Konst För några år sedan hetsade många upp sig över att den spanska konstnären Itziar Okariz i en performance skulle kissa offentligt på konstfestivalen Made i Umeå. När Nug ett par år senare pajade en t-banevagn i en konstvideo blev många betraktare riktigt sura (bland annat kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth). Sedan var det många som blev minst lika förbannade över Makode Lindes tårtperformance, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth fick skära första biten i hans konstverk.

Om det inte vore för att ingripande av Berlins förvaltningsrätt, så skulle nog rätt så många personer ha haft anledning att åter igen ilskna till rejält på ännu en konstnär. En dom i rätten slår nämligen fast att man inte får döda hundvalpar för konstens skull, skriver Süddeutsche Zeitung. Enligt planen skulle en tysk konstnär just i dag ta livet av två små söta hundvalpar på en scen i Berlin, men hon stoppades alltså av ett beslut i rätten. Själva avlivandet – valparna skulle strypas med buntband – var tänkt att ingå i performance-verket ”Döden som metamorfos” och skulle vara en protest mot – djurplågeri.

Domstolen slår fast att man inte får orsaka ett djur smärtor, lidanden eller skador utan att ha en förnuftig anledning till detta.

Men brukar konst vara förnuftig?

Konst Från kulturarbetarhåll hörs ofta att regeringen är populistisk. Den återkommande retoriken om entreprenörskap och Göran Hägglunds attacker mot ”svårartade performance-vrål” har lett till beskyllningar om att de borgerliga saknar kultursyn och vill förvandla konstnärer till krämare. Därför är det minst sagt otippat att när det nu kommer krav på kulturministerns avgång är det för att hon deltagit i ett provokativt performanceverk.

I söndags bevistade Lena Adelsohn Liljeroth firandet av KROs 75-årsjubileum på Moderna museet. Som del av ett performance på temat kvinnlig omskärelse skar hon en bit av en tårta föreställande en afrikansk kvinna, där konstnären Makode Linde agerade huvud. Efter att bilder av händelsen spridits på nätet kommer nu anklagelser om rasism från olika håll.

- Ett museum kan givetvis göra vad som faller det in inom lagens ramar men på Sveriges högsta ansvariga politiker för kulturfrågor kan vi ställa högre krav, säger Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas riksförbund, som kräver att Adelsohn avgår.

Till råga på allt säger rapporter från Moderna museet att ministerns tårtuppskärning gav upphov till ett gallskrik från Makode Linde. Lena Adelsohn Liljeroth har med andra ord inte bara blivit en del av den elitiska, verklighetsfrånvända kultureliten. Hon är rentav upphovsman till ett performance-vrål.

Se klipp från Makode Lindes performance här.

Konst I Trier, en mycket gammal och vacker stad i Moseldalen, visar den katolska kyrkan för första gången på 16 år upp Jesu heliga tunika. Enligt legenden bar Jesus detta klädesplagg vid korsfästelsen. Tunikan började visas igår och enligt uppgift beräknas en halv miljon pilgrimer besöka Trier för att få se skjortan.
Trier är också berömt för att socialismens upphovsman, Karl Marx, föddes här. Och som ett svar på kyrkans ”Heliga mantelvallfärd” började konstnären Helmut Schwickerath idag ställa ut en egen ”relik”, rapporterar Der Spiegel. I ett skyltfönster inte långt från stadens Karl Marx-museum visar han upp filosofens långkalsonger i ett projekt som kallas ”Heliga långkalsongevallfärden”. De orange-bruna långkalsongerna uppges länge ha varit försvunna, men återfunnits hos en släkting till den man som enligt Schwickeraths ”legend” ska ha tagit över brallorna i London, där ju Marx verkade vid sin död. Konstnären uppger att man får förlåtelse om man tre gånger ber ”Helige Karl, be för oss”.
Fan tro’t.

Konst Jag vet inte hur länge jag ska hålla på, sa fotografen Walter Hirsch när jag träffade honom inför en utställning på Moderna museet. Det blev nio år till. I måndags dog han, 76 år gammal, efter en tids sjukdom.

Det första han sa när jag kom innanför dörren till hans ateljé  i Nacka var att han var besatt av rörelse: ”Jag plåtar rörelser för att jag själv inte kan röra mig.

