Annons

Kulturbloggen

Anna Ångström

Anna Ångström

jooss-tableverte

Kurt Jooss balett ”Gröna bordet” från 1932.

En 27-årig Pina Bausch dansar den förtvivlade modern som obevekligt förs bort av Döden i Kurt Jooss legendariska balett ”Gröna bordet”. Inspelningen från BBC 1967 av detta dansverk från 1932, inspirerat av medeltida danse macabre-bilder, är danshistoria på många sätt.
Genom att filma verk kan den flyktiga konstarten dans bevaras till eftervärlden, men en eftervärld som förstås tolkar det den ser på sitt sätt, genom sina raster. Kurt Jooss var den tyske koreografen som redan 1933 tog konsekvenserna av nazisternas maktövertagande genom att fly landet via Holland till England. Han räddade därmed de judiska dansarna i gruppen och kompositören Fritz Cohen.
Hela gänget flyttade till Dartington i Storbritannien och tog sig namnet Ballets Jooss. De turnerade i Europa och Amerika in på 1950-talet. Jooss återvände 1949 till Essen, där han var verksam till 1968. En av hans studenter i England var Birgit Cullberg, som sedermera grundade Cullbergbaletten.
Historien har fångat Olga de Soto, spansk dansare och koreograf med bas i Bryssel. Så till den milda grad att hon har ägnat år av letande efter spår av just ”Gröna bordet”: sökt upp ögonvittnen som såg premiären, letat fram gamla svartvita foton av truppen vid tiden för flykten från Tyskland, dansare som arbetade med Jooss.
Allt redovisar hon i den föredragsliknande föreställningen ”An introduction” som ingår i Dansens hus temavecka ”Performing the archives” där dansens historia blir föremål för reflektion.
Som scenisk upplevelse är ”An introduction” rätt torr, trots livfulla filmade intervjuer med ett par äldre dansare som var ögonvittnen till tidiga föreställningar av ”Gröna bordet” och också till den samtid det skapades i. Här finns också flera kopplingar till Sverige och Rolf de Maré som arrangerade den tävling i Paris där ”Gröna bordet” vann pris och som grundade Les Archives internationales de la Danse där de Soto hittat mycket material.
Olga de Sotos fokus är inte det sceniska skeendet utan vad som händer i åskådaren och hur minnet av det man har sett lever kvar och påverkar. Hennes arbete är en uppmaning att inte glömma, om man så vill.
Kurt Jooss kallade inte sin dansteater för politisk, men nog var hans koreografier präglade av det som skedde i omvärlden. Arbetslöshet, korruption, fredsförhandlingar… Gubbarna– förlåt, statsmännen – som i ”Gröna bordets” ramhandling samlas kring konferensbordet och med ryckiga rörelser markerar status och falskspel, ställs mot scener om folkets lidande.
Känns det tidlöst?
Jo, förvisso. Och till det mest intressanta i Olga de Sotos föreläsning hör iakttagelsen att varje gång den pacifistiska ”Gröna bordet” har satts upp i USA (baletten är över huvud taget mycket spelad och dessutom bevarad och nedtecknad med så kallad Labannotation) har stormakten varit mer eller mindre involverad i krig: Vietnam, Irak–Iran-kriget osv.
Det känns inte speciellt långsökt om något kompani i världen i dag skulle dansa Jooss ”dödsdans” igen. Inte för att det är historia, utan för att det är aktuellt.

Fredagen den 14 mars kl 19 på Dansens hus berättar dansaren Rani Nair om sitt förhållande till Kurt Jooss solo ”Dixit Dominus”, skapat 1975 för Lilavati Häger och ärvt av Rani Nair när Lilavati hade gått bort 2002.

Kategorier