Annons
X
Annons
X

Neuraths börsblogg

Carolina Neurath

Carolina Neurath

Det var ett par namn som hanterades innan Carnegie hittade sin nya vd, Thomas Eriksson. Intresset har, enligt flera olika uppgiftslämnare, sonderats hos en hel del.

Förutom Nicklas Storåkers, som ska ha övervägt beslutet men tackat nej, stod även Christoffer Folkebo, vd för försäkringsfömedlaren Max Matthiesen, som har samma ägare som Carnegie, högt på listan. Många var övertygade om att det var han som skulle ta över. Christoffer Folkebo vill inte kommentera uppgifterna. Men enligt källor ska han inte ha varit intresserad av jobbet – även om många spekulerar i att uppdraget till slut kommer att landa på honom ändå (ska utveckla i ett inlägg framöver).

Även Per Axman, med erfarenhet från private banking och fonder på HQ, är ett namn som ska ha varit uppe på bordet inför jobbet. ”Han kan private banking, kan sparandebiten, kan Carnegie och gamla HQ”, säger en person med insyn. Per Axman, som precis som ägaren Harald Mix kommer från Dalarna, skrattar och ger ett ”inga kommentarer”.

Andra som ska ha funnits med på namnlistan är Johan Mörner, som tidigare har ansvarat för Carnegies svenska private banking-verksamhet, och Martin Gärtner, chef på private banking på SEB.

En av personerna ska ha gått långt i processen, men hoppat av sent. Harald Mix, vd för riskkapitaljätten Altor, som äger Carnegie, dementerar dock uppgifterna som kommer från flera olika håll.

– Thomas var vårt självklara förstahandsval och den enda kandidat som fick ett erbjudande, skriver han i ett mejl.

Thomas Eriksson själv blev genuint glad över erbjudandet. När en kollega på Swedbank frågade varför han slutade, ska han ha svarat att han att det här är sådant erbjudande som han aldrig trodde skulle komma igen om han tackade nej nu.

Om bloggen


Carolina Neurath är börsreporter på SvD Näringsliv. Med Stockholmsbörsens bolag i fokus kan du här läsa betraktelser av finansvärlden, konflikterna och personerna bakom makten.

@carolinaneurath på Twitter

Carolina Neurath

Många blev förvånade i dag när Finansinspektionen väntades presentera sitt förslag om riskvikter och meddelandet i stället blev: det läggs på is. FI har länge sagt att det ska presenteras före halvårsskiftet.

FI:s förklaring, till att man ena veckan säger ”vi kommer hålla oss inom tidsramen” och veckan därpå säger ”det förskjuts”, är andra regleringar i Europa. De måste ta reda på om de har legal backning i frågan från EU.

Masih Yazdi, bankanalytiker på investmentbanken Credit Suisse, var redan tidigare inne på att FI skulle få dra sig ur det planerade förslaget. Ett europeiskt regelverk, kallat CRD IV, tillåter nämligen inte att enskilda tillsynsmyndigheter ändrar riskvikter som redan har satts.

– Det verkar åtminstone vara FI:s juristers tolkning, säger Masih Yazdi.

Det här kan alltså bli ett stort problem, eftersom svenska myndigheter är väldigt måna om att de svenska bankerna måste sätta av mer kapital för utlåningen till bolån (dvs höja riskvikterna). Bara för att det har varit låga kreditförluster historiskt i Sverige, finns inget som garanterar att det kommer se likadant ut i framtiden.

Men det verkar inte bara ha varit FI:s egna jurister som plötsligt satte stopp för förslaget. När jag ställde frågan till inspektionen om det islagda förslaget har något med protester från bankerna att göra blev det ett ”nej”. Samtal med några inifrån bankerna ger dock en annan bild.

– Det fanns en homogent negativ uppfattning bland de svenska bankerna. Det är alldeles uppenbart att FI har tagit intryck av synpunkterna, och nu vill fortsätta diskutera för att hitta en annan lösning, säger en källa och utvecklar:

– Vi konstaterade att förslagen inte skulle stärka den svenska marknaden.

