Annons
X
Annons
X

Neuraths börsblogg

Carolina Neurath

Carolina Neurath

Fredag. 18.00. Jag gjorde en intervju efter seminariet till morgondagens tidning, där Annika Falkengren med anledning av Libor-skandalen, säger att ”Vi banker behöver självsaneras” och att den stora ränteskandalen i London påverkar förtroendet för hela banksystemet.

Jag tycker också det var intressant att det blev så tydligt att det fanns en spricka inom SEB i synen på den ekonomiska politiken i EU. På en publikfråga om Annika Falkengren tror att länder kommer att lämna eurosamarbetet, var hon ju tydlig:
– Jag tror det är osannolikt att länder lämnar euron. Jag tror man gör allt man kan för att hålla ihop det.

SEB:s seniorekonom Klas Eklund var mer skeptisk, och försökte snarare säga att det, tvärtom, är rimligt att länder kommer att lämna. Att de två SEB-topparna inte är helt eniga, medgav Annika Falkengren i intervjun efteråt.

Något som inte fick utrymme i morgondagens text var Annika Falkengrens syn på fusioner. På frågan vad hon tror om sammanslagningar i banksektorn, svarar hon:

– I Europaperspektiv svar ja, det är många banker som inte kommer klara sig om de inte får gå ihop med någon annan. Ser vi på det nordiska och svenska perspektivet är jag mer tveksam. Det går ganska bra för alla, och många har en del att jobba sig igenom. Man måste fråga sig om det blir så mycket bättre för kunderna, sa hon. Inte helt främmande, är ändå min tolkning.
Nu, ska alla bank- och finansmänniskor, inklusive några enstaka enkla ekonomijournalister, till Deutsche Banks årliga fest i trädgården på Märta Måås Fjetterströms galleri på Agardhsgatan här i Båstad.

 

Fredag. 11.00
SEB:s vd Annika Falkengren och seniorekonom Klas Eklund håller nu seminarium här på Hotel Skansen i Båstad, om läget i världen och finanssektorn. Klas Eklund, som verkar vara moderator, frågar ut Falkengren:

När vi var här för ett år sedan, var du orolig för konjunkturen, du pratade om mörka moln och nu regnar det, blev det sämre än du trott?

– Ja, vi var förberedda på att det såg mörkt ut, men det blev värre än vi trodde. Vi trodde att det skulle vara mer efterfrågan än det varit, säger hon och är inte lika positiv som många andra till framtiden:

– Jag tror det här tar flera år, det är som vädret här i Båstad det kommer solglimtar med sedan kommer regnet tillbaka. Jag har svårt att se det som många säger att det är köpläge, säger Annika Falkengren i ett för tillfället regnigt Båstad.

– En kund sa till mig, ”förr lånade jag till 14 procent, i dag lånar jag till 3-4 procent. Och jag är mer orolig i dag”. Och det är nog så, att det är inte sunt med så låga räntor.

Falkengren berättar att någon påpekat vad största likheten mellan henne och AO Wallenberg, som grundade banken 1856 och sedan var vd under lång tid, är de låga räntorna under deras vd-perioder.
– Så här låga räntor har vi inte haft på över 100 år.


Vad råder du kunderna som har affärer i Sydeuropa?

– Det finns en hel del goda affärer som kan skapas nu. Det gäller bara att man förbereder sig. Vi säger inte till våra kunder att de inte ska finnas där.

Om läget i Sverige, kunde Riksbanken ha gjort mer?

– Att vara riksbankschef är inget lätt jobb, uppdraget är ju att fokusera på att hålla inflationen. Då är det lätt att vara senfärdig. Jag tycker man var otroligt långsam 2008, den här gången hade man kunnat vara lite snabbare att sänka räntan. Man hade lika gärna kunna ha sänkt tidigare.

Libor-skandalen, där Barclays har riggat grunden för räntor, är ett problem för hela banksektorn, enligt Annika Falkengren.

– Man bli förtvivlad som bankchef att sådana här skandaler kommer upp, jag kan känna mig bekymrad över att jag inte kan visa upp mina produkter. Det jag har är förtroende. Men det här är inte över ännu. Det är en väldigt, väldigt stor sak som skett. Man har satt priset fel, då finns en mängd av kunder som kommer kräva skadestånd för att de fått betala fel ränta.

– I Stockholm har vi Stibor, och Riksbanken har varit tydlig med att den fungerar bra i Sverige. Vi banker har själva tagit initiativ till att göra den här mer transparent.