Fotografen som avbildade kroppar nästan som konstnären fångar dem i krokin föddes i S:t Petersburg, och kom till Sverige som barn. Barnpolio ledde till en lätt haltande gång, som senare satte honom i rullstolen.

Som stillbildsfotograf slog han igenom under sent 60-tal och gjorde saker som upprörde fotoetablissemanget – sådant som ingen skulle höja på ögonbrynen för i dag.

– Jag var fräck, kunde kapa ett ansikte mitt i och låta rörelsen bli till oskärpa. Vilket liv det blev, en del var nästan oförskämda, berättar han. Man sa att jag förstörde fotografin, berättade han.

Hela sin fotokarriär sökte Walter Hirsch rörelsen, att fånga den, inte minst i sina nakenstudier. Dem han plåtade till projektet då för nio år sedan, fick dansa framför kameran till hög musik i tio minuter-en kvart. Hans vän och fotografkollega Jan Fridlund skriver på Svenska fotografers förbunds hemsida, att en bild som aldrig blev tagen dock, var när Walter Hirschs assistent drar honom baklänges i rullstolen i hög fart med en modell som skuttar efter framför hans kamera: ”Mannen som aldrig gav upp!”

Konst Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste i vilken riktning jag skulle titta. Rakt framför mig hade jag en äkta Picasso. Vid min sida, till vänster om mig, stod Göran Persson (och tittade på Picasson) och snett bakom mig gick Anitra Steen omkring i rummet.

Ganska snabbt bestämde jag mig för att Göran Persson var lite mer intressant än Anitra Steen. Och strax därefter kom jag till sans och insåg att Picasso var mest intressant. Så jag stod där (bredvid Göran Persson) och tittade på Picassos verk.

Det som hade fått både paret Persson-Steen och mig att svänga av från E4:an vid småländska Ljungby var Ljungbergmuseet. Här ställs just nu den lilla Picassotavlan ut. Den ingick i målaren Sven Ljungbergs privata konstsamling som visas i en utställning fram till den 28 augusti.

Men framför allt är Sven Ljungbergs egna alster värda att se. Målaren, som gick bort förra sommaren 96 år gammal (bara ett par månader efter att SvD hade träffat honom i hans atelje), skildrade sitt 1900-tal och framför allt sin hemstad. På Ljungbergmuseet hänger hans målningar av  torghandel, likvakor, vedhuggning och annat som präglade livet i Ljungby. Här finns också porträtt på tjocke Erik i Kuggaboda (som blev en hel bok – Tyngst i Småland), argsinta uppgörelser med de kommunalråd som rev gamla fina hus och byggde nya fula betongklossar samt de allra sista målningarna som han gjorde på förra sommarens resa till Italien.

Museichefen Pontus Ljungberg (som också är son till konstnären) kämpar nu för att Ljungbergmuseet ska få bli regionalt museum för bildkonst i Kronobergs län. Det vore på sin plats. Och det vore väl passande om det kunde ske senast 2013 – då Sven Ljungberg skulle ha fyllt 100 år.

Foto: Anders Q Björkman

Konst Natten till torsdag forslade trafikkontoret i Stockholm bort gatukonstverket Hyenorna vid Stureplan. Konstnären Olabo polisanmäldes.

Under den dryga vecka som statyerna stått på Engelbrektsgatan hade de dock hunnit bli omtalade. I Aftonbladet kallade Åsa Linderborg verket för magnifikt och uppmanade till ett folkuppror mot planerna på att plocka bort det. ”Be Stefan Sundström komma med gitarren och Carl Johan De Geer med plakaten” skrev hon.

Kanske är det precis vad som sker – fast i efterhand. Och inte med gitarrer, plakat och proggfarbröder, utan så som protester startar 2011. I helgen uppstod Facebooksidan Vi som vill ha tillbaka Hyenorna vid Stureplan.

– Det fungerar inte om alla får ställa ut sina egna alster på stan, sade Mårten Castenfors, som ansvarar för stadens konst, om hyenorna i Östermalmsnytt.

Principiellt är det svårt att säga emot honom. Men tänk om frågan behöver omformuleras. Ifall stockholmarna vill, vad hindrar egentligen att man ställer tillbaka ett alster?

I skrivande stund har Facebooksidan 902 anhängare. Det är kanske inte jättemånga, men när jag påbörjade den här texten för tio minuter sedan var de bara 881.