Personen uppger att det inte främst var detaljer om själva riskvikterna, utan ”andra delar” av regelverket.

– Vi tycker att tolkningen av det europeiska regelverket i den svenska kontexten skulle driva marknaden i en mindre stabil riktning.

En person från en annan bank betonar också att det under processen funnits olika förslag om hur reglerna ska utformas – och framförts kritik mot dessa.

Karin Boman Röding, pressekreterare på FI, vill inte kommentera uppgifterna. Hon uppger att man nu arbetar vidare på att ta fram en metod och ”ser ingen poäng att fortsatt kommentera en process som inte är färdig.”

Carolina Neurath

I den pågående krisbekämpningen i Europa uppkommer ibland ord som börjar florera flitigt, men som få har vidare koll på vad de innebär – egentligen. Bankunion är den senaste idén, som just nu debatteras i Bryssel. Men vad betyder det för Sverige?

Tanken med bankunionen är att banktillsynen ska flyttas från nationell nivå till EU-nivå. Rent konkret innebär det för Sverige att de svenska bankerna kommer ingå i en gemensam bankövervakning. Det blir alltså en europeisk myndighet som utövar tillsyn över gränsöverskridande finansiella institut.

Samtidigt skulle det bli en gemensam insättningsgaranti (oklart hur den ska fungera) och eventuellt även en gemensam fond för rekapitalisering. Under EU:s sommartoppmöte, som börjar i morgon, ska arbetet med bankunionen tas vidare och något beslut om hur den ska fungera fattas.
Statsminister Fredrik Reinfeldt var i morse på en liten medierunda mellan radio och morgonsoffor och ventilerade sina åsikter om den föreslagna bankunionen. Han är kritisk. Reinfeldt klargjorde i P1-Morgon att länder som hittills drabbats hårdast måste lösa sina egna problem innan Sverige och andra länder kan skjuta till ytterligare pengar.

– Vi genomförde mycket av detta under 90-talskrisen, vi har ganska kraftfull och bra banktillsyn i Sverige. Och vi har en fond redan med resurser till en insättningsgaranti, det saknar stora delar av Europa. Då måste jag ställa mig frågan: är det här bara ett sätt att försöka få del av våra resurser eller tillför det ett mervärde till Sverige – som gjort sin hemläxa? Jag väljer att initialt vara väldigt kritisk, sa han.

Lars Calmfors, professor
i internationell ekonomi, tycker att förslaget egentligen är bra men anser att det saknar bäring på det akuta läget. Det skriver han på DN Debatt i dag.

– Nu är det centrala att skala ner stödambitionerna till att hantera statsskuldkrisernas effekter på banksystemet, skriver han.

Mårten Wierup, ansvarig för Public Affairs på Bankföreningen (lobbyorganisation för banker) verkar i ett krönikeinlägg kritisk till maktöverföringen, som blir effekten av att tillsynen av banker flyttas från nationella tillsyndigheter till europeiska.

– Är exempelvis Tyskland redo att släppa tillsynsansvaret för samtliga av sina systemviktiga banker eller kan Spanien tänka sig att en europeisk myndighet (i extremfallet) ansvarar för en omstrukturering av Bankia?, skriver han.

Men han anser ändå att förslaget i grunden är logiskt.

– Finansiell stabilitet är, om inte en global så åtminstone en regional fråga, som därmed kräver regionala lösningar, skriver Mårten Wierup.

Jag håller med om att en mer europeisk integration på bankområdet på sikt är sund. Ingen sektor är så hårt sammanflätad som den finansiella. I Sverige är vi bra på att lyfta fram svenska banker som ”välkapitaliserade” och starka. Men förvärras krisen i andra europeiska banker – som svenska banker har exponering mot – kan det lätt bli jobbigt. Andras problem, kan snabbt bli svenska bankers problem. Då blir det svårt att vara en kritisk politiker i Sverige och säga ”länderna får lösa sina egna problem”. Riktigt så enkelt är det ju tyvärr inte i nuläget.

