Grassdebatten rasar : ”En hänsynslös historisk dumhet”

Som gammal polemiker visste Nobelpristagaren och före detta Waffen SS-soldaten Günter Grass, 84, vad han gjorde när han häromveckan lät 15 tyska tyska och 25 internationella dagstidningar publicera sin prosadikt om att Israel ”hotade världsfreden”

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Både Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och landets inrikesminister Eli Yishai, även ordförande för det ultraortodoxa partiet Shas, replikerade snabbt. Den förre med att förutsägbart hävda att det inte är Israel utan Iran som hotar världsfreden. Den senare med att, mer överraskande, utfärda ett inreseförbud till Israel för Grass. Grass svarade med jämförelser till DDR-metoder och att Yishais uttalande påminde om Stasichefen Erich Mielke.

Under torsdagen lät Eli Yishai enligt Spiegel Online så hälsa att han borde utfärdat inreseförbudet långt tidigare, ”men bättre sent än aldrig”. Han erbjöd även Grass att mötas på en neutral plats för att förklara varför en ”tysk som frivilligt tjänat under Heinrich Himmler inte har rätt att besöka det land vars folk han en gång velat förinta”.

Samma dag – 12 april – fortsätter Europas intellektuella att intensivt kommentera och tolka Grass. Thomas Steinfeld, kulturredaktör i Süddeutsche Zeitung försöker i DN att sansa debatten, beskriva reaktionerna som hysteriska och att betrakta Grass som en engagerad och folklig författare. Poesiprofessorn och Tranströmerpristagaren Durs Grünbein däremot, skriver i Frankfurter Allgemeine att ”Grass pamflett är en så hänsynslös historisk dumhet att jag saknar ord”. Han beskriver Grass som en ”predikant med träklubba” och avslutar sin text där han ifrågasätter Grass talang som poet med att i Franz Kafkas anda utbrista: ”Weg du Grass! (Bort du Grass!)

Även Bernard Henri Lévy citerar avfärdande en poet, ”Farväl du åldring” i Maldorors sånger av Lautréamont, när han i Die Welt hänvisar till Grass höga ålder och insinuerar neurologiskt förfall – mer eller mindre ett hjärnsläpp av Grass, alltså. ”Sådant hör till åldrandets elände, även hos de största”, skriver han och och anklagar samtidigt Grass för att ha ”poserat och ljugit under 60 år” genom att förtiga sitt SS-förflutna.

Den österrikiske författaren Robert Menasse i Die Presse beskriver Grass brutalt som en ”åsiktsclown” och mediabranschen som ett självförsörjande system. Enligt honom har de 40 tidningar som publicerade Grass text ”själva producerat skandalen som de sedan rapporterar och diskuterar.” Medan Jens Jessen, kulturchef på Die Zeit, i sin tur förklarar att hans tidning avstod från att trycka Grass Israeltext ”därför att det inte fanns en enda person som var beredd att försvara den mot förutsägbar indignation”. Textens innehåll avfärdar han som rent nonsens. ”Säg någon annan stat som blir så kritiskt granskad som Israel”, fortsättar han och menar att Günter Grass istället  för att tillföra något nytt tvärtom speglar sig själv i media, både som inbillat offer och som rättshaverist.