På en publikfråga om hon tror att något land lämnar euron, blir svaret:

– Jag tror det är osannolikt att länder lämnar euron. Jag tror man gör allt man kan för att hålla ihop det.

Om bloggen


Carolina Neurath är börsreporter på SvD Näringsliv. Med Stockholmsbörsens bolag i fokus kan du här läsa betraktelser av finansvärlden, konflikterna och personerna bakom makten.

@carolinaneurath på Twitter

Carolina Neurath

Torsdag 16.45

Det är kanske ingen nyhet att näringslivstoppar ibland håller varandra om ryggen. Men när det kommer till AB Volvos nytillträdde ordförande Carl-Henric Svanberg är det som att en del närmast blir förnärmade över kritiken han fått i samband med oljekatastrofen i Mexikanska Gulfen.
I intervjun med Christer Gardell, ägare i Volvo, som kommer att kunna läsas i sin helhet i SvD Näringsliv i morgon, hade jag inte utrymme att skriva att han lyfter fram Carl-Henric Svanberg som ”skitbra.” Även med hela BP-katastrofen i ryggsäcken, frågade jag.
– Ja, det där är trams.
Vad är trams?
– Det var väl inte han som orsakade haveriet.
Men kommunikationsmässigt?
– Det är en jättegrej att hantera kommunikationsmässigt, alla letar fel. Kritiken har blivit uppförstorad och rätt orättvis. Carl-Henric är en bra affärsman, hög energinivå, smart och kommer att tillföra Volvo mycket. Jag tror han och vd Olof Persson blir ett jättebra par.

Volvos största ägare Anders Nyrén, som jag träffade i hamnen tidigare i dag, intar en ännu mer defensiv inställning.
– Vi har sett till att han blivit invald i styrelsen och tycker att det är ett väldigt bra val.
Han ser inga problem med Carl-Henric Svanbergs agerande i oljejätten BP, inte ens med någon kommunikationsmiss.
– Jag har inte upplevt att det har förekommit någon kommunikationsmiss.

Upplever du att det har skrivits om det?

– Ja, men jag tycker att det är en felaktig och onyanserad bild av honom, framför allt i Sverige. Jag tycker att vi ska utvärdera när det är klart. Vi vet inte vem som gjort och inte gjort vad i BP. Man måste lära sig fakta innan man bestämmer sig för om det är bu eller bä.

Och om uttrycket ”small people”?

– Jag tycker inte det var fel, och det vet jag att amerikanarna inte heller tycker.

 

Torsdag 14.40

Vid lunchtid, tidigare i dag, träffade jag Industrivärdens vd Anders Nyrén vid hamnen i ett, för stunden, soligt Båstad. Det blir väldigt tydligt varför det är bra att vara här som ekonomijournalist. I går var jag med i ett inslag i radio om tennisveckan som ”näringslivets Almedalen”, och svarade just på den frågan. Det flesta blir helt enkelt lite mer avslappnade och lite mer sanningar kommer fram. Till skillnad från i Stockholm där intervjuer ofta bevakas av presschefer, som helst vill lägga sig i – såväl under som efter intervjun. Att vara frispråkig, som EQT:s Conni Jonsson eller Länsförsäkringars Rikard Josefson, tror jag ändå att de flesta företagsledare tjänar på. Och inte minst är det nyttigt för ett nyanserat debattklimat.


Anders Nyrén anser
inte att mindre banker är riktiga banker, han tycker att debatten om bolån uppstått på grund av Anders Borg. Att läsare upprörs över att Handelsbanken har höga arvoden är för att jag inte rapporterat om höjningen ”nyanserat”. Och framför allt tror han att vi får vänja oss vid att styrelsearvoderingen kommer fortsätta att öka framöver. Text borde finnas ute på svd.se snart, och längre intervju i tidningen i morgon.

 

Torsdag 11.11.
Styrelseproffset Caroline Sundewall, som jag träffade i går, såg skillnad i hur män och kvinnor agerar när de får frågan om att sitta i en styrelse.

– Frågar du en kvinna tänker hon till mer, frågar du en man säger han: Ja, visst vad får jag i betalt?
När jag senare på eftermiddagen träffade Erik Paulsson, som själv sitter i både styrelser och valberedningar, bekräftade han den bilden – utan att få frågan. Fastighetsmagnaten började berätta om hur det var när han valde in två politiker i sina styrelser i år, tidigare näringsminister Maud Olofsson och den förre socialdemokratiske finansministern Pär Nuder.
Den största ägaren sa att jag vill ha en tjej i styrelsen. Jag sa direkt ”heter hon Maud Olofsson? Det tycker jag också.”