Carolina Neurath

”De stora börserna i Europa föll på fredagen. Särskilt bankaktier backade sedan kreditvärderingsinstitutet Moody’s sänkt betyget för några av världens största finansinstitutioner”. Det rapporterade TT från London i fredags (information för den som mot all förmodan inte läste nyheterna mitt under midsommar).

Det är förvånande att Moody’s sänkningar får sådan effekt. Investerarna borde snarare ha tagit höjd för ratinginstitutets väntade slaktrunda. Men uppenbarligen inte.

Det var alltså sent på torsdagkvällen, som Moody’s – sin vana trogen efter att New York-börsen stängt – sänkte kreditbetygen för 15 globala banker, varav nio i Europa, fem i USA och en i Kanada. Det kan låta dramatiskt, men var helt enligt schemat.

Det var i februari, tidigare i år, som flaggade Moody’s för att runt 114 banker i 16 europeiska länder, befann sig under utvärdering för en möjlig nedgradering.

En ”möjlig nedgradering”, betyder att värderingsinstitutet ser stora möjligheter att sänka betygen för bankerna. Marknaden har räknat med betygsänkningar. Och fått rätt.

Först ut var Italien, där 26 banker nedgraderas. Den 18 maj stod Spanien på tur, i den krishärjade spanska banksektorn sänktes 16 banker av ratinginstitutet. Sverige, där storbankerna Nordea och Handelsbanken, fått betygen sänkta, var det fjärde landet i raden. Vi har även sett sänkningar i Norge, Tyskland och Danmark.  Finland var det land som smög mest obemärkt förbi, men även där har institutet satt sina spår.

I torsdags kväll var det alltså dags för de Moody’s definierar som ”Banker med globala kapitalmarknadsaktiviteter”. Och det blev, som väntat, en hel del av de större som åkte på sänkningar, så som Goldman Sachs, JP Morgan Chase, Morgan Stanley, Royal Bank of Canada och UBS. Så här ser hela listan ut. De kursiverade har alltså redan passerat, de fetade står på tur:

Italien

Spanien

Österrike

Sverige

Norge

Tyskland

Danmark

Finland

Banker med globala kapitalmarknadsaktiviteter

Frankrike

England

Luxemburg

Belgien

Holland

Carolina Neurath

Vi var många som blev förvånade när Socialdemokraternas förre ekonomiskpolitiske talesperson Thomas Östros för en tid sedan utsågs till Bankföreningens vd. En stor tillgång för banksektorn som får en skicklig debattör och talesman, men vars företroende är urvattnat i mångas ögon. Orden från tiden som aggressiv bonusbekämpare betydde ingenting. Det kommer bli svårt att ta de nya orden, som nyliven bonusvänlig banktalesperson, på allvar. Men minnet är ofta kort. Och även om alla bankchefer jublade när förslaget kom upp, var det ett par drömkandidater som diskuterades innan.

I Bankföreningens styrelse sitter cheferna för de större bankerna, med Nordeas Christian Clausen som ordförande. Det var de som tillsammans skulle ta fram förslag på vd:ar för föreningen. Ett par namn var aktuella före Östros – i alla fall diskuterades de, enligt uppgift, på mötet i banktopparnas slutna rum:

  • Sarah McPhee (bilden), vd för pensionsjätten SPP.
  • Kerstin Hessius, vd för Tredje AP-fonden och som jag intervjuade här nyligen.
  • Lars Frisell, i dag chefsekonom på Irlands centralbank, också intervjuad i SvD Näringsliv här.
  • Mattias Persson, chef för avdelningen för finansiell stabilitet på Finansinspektionen.

Nu ska det poängteras att vara vd för Bankföreningen inte är något direkt prestigeuppdrag. Några på listan verkar inte ens ha fått frågan, medan några uppger att de ”fått indikationer”. Lars Frisell skriver i ett mejl att han ”aldrig hade tagit det”, om han hade fått frågan.

När jag tidigare i dag pratade med Sarah McPhee skrattade hon fram ett ”inga kommentarer” på frågan om hon fått frågan. Sarah McPhee var också med i spekulationerna som ny vd för AMF. Det verkar alltså vara en person som många drar i. Men att vara vd för gigantiska pensionsbolag är inte riktigt jämförbart med att vara en marionettdocka åt bankcheferna. Om hon nu tackade nej, är det förståeligt.

