdepartementet och Riksgälden. ”Både inom ramen för det förebyggande arbetet och vid en eventuell krishantering är samspelet mellan myndigheterna viktigt”, skriver Riksbanken. Hur bra det samspelet, myndigheterna emellan, fungerar kan ju ifrågasättas.