Annons

Kulturbloggen

Jenny Leonardz

Jenny Leonardz

Twitter är mest en angelägenhet i medievärlden, sägs det ofta. Det låter väl inte helt osannolikt. På alla redaktioner vill vi få koll på sociala medier för att höra vad det snackas om ”där ute”. Men var finns kollen, om man ser något galet på Twitter och vidarebefordrar det med en giftig kommentar? Vet man verkligen att det är den personen som skrivit kommentaren som man sprider?

Själv har jag aldrig retweetat någonting över huvud taget – men det beror inte på att jag skulle vara en så alltigenom god människa, utan på att jag är kass på Twitter och enbart använder det för att läsa vad andra skriver.

I natt pågick ett Twittergräl mellan två flitiga twittrare med många ”följare”. Det är ju i sig inte uppseendeväckande, men det var ett var ett obehaglig gräl och som av tweetarna att döma höll på att sluta illa. Men den som hade levererat de grova påhoppen, hade fått sitt twitterkonto kapat, skrev han senare.

Det är bara ett av flera fall med kapade konton – sant eller falskt – som uppmärksammats på senare tid.  Kjell Häglund, krönikör i tidningen Journalisten, skriver om en tonårskille som blev svårt nätmobbad efter att ha skrivit en rasistisk kommentar om den brittiske fotbollsspelaren Fabrice Muamba, som hjärtsjuk fördes från fotbollsplanen till akutsjukhuset i lördags.

Det var bara det att det inte var tonårskillen som skrivit inlägget. Men innan det stod klart att han inte var avsändaren fick han utstå mycket pisk, eftersom en hel massa personer retweetade ”hans” uttalande – ingen tänkte på att det kunde vara fejk.

En annan historia skriver Ronnie Sandahl i Aftonbladet om, nämligen mannen som skrev en (av alla) hatiska kommentarer om en tjej som på en bild synts med hår under armarna. Även han hade fått sitt konto kapat, hävdade han. Oavsett om det var så eller inte, så valsade hans kommentar runt, utan att någon kollat om det verkligen var han som skrivit den.

Det är uppenbarligen rätt lätt att kapa konton – lika lätt som det är att i efterhand säga att man fått sitt konto kapat, när det börjar blåsa runt knoppen. Så vem kan man lita på? Inom journalistiken är problemställningen välbekant. Det blir ett normalt förhållningssätt att vara kritisk – inte för att vara taskig, utan för att det är så lätt att bli verktyg i någon annans agenda.

Axel Andén, chefredaktör på Medievärlden, tar också upp faran med bristande källkritik inom sociala medier. I en krönika vädjar han, själv flitig twittrare, till läsarna att inte göra om misstag han själv lärt sig av, utan att tänka sig för innan man trycker på tweet, eller ännu mer på retweet. Och så hänvisar han till Hans G Anderssons Källkritik på Twitter. På sin blogg listar Andersson några enkla kontrollfrågor:

Verkar det rimligt?  Vem förmedlar informationen?   Vad är det för källa?  Är ev länkar aktuella, relevanta, seriösa etc?   Är det en partsinlaga?

Detta är frågor vi journalister hanterar dagligen. Svaren påverkar om vi publicerar eller inte, och vad vi i så fall publicerar. Med nu har ju ”alla” tillgång till kanaler ut på ett sätt som förr var förbehållet medierna. Det är fantastiskt, men trist nog förenat med lite jobb, nämligen det journalistiska fotarbete som kallas källkritik. Var och en där ute får skaffa sig en kritisk ”inre journalist” som ställer de här frågorna innan ett inlägg på Twitter, Facebook eller andra sociala medier skickas ut – eller vidare.

 

 

Kategorier