Carolina Neurath

Som kanske framgick mellan raderna i tidigare inlägget är jag inte så förtjust i ordet ”styrelseproffs”. Ett styrelseproffs, som ordet används i dag, är benämningen på någon som sitter i många styrelser. Men att vara professionell är knappast synonymt med att tacka ja till så många styrelseuppdrag som möjligt.

Vid en första anblick i senaste utgåvan av Styrelser och Revisorer, från SIS Ägarservice, ser det ut som att vissa ”styrelseproffs” börjar dra ner på uppdragen. I dag är det bara två herrar, Fredrik Lundberg och Anders Nyrén, som tar plats i 7 börsbolagsstyrelser vardera. För två år sedan sällade sig den forne Ratos-vd:n Urban Jansson (bror till tidigare SAS-vd:n) till den skaran.

Antalet personer som sitter med så många som 6 uppdrag har samtidigt minskat från 6 personer i fjol till 4 i år: Melker Schörling, Sverker Martin-Löf, Ulla Litzén och Anders G Carlberg.

Den numera frikände Peabgrundaren Erik Paulsson har dragit ner på uppdragen. Liksom 51-åriga Ulrik Svensson, som bland annat sitter i bolag som Assa Abloy och Hexagon. De har båda gått från 6 till 5 styrelseuppdrag.

Jag hade tänkt skriva något positivt om att det kanske fanns en liten, liten sannolikhet att det börjar bli en ny trend att styrelsemedlemmar i kristider faktiskt tar större ansvar och självmant drar ner på sina uppdrag. Men nej.

En noggrannare koll visar att Ulrik Svenssons börsuppdrag enbart minskat i antal på grund av att han satt i styrelsen för larmföretaget Niscayah, som i fjol köptes ut från börsen. Och Erik Paulsson tvingades, enligt DI, bort från fastighetsbolaget Klöverns styrelse, efter att bolaget fått en ny storägare.

Att vilja samla på sig så många uppdrag som möjligt verkar vara en oförändrad ambition. Vad som driver vissa ”styrelseproffs” kan man få en hint av genom att  till exempel läsa vidare här.

Med det tunga ansvar det innebär att sitta i en styrelse kan jag inte förstå hur man anser sig ha tid och mod att sitta i så många börsstyrelser. Å andra sidan har de flesta försäkrat sig mot en del av ansvaret genom en styrelseförsäkring – som de snälla aktieägarna, ofta ovetande, betalar.

Jag pratade nyss med Erik Paulsson, och han ser inga problem med att sitta i många styrelser.

– Inte det minsta. Men det gäller att vara noga och hålla ordning på regelverk. Och framför allt att vara ödmjuk och inte sätta sig i vd-jobbet.

Han medger att det innebär ett tungt ansvar, men säger att det är något man måste vara beredd på.

– Det är inte alltid så lätt. Går det dåligt för företaget gäller det att ha en styrelse med auktoritet, styrka och kunskap – och mänsklighet framför allt mot medarbetarna. Händer det något får man ta konsekvenserna.

Carolina Neurath

I dag är jag väldigt glad över att ha utsetts till Sveriges bästa ekonomijournalist. Det är en stor ära – och lite historiskt, eftersom det inte har hänt en SvD-journalist tidigare. Och kanske ännu mindre en 26-åring.

Förklaringen till det handlar mycket om er läsare. Alla som ger nyhetstips och alla initierade källor som berättar om vad som händer bakom kulisserna – om det så handlar om viktiga händelser som hur en prestigebank gick omkull, Moodys nedgradering av banker men också andra mindre uppmärksammade nyheter.

DI:s erfarne och duktige Gunnar Örn har de senaste åren tagit hem förstaplaceringen, och han svarade ödmjukt på scen när han fick frågan om hur det kändes att bli brädad i år.

– Det är som att förlora mot Brasilien i en VM-final.

Även om jag inte är så insatt i fotboll förstår jag att det var en hedrande komplimang.