Maud Olofsson fick därefter frågan om en styrelseplats i Norrlandsbaserade fastighetsbolaget Diös.
– Hon tackade inte ja på en gång, berättade Paulsson. Utan bad att få fundera och återkom sedan med sitt ja.

Pär Nuders intåg i Paulssonsfären var annorlunda. Får man inget erbjudande om styrelseplats, får man väl ta tag i det själv, lär den tidigare S-toppen ha resonerat.
– Jag sprang på honom på gatan. Så sa han: du, jag har ju slutat i politiken och jag skulle hemskt gärna vara med i någon styrelse.
Det är alltså så det går till.

Nu ska jag träffa nästa sfärprofil, Handelsbanksfärens Anders Nyrén, som på dagens DI Debatt får mothugg av två riksbanksfullmäktige, för sin kritik mot skärpta bankregler.

 

Carolina Neurath

Onsdag 16.45

I eftermiddags gjorde jag en längre intervju med Peabgrundaren och fastighetsnestorn Erik Paulsson. Båstadsonen Erik Paulsson, som gav ett mycket sympatiskt intryck, är den person som närmast kan ses som hjärtat av tennismeckat. Han ligger bakom bygget av arenan och hotellet, Paulssons bolag är största sponsorerna av tävlingarna och hans stora kontor är beläget precis intill tennisplanen. Men när SvD:s fotograf skulle gå ner på stranden och ta några bilder av Erik Paulsson och sedan vända tillbaka upp på området blev det tvärstopp för fastighetsherren. Han var inte välkommen.

Erik Paulsson hade berättat för mig att han är glad att sysselsätta så många ungdomar under tennisveckorna. Nu var det en av dessa ungdomar, en tjej i undre tonåren, som löd sin stränga order om att inte släppa in någon utan passeringskort (det är verkligen stenhårt här att man har med sitt kort).

Erik Paulsson la vänligt en hand på hennes axel, och skulle försiktigt berätta vem han var. Men tjejen var en hård vakt, enligt fotografen. Ingen utan passeringskort skulle komma in på området. Paulsson försökte ändå vänligt tränga sig förbi. En yngre kille i närheten hetsade upp sig över Paulssons agerande, och sa något om ”ingen respekt”. Det blev alltså lite dramatik, innan Erik Paulsson till sist släpptes in på sin arena.

I morgondagens SvD Näringsliv kan intervjun med Erik Paulsson läsas, bland annat om muthärvan – där han friats men åklagaren har överklagat – och hur det gick till när Pär Nuder hamnade i Fabeges styrelse.

 

Onsdag. 10.45

I morse anordnade vår rosa konkurrent en börspanel med entreprenören Erik Paulsson, DI:s Henrik Mitelman och styrelseproffset Caroline Sundewall. Min plan var att direktrapportera från seminariet, men den sprack på grund av att internetuppkopplingen inte fungerade.

Caroline Sundewall hade flera oneliners och bjöd på befriande kritik. Text finns nu ute på svd.se om att vi ska glömma alla pensionslöften, om psykopater i börsbolagen och kritik mot Annie Lööf.

Inledningsvis intog Henrik Mitelman, tidigare börsanalytiker, en pessimistisk inställning till makroekonomin. Erik Paulsson var mer positiv och pratade om ljusglimtar på makroplanet.
– Förr i tiden kunde man läsa i Bibeln att det kommer en kris var sjunde år, men nu har vi en finanskris var tredje år istället. Om ett par år är det bra igen, men det kan gå fortare, sa han.

Men när det kom till börsen var de båda rörande överens om att nedgången på börsen är en överreaktion. Även om Henrik Mitelman också erkände att ”vi optimister har haft en del problem genom åren”. Christer Gardell, som jag pratade med i går var också, sin vana trogen, positiv till börsen. Det verkar alltså som att börsoptimismen frodas. Och det, om något, brukar vara en varningsklocka.

Det är populärt att klaga på vädret här i Båstad, jag tycker inte det är så mycket att klaga på.

 

Tisdag. 17.15

Jag kom sent på tisdag eftermiddagen till ett molnigt Båstad, som håller på att överbefolkas av tennisentusiaster, finanspampar och stökiga tonåringar.

Jag anlände lite tidigare än vad som var planerat från början och bokade in en intervju med Christer Gardell här på Hotel Skansen. Han hade som vanligt en del kommentarer att bjuda på, och fler kommer i tidningen i veckan. När AB Volvo i förra veckan sålde sitt dotterbolag Volvo Aero, försökte min kollega få tag på Gardell för en kommentar. Just då var han omöjlig att nå.

