Musik Robyns Dancing on my own spelades 101 608 gånger i svensk radio förra året, berättar Stim som i dagarna publicerat sin årliga statistik över vad radiolyssnarna får höra. 101 608 gånger! Det är 278 gånger om dagen!
För att citera Sveriges Radios populärmusikchef Pia Kalischer i Aftonbladet: ”Sinnessjukt”.
Man kan undra om svenska radiokanaler – Sveriges radio är inte heller utan skuld som trummat ut Veronica Maggios Jag kommer mer än varannan dag – står på skivbolagens, alternativt artisternas, lönelistor. För vad vill lyssnarna höra? Jo den musik de har hört. För som bekant blir den musik som vi ofta får höra också den som vi många gånger också väljer – till en viss gräns vill säga.
Bortom den gränsen blir även Robyn snarast tortyr, något som vår kvällstidningskollega prövad på under kraftfullt lidande.
Helt klart är radiokanalernas likriktade musikläggning en starkt bidragande orsak till att den musikaliska mångfalden i det offentliga rummet minskar. Allt oftare hör jag påståendet ”smal”om musik som inte är mer svårlyssnad än vilken dänga som helst, men den spelas inte i etermedierna, på varuhusen, krogarna och i hissarna… Och aldrig ska jag glömma den person, en av alla som jag lurat med på oväntade musikupplevelser, som uppbragt tittade på mig efter en spelning och utbrast: Varför har jag inte fått veta att den här musiken finns!
Frågan är om inte – åtminstone public service-radio – skulle blanda kompotten lite mer så att man inte omedelbart hör vilken kanal man råkat slå på genom vilken musik som spelas. Förrän än man anar skulle då den som bara lyssnar på kommersiella dagsländor kanske hitta guldkorn i en inåtvänd singer-songerwriters låtlista, hos en ruff jazzveteran eller i en konsmusikalisk klangrymd. Och den som tror att man enbart kan lyssna på Beethoven, Sjostakovitj och Pärt kanske hittar en favorit bland popdängorna.
Här finns hela listan på låtar som svensk radio spelade oftast under 2011, och håll med om att det är vansinnigt mycket bra musik som saknas, alla kategorier.