Läs mer om hur rankingen gått till här

Carolina Neurath

Jag skriver i dagens tidning om hur 4 av 6 statliga AP-fonder investerar i riskkapitaljättar – som ägarna staten öst kritik över. Finansminister Anders Borgs retorik framstår än en gång som fluffig utandningsluft. Först skäller han på bolagen, och låter sedan statens fonder investera och tjäna på de lönsamma, men kritiserade skatteuppläggen. AP-fonderna har också tidigare kritiserats för att inte nå upp till ägarnas avkastningsmål, det har dock varit en otacksam investeringsperiod sedan fondernas start 2001.

Men något AP-fonderna i alla fall kan vara bra på är att ta fram relevanta siffror. I det senaste så kallade kvinnoindexet från 2012, av Andra AP-fonden, framgår att kvinnor i börsbolagens ledningsgrupper nu är den högsta någonsin. Samtidigt, som vi visste, fortsätter andelen kvinnor i styrelserna att minska.

Andelen kvinnor i börsbolagens styrelser har i år gått från 22,9 procent till 22,7 procent jämfört med föregående år (siffrorna skiljer sig något från SIS Ägarservice på grund av urval). Andra AP-fonden har räknat ut att det, med de senaste årens förändringstakt, skulle ta 27 år innan andelen kvinnor i styrelser uppgår till 50 procent.

I bolagens företagsledningar, som är minst lika relevanta att titta på, ökade andelen kvinnor i år från 15,3 till 16,3 procent. Det är den högsta nivån sedan studien startade 2003. Men det rör sig fortfarande framåt med myrsteg. Fortsätter utvecklingen i samma takt kommer det ta 52 år innan börsbolagens ledningar består av 50 procent kvinnor.

Vi kan alltså se fram emot jämställda börsbolag inom överskådlig framtid – år 2064.

Carolina Neurath

Så fort någon bara andas orden ”kvotera till bolagsstyrelser”, som Stefan Löfven gör i dag, går en upprörd ström genom näringslivet. Alla, med något enstaka undantag, är emot lagstiftning. Ingen skriker det rätt ut. Det diplomatiska svaret lyder ”vi ska välja styrelseledamöter utifrån kompetens, inget annat”.

Kompetens är naturligtvis det viktigaste. Men, är det verkligen kompetens som styr i dag? Kan det stämma att nära 80 procent av kompetensbasen bara finns hos – män?

Snarare pekar mycket på att bekantskapskretsen är synonymt med kompetens. Och att de redan välkända så kallade ”styrelseproffsen” har namn som väger tungt i rekryteringssammanhang.

I dag är det ett 15-tal män som betraktas som ”styrelseproffs” och som sitter i 5-7 stora börsbolagsstyrelser vardera. Bland de här ”proffsen” som verkar tävla i flest antal uppdrag, och som SIS Ägarservice sammanställt, finns bara en kvinna. Att ett bestående gäng, på 15 män, tillsammans utgör en stor del av börsens styrelser känns inte sunt.

Det illustrerar snarare en brist på fantasi och rädsla för förnyelse. Ska man våga ta in en helt ny person, när vi vet att Anders Narvinger, Jacob Wallenberg och Anders Nyrén gör det så bra?

Om de verkligen gör ett så fenomenalt styrelsearbete vet ingen utanför styrelserummen. Att ha rätt kompetens för att sitta i en styrelse handlar inte bara om branscherfarenhet och rätt utbildning.

En styrelse behöver kompletteras med människor som har nya synsätt, specialkompetens och med hög integritet som vågar gå mot strömmen. Hjälp mig gärna med exempel på när någon man stuckit ut i det sammanhanget. Här är i alla fall exempel på en kvinna.

Andelen kvinnor i bolagsstyrelser har ökat stadigt länge. Men på senare år har takten slagits av, och 2012 blev det tvärstopp. För första gången minskade antalet kvinnor i styrelser, om än marginellt. I dag utgörs bara 23,6 procent av styrelseplatserna av kvinnor.