Nu däremot berättar han om affären, om än lite motvilligt – och säger att han inte ”hoppar jämfota över priset” och att AB Volvo hade kunnat få bättre pris för några år sedan.

Tennisveckan i Båstad har, som många redan tidigare påpekade, flera likheter med politikerveckan Almedalen. Jag skrev förra året om hur makthavarna verkade agera mer avslappnat på plats i Almedalen. Till exempel höll Anders Borg sitt välbesökta tal i sandaler med kardborrband. Finansmannen Christer Gardell tar dock avslappnande-sko-trenden steget längre.

Carolina Neurath

Det var den 26 januari tidigare i år, som nyheten att Susanna Campbell tar över vd-skapet i riskkapitalbolaget Ratos släpptes. Hon efterträdde en av Sveriges mest hyllade ledare, Arne Karlsson. Aktiemarknaden straffade bolaget omedelbart, samma dag, med ett fall på flera procent. Men det räckte tydligen inte. Investerarkollektivet har fortsatt att visa sitt missnöje.

Sedan offentliggörandet har Ratos aktie backat med nära 27 procent fram till halvårsskiftet. Det kan jämföras med börsens OMX30 som under samma period bara tappat 2,5 procent. Ratos har gått från ett börsvärde på 28,7 miljarder till att vara värt 21,7 miljarder. Ett dyrt vd-byte med andra ord.

Susanna Campbell, som hade varit tio år på Ratos innan hon satte sig i vd-stolen, beskrivs av många som en självklar efterträdare. Sedan hon tillträdde har hon inte gjort några stora förändringar, och hon har kontinuerlig kontakt med Arne Karlsson, som har blivit ordförande i bolaget. Men Arne Karlsson har inte blivit en överrock som lägger sig i, berättar hon.

– Han är duktig på att hålla sig till spelets regler. Jag själv ringer honom ofta, och det är en förmån att ha honom. Det är mycket kunskap jag kan ta del av, säger Susanna Campbell.

Men det kraftiga aktiefallet verkar ändå bekymra den nya vd:n.

– Jag kan bara spekulera i varför aktiekursen går ner, säger hon och nämner oron som just nu präglar omvärlden. Samtidigt går det inte att blunda för att bolaget har fallit betydligt mer än börsens index.

– Visst jag kan tycka att det är lite förvånande också. För jag tycker det tuffar på. Jag säger det internt också att vi får bara visa att verksamheten rullar på, så hoppas jag att det också visar sig i aktiekursen, säger hon.

Jag kan tycka att det kraftiga aktiefallet visar på viss överreaktion hos aktiemarknaden. Är det rimligt att straffa aktien med ett nära 30-procentigt fall, för att en vd lämnar? Tar över gör en person som har haft höga positioner och funnits i bolaget i ett decennium.

Men det är inte första gången aktiemarknaden räds en ny vd. På måndag kan du läsa om flera vd-byten i SvD Näringsliv, och vilken påverkan det fått på aktiekursen de senaste åren.

Carolina Neurath

En av morgonens stora nyheter från Almedalen är att näringsminister Annie Lööf nu ”ryter till” mot börsbolagen. Egentligen en icke-nyhet. Att ”påverka genom samtal och dialog”, och ”inte hota med kvotering” är väl snarare ett standardsvar från politikerhåll. Jag tror inte att börsdirektörerna svettas av rädsla efter Lööfs uttalande.

Centern ligger just nu under riksdagsspärren, det vill säga vore det val i dag skulle de åka ut ur riksdagen. Då tas ett säkert kort fram: kritisera börsbolagens könsfördelning i styrelserna. Det är politiskt korrekt och går alltid hem hos storstadsväljarna. Samtidigt har hon ryggen fri när hon tar fram brasklappen och inte förespråkar lagstiftning.

Det mest intressanta är ändå Annie Lööfs svängning i frågan. Så sent som i mars verkade hon lyrisk över ”Styrelsekrafts fina resultat om fler kvinnor i styrelser”. I dag är det plötsligt: ”helt oacceptabelt att se så låg grad av kvinnor i bolagsstyrelser”. Så mycket har väl inte hänt på drygt fyra månader?

Så här lät det då:

Carolina Neurath

Jag borde kanske inte säga vad var det jag sa, men – jag tycker det är anmärkningsvärt att historiska tradingskandaler inte verkar ge bankhöjdarna några lärdomar.

