Kulturbloggen

Erika Hallhagen

Erika Hallhagen

Av hävd hatar jag när saker och ting tar slut. Finns det något värre än den där stängda dörren? Jag vet inte hur många gånger jag har stuckit in foten så att den inte riktigt ska gå igen. Och så kommer då det sista numret av tidningen Novell. Efter fem år säger redaktionen tack och adjö, inte från journalistiken, där finns de kvar, men från den oerhört sympatiska tidning som Novell är. En tidning som lyckas med konststycket att vara välformulerad och spännande och oväntad utan att på något vis vara elitistisk. Att sätta Per Herrey i en gungstol på det allra sista omslaget är för att man vet att här finns det en historia att berätta. Inte för att man vill vara hipsterironisk. Om alla de andra tidningarna i samma genre är som backstageområdet på Way out west så är Novell som, tja Knarrholmen.

Nu ser jag emellertid även här både en och två möjligheter till att den där foten kan bli till en permanent dörrstopp åtminstone i några dagar framåt. Adam Svanells reportage om Pirate Bays Peter Sunde är till exempel 22 sidor långt. Lika långt är Torbjörn Nilssons epos om bröderna Herrey (varför har ingen gjort den storyn tidigare!) som både sveper över mormonrörelsen, hur de hånas på grund av sin tro och Richard Herreys kvinnoaffärer, för att landa i – ja riktigt där är jag inte än. Det är det som är det bästa. Den allra sista Novellkaramellen går det att suga ett bra tag på. Och då har jag inte kommit till Niklas Strömbergs 10-sidiga artikel om Yared Tekeste och polisens punktmarkering av hans reggaefestival. Möjligen kan man kritisera det sista numret för att handla lite väl mycket om män, intervjun med Gnucci undantagen, och författas av desamma. Ändock. Tack för den här tiden. Ni kommer att vara saknade när jag hunnit igenom alla artiklar. När dörren tillslut stängs på riktigt

Kategorier

Fler bloggar