Stefan Löfven kan räkna med mothugg. Vanliga kommentarer efter den här typen av utspel är:

”Om man nu ska kvotera in kvinnor, ska man då också kvotera in utlandsfödda, vänsterhänta, homosexuella osv”

Ja. Om vi stannar vid det relevanta. Alla styrelser mår bra av mångfald. Utlandsfödda är en viktig del av styrelser, och är en diskussion som bör föras. Inte minst med tanke på att många bolag växer just utanför Sveriges gränser. Just därför blir de också fler.

En annan, vanligt förekommande, kommentar jag noterade i dag var: ”Kvotering resulterar i att alla kvinnor på ledande poster får sin kompetens och förmåga misstänkliggjord. Har de hamnat där pga sin kompetens eller för att de är inkvoterade?”

Nej, jag tror ingen vettig kvinna mår sämre av att få fler kvinnliga kollegor i styrelserna. I SAS ska styrelseplatserna fördelas mellan svenskar, norskar och danskar. Det är väl ingen svensk som gråter sig till söms över att anse sig inkvoterad i flygbolaget? Att vara där både som svensk och kompetent är väl inget underkännande.

Möjligheten att förnya styrelserna uppstår en gång om året. Visst är det bra med några rävar som har suttit i flera år, men förnyelse och nya perspektiv i styrelser är viktigt.

Nu när näringslivsprofiler inte gör annat än att klaga på regler, är det vågat att komma med ett sådant här utspel. En sak är säker, Socialdemokraternas partiledare gör sig inte populär hos näringslivet.

Carolina Neurath

Vi skriver mycket i medierna nu om börsens minskande attraktionskraft. Finanspampar och storägare ondgör sig över massivt regelkrångel. Investors vd Börje Ekholm tycker att ”man verkligen kan fundera över hur värdeskapande det är att jobba med alla kommittéer och olika processer”. Det är naturligt att de som är mitt i regelhögen är kritiska. Men samtidigt finns det en regel som är saknad i dag.

För en tid sedan kallade Finansinspektionen, FI, in finanschefer och vd:ar på börsen för att bakom stängda dörrar prata om insiderproblematiken. FI hade ett förslag för att få bukt med problemen: alla börsbolag ska föra in i en loggbok när styrelsemedlemmarna får del av kvartalsrapporten. Allt för att undvika insiderhandel. Det retade upp börsfolket i salen. Inte konstigt. Det känns som en kaka-på-kaka-regel. Ledamöterna får ju inte ens handla aktier i bolaget omkring 30 dagar före kvartalsrapporten.

Men insiderproblematiken är viktig. Småsparare måste kunna lita på att företagsledare med insyn inte utnyttjar sin ställning till att olagligt tjäna pengar på bolagets aktiesvängningar. Som jag skrivit tidigare, är det uppenbart att alla inte kan motstå frestelsen att fuska.

Medan regelmakarna viftar med små loggböcker, kan alla företagsledare som vill gå hem och köpa och sälja aktier i bolaget man har insyn i. När som helst. I hemlighet.

Det enda som behövs är en kapitalförsäkring. Då behövs ingen insynshandel anmälas till FI:s insynsregister.

Det finns garanterat en mängd personer som under åren har tjänat på sin insyn – utan att någon vet om det. Själv har jag bara gjort en riktig djupdykning av ett bolag, 8 månaders granskning av en fallerad bank. Och där framkom att en person med insyn, i god tid, sålde stora mängder aktier när problematiken började bli synlig bara för den innersta kretsen. Ytterst få fick reda på aktieförsäljningen, som hade kunnat vara en viktig signal.

En stopplag, för att förhindra dold insynshandel via kapitalförsäkringar, har diskuterats i många år. Och det ska vara på väg. Först år 2013. Vissa regler finns förståelse för att de kan ta tid. Men det är obegripligt att det ska ta flera år att säga: ”Från och med nu ska alla insynspersoner anmäla sin aktiehandel till FI, även ni som äger aktier via kapitalförsäkringar.”

Fram till 2013 kan de börschefer som behagar, fortsätta kringgå kravet på att rapportera sin insynshandel. Det, om något, är ett problem för börsens trovärdighet.