När JP Morgans vd Jamie Dimon i maj meddelade att banken förlorat 2 miljarder dollar (motsvarande 14 miljarder kronor) på sin trading, uppgav han även att förlusterna skulle kunna växa med ytterligare 1 miljard dollar. I förra veckan uppgav personer med insyn att JP Morgans tradingförluster i stället kan uppgå till 9 miljarder dollar. Mer exakta siffror väntas vid bolagets kvartalsrapport den 13 juli, men uppgifterna ger en bra vägledning. Och det är allt annat än förvånade.

Det hade snarare varit en stor bedrift om förlusterna faktiskt hade stannat på omkring 3 miljarder dollar. Som jag skrev i slutet av det här inlägget, när skandalen uppdagades, så hade vi inte sett slutet på historien då. Det är, som sagt, väldigt svårt att prognostisera var det kommer att sluta när förlusterna väl börjat skena i en portfölj med komplexa finansiella instrument. Det är en naturlig del av det riskfyllda spelet. Historisk har prognoserna varit för optimistiska. Det handlar om komplexa instrument, ofta svåra att prissätta eftersom det inte sker någon stor och regelbunden handel i dem.

Det som hänt är att i takt med att JP Morgan avslöjat sina positioner har farhågorna om än större förluster ökat. Ju mer desperation som blottas, desto tuffare kan köparna vara. Eller som dåvarande HQ:s ordförande Mats Qviberg uttryckte det när banken var i liknande situation: ”alla konkurrenter har känt till HQ:s positioner och då blir det en form av svälta räv”.

Det borde kanske ha ingått i Jamie Dimons prognos. Det behövs inte stora förkunskaper om tradingförluster för att förstå hur svårhanterligt det är – och ännu mer hur omöjligt det är att vägleda. Hade Dimon velat behålla lite trovärdighet hade han kunnat flagga för 3 miljarder dollar i förlust minst – och med en stor röd brasklapp att det kan bli betydligt mer än så. Det är väl det minsta man kan begära av den anglosaxiska bankvärldens bäst betalda vd.

Carolina Neurath

Nyligen besökte en kollega, med sin sambo, banken för att amortera på sitt bostadslån. Men bemötandet blev inte särskilt uppmuntrande. Amortera var ingen bra idé, enligt bankmannen. I stället gjorde han allt för att paret skulle spara pengarna i banken.

Även om det här bara är ett exempel från verkligheten, är det nog så alarmerande. Det svenska skuldberget växer, och inga metoder för att stoppa utvecklingen verkar bita.

De senaste siffrorna från Statistiska centralbyrån, som kom i fredags, visar att utlåningen för bostadsändamål uppgick sammanlagt till 2.159 miljarder kronor i slutet av april. Det motsvarar en ökning med 4,9 miljarder jämfört med samma månad föregående år. Och det är ingen tillfällig trend. Under det senaste decenniet har privatpersoners skulder ökat mer än Sveriges BNP i stort sett varje år.

På pappret har Sverige ”välskötta finanser” i jämförelse med många skuldsatta sydeuropeiska länder. Men sett till privatpersoners skuldbörda i förhållande till BNP, borde vi inte vara riktigt lika stolta.

Stefan Ingves, chef över Riksbanken, som i dag kom ut som den myndighet med högst förtroende hos svenska folket, vill få till en ”mjuk inbromsning av kredittillväxt och fastighetspriser”. Det har han påtalat flera gånger, bland annat i ett anförande om bankerna i fjol där han radade upp vad som gjorts för åtgärder.

Där nämns ”har höjt reporäntan” ett antal gånger. Och att Bankföreningen har gett ”rekommendationer” om krav på amortering vid nya bolån. Om det efterföljs vet ingen, men min kollegas bankmöte kan ge en viss indikation om hur inställningen till amorteringen tycks vara hos en del bankmän.

Ingves resonemang landar i att riskvikterna (som jag skrivit om mycket på senare tid) borde höjas. De låga riskvikterna har bidragit till kreditexpansionen i bolånesektorn, eftersom utlåning till bostäder är billigare för banken i förhållande till annan utlåning.

Men verktyget höjda riskvikter, som Riskbanken det senaste året hoppats på skulle komma nu, uteblev förra veckan. Nu är frågan plötsligt om Finansinspektionen över huvud taget har befogenheter att kräva höjda riskvikter av de svenska bankerna. Hittills verkar inga verktyg fungera, för att dämpa den svenska lånefesten. Det borde oroa svenska myndigheter – med eller utan högt förtroende.