Kulturpolitiker är det nya landshövding

Att bli landshövding brukar vara en klockren reträtt för politiker. I dagsläget huserar massor av politiska föredettingar i Sveriges olika länsresidens. I Nyköping sitter folkpartisten Bo Könberg, i Karlskrona har vi socialdemokraten Berit Andnor och i Halmstad finner vi före detta kommunministern Lars-Erik Lövdén (S). Moderata Chris Heister avancerade för exakt en månad sedan från Umeås residens till mer prestigefyllda Tessinska palatset i Stockholm.

Men nu har det hänt något. Kulturpolitiker är det nya landshövding.

Kulturpolitiker tycks betraktas som en lika lättsam post som landshövding – här kan man dra sig tillbaka och njuta sitt otium. Det började med att Leif Pagrotsky (S) växlade från den tunga posten som handelsminister och i stället blev kulturminister 2004. När sedan alliansen tog över regeringsmakten och Cecilia Stegö Chilò (M) hade gjort sina tio dagar som kulturminister, så uppstod en vakans på kulturministerposten. Lösningen den gången blev inte att tillsätta en landshövding som kulturminister, men väl en hustru till en före detta landshövding – Lena Adelsohn Liljeroth. Uppdraget till henne från Fredrik Reinfeldt verkar vara att i möjligaste mån sitt helt stilla i båten.

Och nu har alltså Lars Ohly (V) gått och blivit kulturpolitiker. Varför då, kan man undra. Tja, antagligen för att han är kulturintresserad. Men antagligen också för att det anses vara en så lättviktig post att den före detta partiledaren därifrån inte kan störa den nya partiledaren Jonas Sjöstedt. Alltså ingen höjning av kulturpolitikens status, utan en sänkning av Lars Ohlys.